RSS

Kategoriarkiv: Sist men inte minst

Vår rätt att vara varandra

Inlagt 21 december 2013

Det har diskuterats om vita personer är berättigade att hålla upp skyltar där det står Jag är Jason i solidaritet med Jason Diakité (Timbuktu).

Jag är… har redan före Jason-grejen varit en populär formulering för att visa solidaritet. Vi har t.ex. sett hundratals skyltar med texten Jag är Bradley Manning skickas runt på nätet. Det är väl ingen som tror att alla de människor, som visar upp skylten, påstår att de verkligen ÄR Bradley (Chelsea) Manning. Ingen kräver att de ska ha egen erfarenhet av hur det är att vara en amerikansk armésoldat som läcker sekretessbelagda handlingar till allmänheten och blir dömd till 35 års fängelse.

Formuleringen Jag är… är lite fånig, kan jag tycka. Lite klyschig. Bättre att låta ord betyda det de betyder. Vad är det för fel på Jag stödjer…? Men jag har själv använt formuleringen jag är… i snacken vid det löpande band som var min arbetsplats i många år. Under en del av de åren brukade jag stå mittemot en serbisk kille som några gånger slängde ur sig otidigheter om såväl muslimer som ”zigenare”. Och jag kunde svara: Jag är muslim, ville du nåt? Arbetskamraten visste att jag vet att han vet att jag inte är muslim. Men han var inte dum. Han förstod vad jag menade och bytte ämne. Ibland stod jag bredvid en svensk gubbe som då och då kunde droppa något om svartingar och svartskallar. Och jag kunde svara: Jag är svart, vad var det du sa om mig? Han var inte så korkad att han började ifrågasätta mitt yttrande ordagrant. Det gjorde inte heller den arbetskamrat från Eritrea som stod vid min andra sida. Ingen frågade: Vet du verkligen vad det innebär att vara svart? För de trodde naturligtvis inte att jag hävdade det.

Så, min slutsats: även om formuleringen jag är… är lite fånig, så är det ännu fånigare att låtsas som om den betyder något annat än den är avsedd att betyda.

Jag vet inte inpå bara skinnet hur det är att vara Jason. Men jag vet något som inte heller alla vet: I ett arbetarkollektiv är vi varann. Den som angriper dig, angriper mig. Den som vill försämra för mig, vill försämra för dig. De där arbetskamraterna vid bandet var som alla andra med i kollektivet där vi kämpade tillsammans. I den processen, i klasskampen, försvinner många fördomar och onödigheter. Vi var av olika ursprung, kön, hudfärg. Vi jobbade tillsammans, vi snackade ihop oss, vi maskade tillsammans, vi strejkade tillsammans, vi stoppade försämringar och vi drev igenom förbättringar för alla. Vi.

Det här är ett perspektiv som många (inte alla) av dem som ofta yttrar sig – akademiker, politiker, kulturarbetare etc – saknar, eftersom de aldrig har upplevt det inpå bara arbetskläderna. De känner inte vår rätt att vara varandra.

Möten på Bagarn 2000 (2) några av arbetskamraterna

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 21 december, 2013 i Hur det ligger till, Kultursidan

 

Vi ses i morgon!

Nu är det slutsnackat – att sätta ord på arbetsplatskampen. Det är rubriken på vår programpunkt inom Socialistiskt Forum lördag den 23 november 2013 i ABF-huset, där årets tema är Ta språket tillbaka.

Lokal: Brantingrummet, plan 1, ABF-huset i Stockholm, Sveavägen 41

Tid: 16.45 – 18.00 lördag 23 november 2013

I bokserien Folkrörelse på arbetsplatsen riktar vi oss inte uppåt eller utåt för att slå larm eller be om hjälp. Vi riktar oss till varandra. Vi använder orden för att utbyta och sprida erfarenheter av att använda och utveckla kollektiv styrka tillsammans med arbetskamrater och kollegor.

I den kommande antologin Slutsnackat, nr 3 i serien efter Hopsnackat och Hopskrivet. berättar vi om erfarenheter av att ta strid tillsammans på olika sätt. Boken går i tryck nästa år.
Under programpunkten på Socialistiskt Forum utlovas smakprov ur Slutsnackat: Vad sägs om strejk i hemtjänsten och på blöjfabriken, jobba-enligt-regelboken-aktion i sopsvängen, och kanske något om kollektiv uppsägning som stridsmetod?

Böckerna Hopnackat och Hopskrivet kommer att finnas till försäljning dels i samband med vår programpunkt, dels under dagen vid Föreningen Arbetarskrivares bokbord.

Facebookevent för vår programpunkt

Rekommenderar även Föreningen Arbetarskrivares programpunkt!

Facebookevent för hela Socialistiskt Forum
robertnyberg_strejkar
Teckning: Robert Nyberg

 

Smederna på plats igen

Inlagt 26 oktober 2013

2013-10-25 Smederna - Eskilstuna (1)

Smederna har lämnat sin skuggtillvaro i ett förråd och står åter i solen i Eskilstunas centrum.

2013-10-25 Smederna - Eskilstuna (2)

Stolta smedvänner: Peder Carlström som drog igång facebookgruppen ”Ge smederna en central placering på Fristadstorget” och Leif Johansson som själv är pensionerad smed.

2013-10-25 Smederna - Eskilstuna (3)

En smidesmäster och två släggdrängar från smedjan Sothönorna visade hur hantverkssmide går till.

Detta blogginlägg hamnar i kategorin Kamp lönar sig. Vill du veta varför så läs mina tidigare inlägg om Smederna:
13 maj 2013: Göm inte smederna!
3 juni 2013: Samtidigt i Eskilstuna
19 oktober 2013: Smederna kommer igen på fredag

 
2 kommentarer

Publicerat av på 26 oktober, 2013 i Kamp lönar sig, Kultursidan

 

Smederna kommer igen på fredag

Inlagt 19 oktober 2013

Smederna, Allan Ebelings skulptur, försvann för några månader sen från Fristadstorget i Eskilstuna. Där hade de stått sedan 1959 som en symbol för ”smestan”.

smederna

Fristadstorget skulle bli nytt och fint. Smederna stoppades undan i ett förråd, i tysthet. Var de skulle hamna kunde ingen svara på. Men inte på Fristadstorget i alla fall. ”Kanske i en rondell” sa någon.

Detta upprörde många Eskilstunabor som tyckte att stadens arbetarhistoria ska fortsätta att ha en central plats i stan. Och de nöjde sig inte med att muttra vid varsitt köksbord. Det blev en ström av arga insändare, facebookgrupp, strategimöten, skrivelser till kommunen…

Kampen gav resultat. Nu byggs det nya fundamentet för Smederna, nära den tidigare platsen. På fredag den 25 oktober kl 13 ska statyn återinvigas.

Eskilstuna_smedfundament
Foto: Leif Johansson, smed och Eskilstunabo

Tidigare blogginlägg om Smederna:
Göm inte smederna!
Samtidigt i Eskilstuna…

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 19 oktober, 2013 i Kamp lönar sig, Kultursidan

 

Hur gick det?

Inlagt 15 juli 2013

Vad betyder det om hundra år att vi på Bagarn år 1995 lyckades stoppa en stor nedskärning och rädda det lokala avtalet som företaget ville riva? Det är ett exempel på en strid och en seger som betydde mycket för oss då, i vårt dagliga liv. Idag finns Bagarn inte ens kvar. Men om vi kan lära av segrar och förluster, av hur vi gjorde, av det som hände, och om vi kan sprida våra erfarenheter, då finns betydelsen kvar och gör oss starkare i kommande strider. Även om hundra år.

Sånt som jag oftast skriver om – klasskamp, folkrörelse – har sällan en tydlig början eller slut. En rond kan vinnas eller förloras, men matchen är inte över. Styrkeförhållanden kan förändras, men ingenting är avgjort för gott. Frågan: Hur gick det? har inte ett slutgiltigt svar.

Fast jag kan ju ändå försöka att inte lämna så många lösa trådändar i min blogg! Upptäckte när jag bläddrade genom inläggen att det finns en hel del obesvarade frågor.

Står smederna fortfarande undangömda i ett förråd?

Var Alby till salu?

Blev det något bra bussavtal?

Är de avstängda pedagogerna tillbaka på jobbet?

Har det blivit fler uppror i vården?

När sommarkoman släpper så ska jag besvara frågorna, så gott det går. Till dess – ordet till Berra:

Huset måste byggas med den sten som finns att tillgå,
upproret måste göras med det folk som finns att tillgå,
tavlan måste målas med de färger som finns att tillgå.

ur Hårda Bud av Bertolt Brecht 1938

palett

 
1 kommentar

Publicerat av på 15 juli, 2013 i Kultursidan, X övrigt

 

Missa inte sommar-rean

Inlagt 10 juni 2013

Skaffa lite sommarläsning – under juni är det reapris på Hopsnackat och Hopskrivet!

