Inlagt 13 december 2019

I inlägget Det är rumpan på tåget vi ser skrev jag (1 december) om hotande försämringar av anställningsskyddet. Regeringen har givit direktiv till en utredning, samtidigt pågår fackliga förhandlingar om samma försämringar ”för annars blir det lagstiftning”.

Jag citerade Gunnar Westin som skrev i Sekotidningen: ”I det sammanhanget är det oroväckande att så få kritiska röster hittills hörts från förbundsledningshåll. Utredningsdirektiven har gått förbi utan kommentarer, och innehållet är nog okänt för de allra flesta förtroendevalda. Vad beror tystnaden på?”

Och så skrev jag att tror att jag har ett svar på frågan om tystnaden: Det är svårt för fackledningarna att säga att det som de redan accepterar är oacceptabelt.

Men vad är det som har hänt nu då? Nu har flera fackförbundsordföringar hoppat av förhandlingarna och det framgår att de anser att det som pågår är just oacceptabelt.

LO-tidningen: Total spricka i LO efter las-förhandlingar: ”Haveri och kaos”

Det som hänt är att topparna i LO, PTK och SN (Svenskt Näringsliv) diskuterar något som inte ens är utsagt i utredningsdirektiven utan hämtat direkt från Svenskt Näringslivs egen önskelista. Det handlar om att ta bort kravet på saklig grund när någon blir uppsagd. Alltså smaka på det: Arbetsgivarna ska få sparka fast anställda utan att ha en saklig grund för det. Det är inte något som fackledningarna redan accepterar. Att peta på saklig grund, det är ett för långt kliv, och då blir det reaktioner.

Visst, tåget är på väg ditåt. Bemanningsanställda kan få kicken för att det inhyrande företaget säger: hen vill vi inte ha, och då kan bemanningsföretaget i sin tur säga: sorry men vi har inget annat uppdrag att erbjuda dig = arbetsbrist. Visstidsanställda ryker ofta precis innan de uppnått tidgränsen då de har förtur till fortsatt anställning eller skulle blivit automatiskt fastanställda. Dvs de blir utlasade istället för inlasade. Osv.

Men att göra alla lika osäkert anställda är fortfarande inte en ”lösning” som accepteras. I alla fall inte av just dessa förbund.

Vad som också retat upp de förbund som hoppat av är att förhandlingar tydligen pågått mellan LO-ledningen och SN utan att dessa förbund haft möjlighet att påverka eller ens blivit informerade. Plötsligt ställs de inför en utveckling som redan gått för långt.

Kanske att LO-ledningen trodde att de skulle kunna göra på samma sätt som de gjorde med strejkrätten: Ställa förbunden inför en färdig överenskommelse, som de – med undantag för IfMetalls ledning och kanske några till – inte varit med och diskuterat. Det accepterades då och tanken var väl att det skulle accepteras nu också.

Haveri och kaos, skriver LO-tidningen. Det kan det gott få bli. Det är bra om avhoppen får stöd från fackmedlemmarna, från avdelningar/sektioner/klubbar. Vad det här leder till – om det är teater eller allvar, om förbunden kryper tillbaka, om det blir ett omtag på förhandlingarna eller om de läggs på is ett tag, det återstår att se. Oavsett, så tror jag tyvärr inte att sprickan betyder att att vi kommer att få förbättringar av anställningsskyddet i stället för försämringar. Sådana är inte styrkeförhållandena i arbetslivet.

Därför är det fortfarande rumpan på tåget vi ser, även om det nu förhoppningsvis bromsar in för att det gick för fort. Vill vi ändra på tågets riktning, så måste vi ändra på styrkeförhållandena, skapa tryck på arbetsplatserna. Och då menar jag tryck direkt mot arbetsgivarna. Så länge de kan skrämma folk till tystnad och så länge de kan pressa mer och mer jobb ur de anställda, så länge är vi i förödmjukande underläge. Det går att ändra på. Det finns trots allt massor av folk ute på arbetsplatserna som är fullt kapabla att stå på sig bättre om det är det vi satsar på.

Uppdatering 16 december. Tidningen Arbetet: Efter avhoppen: Åtta LO-förbund förhandlar vidare

Uppdatering 17 december. Nu luktar det verkligen illa. Kommunalarbetaren: Så gick det till när LO fortsatte förhandla om LAS