Inlagt 1 november 2019
Jag skrev den 1 oktober om ”två normala grejer” som helst skulle vara normala på alla arbetsplatser. Tar upp dom igen:
1) att arbetskamrater ställer upp för varandra och protesterar tillsammans om någon blir dåligt behandlad.
2) att vi på arbetsplatsen är överens om att förhindra att arbetstakten/ arbetsbelastningen skruvas upp mer än vad som är bra för oss. Att vi låter bli att jobba snabbare, utföra fler arbetsuppgifter än vi egentligen hinner med.
Detta är försvarsstrategier. Egentligen bör vi inte bara försvara oss utan kämpa för förbättringar. Men om chefer kan angripa och straffa enskilda utan att arbetskamraterna stoppar det, och om arbetstakten kan skruvas upp, då pressas vi tillbaka. Då kan vi inte kämpa för för förbättringar, oavsett vad som sägs på nivåer ovanför våra arbetsplatser. Om vi går att skrämma och stressa, så urholkas rättigheterna så att de inte finns i praktiken, och med tiden kan rättigheterna också plockas bort ut lagar och avtal.
Det vore klokt att försöka uppnå de där två målen, på så många arbetsplatser som möjligt. Alla som tycker att det låter bra kan jobba för det, även om de inte har ett fackligt uppdrag. Men det står absolut inte motsättning till det övriga fackliga. Tvärtom.
Du som har ett fackligt uppdrag, litet eller stort, fundera en stund på vad det skulle betyda om ni på arbetsplatsen kunde klara av 1 och 2. Hur skulle det påverka ditt uppdrag? Hur skulle det påverka styrkeförhållandena på arbetsplatserna i stort? Om du är t.ex. kontaktombud eller skyddsombud så blir det betydligt lättare om arbetskamraterna hjälper till att säga ifrån om saker. Att det inte bara är du som säger nåt på APT. Att det inte blir så att du eller er organisation protesterar mot en ökning av kraven på arbetsplatsen men arbetskamraterna ändå accepterar att hoppa över sina raster.
Och visst skulle det vara ett lyft om folk agerade självständigt och chefen kontaktar dig för att be om hjälp att lösa situationen istället för att du måste jaga chefen?
Om du skriver in/välkomnar nya arbetskamrater/medlemmar, kan du tala om för dem att nu räknar vi med att du hjälper till med 1 och 2. Ta det som en självklarhet. Fackförening betyder att man håller ihop och tillsammans håller på sina rättigheter och rimligheter.
Inte bara fackliga företrädare kan hälsa nya välkomna med en sådan liten predikan. Uppmana dina arbetskamrater/medlemmar att i sin tur inviga nyanställda – oavsett anställningsform – i denna fackliga anda.
(Inom parentes så tror jag att tendensen att unga inte går med i facket, skulle vända om vi ställde upp såna målsättningar som 1 och 2 och talade om det.)
Berätta om de rättigheter som faktiskt finns. Ta t.ex. arbetstidslagens paragrafer om rast och paus. Vet alla på arbetsplatsen om att det står i lagen att de ska ha både rast och pauser? Ibland är det inte rättigheter som saknas, utan kunskap och vana att hålla ihop och hålla på rättigheterna.
Var kan du sätta upp information? På anslagstavlan? På muggen? Har ni gemensamma pauser, så kanske ni kan vika några minuter en gång i veckan för att prata om någon rättighet så att ni är säkra på att alla vet. Kan du skriva ut ett ”veckans tips” och dela ut? Vänd dig direkt till arbetskamraterna så att alla förstår. Nästa steg: Hur gör vi för att hålla på detta?
Strategin bör vara att utgå ifrån att arbetskamraterna/gänget på jobbet kan använda och utveckla kollektiv styrka, även om det nu känns långt borta. Det kommer att kräva olika taktik på olika sorters arbetsplatser, beroende på bransch, grad av läskighet hos chefer, sammansättning av kollektivet osv. Om ni har osäkra anställningar – desto viktigare att försöka hålla ihop!
Hur ska ni nå varandra så att alla får veta om någon blivit felaktigt behandlad? Hur märker ni om arbetstakten är på g att skruvas upp? Ska någon sluta och blir inte ersatt? Kan ni snacka i förväg om hur ni ska göra?
Du som facklig aktivist eller ni i snackgänget/SO-gänget/ styrelsen/sektionen etc kan ställa upp som en målsättning att 1 och 2 ska funka där du jobbar eller på arbetsplatser ni företräder. Vad kan du och dina fackliga kollegor göra för att komma närmare målet? När och hur kan ni diskutera det? Kan det fackliga arbetet läggas upp på sätt som skulle göra det naturligare för arbetskamraterna/medlemmarna att agera självständigt enligt målsättningen?
Jag är medveten om många svårigheter och invändningar, som du kanske genast tänker på, men kan inte skriva om allt på en gång. Jag är också medveten om möjligheterna, de finns.
Om 1 och 2 redan funkar på din arbetsplats eller på någon arbetsplats du känner till – vad beror det på, hur gör ni/dom? Hur kan ni sprida era erfarenheter?
Passar på att tipsa om bokserien Folkrörelse på arbetsplatsen, finns gratis för nedladdning. Börja med Hopsnackat.
Kämpa på, 1 och 2!
francesblogg 