Hopsnackat innehåller 35 korta berättelser av anonyma författare från 25 olika arbetsplatser. Det handlar om hundar på lagret, surströmming och bingostrejk. Kuktillägg, audition för timmisar och julvörten som fick stanna på kajen. Underpresterande kockar, unisona sopgubbar, fnissande bagare, ilskna vårdarbetare och chaufförer som tröttnar på trasiga bussar. Vikarier, praktikanter och amu-elever som inte tar skit. Bilbyggarnas rastmöten, städarna som driver alla andra framför sig och månadens fackpampar. Grabbarna som rör om på motorverkstan, blixten som vägrar övertid och fackstugor i pausrummen. Läs om människor som snackar ihop sig och gör något åt saken. Läs om folkrörelse på arbetsplatsen.

Hopskrivet handlar om sånt som skrivs på arbetsplatsen, för och av dem som jobbar där. Läs om klubbtidningarna som gjorde skillnad, informationen som retade cheferna, bloggen som stoppade uppsägningar, tågvärdarna som blev pingviner.
De ca tjugo personer som har nappat på uppmaningen: Berätta om en arbetsplatstidning eller något annat skriftligt som har haft betydelse för er som kollektiv! berättar från bagerier, metallindustrier, brevbärarkontor, bussgarage, tåg och tågverkstäder och från organisering av sjuksköterskestudenter, bemanningsanställda och arbetslösa.

Nu får du två böcker för 100 kronor – porto ingår. Kolla HÄR! (öppnas i nytt fönster/flik)

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 10 juni, 2013 i Folkrörelsestrategi, Kultursidan

 

Samtidigt i Eskilstuna…

Inlagt 3 juni 2013

Idag skriver jag om ett exempel på engagemang underifrån i strid med beslut uppifrån. Folkrörelse om man så vill. Det handlar om en staty – skulpturen Smederna i Eskilstuna. Saxar från ett tidigare blogginlägg om saken:

Allan Ebelings staty Smederna har sedan 1959 haft en central placering på Fristadstorget i den gamla sme’stan Eskilstuna. Nu har Smederna plockats undan i skymundan och ska bytas ut mot ett annat konstverk. Detta har upprört många Eskilstunabor som tycker att stadens arbetarhistoria ska fortsätta att ha en central plats på torget.

Facebookgrupp: Ge Smederna en central placering på Fristadstorget!

Här smider några av facebookgruppens medlemmar planer på biblioteket:

2013-06-01 Eskilstuna (0)

2013-06-01 Leif

En av dem som vill ha tillbaka Smederna till Fristadstorget är Leif Johansson, som själv är pensionerad smed. Vi vill inte att vår historia ska försvinna, den ska lyftas fram, säger Leif.

2013-06-03 smederna grupp
Idag den 3 juni 2013 samlades några av facebookgruppens medlemmar för att överlämna en skrivelse till politikerna. Längst t.h.kulturnämndens ordförande Mona Kanaan som kom ut för att ta emot skrivelsen.

2013-06-03 smederna
Facebookgruppens initiativtagare Peder Carlström och Mona Kanaan

Som jag skrev i mitt tidigare inlägg: Det här borde intressera fler än Eskilstunaborna själva! I vems intresse ligger det att arbetarhistoria göms undan, att kultur, äldre eller nutida, som lyfter fram arbetet och arbetarens villkor, placeras på undanskymda ställen?

Här hittar du mitt förra inlägg om saken: Göm inte smederna!

smederna

Och hur gick det sen?
Smederna kommer igen på fredag (19 okt 2013)
Smederna är på plats (26 okt 2013)

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 3 juni, 2013 i Kultursidan

 

Göm inte smederna!

smederna

Inlagt  13 maj 2013

Allan Ebelings staty Smederna har sedan 1959 haft en central placering på Fristadstorget i den gamla smestan Eskilstuna. Nu har Smederna plockats undan i skymundan och ska bytas ut mot ett annat konstverk. Detta har upprört många Eskilstunabor som tycker att stadens arbetarhistoria ska fortsätta att ha en central plats på torget. Många arga insändare har kommit in i Eskilstunakuriren och strategimöte för att komma till tals med kommunen är på gång.

Facebookgrupp: Ge smederna en central placering på Fristadstorget!

Det här borde intressera fler än Eskilstunaborna själva! I vems intresse ligger det att arbetarhistoria göms undan, att kultur – äldre eller nutida – som lyfter fram arbetet och arbetarens villkor placeras på undanskymda ställen.

För några år sen var det Folkets Hus i Stockholm som planerade att plocka undan bland annat en stor Amelin-målning. Men de kraftiga protesterna gjorde att tavlorna blev kvar. Tidningen Arbetet (dåvarande LO-tidningen): Folkets hus gör pudel av tavelbeslut.

Smederna tillbaka till Fristadstorget!

Uppdatering 28 maj 2013, dagens insändare i Eskilstunakuriren: Ställ tillbaka smederna på Fristadstorget.

3 juni 2013 har jag skrivit igen om smederna HÄR.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 13 maj, 2013 i Kultursidan

 

Limpan, Rosen & Bellman viglar upp.

Inlagt 25 april 2013

Du har väl inte missat att Hopsnackat blir teater?

repetition 2013-02-17

– Det är ett jävla rövarbolag det här, skum skit hela tiden! Sopgubben Rosen är förbannad. (Repetitionsbild)

En timslång föreställning med sopgubbarna Limpan, Rosen & Bellman och deras historier om sopbils-karavan, bingostrejk, kuktillägg, rastmöten, hundar på lagret, inställda bussar, kris i restaurangköket, städarna som stod längst bak och julvörten som fick stanna på kajen.
Det handlar om att snacka ihop sig med sina arbetskamrater – bli uppviglad och glad!

repetition 2013-03-10

Så fick vi då till slut en fläkt… Segerglädje på lagret. (Repetitionsbild)

Några av berättelserna i boken Hopsnackat har blivit en teaterpjäs med samma namn. Och nu ska den ut på turné! Den spelas i Stockholm den 2, 3 och 14 maj, i Norrköping den 7 maj och i Uppsala den 8 maj.
Information om boken (och bokserien som den ingår i), föreställningarna, biljettbokning med mera kan du hitta på bloggen folkrorelselinjen.wordpress.com.
Där kan du också hitta information om hur du ska göra om du vill att Hopsnackat ska spelas i din stad eller för din förening. Det behövs ingen teaterscen.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 25 april, 2013 i Folkrörelsestrategi, Kultursidan, Sopgubbar

 

Vi är beredda, beredda på att slåss

Inlagt 19 april 2013

Vi kan inte få något annat än det vi själva är beredda att slåss för! det är en de strategiska grundstenar som jag brukar tjata om. Ett gäng som verkligen fattat detta är de kämpande sjuksköterskorna. Det finns även en kampsång som slår fast saken!

Klicka och sjung med: Vi är beredda – Pelle Höglund

På onsdag kan vi andra, vårdarbetare, anhöriga, patienter (vilket vi väl alla blir förr eller senare) visa vårt stöd för kampen. Kolla inlägget 24 april – Inte under 24000/25000 – hela listan!

ssk-demo-bild

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 19 april, 2013 i Kultursidan, Vården

 

Vi fyra på tunnelbanan

tunnelbanan

Inlagt 17 mars 2013

För ett par timmar sedan: På väg hem till Hallunda med tunnelbanan. Mittemot mig sitter två äldre herrar och pratar på sitt språk. Kanske är det turkiska, jag hör inte på. De ser stränga ut. Och jag ser väl ut som en surtrött tant som sitter och glor i sin mobil. Sen kommer en tredje herre och sätter sig bredvid mig. De tre tycks känna varandra och nu börjar de tala svenska, det gemensamma språket. Jag hinner uppfatta att den tredje mannen är från Pakistan, det hörs på brytningen. Sen fortsätter jag blippa på mobilen och lyssnar inte. Men enstaka ord tränger igenom: Köket. Jobbade i köket.  Och så något namn jag känner igen. Till slut måste jag fråga: Är det centralköket på Huddinge sjukhus ni talar om? Där har jag också jobbat.

Genast är vi fyra. Det visar sig att de tre männen har slutat arbeta i centralköket innan jag kom dit. Vi pratar om privatiseringen, att Sodexo tog över och att patienterna inte tycker om maten.  Letar gemensamma bekanta. Han den svarta kocken, jobbade han där innan ni slutade? Jadå, han från Marocko. Och hon den lilla spanska, har du jobbat med henne? Ja det har jag. Och Ali, på varumottagningen? Jadå, honom fick jag hjälpa ibland! Det var många duktiga kvinnor där, säger en av männen och räknar upp några namn. Sen berättar han ingående om ett jobb han har haft efter köket, på sterilcentralen, beskriver arbetsmomenten.

