Inlagt 4 november 2019, uppdaterat 5 juni 2026.

Den här texten är också ett avsnitt i min bok Bageriet i paradiset. 

Nu vänder jag mig till dig som är lite bakom. Och då menar jag INTE att du är korkad, utan att du helt enkelt inte vill stå längst fram i rampljuset eller höras mest.

På ett möte kanske du oftast sitter tyst medan de vanliga storsnackarna gafflar på som vanligt. Eller du kanske säger något, men du vill inte ta på dig något fackligt uppdrag eller vara den som framför något till chefen. Du kanske tycker det är jobbigt när det blir ”bråk” med en chef. Även om du också egentligen har ett och annat att säga till chefen så drar du dig för att verkligen säga det. Det finns andra som pratar bättre, eller åtminstone hellre. Någon gång kanske du verkligen har tänkt säga ifrån om något men när det var dags så blev du liksom stum.

Känner du igen dig, helt och hållet eller lite grann? Du är inte ensam, det finns nog fler som känner som du än det finns storsnackare. Om du bara visste, hur viktig du är.

För det första

de som står där framme och framför något från er till chefen, kanske inte älskar det alla dar i veckan. De kan ha tagit på sig det för att det är viktigt och ingen annan ville. Så visa att de har stöd. Du kanske ändå kan säga ”Jag håller med”. Eller ”Vi tycker så allihop” om ni har försnackat. Om du blir stum, nicka i alla fall när någon säger det du håller med om! Skaka på huvudet om chefen säger något dumt. Även om du inte är längst fram så påverkar du stämningen i rummet.

För det andra

det är inte alltid det bästa att någon/några få talar för er alla. Det blir lätt en slags teater. Chefen blir van vid att en ”facklig” eller annan storsnackare säger emot och tjafsar. Vi kan kalla storsnackaren för Frasse, nåt ska hen heta. Alla vet att Frasse gafflar, hen gnäller ju jämt. Så det kan betyda MER om du visar vad du tycker än när Frasse gör det. Allra bäst är det om ni kan visa att hela gänget är överens.

För det tredje

det finns kraftfulla saker ni kan göra utan att du måste ställa dig upp och pladdra. Om chefen är taskig eller nonchalant mot den som framför sånt som är viktigt för er på ett möte, kan ni gå därifrån. Bestäm er för en signal som betyder att det är dags att gå.

Om ni på arbetsplatsen kan komma överens om att försöka förhindra att arbetstakten eller arbetsbelastningen skruvas upp mer än vad som är bra för er, kräver det inte heller några tjusiga tal, utan att ni helt enkelt låter bli att jobba snabbare, utföra fler arbetsuppgifter än ni egentligen hinner med.  ”Helt enkelt”? nej enkelt är det verkligen inte alltid. Det kan vara svårt, särskilt om vi jobbar med människor. Men det är väl inte lättare att stressa och ändå knappt hinna med det som ska göras. Det går också ut över människorna. Ni kan komma överens om vilka arbetsuppgifter ni ska ignorera i första hand.

När det gäller att hålla på en rimlig arbetsbörda är dina handlingar lika viktiga som alla andras. Det är just att alla ställer upp som är grejen.

Viktigt

Du behöver inte tycka detsamma som andra om en massa saker. Du behöver inte ha samma åsiktspåse för att vara viktig. Ta det fråga för fråga. Är det något som många av er på jobbet vill göra något åt, försök vara med du också. Det kan vara avgörande för att ni ska lyckas.

Vilka som står längst fram eller lite bakom kan ändras med tiden och situationen. Frasse kan tröttna eller gå i väggen eller byta jobb. Tysta personer, som du, kan få mål i mun och plötsligt, eller så småningom, hamna där framme. Men det här handlar om att du är betydelsefull var du än står, även lite bakom. De andra är också viktiga, även de som inte är dina bästa kompisar. Kollektivet är viktigt, och det är du och dina arbetskamrater, så olika som ni är.

I förra inlägget vände jag mig till Frassarna: Du som är facklig, kan du få gänget att hålla ihop?