Vänliga ansikten. Så bekanta de ser ut nu! O-främmande. Arbetskamrater.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 17 mars, 2013 i 145 Norra B, X övrigt

 

Äta sova dö eller kämpa tillsammans.

Inlagt 4 mars 2013

Har du sett filmen Äta Sova Dö? I så fall rekommenderar jag att du även ser filmen Fackklubb 459 – Sista striden på Bagarn.

ata_sova_do_affisch    fackklubb459_affisch

Fackklubb 459 är en dokumentärfilm. Grundmaterialet är många många timmars film som togs, natt och dag, under år 2003 på Bagarn – brödfabriken Stockholmsbagarn – året innan arbetsplatsen lades ner. Allt är äkta och utan några arrangerade scener, men filmen har en regissör, Susanna Edwards. Den som väljer vad som ska klippas ihop av ett stort filmmaterial till en 90 minuters film präglar naturligtvis slutresultatet. Jag har lite synpunkter på urvalet, jag tycker t.ex. att det är onödigt stort fokus på mig (jag var klubbordförande på fabriken). Men många som sett filmen har tröstat mig med att man ändå ser tydligt att det är det kollektiva agerandet och sammanhållningen på arbetsplatsen som är vår styrka.

Jag känner igen mig när jag ser Äta Sova Dö. Typen av arbetsplats, miljön i en livsmedelsindustri. Sammansättningen av människor, den stora andelen invandrare, alla språken, de roliga och speciella individerna.

Det jag inte känner igen mig i är situationen som uppstår när uppsägningshoten kommer. Hur individerna står ensamma i Äta Sova Dö, hur den stackars klubbordföranden går runt i lokalen som en lieman och plockar ut en och en av de stackars arbetskamrater som blivit utvalda att få sparken.
Vi på Bagarn hade turordordningslistan på väggen, diskuterade och röstade om hur vi skulle göra, slogs tillsammans för bättre villkor och nya jobb. Och vann mycket. Vi var inte någon annan sorts människor än de som porträtteras i Äta Sova Dö. Men vi hade vanor, metoder för att använda vår kollektiva styrka, som kom till nytta även i en ”hopplös” situation.

Fackklubb 459 fick positiva recensioner när den kom år 2004, men väckte inte särskilt mycket uppmärksamhet.
Det har hänt en del sedan 2004 – nu talar man mer om klass, och om hur det ser ut på arbetsplatserna, i det s.k. offentliga samtalet. Fackklubb 459 borde, precis som Äta Sova Dö, kunna komma till sin rätt. Idag.

Det kan födas många intressanta tankar och diskussioner om mänsklig sammanhållning, möjlig styrka och fackliga metoder om man ser båda dessa filmer och deras likheter och skillnader.

Fackklubb 459 kan man köpa på nätet, t.ex. genom Folkets Dvd.
Man kan även få tag på den via hopsnackat (at) bredband.net
Filmen finns också att se på Youtube, dock uppdelad i 10 avsnitt. Här hittar du det första avsnittet.

 

Språkfrågesport 2012

Inlagt 20 december 2012

Uppdatering 28 december: Länk till Facit finns längst ner!

Förra julen publicerade jag Erik Helgesons frågesport Anders Borg eller Kim Jong-Il?, som tydligen förgyllde många jul- och nyårssoffor eftersom det är det mest lästa inlägg jag haft på denna blogg.

Till dessa höjder når vi knappast i år, men det blir lite frågesport i alla fall. Här nedanför finner du 80 julhälsningar (och i några fall även nyårshälsningar, tror jag) på 80 olika språk. Nu är frågan – hur många av dessa hälsningar kan du/ni där i jul- eller nyårssoffan placera i rätt språk? Utan att söka på nätet?
OBS: Att bjuda hem eller ringa runt till alla mänskor man känner som talar olika språk och försöka säga God Jul till dem och se om det blev rätt, är tillåtet!

lyssna

Brasklapp: Eftersom jag inte kan riktigt alla dessa språk själv, så kan jag inte garantera att allt är rätt stavat och rätt transkriberat/translittererat.
Skrik gärna om nåt är fel eller om du vill tillägga ett språk på listan.

Längre ner finns en länk till en Ledtråd – nämligen en lista på vilka språk som finns representerade bland hälsningarna. Fast i annan ordning då förstås.
Facit lägger jag in på julafton! (Trodde jag, sorry. Men nu finns det facit i alla fall. Länk längst ner.)

Barka da Kirsimatikuma
Boas Festas
Bo Nada
Bon Nadal
Bonu nadale e prosperu annu nou
Buon Natale
Buorrit Juovllat
Christmas Aao Ne-way Kaal Mo Mobarak Sha
Christmas-e-Shoma Mobarak
Chung Mung Giang Sinh
E ku odun, e ku iye’dun!
En frehlicher Grischtdaag
Feliz Natal
Feliz Navidad
Froehliche Weihnachten
Gajan Kristnaskon
Gezur Krislinjden
Glædelig Jul
Gledelig Jul
Gledileg Jol
Gledhilig jol
God Jul
Gogudod Jojulol
Gun Tso Sun Tan’Gung Haw Sun
Hristos se rodi
Hyvaa joulua
العربية (Idah Saidan)
IL-Milied It-tajjeb
Joyeux Noel
Jutdlime pivdluarit ukiortame pivdluaritlo
Kala Christouyenna
Kellemes Karacsonyi unnepeket
Kung His Hsin Nien bing Chu Shen Tan
Kurisumasu Omedeto
La Maunia Le Kilisimasi Ma Le Tausaga Fou
Linksmu Kaledu
Maligayamg Pasko
Mata-Ki-Te-Rangi. Te-Pito-O-Te-Henua
Mele Kalikimaka
Mitho Makosi Kesikansi
Meri Kirihimete
Merry Christmas
Merry Keshmish
Mo’adim Lesimkha
Nadolig Llawen
Natale Hilare et Annum Faustum
Naya Saal Mubarak Ho
Nedeleg laouen
Neekiriisimas annim
Noeliniz Ve Yeni Yiliniz Kutlu Olsun
Noflike Krystdagen
Nollaig chridheil
Nollaig Shona Dhuit
Nollick ghennal as blein vie noa
Pace e salute
Prejeme Vam Vesele Vanoce
Priecigus Ziemassvetkus
Pozdrevlyayu s prazdnikom Rozhdestva is Novim Godom
Pulit nadal
Sarbatori vesele
Sawadee Pee Mai
Selamat Hari Natal
Shenoraavor Nor Dari yev Pari Gaghand
Shub Naya Baras
Shuvo Naba Barsha
Shub Naya Varsh
Sreken Bozhik
Sretan Bozic
Srozhdestvom Kristovym
Subha nath thalak Vewa
Sung Tan Chuk Ha
Tchestita Koleda; Tchestito Rojdestvo Hristovo
Tezze Iliniz Yahsi Olsun
Zalig Kerstfeest
Zorionak eta Urte Berri On!
Vesele Bozicne
Vesele Vanoce
Vesele Vianoce
Vrolijk Kerstfeest
Wesolych Swiat Bozego Narodzenia

Samma lista som wordfil (att skriva ut)

Ledtråd (de 80 sökta språken) hittar du här (Öppnas i nytt fönster/flik)

FACIT (Öppnas i nytt fönster/flik)

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 20 december, 2012 i Kultursidan

 

Malligt presenterat

26 november 2012

Idag vill jag malligt presentera (eller proudly present som di säger) den första texten i projektet Hopskrivet, som jag är redaktör för. Hopskrivet är del 2 i serien Folkrörelse på arbetsplatsen. Dvs uppföljaren till Del 1, Hopsnackat.

Hopskrivet består både av bloggtexter och av en pappersbok som släpps på lördag den 1 december.

För att läsa den första bloggtexten, författad av signaturen M, på Hopskrivet-temat får man hoppa över till Folkrörelselinjens blogg, varsågod: Vägra leva på knä!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 26 november, 2012 i Folkrörelsestrategi, Kultursidan

 

Klassintressen inom socialdemokratin – igen

Inlagt 2 oktober 2012

En debattartikel i DN idag, av Daniel Suhonen och Felix Antman Debels: ”Politikens dubbelagenter hot mot demokratins kärna”

Jag vill gärna kommentera artikeln med ett tidigare blogginlägg (från 26 juli 2012): Klassintressen inom socialdemokratin.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 2 oktober, 2012 i X övrigt

 

Arbetslinjen: Jobba som inhyrd jublare kanske?

Inlagt 30 september 2012

Hittade en intressant artikel i Expressen av K-G Bergström.

Ungdomarna som serverade kaffe utanför moderaternas valstuga på Norrmalmstorg, i jackor med moderatlogga på, visade sig vara anställda av kaffeföretaget. Tidigare hade de bland annat uppträtt som kaffeserverande miljöpartister.

Undrar om man blir av med akassan om man tackar nej till ett sådant uppdrag? Fast de här ungdomarna har väl ändå ingen akassa. – När man är ung får man ta de jobb som bjuds, säger en av dem.

Det här öppnar intressanta perspektiv. Vi kommer säkert att få se mer av sånt framöver. Inhyrda valstugearbetare. Inhyrda valsedelsutdelare lär redan finnas. Inhyrda jublare på valmöten? Inhyrda demonstranter?

Personerna på bilden har inget med detta blogginlägg att göra. Endast jackorna.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 30 september, 2012 i X övrigt

 

Hur är täckningen i graven?

Idag 23 augusti 2012 lånar jag ut bloggen till min sambo Raul, som berättar en absurd men sann historia:

Jag har haft en del tvister med olika företag under mina år, men aldrig har jag upplevt något så absurt som mina kontakter med Tele 2.

Jag har varit god man åt en 88-årig sjuklig granne och hans dementa tillstånd började kraftigt försämras under våren. Jag upptäckte att han hade två mobilabonnemang hos Tele 2. I januari hade han köpt sitt andra abonnemang av ”eventnasare” i den närliggande centrumanläggningen. Jag ringde till Tele 2 och påpekade det olämpliga i att lura på en gammal man flera abonnemang. Fick ingen respons, men sa dock omedelbart upp abonnemanget.

I början av maj skickade jag ett brev, med kopia från tingsrätten ang. mitt godmanskap, till Tele 2 och sa upp alla min grannes abonnemang hos dem. Då hade jag i telefon ytterligare en gång förklarat att min granne var dement och inte längre kunde utnyttja vare sig fast eller mobil telefoni, eller skriva under några dokument.

Den 28 maj fick jag brev från Tele 2 där de upplyste mig om att uppsägningen var ofullständig: ”Vi saknar underskrift av innehavaren till abonnemang.”

När jag ringde igen fick jag besked att uppsägningen skulle godkännas fr.o.m. den 15 maj.
Räkningarna fortsatte trots detta trilla in genom brevlådan.

När jag ringde den 31 juli för att meddela att min granne hade avlidit den 27 juli, svarade kundtjänsten att ”vi har tre månaders uppsägningstid oavsett orsak, men vi är bussiga och stänger fr.o.m. i dag”.

Den 14 augusti kom den senaste räkningen, som sträcker sig till 5 september.

Det känns inte så meningsfullt att ringa ytterligare en gång, men jag undrar bara hur de döda
förväntas sköta sina kontakter med Tele 2.

/Raul Leikas

 
1 kommentar

Publicerat av på 23 augusti, 2012 i Gästbloggare

 

Det ska sprejas i tid det som brokigt ska bli

Inlagt 18 augusti 2012

I Stockholms Stad råder det för tillfället nolltolerans mot graffiti och gatukonst trots stort intresse. Botkyrka kommun, där vi bor, där jag bor, gör det tvärtom möjligt att utöva denna konstform.

Igår invigdes en 90 meter lång grafittivägg i Subtopia, Alby.

Info på Botkyrka Kommuns webbplats finns här.

 
1 kommentar

Publicerat av på 18 augusti, 2012 i 145 Norra B

 

Om händelserna i Sydafrika, av Erik Helgeson

Inlagt 17 augusti 2012

Det här inlägget har inte jag skrivit. Det har hamnarbetaren Erik Helgeson gjort. Jag har bett Erik om att få lägga upp hans text här, eftersom jag tror att det är många som liksom jag skulle vilja veta mer om bakgrunden till massakern på gruvarbetare i Sydafrika.

‎46 personer uppges hittills ha dödats i strider som rasat kring Lonmins platinagruva i Marikana, Sydafrika, den senaste veckan. De allra flesta dödsoffren är strejkande gruvarbetare, vilka sköts ihjäl av polisen under myndigheternas försök att bryta upp deras samlingar igår.

Utifrån den fragmenterade svenska mediebevakningen är det svårt att förstå någonting alls av vad som händer. Många har också reagerat över hur lite uppmärksamhet som ägnats gårdagens massaker. Ett skäl till detta är att situationen i Marikana är mycket mer komplex än en ”ordinär” arbetsmarknadskonflikt. Den är också symptomatisk för en eskalerande politisk kris inom befrielserörelsen som för snart tjugo år sedan besegrade apartheidregimen.

Nedan följer ett tafatt försök att svepande beskriva vad som utspelar sig i regnbågsnationen:

I kampen mot apartheid formades en stark allians mellan de militanta fackföreningsrörelsen Cosatu och de politiska partierna ANC och Sydafrikanska kommunistpartiet (SACP). Sedan organisationerna legaliserades av den då retirerande vita apartheidledningen 1990, har denna trepartsallians dominerat sydafrikansk politik. Trepartalliansen har dock inte varit ett harmoniskt maktkluster utan en levande massrörelse med starka inre motsättningar. Eftersom valalliansen som letts av ANC (och där SACP ingått) haft ett kompakt väljarstöd alltsedan Nelson Mandelas dagar, har mycket av politikutvecklingen och striderna mellan vänster och höger utspelat sig inom trepartsalliansen.

Fackföreningsrörelsen Cosatu har under lång tid varit stark och hållit på sitt oberoende gentemot regeringen. När många afrikanska ledare, inklusive Sydafrikas ANC-ledning, exempelvis intagit en ytterst passiv hållning gentemot Robert Mugabes alltmer brutala och dåraktiga regim i grannlandet Zimbabwe, har fackföreningsrörelsen varit öppet fördömande och även vidtagit direkta aktioner såsom blockader för att begränsa Mugabe-regimens tillgång till vapen under dess mest intensiva förföljelser av oppositionen.

Cosatus medlemsförbund har inte heller dragit sig för att gå i konflikt mot offentliga arbetsgivare och ANC-funktionärer gällande usla löner och arbetsvillkor.

De senaste åren har de politiska spänningarna i landet ökat. Apartheid har visserligen fallit, vilket är och förblir viktigt eftersom landet nu har pressfrihet, yttrandefrihet, icke-rasistisk lagstiftning och fria demokratiska val. Samtidigt har den nyliberala modell som Sydafrika slog in på, främst efter att Mandela klivit ner och ersatts av Thabo Mbeki på presidentposten, skapat enorma klassklyftor. Befrielserörelsens sociala program för omfattande jordreformer och ekonomisk jämlikhet har tonats ner för att skapa arbetsro i den nya nationen.

Tålamodet med att de sociala löftena inte infriats har successivt minskat allteftersom åren gått. En svart aristokrati, ofta med nära band till ledarskiktet inom ANC, har blivit oerhört förmögen samtidigt som stora delar av den sydafrikanska arbetarklassen inte sett några förbättringar av sin levnadsstandard. ANC-ledare har allt oftare avslöjats med maktmissbruk och korruptionen har brett ut sig.

Samtidigt har kampen inom trepartsalliansen och framförallt ANC hårdnat i striderna om landets ledning. Den sittande presidenten Jakob Zuma, som har sin bakgrund inom befrielserörelsens hemliga väpnade gren Umkhonto we sizwe, sågs inledningsvis av fackföreningsrörelsen Cosatu som ett vänsteralternativ med ett radikalt socialt program. Han var skandalomsusad och anklagades för bl.a. våldtäkt (friades i domstol) men med hans tillträde som Sydafrikas president fanns en förhoppning om större fokus på social rättvisa.

Förändringarna har dock uteblivit och Zuma anklagas idag för maktfullkomlighet. Hans anhängare har benhårt försvarat honom från all kritik och ANC:s ungdomsförbund har numera en omskriven ledare som mer utmärkt sig genom hets mot den vita minoriteten (som visserligen fortfarande i många fall är välbärgade) snarare än det sydafrikanska klassamhället i stort.

Cosatus generalsekreterare Zwelinzima Vavi har sedan sitt tillträde 1999 varit en mycket tydlig kritiker av korruption, privatiseringar, maktfullkomlighet, undfallenheten gällande Zimbabwe och strukturanpassningsprogrammen som ANC-ledningen gjort till sina. Vavis frispråkighet har gjort honom populär bland arbetare men också bidragit till att han numera har många motståndare. 2010 hotades han med disciplinära åtgärder från ANC.

I september i år har Cosatu kongress. Till denna har Vavi författat en rapport av det politiska läget och fackföreningsrörelsens roll i dagens Sydafrika. Rapporten, som på förhand läckt ut till sydafrikansk press, menar Vavi att Cosatu förlamas av att man så starkt förhåller sig till fraktionsstrider inom de politiska allianspartierna och att klyftan (både demokratiskt och socialt) växt mellan den fackliga ledningen och vanliga medlemmar.
Han menar också att detta bidragit till att Cosatu varit osynligt eller relativt passivt i många vardagliga arbetarklasskonflikter som inte rört kronor (Sydafrikas valuta heter egentligen rand) och ören i formella fackliga avtalsförhandlingar.
Vavi menar att det traditionellt varit Cosatus givna roll att organisera och driva lokala och nationella kamper där människor bor mot exempelvis skenande arbetslöshet, otjänlig offentlig service, maktmissbruk och återkommande strömlöshet. Han pekar också på att risken att utsättas för våld eller rentav mördas har ökat för de som går i direkt konflikt med maktelitens intressen.

Vavis rapport har skapat stor politisk turbulens eftersom det även kommer hållas val om ANC:s presidentpost senare i år. En del tidningar har hävdat att fackföreningsrörelsen inte kommer stödja ett omval av Jakob Zuma, vilket skulle vara ett mycket stort bakslag för honom. Detta har resulterat i dementier från olika framträdande fackföreningsledare.

Enligt den sydafrikanska tidningen Mail & Guardian pågår nu samtidigt mobilisering bland Zumas anhängare inom Cosatu, ANC och det sydafrikanska kommunistpartiet för att avsätta Vavi som generalsekreterare på fackföreningsrörelsens kongress. Bland de som sägs förespråka Vavis avgång finns de högsta ledarna för gruvarbetarfacket NUM, som nu alltså är involverade i den blodiga gruvkonflikten i Marikana.

Den rådande situationen är tragisk och svårhanterlig för Vavis belackare, eftersom den kan ses som en bekräftelse på hans analys av fackföreningsrörelsens allt större inre klyftor. Gruvarbetarna i Rustenburg-provinsen borrar fram platina till det London-baserade gruvbolaget Lonmin. De som arbetar vid den så kallade gruvfronten har en mycket riskfylld arbetsmiljö och tjänar enligt varierande uppgifter mellan 4000 och 6000 Rand (ca 3300-4900 kr/mån) i månaden. Missnöjet bland gruvarbetarna är stort och den senaste tiden har en ny, oberoende fackförening kallad Association of Mineworkers and Construction Union (AMCU) bildats för att utmana det historiskt betydelsefulla National Union of Mineworkers (NUM).

Mönstret är inte unikt. Upphettade fackliga konflikter den senaste tiden har lett till svåra slitningar inom andra branscher och ett nytt icke Cosatu-anslutet förbund har även bildats inom transportbranschen. Ledarna för de nya fackföreningarna har stämplats som odisciplinerade och ansvarslösa av såväl Cosatu som ANC och SACP.

Det är svårt att avgöra vad som är sant gällande AMCU:s utbredning. I några gruvor uppges de av gruvbolagen idag vara majoritetsfack, men huruvida dessa uppgifter stämmer är osäkert då några gruvbolag ser det som positivt i sig att det uppstår facklig splittring (eller ”konkurrens”, som man uttrycker det) inom branschen.
AMCU menar att man är en opolitisk fackförening, som inte har något intresse av att samarbeta med det styrande ANC. Man säger sig inte ha någon ideologi eller övergripande samhällsanalys utan pekar på att NUM är byråkratiskt och dåligt på att tillvarata medlemmarnas intressen. AMCU anser sig helt enkelt göra detta bättre. Denna plattform har redan ha lockat många tusen gruvarbetare att lämna NUM för det nya förbundet.

AMCU:s president Joseph Mathunjwa, en prästson och medlem i Frälsningsarmén om tidigare uteslutits ur NUM av disciplinära skäl, har tidigare hävdat att vid de nu aktuella Lonmin-gruvorna råder closed shop-kontrakt (endast NUM-medlemmar anställs), vilket gör det närmast omöjligt för AMCU att etablera sig. För att ändå slå sig in på området har man bedrivit en okonventionell aggressiv/offensiv rekryteringskampanj i nordvästra Sydafrikas gruvdistrikt som lett till våldsamma sammandrabbningar mellan medlemmar i de två olika fackförbunden.

Detsamma skedde senast i januari i år, när platinum-gruvan i Implat var scenen för liknande strider. NUM:s representanter hade då först gått med på löneförhöjningar på drygt 10 % (inflationen låg på drygt 6%), men de 17 000 gruvarbetarna godtog inte budet utan gick ut i en strejk som av domstol bedömdes som olaglig. Strejkens mål var att uppnå 14%-iga löneförjningar samt bättre transportmöjligheter och boenden.
Konflikten blev långvarig och samtliga gruvarbetare avskedades, men vid dess slut fick de allra flesta gå tillbaka till jobbet. NUM tappade delvis kontrollen över händelseförloppet och AMCU använde konflikten till rekrytering. Det nya förbundet påstod sig vara majoritetsfack när de interna fackliga striderna bröt ut i februari. AMCU attackerade NUM-medlemmar för att tvinga bort dom från ett av gruvschakten. En NUM-medlem sköts i huvudet. När AMCU-medlemmar senare arresterades för dåden utbröt åter spontana strejker för att få dem fria.

Den nu aktuella konflikten i Marikana eskalerade redan för en vecka sedan. Händelseförloppet var detsamma. 3000 gruvarbetare lade ner i arbetet i en vild strejk för att föra fram kravet på kraftiga löneförhöjningar från knappt 4000 till 10 000 kr/mån. Detta följdes av att AMCU:s president anklagade NUM för att vara allierade med arbetsgivarna, och framförde krav på AMCU skulle erkännas som representanter och förhandlingspart företrädande gruvarbetarna. Därefter uppstod strider mellan fackförbunden som ledde till att 10 personer dödades (varav två poliser och två säkerhetsvakter). Två arbetare påstods ha dödats nära gruvan av krypskyttar från NUM.

Vid ett strejkmöte i onsdags slängdes NUM:s president ut av gruvarbetarna medan AMCU-presidenten Mathunjwa tilläts tala.

Splittringen bland gruvarbetarna har tidigare under veckan växt till ett nationellt politiskt problem. Den globala platinatillgången är begränsad och Sydafrika är en globalt viktig leverantör. Bara den senaste strejken har drivit upp priset på metallen med flera procent. Gruvjätten Lonmin menar att omkring 21% av koncernens 28 000 anställda gruvarbetare är medlemmar i AMCU. På nationell nivå är NUM alltså fortfarande dominerande.

Igår förvärrades alltså krisen ytterligare, när sydafrikansk polis försökte bryta upp de strejkande gruvarbetarna. Enligt polisens historieskrivning var gruvarbetarna beväpnade och en liten grupp hade gömt sig i buskage för att rusa mot polisen. Ett stort antal poliser öppnar då eld mot gruppen med skarpladdade automatvapen. Denna händelse finns filmad och cirkulerar på Youtube. Ytterligare polisattacker ska sedan ha skett och dödssiffran har kontinuerligt stigit, för närvarande till svindlande 36 döda enligt gruvfacken (34 enligt polisen).

AMCU hävdar att man uppmanat de strejkande (som man beskriver som sina sympatisörer) att lämna den kulle där de haft sina möten, eftersom man misstänkte att polisen skulle döda dem. Gruvarbetarna ska ha vägrat.
NUM å sin sida hävdar att ett antal av deras medlemmar och arbetsplatsombud finns bland de dödade.
Facken håller varandra ansvariga för det inträffade, och tonfallet är mycket hätskt. Samtidigt kräver arbetarnas organisationer omfattande offentliga utredningar av händelseförloppet och polisens agerande. Massakern beskrivs som det värsta polisövergreppet sedan apartheid-tiden. Gruvföretaget Lonmin utpekas som delansvariga.

Det sydafrikanska kommunistpartiet har under dagen krävt att AMCU ska arresteras som ett led i att försöka hantera krisen i gruvdistrikten. På samma sätt som NUM beskriver SACP det nya fackförbundets agerande som populistiskt, ansvarslöst och utan hänsyn till människoliv.

Såsom sades inledningsvis är konflikten djupt tragisk, men också en direkt följd av vad som snart kan liknas vid en social upprorsstämning inom den sydafrikanska arbetarklassen. För en dåligt insatt utomstående vore det löjligt att försöka bedöma om AMCU ska betraktas som en progressiv facklig opposition eller ett populistiskt skrå som riskerar att spela arbetsgivarna i händerna genom den splittring som följt inom gruvbranschen.

Hursomhelst är AMCU:s och andra oberoende facks snabba tillväxt slående. På plats efter plats och i bransch efter bransch förlorar fackföreningarna sitt tidigare så självklara inflytande över medlemmarna. Tilliten till att de egna organisationerna kan leda kamperna sjunker, och många intervjuade arbetare i de uppblossande konflikterna menar att fackföreningsledarna förlamas av andra, politiska hänsyn.

Den sydafrikanska staten och företagen är märkbart rädda för vad man ser som en ohanterlig situation på arbetsmarknaden, där man saknar given motpart vid förhandlingsborden. Därför har också repressionen tilltagit för att kväsa ofta mer eller mindre spontana arbetarprotester och vilda strejker. Gårdagens massaker var ett misslyckat och desperat försök att medelst automatvapen ta tillbaka kontrollen.

Efter apartheids fall, där ett förödande inbördeskrig med nöd och näppe kunde undvikas, fanns en utbredd förståelse inom befrielserörelsen för att stora omvälvningar på de ekonomiska planet skulle få vänta tills en fungerande demokratisk stat kunnat slå rot. Hotet om inbördeskrig ansågs vara realistiskt och Mandelas försiktiga försoningsprocess i ett land söndrat av rasism, etniska motsättningar, terror och sanktioner åtnjöt inledningsvis ett brett stöd.

Idag är tålamodet dock sinande. Det finns ett uppenbart uppdämt missnöje med att de som förväntades driva den sociala kampen för ekonomisk utjämning, kanske först och främst Cosatu, ANC-vänstern och kommunistpartiet, upplevs som alltför passiva och återhållsamma. Den brutala fattigdomen och det därtill sammanhängande våldet är fortfarande en självklar del av den sydafrikanska vardagen i arbetarklassområdena. Av landets högteknologiska, moderna utveckling som världens ekonomisidor då och då beskriver, ser många sydafrikaner ingenting alls.

Det är just denna förstelning inom den gamla befrielserörelsen, med växande korruption, maktmissbruk och kotterier, som Cosatus generalsekreterare Vavi varnar för i sin kommande kongressrapport (om den nu får publiceras).

Cosatu-kongressen skulle kunna bli en viktig milstolpe i det moderna Sydafrikas historia. Om fackföreningsrörelsen tydligt markerar en annan politisk kurs än Zumas regering, med ökad militans och krav på landreformer (Vavi har exempelvis föreslagit kollektivisering av alla utlandsägd jordbruksmark) kommer den få återverkningar på den stundande maktkampen inom ANC.

Om Cosatu-kongressen istället avsätter Vavi och andra som delar hans syn, för att tona ner kritiken mot regeringen och den egna, framväxande nomenklaturan, kan utvecklingen ta en annan riktning. Då sitter Zuma och hans allierade med största sannolikhet ohotade på sina positioner även de kommande åren.

Missnöjet och oppositionen inom den sydafrikanska arbetarklassen grundar sig dock i en mycket tuff social verklighet och kommer inte att försvinna. Med tiden lär den påverka väljarstödet för ANC och SACP samt ta sig nya uttryck. Om dessa är progressiva eller innebär splittring, återuppblossande etniska motsättningar (såsom exempelvis den tidigare zulu-separatismen) samt påskyndar den stolta befrielserörelsens degenerering kan andra, som kan något, göra kvalificerade gissningar kring.

Pingar Göteborgsposten, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet

 
2 kommentarer

Publicerat av på 17 augusti, 2012 i Gästbloggare

 

Biancas present till sjuksköterskorna

Inlagt 3 juli 2012

Filmtime!
Hittade den här presenten till en kämpande yrkesgrupp. Tillverkad av Bianca Kronlöf.

Mina blogginlägg om 24000-upproret finns i kategorin Arbetslivet – vården i menyn till höger.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 3 juli, 2012 i Kultursidan, Vården

 

I en främmande värld

Idag 4 juni 2012 blir det kulturblogg.

Man står vid ett band med skorpor. Fabrikshallen ligger bredvid ugnen, det är mycket varmt. Man plockar upp några skorpor, man stoppar dem i en påse. Bandet går. Man fyller påsen. Fingrarna rispas av skorpornas skrovliga yta.

Bandet går. Påsarna är av metalliserat papper. Skorporna är mycket hårda.

Det luktar mjöl på gården redan innan man går in. När man är på gården, är man inte i fabrikshallen.

Det finns en maskin som tillsluter påsarna.

Vad är detta? När man är på gården är man inte i fabrikshallen. En läsalätt-bok om fabriksarbete? Lottas första dag på skorpfabriken?
Nej, det är en bok av Leslie Kaplan, Överflödet fabriken.

Kaplan är en intellektuell och politisk radikal som 1968 lät sig proletariseras och en tid arbetade på olika fabriker. 1982 debuterade hon som författare med Överflödet fabriken. Det är en diktsamling, skriven på en komprimerad prosa som man kan kalla poesi. Fabriken beskrivs i nio avsnitt, kretsar. (I Dantes Den gudomliga komedin är det helvetet som har nio kretsar.)

De citat som jag inledde med är det inte helt rättvist att plocka ut. Läsalätt är inte det enda jag påminns om. Kaplans beskrivning av fabrikens universum hämtar också bilder i mitt huvud. Inte mina egna minnesbilder, utan bilder av den danske grafikern Palle Nielsen. Det är som om Kaplan beskriver hans bilder, när hon beskriver fabriken, och det är som om hans bilder – särskilt en bildsvit som heter Orfeus och Eurydike – skulle ha illustrerat hennes bok. Trots att bildsviten inte utspelas i ”fabriken”, utan i ”staden”. Det är samma svartvita, konkreta men ändå overkliga stämning, enorma implosiva byggnader, öppna ytor som känns tomma fast människor skyndar förbi. Hotfulla, svårfattliga, stupande perspektiv som i drömmar.
De beskriver främlingskap.

I Kaplans bok förekommer enstaka människor. Fabriksarbeterskor, arbetsledare. Ett par gånger tonar de fram, tack vare något enstaka ord med positiv laddning, som om de framstod i färg i en i övrigt svartvit värld. Men oftast passerar och passeras de i texten på samma sätt som andra detaljer – en fabriksvägg eller en maskin.

Boken innehåller också ett samtal mellan Leslie Kaplan och den franska romanförfattaren Marguerite Duras.
För mig som fabriksarbetare är samtalet en smula komiskt. Det kretsar mycket kring proletariatets alienation – den marxistiska tesen att arbetaren under kapitalismen förfrämligas från såväl produkten av arbetet som från själva arbetet, sin mänsklighet och andra människor.

Just denna tes är speciellt poppis bland vänsterintellektuella, medan andra delar av marxismen ofta går dem förbi. Det beror på deras eget främlingskap. Fabriken är inte den intellektuelles hemmaplan. Det är en främmande värld. Genom att mystifiera denna värld knölar man in fabriken på den intellektuella hemmaplanen. Man återtar sitt överläge, man vet saker. Fabriksarbetaren görs till en förfrämligad detalj i ett förfrämligat sammanhang som andra kan diskutera men inte han själv.

Dessa funderingar fick mig att komma ihåg en sommar för ganska länge sen.
Brödfabriken stänger inte på sommaren. Vi har två olika semesterperioder och det kommer in semestervikarier som ersätter dem som är borta.

En sommar var det två av vikarierna som vi hade lite roligt åt. Grabbarna var så fruktansvärt coola så de hade svårt att lära sig jobbet. Om man hela tiden måste stå och se cool ut med halvslutna ögonlock utan att röra på huvudet, så är det svårt att se hur andra gör.
Men de orkade i alla fall ha radikala synpunkter, t.ex. att arbetarna går omkring som zombies på fabriken och låter sig utsugas och att Björn Afzelius har gjort mer än arbetarklassen för socialismen.

Under den här perioden pågick förberedelser för en gemensam stridsåtgärd i fabriken, med anledning av tröga löneförhandlingar. Det jäste överallt. Folk diskuterade i pausrummen och genomförde omröstningar. Vi invigde inte aktivt sommarvikarierna i saken, eftersom aktionen skulle genomföras då de slutat. Vi litade inte heller helt på deras förmåga att hålla käft.
Men med de två radikalerna var det ingen fara. De märkte helt enkelt inte vad som pågick. Arbetarna kunde diskutera och planera mitt framför ögonen på dem utan att de fattade vad de såg. De uppfattade bara det de trodde sig se.

Veckan efter att sommarvikarierna slutat genomfördes en välorganiserad maskningsaktion i hela huset vilket orsakade kraftiga förseningar i produktionen och fart på löneförhandlingarna.

Några år senare läste jag en intervju i en kvällstidning med en av grabbarna, som då hade blivit skådespelare och blivande regissör. I intervjun berättade han att han hade jobbat på brödfabrik, så han hade fått lära sig vad klasskamp är.

Det påminde jag mig, när jag läste Kaplans bok om fabriken. Hon beskriver vad hon såg. Vad var det hon inte såg?


Ur bildsviten Orfeus och Euridike av Palle Nielsen.

(En tidigare version av den här artikeln har varit publicerad på LO-tidningens kultursida, 2006)

Läs även: Alienation.

 
1 kommentar

Publicerat av på 4 juni, 2012 i Kultursidan

 

Piffigt

Inlagt 3 juni 2012

En sån här ruggig novemberdag är det bäst att hålla sig inne och städa. Eftersom städa är tråkigt så kan man också göra sig upptagen med att piffa till sin blogg. Det har jag gjort nu. Kolla in de nya tipsflikarna POPPIS, MISSAT? och TUNGT (se menyn ovan)!

Ordförklaring: Piffa till = pimpa.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 3 juni, 2012 i X övrigt

 

Vi måste tala om anslagstavlor! – Bidra till Hopskrivet

Vi måste tala om anslagstavlor

Inlagt  25 april 2012

Nu sitter fritidsredaktör Tuuloskorpi och bläddrar i berättelser om arbetsplatstidningar som Livstecken och Kvasten och Spårhunden, om Euromaintbloggen och om sjuksköterskestudenternas användning av slutna och öppna facebokgrupper. Plus exempel på enkäter, informationsaffischer, dikter…
Alltihop skrivna saker som på något sätt har haft betydelse för kollektivet och rörelsen på någon arbetsplats. Organiserat, agiterat, informerat, provocerat.

Denna spretiga pappersröra ska bli Hopskrivet, del 2 i serien Folkrörelse på arbetsplatsen.

Del 1 i den serien heter Hopsnackat och kom ut 2010. Hopsnackat är väldig basic, korta berättelser som oftast handlar om ett gäng arbetskamrater som snackat ihop sig direkt på golvet och stoppat en försämring eller fått igenom en förbättring. Små strider, små segrar, och bokens syfte är entydigt: uppmuntran och uppvigling.

Hopskrivet ska också ge tips och inspiration. Men även ta upp typiska problem.
Så fort någon börjar göra något, t.ex. en tidning eller en arbetsplatsblogg, antingen man är vald till det eller gör det på eget initiativ, så blir man en företrädare, någon som talar för eller till arbetskamraterna. När någon blir företrädare så kan det lätt få följden att andra träder tillbaka. Och/eller att företrädaren blir utpekad och angripen av ogillande chefer.
Men en arbetsplatstidning, en enkät etc, kan också vara ett redskap som stärker och mobiliserar kollektivet, minskar klyftan mellan företrädare och företrädda, gör att fler bryr sig och aktiverar sig.

Hopsnackat gick det snabbt att få ihop. På folkrörelselinjeträffar hade jag hört berättelser om hopsnack på jobbet, jag kom ihåg dem och kunde be berättarna skriva ner dem. Och så hade jag stött på passande berättelser på internet, som jag kunde be om att få ha med i boken. Det tog bara ett par månader att få ihop materialet.

Hopskrivet tar mycket längre tid. Annat har kommit emellan, skribenter har inte fått tummen ur (inkl. jag själv) – men det finns också en positiv anledning. Det kommer in nya bidrag och det dyker upp nya idéer om vad för slags berättelser och exempel som kan finnas med och vilka som kan berätta.
T.ex. häromdan: Men anslagstavlan då? Vi måste tala om anslagstavlor!

Vill du bidra?

Kan du berätta om en arbetsplatstidning? Det får gärna vara en personlig berättelse, inga partipamfletter tack, och det finns även plats för problem och misslyckanden, erfarenheter av vad som funkat och inte funkat, etc.

Eller om du kommer på något annat skriftligt som haft betydelse för er som kollektiv på jobbet, vid något tillfälle eller under en längre period. Något som uppviglat, upplyst, uppretat, uppsamlat, uppmuntrat…
Vad har du att säga om anslagstavlan? Och dikten på toaväggen som gjorde alla glada en hel vecka, kommer du ihåg den?

Du kan välja själv om du vill använda ditt eget namn eller skriva under pseudonym.

Skicka till info(at)folkrorelselinjen.nu så kanske ditt bidrag kommer med i boken. Du får inget betalt, bara äran av att ha bidragit till folkrörelse på arbetsplatsen!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 25 april, 2012 i Kultursidan

 

Varsågoda

Inlagt  22 februari 2012

Jag får en del erbjudanden om att skriva i olika tidningar och andra publikationer, men brukar tacka nej till det av diverse skäl.
Men det går bra att norpa och återanvända mina blogginlägg. Hittar du någon text här som du tycker passar i din publikation, så ta den och slit den med hälsan. Läs dock först min jättelånga lista med Krav och Regler här!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 22 februari, 2012 i X övrigt

 

Från 145 Norsborg till 133 Saltsjöbaden – en klassresa

Inlagt 29 januari 2012

Jag har tidigare berättat om en vandring i Norsborg, här i Norra Botkyrka, ett utpräglat arbetarklassområde. Idag handlar det om en vandring i ett utpräglat överklassområde i Saltsjöbaden.

Vandringen ordnades av förbundet Allt åt Alla under benämningen Överklassafari till Solsidan – Odla ditt klasshat.

 Vår reseledare väntar vid bussgaten.

 Alla deltagarna fick en stämpel på handen som biljett.

 Det blev smockfullt i bussen.

 Bussen.

 Guideflaggan.

 Vi steg av bussen vid Grand Hotel i Saltsjöbaden.

På detta hotell samlades år 1938 företrädare för arbetsgivarna och arbetarna och kom överens om ett avtal, kallat Saltsjöbadsavtalet. Avtalet skulle lugna ner den upprorstämning som rådde i landet (arbetsgivarna var rädda för uppror och socialism) och leda till arbetsfred och samförstånd/klassamarbete. Avtalet bidrog säkert till ökningen av det materiella välståndet i Sverige under de närmaste årtiondena därefter. Men urholkade också arbetarrörelsens stridskraft och gjorde facken så tama att vi nu står handfallna, när arbetsgivarna i praktiken har lämnat ”saltsjöbadsandan” för länge sen.

 Martin föreläste om Saltsjöbadsavtalet.

 Alla lyssnade.

 Fast de unga Saltsjöbadsbor som inväntat vår ankomst, måste rapportera vidare. ”Nu är de här! Det är jättemycket folk!” Äntligen händer det nåt i trista Saltis.

 Men de lyssnade också på föredraget.

  Journalisterna blev förjusta då småbratsen (överklassbarnen) dök upp.

 Vi fortsatte till ett område med enorma villor. En annan Martin föreläste om förhållandena på en gata som han kollat upp speciellt. De flesta boende på gatan har ärvt sina hus och förmögenheter. Det oftast förekommande ”yrket” på denna gatstump (5 av 13) är riskkapitalist. Samtliga dessa 5 riskkapitalister har varit misstänkta för skattefusk.

Över huvud taget är brottsligheten hög i området, med ovanligt många skattebrott och andra ekonomiska brott. Samt trafikförseelser, överklassen gillar att köra fort. Martin nämnde också husägaren som sågat ner kommunens träd som störde hans utsikt. Då var det en av pojkarna från Saltis som väste ”det var hans pappa”! och pekade på sin kompis. Fast de ville inte vara med på bild.

 Vandringen gick vidare i Saltsjöbaden.


 Polisen var i området hela tiden men höll sig oftast på avstånd.

 Den här sortens hus är ofta resultatet av flera generationers profiterande på andra människors arbete.

 Efter rundvandringen blev det kaffe och frågesport á la tipsrunda i bussen. Jag och Raul hade bara ett fel i frågesporten. Vi missade en fråga om tv-serien Solsidan, som vi aldrig sett. Tycker vi borde fått extrapoäng för det. Killen som vann och fick en flaska oäkta champagne, visade sig vara nykterist. Men man kan ju alltid vaska.

 Ungdomar från området hängde kvar runt bussen.

När bussen vände hemåt kastades det ägg på bussfönstren.  (Lite senare var det en bil som ställde sig ivägen för bussen på en smal väg. Men den gav sig iväg igen när några steg ur bussen.)

Jag är verkligen inte chockerad över lite äggkastning från den lokala ungdomen. Jag förstår mycket väl om det fanns innevånare i Saltsjöbaden som blev provocerade av vår safari. Det är väl ganska självklart. Om en Underklassafari, med mottot Odla ditt klassförakt, hade kommit hit till Norra Botkyrka för att glo på oss och våra hus, så hade ungarna här förmodligen eldat upp bussen. Och jag hade hejat på.

Fast sen är det ju också så att vi här i Botkyrka alltsomoftast befinner oss i underläge och provoceras av t.ex. arbetsgivare och myndigheter. Vi får ofta höra från utomstående hur vi är och hur vi har det. Det pratas om vår arbetslöshet, segregering och allmänna elände. Det pratas alltför sällan om överklassghettots segregering från övriga samhället och befolkningen, om deras brottslighet och parasiterande på andra människors arbete och arbetslöshet. Så en och annan överklassafari är helt på sin plats.

————
TV4 hade ett reportage om överklassafarin i Nyhetsmorgon i morse. (Det är ett längre reportage än det inslag som sändes i Nyheterna igår.)

 
3 kommentarer

Publicerat av på 29 januari, 2012 i 145 Norra B

 

Skjutkälkens dialektik

Idag, 20 januari 2012, blir det sportblogg.

Jag har blivit intresserad av skidskytte. Inte av att utöva det, men av att titta på. Jag har börjat fatta reglerna och känna igen namnen. Jag kan ha egna synpunkter på vad som händer och tycka att tv-kommentatorerna säger onödiga saker.
Det är den enda sport som jag är intresserad av på det sättet.

Det gav ett dåligt intryck när jag en gång råkade säga skjutkälke i stället för skidskytte. Men det är inte det att jag tror att det heter skjutkälke utan det är min hjärna som ibland jobbar slarvigt på lagret. Langar fram nåt som känns rätt utan att kolla ordentligt på ordersedeln. Samma sak som när jag skulle säga Kaknästornet och hjärnan plockade fram nattduksbordet i stället.
– Vi har varit uppe i nattduksbordet.
Det är såna uttalanden som kan få folk att tro att man lider av vanföreställningar och förvirring, alt. har drabbats av ett poetiskt skov. Fast man bara har lite bråttom på lagret.

Nå, skidskytte alltså. Det är det där med balansen mellan att åka så fort som möjligt och att pricka så rätt som möjligt, som gör att det blir spännande. Läget kan slå om flera gånger under en tävling. Även en idrottsokunnig, som jag, kan fatta att åker man för fort så blir man andfådd och får hög puls. Kroppen förlorar sin samordning och då kan man inte skjuta bra. Åker man långsammare blir man pricksäkrare men åker man FÖR långsamt så hjälper det inte om man skjuter prick, man kommer försent i alla fall.

Därför är skidskytte intressantare än mera endimensionell sport som bara skidåkning eller bara skytte. Fast antagligen har även dom sporterna inneboende motsättningar – som jag bara är för oinsatt för att kunna uppfatta. Det är väl ungefär som när människor som är oinsatta i arbetsplatskamp säger saker som det blir svårt att ens diskutera med dem, därför att de inte uppfattar dialektiken.

Men skidskyttedialektiken är lätt att uppfatta.

– Varför kör de inte fortare?
– De ska ju träffa prick också.

Det dialektiska förhållandet mellan snabbt och pricksäkert har sina paralleller i all sorts kamp som inte är endimensionell. Jag tänker dock inte förklara mer om det, man ska inte överarbeta sina allegorier.

Nu är det slut på sportbloggen.

 
1 kommentar

Publicerat av på 20 januari, 2012 i Kultursidan

 

Anders Borg eller Kim Jong-Il?

Idag, 20 december 2011, blir det frågesport, sammanställd av hamnarbetaren Erik Helgeson.

Vem är Den Storartade Ledaren – Anders Borg eller Kim Jong-Il?


I korta drag består frågesporten av 16 citat som antingen härstammar från officiella nordkoreanska propagandaorgan eller ett reportage i lördagens upplaga av Sveriges största (oberoende) dagstidning Dagens Nyheter. Uppdraget för er som tävlar är helt enkelt att gissa vem den/de ‘objektiva’ journalisterna ‘granskat’ när de författade respektive hyllningscitat. Det finns bara två svarsalternativ till varje fråga: Antingen Sveriges finansminister Anders Borg eller Nordkoreas nyligen avlidne diktator Kim Jong-Il.

Varsågoda:

1. ”Han hade en särskild fallenhet för kreativt tänkande, och kunde innovativt analysera varje problem”

2. ”[Ledaren är] sedan uppväxten dedikerad naturmänniska och hängiven jägare”

3. ”Från tidiga år var [ledaren] exceptionellt intelligent (…)”

4. ”[Ledaren] var alltid den som tagit sig igenom den tyngsta litteraturen, som läst det mest komplicerade av [relevant] teori

5. ”En gång halkade han på en sten och for ned i en iskall fors med ryggsäck, sovsäck och allt, men det var inget skäl att ge upp – det var bara en möjlighet att prova på att försöka sova trots blöta och nedkylning.”

6. ”Han hade en stark och våghalsig personlighet, som möjliggjorde att han på egen hand kunde klara alla utmaningar när han väl tagit sig an dem.”

7. ”Alla som sett honom i svart, åtsittande [klädsel] (och det är många) vet att [Ledarens fysiska träning] gett resultat.”

8. ”Med sin människokärlek och vidsynthet, var han alltid generös, opretentiös och varmhjärtad bland andra människor”

9. ”(…) inte bara på grund av sin övermänskliga arbetskapacitet och exceptionella förmåga till analys – utan också för sitt humör, sin envishet och sin humor.”

10. ”Han arbetade också fram kraftfulla ideologiska och teoretiska [redskap] för [det politiska projektet] genom att leverera vetenskapliga (…) svar på de akuta problemen”

11. ”I processen visade sig [ledarens] organisatoriska förmåga”

12. ”Genom att hela tiden dela glädje och sorg med [vanligt folk] och genom sin genuint populära politik (…) har han fått [hela landet] att sluta upp bakom partiet (…)”

13. ”[Ledarens] pondus är inte bara intellektuell, utan även fysisk. Hans utstrålning tar plats.”

14. ”För sin kapacitet och kunnighet är han både djupt respekterad och fruktad.”

15. ”Tack vare hans klarspråk har också insikterna om [de aktuella ekonomiska utmaningarna] börjat sippra neråt i de folkliga lagren”

16. ” ‘Visst får man en känsla av att han är lite för stor för [Nordkorea/Sverige]?’ viskar (…) en journalistkollega när [den granskande journalistkåren] ser [ledaren] agera. Och det ligger någonting i det.”

Och här hittar du FACIT! (Öppnas i ny sida eller flik)

 
20 kommentarer

Publicerat av på 20 december, 2011 i Gästbloggare, Kultursidan

 

Restidsblues

Idag, 12 december 2011, blir det musikvideo.

Förr var det så att busschaufförerna började och slutade sin arbetsdag på det garage man tillhörde. För ett antal år sedan ändrades det. Idag tvingas många bussförare börja sin arbetsdag i garaget men sluta den varsomhelst ute längs linjen. Något som kan innebära timslånga restider, som arbetsgivaren inte betalar för.

Denna försämring infördes naturligtvis för att kunna pussla ihop scheman med färre antal chaufförer = högre vinst. Ett annat plus i kanten för arbetsgivaren är att möjligheten för bussförarna att träffas och prata med varann, både spontant och organiserat, har minskat.

Kommunal drev frågan i årets avtalsförhandlingar (som avslutades i maj 2011). Det man då kom fram till var att tillsätta ”en partsgemensam grupp som ska presentera en lösning inför nästa avtalsförhandling”. Ett löfte som kanske inte känns så väldigt betryggande.

Busschaufförer i alla garage: Snacka ihop er!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 12 december, 2011 i Blandat, Kultursidan

 

God dag, Herr fiskhandlare

Inlagt 5 november 2011

– God dag, Herr fiskhandlare!
– God dag, Herr bankdirektör, vad får det lov att vara?
– Vad kostar gösen idag?
– 20 kronor kilot.
– Då tar jag ett kilo.
– Tack, det blir 25 kronor.
– Men, ni sa ju att den kostade 20 kronor kilot??
– Expeditionsavgiften är 5 kronor!
– Nåväl, här är en 50-lapp.
– Tackar! Här är er gös och er växel.
– Vänta nu! Här är bara 20 kronor. Det saknas 5 kronor!
– Vi har en växlingsavgift på 5 kronor.
– Detta är ju oförskämt, Herr fiskhandlare!
– Ja, det är det, Herr bankdirektör.

(en vandringshistoria som jag härmed för vidare)

 
2 kommentarer

Publicerat av på 5 november, 2011 i Kultursidan

 

Föreläsning i Malmö

Inlagt  17 oktober 2011

Jag kommer till Malmö söndag 4 december och snackar på FACKET+UNG=SANT! , en seminariedag som ordnas av Transport avd. 12, Ung Vänster Skåne och SSU.

Jag är själv inte överdrivet ung, men läget som arbetssökande/osäkert anställd delar jag med de unga. Enda skillnaden är att jag har erfarenheter sen tidigare, som hjälper mig när jag ska snacka ihop mig med mina arbetskamrater. Det ska jag dela med mig av, och även berätta om de samlade erfarenheter som finns i Hopsnackat.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 17 oktober, 2011 i X övrigt

 
 
%d bloggare gillar detta: