På lördag 29/11 2025 kl 14 i Erlander-rummet, ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm: Lokal organisering – kollektiv styrka.
Steg 1 i arbetsgivarnas strategi är urholkning av våra rättigheter på arbetsplatserna. Steg 2 är försämring av rättigheterna i avtal o lagar. Det är under steg 1 vi måste sätta ner den gemensamma foten på arbetsplatserna. Steg 2 – då är det försent.
Vi ger exempel på folkrörelse på arbetsplatsen – möjlig motstrategi och taktik.
Inlagt 7 november 2025
Här kommer Lars Henrikssons artikel om Bageriet i Paradiset, och min kommentar till den, hämtade från tidskriften Röda Rummet nr 3-4/2025. Jag har tidigare lagt upp Hur börjar man som innehåller Frida Tånghags artikel och Organisatörens roll som innehåller Daria Bogdanskas artikel.
Henriksson är pensionerad metallarbetare, ansvarig för fabrikstidningen Kvasten i många år, aktiv i Socialistisk politik och V.
Organisering för folkrörelsemakt
Det är rätt svårt att hitta någon som inte upplever försämringar på sin arbetsplats. Ändå är debatten kring den fackliga rörelsens inriktning i det närmaste obefintlig i Sverige. En och annan rapport om sjunkande medlemssiffror och en del vardagsgnäll vid fikaborden, men utanför en rätt trång krets av aktivister är det rätt tyst om hur denna, den största folkrörelsen, ska kunna stärka sina positioner.
En av få som i någon mån brutit igenom tystnaden är Frances Tuuloskorpi som oförtröttligt argumenterat för en facklig strategi som skulle kunna sammanfattas i parollen: Anställda på alla arbetsplatser, snacka ihop er! Boken Bageriet i Paradiset är en slags fackligt testamente, ett destillat av 45 års erfarenheter av fackligt vardagsliv – och en del högtidsdagar – präglade av Tuuloskorpis första budord: Vi får bara det vi är beredda att kämpa för tillsammans. Till stora delar är boken en berättelse om hur hon och hennes arbetskamrater på Stockholmsbagarn lärde upp sig själva i konsten att försvara och förbättra sina arbetsvillkor och hur de med framgång använde den styrkan i en tid när de flesta andra backade.
I avsnittet Det försämrade arbetslivet sätter Tuuloskorpi in de enskilda erfarenheterna i den utveckling som skett de flesta arbetsplatser. Hon beskriver hur de osäkra anställningarna brett ut sig, bemanningen minskat, anställningsskyddet tunnats ur, stressen ökat och cheferna fått bestämma mer över våra arbetstider. Kort sagt hur arbetsgivarna fått mer makt. Hennes huvudtes är att trots att det ofta handlat om förändrad lagstiftning har – som en av kapitelrubrikerna lyder – allt börjat på arbetsplatserna. Det är vår oförmåga att slåss och organisera oss tillsammans på arbetsplatserna som ligger bakom arbetsgivarnas framsteg på den politiska nivån.
Precis som arbetarrörelsen en gång kämpade underifrån för sina rättigheter och så småningom lyckades få igenom lagstiftning kring alltifrån åttatimmarsdag till anställningsskydd, har arbetsgivarna under de senaste fyrtio åren systematiskt drivit igenom lokala försämringar. Med tiden har lagarna blivit så urholkade att de varit svåra att försvara och arbetsgivarnas politiska representanter har utan större motstånd kunnat formalisera de förändrade maktförhållandena genom riksdagsbeslut. Minns till exempel hur argumenten löd från såväl fackligt håll som företagare när Lagen om anställningsskydd skulle försämras: lagen skulle anpassas till verkligheten. Dagens Arbete. Företagarna.
När vi diskuterar makten på jobbet är det viktigt att komma ihåg att den inte vilar på lagar. Företagsledare och chefer har inte bett riksdagen om lov för att flytta jobb till låglöneländer, lägga ner arbetsplatser, stressa upp tempot, införa detaljstyrda arbetsledningssystem och minimal bemanning. De gör det i kraft av något betydligt starkare än lagar: sitt ägande och sin kontroll över produktionen. Lyckligtvis är vår möjliga makt ännu större, de kan fatta vilka beslut som helst men om inte vi gör jobbet så händer ingenting. Det är dock en makt som går på tvärs mot vardagen i det kapitalistiska systemet. Redan genom att gå till jobbet inordnar vi oss varje dag i deras system och stärker kapitalets makt över oss. Vi simmar ständigt mot strömmen. När vi revolterar och vinner mark behöver vi göra oavbrutet motstånd för att behålla vad vi erövrat. För att klara detta behöver vi organisering och institutioner, fackföreningar, kollektivavtal och lagar som förmår upprätthålla det vi vunnit även när vardagslunken är tillbaka.
Liksom vi behöver avtal för att slippa strida varje gång lönen betalas ut behöver vi också slå fast övergripande rättigheter på samhällsnivå, genom lagar. Även om lagar stiftas inom de ramar som klasskampen sätter och förskjutet så skriver den fackliga kampen inga lagar på egen hand, sådana beslut fattas i politiska församlingar. Då behöver vi också organisering på den politiska nivån som kan växla in de fackliga framgångarna i politiska beslut när vi lyckas förskjuta rama åt vårt håll.
Det som är styrkan med institutioner är också en risk. I tider av låg aktivitet i basen finns en tendens att den verksamhet som hålls uppe av de människor som befolkar institutionerna tar överhanden och bidrar till att ytterligare minska aktiviteten underifrån. När “de fackliga” eller politikerna tar hand om saker och ting så behöver vi inte göra det själva. Vi vänjer oss vid det och representanterna börjar förväxla den makt som rörelser ger dem med sin egen makt och förträfflighet.
De arbetarpartier som bildades underifrån i symbios med fackföreningarna runt förra sekelskiftet är svåra att tänka sig idag. Det är fortfarande större möjligheter att sätta tryck på partier som är socialt och organisatoriskt knutna till arbetarklassen – även om banden idag tänjts ut till bristningsgränsen – än på partier som är knutna till kapitalet. Även om det går att tänka sig nya partier får vi tills vidare jobba med dem vi har.
Skulle då Tuuloskorpi och andra som bitit sig fast vid fackligt harvande på golvet gjort mer nytta som politiker? Knappast. Det råder ingen brist på kloka människor som mer än gärna tar på sig parlamentariska uppdrag. Desto större brist är det på folk som lägger ner ett långsiktigt engagemang för att bygga upp stridbara kollektiv på arbetsplatserna. Problemen som har sina rötter på arbetsplatserna och kan bara lösas där. Åtminstone kommer de inte att kunna lösas om motståndet och organiseringen saknas där.
Ett av problemen med partipolitik, förutom den splittring det kan skapa i ett kollektiv som lyckats ena sig kring gemensamma intressen och strider, är att den drar bort aktivitet och människor från arbetsplatsen. Partier har en tendens att “belöna” bra aktivister med parlamentariska poster och bekräftar därmed budskapet att sådana uppdrag är viktigare än det vi gör i vardagen, på jobbet. Det parlamentariska arbetet har också en tendens att sluka de politiska organisationerna. Jag vet inte hur många människor som till exempel Vänsterpartiet har som arbetar heltid kring den parlamentariska verksamheten i form av kommunalråd, riksdagsledamöter, politiska sekreterare osv men det är säkerligen flera hundra. Som en kontrast har partiet en (1) central tjänst för att stötta medlemmar som är aktiva i den fackliga rörelsen.
Finns det då vägar att knyta rörelsearbete till den institutionella politiken utan att slukas av den? I boken A New Politics From the Left från 2018 resonerar den brittiska sociologen och aktivisten Hilary Wainwright om behovet av att kombinera arbete i institutioner med folkrörelsemakt. Problemet med den senare är dess tillfälliga natur, strejker och demonstrationer är utbrott som klingar av och är svåra att ständigt hålla igång. Statens och politikens maskinerier tenderar å andra sidan att anpassa aktivisterna och deras organisationer till det samhälle dessa apparater byggts upp för att bevara, exemplen är otaliga på partier och aktivister som burits fram av folkliga rörelser men snabbt slukats av det bestående och själva blivit delar av problemet.
Den väg Wainwright skissar är samverkan mellan politiska rörelser i valda församlingar och folkrörelser som behöver uppbackning av institutioner för att driva igenom sina krav och utveckla sin makt, något som måste basera sig på starka rörelser med självförtroende, intern demokrati och egen förmåga att producera och utbyta kunskap. Och, vill jag tillägga, en förståelse för byråkratiseringens problem och mekanismer både i folkrörelser och politiska organisationer.
En organiserad samverkan mellan folkrörelser och politik kan inte vara den “facklig-politiska samverkan” som råder i de svenska LO-facken. Där har det blivit kodord för ett obrottsligt stöd till det socialdemokratiska partiet och innefattar en långt gången personallians mellan de fackliga ledningarna och partiet med krav på partibok för högre fackliga poster. En garanti för byråkratisering och motsatsen till folkrörelsearbete. Vad som krävs är snarare oberoende rörelser, fast förankrade i kollektiv som skaffat sig makt och självförtroende genom sina egna erfarenheter. Något åt det håll som kort glimtar förbi i boken, försöket att starta ett “visstidsuppror”på San Remobageriet, en proteströrelse på golvet mot de allt mer spridda osäkra anställningarna. Att initiativet kom av sig på grund av den fabriksnedläggning som drabbade bageriet strax efter det att idén väcktes visar på en av många svårigheter med lokala initiativ men är ändå en tanke värd att ta vidare.
Lars Henriksson
—————————————-
Min kommentar
Henriksson fokuserar på Det försämrade arbetslivet. Att ha med det kapitlet i boken var viktigt för mig. Jag har talat och skrivit om försämringarna i arbetslivet under många år, bland annat på francesblogg.com, men här är det för första gången presenterat sammanhängande. Henriksson och jag verkar överens om att arbetsgivarsidan/kapitalet har dikterat politiken genom att skickligt bedriva klasskamp på arbetsplatserna. De har djärvt och tålmodigt urholkat de regelverk som tillkom när arbetarklassen var på offensiven. När urholkningen genomförts på många arbetsplatser, då är nästa steg att försämra regelverken, arbetsrätten. Det motstånd som möjligen kan bjudas då, är att försöka mildra och plåstra. Utvecklingen fortsätter åt samma håll, fler försämringar väntar.
Om det är så som jag påstår, att det är på arbetsplatserna utvecklingen bestäms, inte i de centrala förhandlingsrummen och inte i partipolitiken, vilka slutsatser ska vi dra av det? Ska vi ba skita i politiken? Ja! vill jag gärna säga, men Henriksson säger:
”När vi revolterar och vinner mark behöver vi göra oavbrutet motstånd för att behålla vad vi erövrat. För att klara detta behöver vi organisering och institutioner, fackföreningar, kollektivavtal och lagar som förmår upprätthålla det vi vunnit även när vardagslunken är tillbaka.” och ”Även om lagar stiftas inom de ramar som klasskampen sätter och förskjuter så skriver den fackliga kampen inga lagar på egen hand, sådana beslut fattas i politiska församlingar.”
Fast det vi ser idag är ju mest att kollektivavtal och lagar slår fast vad vi förlorat? OK, jag antar att det inte skulle bli bättre av att partipolitiskt engagerade bara la av, allt annat lika. Men när det gäller arbetslivet skulle det väl bli bättre om vi kan prioritera, satsa mer på att bidra till att många ska orka säga nej till försämringar på arbetsplatsen, stoppa urholkningen. Eller ännu bättre – förskjuta ramarna åt rätt håll, eller tillochmed revoltera och vinna mark? Om det är vi nog, egentligen, överens. Henriksson skriver om obalansen mellan parlamentariskt och fackligt fokus i vänsterpartiet som ett exempel.
Jag är partilös, slipper valkampanjer, brandkårsutryckningar och intern maktkamp och kan fokusera på mitt långsiktiga engagemang. Jag har också understrukit att ”folkrörelselinjen” inte är eller ska bli en organisation. Samtidigt är det ett faktum att många som tappert står ut med sånt som jag slipper, också är de som hjälper till med spridningen av erfarenheter. Det är fackklubbar och studieorganisatörer men också SSU-are och vänsterpartister och vänster-om-vänsterpartister som ordnar studiecirklar och föreläsningar och köper in böcker. Hur stod sig min mission utan dem?
Frances Tuuloskorpi
————————————-
Inlägget med Frida Tånghags artikel: Hur börjar man?
Inlägget med Daria Bogdanskas artikel: Organisatörens roll.
Inlagt 5 november 2025
I förrgår la jag upp Hur börjar man som innehåller Frida Tånghags artikel om Bageriet i Paradiset, och min kommentar, både hämtade från tidskriften Röda Rummet nr 3-4/2025. Idag lägger jag upp Daria Bogdanskas artikel och min kommentar. Bogdanska är författare till serieromanen Wage Slaves och facklig aktivist, verksam med organisering av migrantarbetare, även utredare av arbetslivskriminalitet.
Organisatörens roll i stärkandet av den kollektiva förmågan
I boken Bageriet i Paradiset beskriver Frances Tuuloskorpi de strider som arbetarkollektivet på Bagarn och senare San Remo har drivit genom åren. På båda arbetsplatserna sker de verkliga förhandlingarna utanför förhandlingsrummet och utan formell förhandlingsordning. Det som avgör är inte vilken part som har rätt enligt reglerna, utan vem som faktiskt har den reella makten. De konflikter som beskrivs slutar oftast med att företaget inser att försök att köra över de anställdas vilja kommer att bli en kostsam affär. I de flesta av fallen lyckas därför arbetarna få igenom sina krav. Detta hade såklart inte varit möjligt utan att de anställda först visat att de är redo att agera gemensamt.
Det är just uppbyggnaden av den kollektiva förmågan som är den röda tråden i boken. Tuuloskorpi beskriver en omvandling från den byråkratiserade, representativa ombudsmanna- och klubbmodellen till en mer direktdemokratisk modell, där alla medlemmar deltar och tillsammans fattar beslut. De metoder som beskrivs är ganska enkla: snacka ihop sig, informera, inkludera, förankra och lita på medlemmarna. Detta görs bland annat genom regelbundna medlemsmöten, kommunikation via medlemstidningen, omröstningar och genom att inte glömma dem som står längst bak.
Denna samling metoder, som Frances kallar för folkrörelselinjen, gör att hela arbetsplatsen är redo för konflikt. Om företaget inte drar tillbaka ett beslut om försämringar blir det arbetsstopp. Om företaget ändrar arbetstiderna till mindre fördelaktiga ignorerar de anställda det och fortsätter som tidigare. Arbetsgivarnas splittringsstrategier förblir verkningslösa. De lokala kämpande fackklubbar där Tuuloskorpi ofta fungerat som ordförande eller suttit i styrelsen lyckas vinna inte bara en, utan många strider – och under många år.
I boken beskrivs dessa strider i korta referat av nyckelhändelser, vävda med reflektioner. Den litterära sparsamheten gör boken lättillgänglig och speglar den rättframma attityd som genomsyrar folkrörelselinjemetoderna. Den får basorganisering att framstå som något enkelt, möjligt – och vinsterna som dess självklara resultat.
Tuuloskorpi är en fantastisk agitator, och berättelserna ger inte bara hopp – de inspirerar, väcker tankar och får en ofta att skratta. När jag läser de korta kapitlen ser jag också det som inte nämns i texten. Mellan raderna finns Tuuloskorpis och andras enorma, systematiska organiseringsarbete. Jag tänker på det som sker mellan klubbmöten och omröstningar: de individuella samtalen med arbetskamrater som tvekar, hanteringen av interna konflikter, svåra vägval. I sin bok utgår Tuuloskorpi dock sällan från sig själv och sina egna erfarenheter. Hon redogör främst för hela arbetskollektivets agerande – typiskt för en bra organisatör som lyfter andra. Men samtidigt synliggör hon inte sin egen roll som facklig organisatör. Jag önskar att hon gjorde det. Inte för att det ska handla om henne som person, utan för att organisatörernas arbete inte ska underskattas. Alla de demokratiska strukturer som Tuuloskorpi skriver om måste ju först byggas upp. Att bryta med ombudsmannaväldet kräver förståelse för att facklig organisering inte slutar efter värvningen – men också ett jäkla driv. Med organisatör (eller facklig ledare eller nyckelperson – beteckningen spelar mindre roll) menar jag inte de ”medvetna” vänsterpersoner som Tuuloskorpi ofta varnar för i sina böcker. Jag menar en person som fungerar som katalysator för basfackligt arbete – som samlar, lyfter och stöttar andra, samtidigt som hen tänker strategiskt. Det är uppenbart att Tuuloskorpi och många av hennes kollegor på arbetsplatsen helt enkelt är riktigt bra organisatörer. Organisatörens roll är inte att koncentrera makten, utan att aktivt arbeta för att se till att den finns hos arbetskamraterna. Det lyckas klubbstyrelsen och andra aktiva och drivna medlemmar på Bagarn och San Remo med. Att synliggöra och förstå organisatörernas roll hjälper oss att förstå hela organiseringsprocessen från början. Jag önskar därför mer av Frances eget perspektiv.
I slutet av boken, i kapitlet Maktkamp, nämner Frances att ”nästan på varenda arbetsplats finns det någon eller några som kan ta initiativ och ’väcka’ folkrörelsen”. Jag skulle vilja veta mer om just den delen – om startskotten. Var det Frances helt själv som drev ”väckelsen” på hennes arbetsplatser? Fanns det andra som var lika drivna från början? Hur arbetade de tillsammans med att tillämpa och utveckla folkrörelsemetoder i praktiken? När Frances börjar på Bagarn och San Remo finns det redan klubbar på arbetsplatserna. På den första blir hon snabbt ordförande. Jag är säker på att det inte enbart var hennes formella ledarroller som gjorde att hon och andra organisatörer fick igång en facklig verksamhet som verkligen var medlemsstyrd. Dessa mer individuella erfarenheter av det relationella arbetet beskrivs dock inte riktigt i detalj. Dessa kunskaper är samtidigt viktiga att föra vidare, särskilt med tanke på att många arbetsplatser idag saknar facklig infrastruktur och där organiseringen främst börjar med det relationsbyggande arbetet. De migrantarbetare jag möter börjar ofta från noll, och mitt stöd för deras organisering handlar till stor del om att inte bara informera om deras rättigheter utan hjälpa dem med att bygga upp strukturer och hantera utmaningar som att omvandla kollegornas missnöje till agerande. Jag är därför också nyfiken på fler reflektioner kring de interna utmaningarna, svåra vägvalen och även konflikterna. Jag vill veta mer om allt detta. Tuuloskorpi kanske tycker att sådant kan ha en avskräckande effekt, men jag tänker att dessa delar är minst lika intressanta – eftersom de alltid finns med i organiseringen.
Att vara en bra organisatör är ingen medfödd talang – det är något man kan lära sig. Genom att lyfta organisatörens roll och utmaningar fortsätter vi att avmystifiera organisering. Inget händer av sig själv – det är inte ödet, tidsandan eller slumpen som avgör om man lyckas med arbetsplatskamp eller inte. Det är ett mödosamt och metodiskt arbete. Och även om folkrörelselinjen handlar om att aktivera alla arbetskamrater, är organisatörerna som Frances viktiga för att göra det möjligt.
Daria Bogdanska
——————————————-
Min kommentar
Bogdanska skriver ”Att synliggöra och förstå organisatörernas roll hjälper oss att förstå hela organiseringsprocessen från början. Jag önskar därför mer av Frances eget perspektiv.”
Jag förstår vad Bogdanska önskar. Men min bok är inte organisatörens handbok, den är arbetarkollektivens inspirationsbok (hoppas jag). De som läser ska kunna tänka ”sånt där kanske vi kan göra hos oss” snarare än ”sådär skulle jag kunna göra”. Det är klart att de perspektiven hänger ihop, och det är jag, organisatören, som berättar. Jag påbörjade och skrotade det här bokprojektet flera gånger, för att det tog emot att skriva så många ”jag”. Även om det finns ännu fler ”vi” i boken, så är det ändå ett jag-fokus som jag egentligen inte är bekväm med. Även när jag är självkritisk så är det ju ett jag-fokus. Jag har inte lust att vara ännu mer personlig, beskriva i detalj hur just jag gjorde för att snacka in mig med folk, att peppa, att överkomma motsättningar och kriser. Vi kan organisera fast vi är olika. Några grundläggande saker nämner jag – att lyssna förstås, och att prata både med arbetskamrater som direkt verkar intresserade av att göra något och de som verkar ointresserade eller blyga. Det tror jag kan vara generella råd. Jag tror också att avsnittet Till dig som är lite bakom är något för en organisatör att bita i, alltså att få arbetskamrater som gärna håller sig i bakgrunden, att förstå hur viktiga de ändå är. Och att organisatören själv förstår det.
När nya kamrater blev invalda i klubbstyrelsen på Bagarn, så var inte det viktigaste att plussa på med fler uppdrag eller skicka dem på externa utbildningar, utan att skicka ut dem och deras öron i fabriken, även på andra avdelningar än den egna. Dels för att arbetskamraterna får förtroende för fler förtroendevalda än bara de mest kända i huset. Dels för att ge de nya tid och anledning att prata med alla, att lyssna, att ta reda på saker. Och så det här rättesnöret: ”Var ödmjuk mot dom som är i underläge eller tror att dom är det. Var hård, om det behövs, mot dom som är i överläge eller tror att dom är det. Var kamratlig mot dom som går jämsides.”
Se, nu lockade Bogdanska fram några råd i alla fall, som nog kunde varit med i boken.
Jag snackar då och då med folk som vill rådgöra om en konflikt på sin arbetsplats. Då kan jag komma med frågor, förslag och tips om hur andra gjort. Men jag understryker alltid att mina råd kommer från läktarn. Det kan bli fel att följa dem rakt av. Likaså är det en risk att säga: Gör så här! om tillvägagångsätt som passar just mig som organisatör. Det är bättre att prata om sånt i dialog, i samtal där vi är flera som deltar och det inte är just mitt sätt som är det enda sättet i rummet. En bra grej är träffar där deltagarna kan samtala utifrån sina arbetsplatser om organisering och folkrörelsestrategi.
Frances Tuuloskorpi
——————————
Inlägget med Frida Tånghags artikel: Hur börjar man?
Inlägget med Lars Henrikssons artikel: Politiken eller arbetsplatsen?
Inlagt 3 november 2025
Tre kloka personer med facklig erfarenhet – Lars Henriksson, Frida Tånghag och Daria Bogdanska – har läst min bok Bageriet i Paradiset – Starka tillsammans på jobbet och skrivit om den. Det är jag väldigt glad för. Egentligen tycker jag att det räcker så, det är bara att tacka och ta emot. Jag är erfarenhetsförmedlare, inte debattör. Men jag blev ombedd att svara och har kommenterat några frågeställningar. Alltihop, plus ett utdrag ur boken, finns att läsa i nr 3-4/2025 av tidskriften Röda Rummet.
Idag lägger jag ut Tånghags artikel och min kommentar till den. Frida Tånghag är kock, förtroendevald inom HRF och fritidspolitiker för Vänsterpartiet. Uppdatering 5/11 och 7/11: Nu har jag även lagt upp Daria Bogdanskas och Lars Henrikssons artiklar. Länkar längst ner i detta inlägg!
Folkrörelselinjens första tröskel
I Bageriet i Paradiset tar Frances Tuuloskorpi med läsaren på en tidresa som börjar 1977 för att sluta i dagboksanteckningar från 2009. Boken är en berättelse om vad fackföreningsrörelsen en gång varit, hon beskriver en plats där jag kunde önska att vi hade stannat och kunnat utvecklas ifrån. Har man läst Tuuloskorpis tidigare böcker i “Hopsnackat”- serien finns det saker man känner igen och en röd tråd som följer med, men jag märker snabbt att det tillkommer en fördjupad bild som denna gång utgår från hennes egna erfarenheter. En stor del av boken utspelar sig på 1980-talet, vilket jag som är född 1989 skulle kunna tänka ligger nära i tiden men om man räknar på det är det en bra bit bort, jag är helt enkelt äldre än vad jag vill erkänna för mig själv. Men bokens början är faktiskt något jag känner igen mig i och som går att applicera direkt på arbetet och de arbetsvillkor som finns inom Hotell- och restaurangbranschen idag. Det är en bransch som i stor utsträckning omfattas av oseriösa anställningar, orimliga scheman och låga löner. Något jag känner igen mig lite extra i är när Tuuloskorpis beskrivning av arbetet på Bagarn på 1980- och 90-talen: “Vi har låg lön, tunga lyft och vridmoment mellan brödtravarna och banan.” Det är en formulering som för mig träffar rätt, som en beskrivning av mitt och mina kollegors arbete och fysiska arbetsmiljö. När författaren dessutom i den efterföljande meningen lägger till att det fanns arbetsledare som kunde skrika “Idioter” direkt till anställda blir det ett ytterligare exempel på den psykiska arbetsmiljön som fortfarande finns inom min bransch. Något som också träffar mig är beskrivningen om den kärlek som finns till ens arbetskamrater och vilket värde som finns i det, att det är det som gör hela jobbet och är avgörande för att man stannar kvar.
Boken är lätt att ta till sig och man kan lätt göra nedslag vid det som intresserar en själv just i stunden utan att behöva läsa den pärm till pärm, tack vare den enkla och tydliga kapitelindelningen. Man behöver inte ha omfattande erfarenhet om vad facket är för att förstå boken. Det är snarare som en snabbkurs i det fackliga arbetet tillsammans med en grundläggande genomgång av den “moderna” arbetsmarknaden i kapitlet “Det försämrade arbetslivet”. Boken är motiverande för den visar hur långt man kan komma. Det som behövs är en stark gemenskap som är solidariskt förankrad, där det finns plats för alla, även de som inte vill synas eller höras. Ibland ligger värdet i att bara vara med i facket och kanske är det förståelsen för det som har glömts bort idag.
En fråga jag skulle vilja ställa till Tuuloskorpi är var de som jobbar på arbetsplatser där facket är svagt och sammanhållningen mellan arbetskamrater är svag kan börja för att röra sig mot den folkrörelselinje som hon argumenterar för? Det verkar svårt att direkt lyfta ut och applicera det fackliga arbetet som beskrivs i boken så som omfattande medlemsomröstningar och egna organiserande strejker. Det svåra är att den fackliga rörelsen är så pass svag idag och maktförhållandena på arbetsmarknaden och dagens arbetsplatser har förskjutits så pass långt till arbetsgivarens fördel att den i vissa fall kan jämföras med det som rådde under Per Anders Fogelströms tidiga 1900-tal. Jag upplever att det i boken finns en uppmuntran till att kunna drömma om en tid vi vill komma tillbaka till även om uppförsbacken idag gör att vi i många avseenden måste börja om helt och uppfinna hjulet på nytt om och om igen, släcka bränder och att mota försämringar, stora som små. Frågan är hur vi gör för att röra oss i rätt riktning.
Tuuloskorpi har med sig en nykterhet om hur det faktiskt ser ut idag, men en ännu viktigare nykterhet hos författaren finns i att vi arbetare som kollektiv borde resa oss upp och gå alternativt sätta oss ner och inte resa oss igen förrän vi har fått igenom förändring.
Boken är ärlig i sin kritik mot vad fackföreningsrörelsen har blivit och det med all rätt om man ser i vilken riktning utvecklingen har gått. Som läsare behöver man ha med sig att det fackliga arbetet och organisering har fått mycket stryk sedan 1990-talet. Under många år har politiken dikterat villkoren på arbetsmarknaden på sätt som direkt har lett till försämringar och skapat otrygghet för arbetare. Det viktigaste jag tar med mig som läsare är det som jag tidigare har nämnt är att boken ger bra exempel på grundläggande facklig skolning. En introduktion som inkluderar både det som är bra på arbetsmarknaden, men utan att gömma de svåra utmaningarna som fackföreningsrörelsen har att jobba mot. Boken är lätt att förstå och ett bra exempel på en grundkurs i vad det innebär att jobba fackligt. Om det så skulle vara genom egen läsning eller inom en bokcirkel.
Frida Tånghag
——————————————–
Min kommentar:
Tånghag skriver: En fråga jag skulle vilja ställa till Tuuloskorpi är var de som jobbar på arbetsplatser där facket är svagt och sammanhållningen mellan arbetskamrater är svag kan börja för att röra sig mot den folkrörelselinje som hon argumenterar för?
Ja hur rör man sig ditåt? Prata med varandra. Hitta plats och tillfällen att göra det. Påminna varandra om rättigheter. Försöka visa att ni kan ha varandras rygg. Berätta om något bra som hänt på en annan arbetsplats. Eller som hänt på er arbetsplats, om det finns äldre arbetskamrater som minns. Håll utkik efter ett startskott, någon mindre fråga eller krav, något som de flesta av er bryr sig om och som verkar överkomligt att vinna. Försök driva det tillsammans. Har ni inflytande över en lokal facklig organisation, försök hitta sätt att göra arbetskamraterna mer informerade och inblandade, gör enkäter och omröstningar.
När jag började på Bagarn var facket svagt. Jag hade själv ingen facklig skolning. Arbetskamraterna var älskansvärda, men sammanhållning och kamp var inte en självklarhet. Det tog ett år innan vi i karusellen lyckades ena oss om ett gemensamt krav (att vi skulle få fem minuters paus i timmen). När jag blev klubbordförande, ett par år senare, så hade det hunnit hända mycket mer i karusellen och även på andra avdelningar. Utvecklingen av det fackliga arbetssättet var en fortsättning och förstärkning av hopsnacken och småstriderna. Men i boken kanske de där första åren på Bagarn passeras lite för snabbt. Så jag vill lyfta fram ett annat avsnitt – Köket under jorden i kapitlet På nya äventyr.
I Köket tas några steg av folkrörelseorganisering, på en arbetsplats där jag hör till de osäkert anställda. Det finns ett fack men det är långt borta. Sammanhållningen är svag – ”I köket under jorden finns trevligt folk men också en delvis tråkig och splittrande kultur. Det tjallas till cheferna, det finns hierarkier inom arbetarkollektivet och en del osämja.”
Jag berättar om den första tiden – lyssna och lära – och om det första riktiga hopsnacket (om att vikarier och timmisar borde få övertidsersättning). I Köket gick det fortare än på Bagarn att komma dit. Sen följer andra små strider om anställning och tillräcklig bemanning. Vi var några visstidsanställda som blev en liten kämpande grupp inom kollektivet, inte formad av åsikter utan av att vi jobbade tillsammans. Men också den större gruppen arbetskamrater påverkades av det vi gjorde. Det är samma sak som när våra framgångar i karusellen på Bagarn gjorde att arbetskamrater i andra delar av fabriken blev nyfikna på vad vi höll på med. Det är ett sätt att börja.
Jag skriver om Köket: ”Det handlar om att ett antal var för sig svaga individer kan agera som ett kollektiv, även om vi bara jobbar på samma ställe under en begränsad tid.” Men jag tänkte också som då jag var ny på Bagarn: ”Här behövs en kämpande fackförening, och det tar förmodligen tio år att bli en sådan, så att det sitter i väggarna”. Om inte produktionen flyttats, om vi hade blivit kvar, så hade hela köket med tiden blivit ett kämpande kollektiv, det är jag hundra på. Eller nittio. Organisatörens hybris? Kanske, men framför allt tillit till arbetskamraterna och klassen. Jag vet att det går. Ok, åttio.
Fast det skrev jag inte i boken. Jag ville bara beskriva det som verkligen hann hända och inte obekräftade spekulationer. Men jag kunde ha understrukit att det handlar om samma process i Köket som på Bagarn, fast med mer fokus på de första stegen, eftersom vi inte hann längre. Jag ångrar lite att jag inte envisades med att ge boken titeln ”Bageriet i paradiset och köket under jorden” för att markera vikten av den delen.
I bokens sista kapitel, Hopsamlat, diskuterar jag strategi och taktik utifrån några av de många insamlade berättelser som finns på hemsidan hopsnackat.se. Inspirerad av Tånghags fråga har jag nu lagt till en ny etikett i etikettmolnet på hemsidan: HurBörjarMan. Klicka på den etiketten!
Det finns också mycket annat på hemsidan som jag tror kan inspirera till att försöka använda och utveckla den kollektiva styrka som går på sparlåga.
Frances Tuuloskorpi
———————————
5/11: Inlägget med Daria Bogdanskas artikel: Organisatörens roll.
7/11: Inlägget med Lars Henrikssons artikel: Politiken eller arbetsplatsen?
Inlagt 21 oktober 2025
Igår publicerade Aftonbladet en debattartikel av Kim Söderström, ordförande Byggnads och Malin Ragnegård, ordförande Kommunal. Ignorerar våra larm – är cyniskt och respektlöst
”1,3 miljoner människor i Sverige upplever hälsoproblem på grund av jobbet. Inom våra branscher – vård och omsorg, skola och bygg – är siffrorna fullkomligt alarmerande. Där drabbas var tredje anställd. Som fackliga företrädare är vi inte förvånade över Arbetsmiljöverkets nya siffror. Men vi är tveklöst förbannade” inleds artikeln. Bra så långt.
Längre fram i artikeln kommer önskemålen, helt rimliga:
Vad väntar ni på?
Men snälla ordföringar, vi har i över 30 år accepterat försämringar i arbetslivet och att arbetsgivarna har lämnat samförståndsandan för länge sen. Ni tror väl inte att de kommer att avvika från sin framgångsrika strategi för att ni ber om det?
”Ingen ska behöva bli sjuk, skadad eller dö på grund av sitt jobb. Det borde vara en självklarhet. Men det kräver mer än goda intentioner – det kräver handling. Arbetsgivarna måste vakna upp, sluta ducka och ta sitt ansvar nu. Inte sen. Vi har fått nog av flightmode-ledarskap. Det är dags att koppla upp sig mot verkligheten” avslutas artikeln.
Kan man ställa samma krav på fackförbunden? Ingen ska behöva bli sjuk, skadad eller dö på grund av sitt jobb. Det borde vara en självklarhet. Men det kräver mer än goda intentioner – det kräver handling. Fackförbunden måste vakna upp, sluta ducka och ta sitt ansvar nu. Inte sen. Vi har fått nog av flightmode-ledarskap. Det är dags att koppla upp sig mot verkligheten.
Nej, vi kan inte kräva detta av fackförbunden. Inte så länge vi på arbetsplatserna accepterar ökad stress och ohälsosamma arbetsförhållanden. Inte så länge vi accepterar avtalsförhandlingarnas byteshandel.
Istället för att vädja till arbetsgivarna, kanske fackförbunden kunde vända sig till sina medlemmar och säga: ”Förlåt om vi hållit er tillbaka. Ska vi stoppa fortsatta försämringar och istället få ett hälsosammare arbetsliv, så måste ni lova oss och varann att ni helt enkelt säger nej till försämringar och underbemanning på arbetsplatsen. Och då kommer vi att stödja er fullt ut. Vad väntar ni på?”
Det behövs en folkrörelse på våra arbetsplatser.
Inlagt 16 okt 2025
Lagerarbetarna på Clas Ohlsons centrallager i Insjön har ställts inför ett tufft krav: acceptera en lönesänkning på upp till 5 000 kronor i månaden, eller riskera uppsägning. Detta trots att företaget gör rekordresultat.
Självklart har det varit protester – insändare, demonstration, uppmaningar till konsumentbojkott, facket Handels försöker hitta juridiska paragrafer som kan stoppa lönesänkningen… Tidningen Arbetet.
Men Handels uppmanar ändå medlemmarna att skriva på de nya anställningsavtalen med sänkta löner, ”i väntan på att det eventuellt kan bli nya förhandlingar med bolagsledningen”.
Det mest självklara borde, enligt min mening, vara att de anställda snackar ihop sig och att samtliga vägrar acceptera lönesänkningen. Det är samtliga (eller nästan samtliga) som är nyckelordet. Kommer företaget då att säga upp sina anställda? Nej, det är inte troligt.
Kollektivt agerande inte är vad arbetsgivarna förväntar sig, och det är därför de törs komma med sådana fräcka angrepp.
Här ett citat ur min bok Bageriet i Paradiset:
”Chaufförshopsnack
Endast distribution ska finnas kvar i Stockholm, på ett nytt omlastningsställe, 20 av våra 30–35 brödbilschaufförer ska få jobb där, enligt företaget. Chaufförerna får blanketter, där de ska kryssa i om de vill jobba på det nya stället, till en sänkt lön som står på blanketten. Chaufförerna snackar ihop sig. De kryssar i att de vill ha jobbet men alla, utom en, stryker över den sänkta lönen och skriver dit den nuvarande. Det leder till ändrat beslut: Hela transportavdelningen ska flyttas över till det nya stället, med bibehållna löner. Det där med att bara 20 jobb skulle erbjudas var säkert ett trick för att chaufförerna skulle bli oroliga och godta en sänkt lön. Antagligen har våra chefer fått råd av experter som vet hur man ska manipulera arbetare. Men det funkar inte bra mot hopsnackade arbetarkollektiv.”
Berättelser om liknande situationer och hopsnack på andra arbetsplatser finns på siten hopsnackat.se, under etiketten Kollektivt nej
Inlagt 21 sep 2025
Jag läste en positiv nyhet i tidningen Mitti. Ända sedan 1993 har SL handlat upp busstrafiken i länet från privata företag. Men den 23 september 2025 väntas trafiknämnden ta beslutet att ta tillbaka ett av bussavtalen i egen regi från och med sommaren 2029. Det gäller ett 30-tal busslinjer som trafikeras av runt hundra bussar i Upplands Väsby och Sigtuna. SL tar över 30 busslinjer i egen regi
Jag läste också en positiv nyhet i tidningen Arbetet: Järfälla kommun har beslutat att avbryta upphandlingen av hemtjänst och har sagt upp alla hemtjänstföretag på grund av misstänkt välfärdsbrottslighet i flera företag. Efter fortsatt hemtjänstfusk – nu kastar Järfälla ut alla privata företag
Upphandlingarna av samhällstjänster har skapat en situation där anbudsgivarna tävlar genom att lägga låga anbud och detta kombineras med att pengarna ska räcka till vinst för ett privat företag. Den pressen från två håll drabbar både de arbetande som gör jobbet, och medborgarna som behöver samhällsservicen. Dessutom har verksamheterna i accelererande fart infiltrerats av kriminella aktörer.
När pressen mot arbetsvillkoren har pågått i åratal, så har vad som är ”normalt” i arbetslivet stegvis förändrats och försämrats. Så det finns mycket att ta igen. Försämringen av arbetsvillkoren påbörjades dessutom innan upphandlingskarusellen satte fart. Jag skrev 1996:
”Många arbetsgivare, inom både den privata och den offentliga sektorn, har genomfört nedskärningar som inte motiverats av motsvarande ”arbetsbrist”. Färre människor ska klara jobbet. Vissa arbetsuppgifter blir aldrig utförda, andra kan inte bli utförda på bästa sätt. På vårdhemmet hinner man inte vända patienterna tillräckligt ofta. I livsmedelsbutiken hinner man inte hålla rent. Nedskärningarna har fått konsekvenser som det betraktas som illojalt mot arbetsgivaren att avslöja! Men arbetsgivaren har förmodligen fått veta i förväg av de anställda, att de inte kommer att kunna bibehålla kvalitén. Yrkeskunnande och yrkesstolthet har nonchalerats på ett synnerligen illojalt sätt. I pausrum och på fackföreningsexpeditioner har man suckat Såna är tiderna. Även om många ändå protesterat och förhandlat efter bästa förmåga, så har man inte trott sig om att kunna stoppa utvecklingen.” Ur Folk och bullar
Detta är skrivet långt före Lagen om valfrihet, som trädde i kraft 2009. De många utförsäljningarna inom vård och omsorg kom alltså senare. De som då ville göra pengar på verksamheterna kom till dukat bord – med anställda som redan vant sig vid att betraktas som kostnader. Ungefär samma med kollektivtrafiken – upphandlingen accelererade efter 1990-talet och har peakat de senaste åren (från 2019).
Vi kan inte räkna med att ”egen regi” automatiskt medför att arbetsmiljö och arbetsvillkor blir bra. Jag minns ett samtal för några år sen med hemtjänstarbetare vars verksamhet en kommun tagit över från ett privat företag. Grattis! Sa jag. Tyvärr har det blivit sämre, suckade dom. Och när ambulansen i Stockholm togs över av ett regionägt bolag, kollapsade verksamheten därför att lägre löner och sämre villkor(!) gjorde att många i personalen slutade.
Alltså: Mera egen regi! Men också mera egen facklig kamp för bättre villkor.
Inlagt 4 aug 2025
Jag har en del träffar inplanerade under hösten med snack/samtal utifrån min nya bok, Bageriet i paradiset – starka tillsammans på jobbet. Ur Btj-recension: ”Boken […] utgör ett starkt och läsvärt ställningstagande för arbetarkollektivets rättigheter och den visar hur det fackliga engagemang som minskar i vårt land kanske skulle kunna väckas och bli starkare igen.”
Hör av er om ni också vill ordna något, för ett gäng arbetskamrater, medlemsmöte, förening, studiecirkel… Skriv till hopsnackat@gmail.com
Film + snack?
En bra grej kan vara att i samband med ett snack med mig också visa dokumentärfilmen Segertåget, som handlar om hur lokförare och tågvärdar på Pågatågen häromåret lyckades försvara både sina heltidsjobb och sitt huvudskyddsombud. Det är ett fint exempel på sånt som jag skriver om i min bok. Filmen är 27 minuter lång så det går att hinna med både film och snack.
Tidigare inlägg här på bloggen: Kolla Segertåget
En annan kombo kan vara om ni har sett filmen Det omätbara och vill diskutera: Vad kan vi göra åt försämrade arbetsvillkor på våra jobb inom dessa ”omätbara” verksamheter? Filmen finns i 1 timmes version på Svt Play. Den längre versionen på 1 tim 30min kan hyras/köpas från flera appar.
Tidigare inlägg här på bloggen: Kämpa för omsorgen
Ytterligare ett filmförslag är att se dokumentären Fackklubb 459 – sista striden på Bagarn. Den är 90 min lång och finns att hitta på nätet, bl.a. uppdelad i tio avsnitt på Youtube. Eller maila hopsnackat@gmail.com så får du en hederlig gammal dvd mot porto!
En del möjliga arrangörer/ordnare kanske är i sommarkoma fortfarande… men jag kommer att påminna igen!
Inlagt 30 maj 2025
Tisdag den 10e juni 2025 kl 18 bjuder förlaget Verbal, som ger ut Bageriet i Paradiset – Starka tillsammans på jobbet, in till ett samtal i Hornstulls Bokhandel med mig och Hanna Garberg, som är huvudskyddsombud för Sveriges Lärare i Stockholm och en av initiativtagarna till instagramkontot Stockholms skolor larmar. Vi ska snacka om organisering och om hur vi kan utveckla folkrörelse på arbetsplatsen.
Jag har mest kontakter med folk i s.k. LO-yrken, som vill använda och utveckla sin kollektiva styrka. Men jag har också haft fruktbara kontakter med exempelvis sjuksköterskestudenter och folk i andra s.k. tjänstemanna-yrken. Det finns skillnader. Men likheterna när det gäller vanliga problem och konflikter, och behovet av hopsnack, är större än skillnaderna. Lärare behöver verkligen snacka ihop sig, så mycket vet jag. Så jag hoppas på ett intressant samtal.
Hornstulls Bokhandel ligger på Bergsunds Strand 32 i Stockholm.
Bibliotekspepp
Bageriet i Paradiset har fått en bra BTJ-recension (BTJ= f.d. bibliotekstjänst), som förhoppningsvis kan göra att bibliotek beställer den. Det står bland annat att ”Tuuloskorpi skildrar träffsäkert och med en koncentrerad prosa sin vardag på bageriet Stockholmsbagarn och hur ett starkt fackligt engagemang växer fram och utvecklas” och ”Boken utgör ett starkt och läsvärt ställningstagande för arbetarkollektivets rättigheter och den visar hur det fackliga engagemang som minskar i vårt land kanske skulle kunna väckas och bli starkare igen.”
Jag är särskilt glad över detta eftersom Hopsnackat-serien, som vi tryckte på eget bevåg, bara finns på ett fåtal bibliotek. Antologierna spreds visserligen brett och alla berättelserna finns dessutom kvar på hopsnackat.se. Men bibliotek är ändå bibliotek, en utspridd allmänning, för oss och oss, så där vill vi gärna finnas.
Inlagt 8 maj 2025, uppdaterat 12 maj
UPPDATERING: Svenska Hamnarbetarförbundet har varslat om strejk just den 21 maj. Det kommer vi förstås att uppmärksamma, och Amanda Kappelmark från förbundet har lovat komma och berätta om strejken. För övrigt kör vi som tänkt, så gott vi hinner!
Välkomna till boksläpp och filmvisning i Viktoriasalen i Viktoriahuset på Linnégatan 21 i Göteborg, onsdagen den 21 maj 2025 kl 19.00-21.00.
Jag presenterar min nya bok, Bageriet i Paradiset, utgiven på Verbal förlag. Böcker kommer att finnas till boksläppspris. Tjuvläs Mikael Nybergs förord!
Vi kommer också att visa kortdokumentären (27 minuter) Segertåget!
För drygt fyra år sen hotades de arbetande på tågen i Skåne både med hyvlade anställningar och att deras huvudskyddsombud Ola skulle sparkas. Filmen följer hur de snackade ihop sig och stoppade dessa hot.
Filmaren Alex Veitch från Filmkollektivet RåFILM kommer att vara på plats och kan berätta om filmens tillkomst.
Facebookevent: Bageriet i Paradiset + Strejkinfo + Segertåget = i Göteborg
En artikel jag skrivit om Segertåget: Cheferna ska vara rädda för oss
Byteshandel
Kollektivavtal är i grunden en bra sak, som innebär att det vi kämpat oss till också kommer att gälla för de som kommer efter. Att vi inte behöver slåss om och om igen på arbetsplatserna för att få ob-ersättning – bara som ett exempel. Men innehållet i kollektivavtalen har försvagats på viktiga områden under de senaste 30 åren. Det beror på att avtalsförhandlingarna under denna långa tid varit byteshandel, vilket steg för steg monterar ner rättigheter som arbetarklassen och fackföreningarna tidigare har kämpat sig till. Ofta har det sett ut så att facket får (en liten) löneökning till sina medlemmar och arbetsgivaren får ökad flexibilitet när det gäller arbetstider eller anställningsformer. Chefen får mer att säga till om hur du ska leva ditt liv, och du själv får mindre. Viktiga frågor, som facket lovat driva, läggs åt sidan i en partssammansatt arbetsgrupp eller en ”avsiktsförklaring”. Den arbetsgruppen eller avsiktsförklaringen brukar snarast möjligt glömmas bort. Flera års löneökningar kan dessutom försvinna i ett slag vid snabbare inflation, men det arbetsgivarna bytt till sig får de behålla.
Eftersom det är byteshandel som pågår, finns det alltid någon försämring om vi fått en förbättring. Det kan till och med handla om högre lön mot lägre lön, genom att ingångslönerna hålls tillbaka. Så har det ofta varit, även när det har gjorts en ”låglönesatsning”. Eller att någon form av visstidsanställning begränsas, men facket går istället diskret med på att en annan form av visstidsanställning ska accepteras.
Avtalsförhandlingarna förändrar inte styrkeförhållandena, de speglar dem. Så länge det inte finns tillräckligt tryck ute på arbetsplatserna, så att arbetsgivarna blir tvungna att ge något utan att omedelbart ta något tillbaka med andra handen, är det byteshandel som gäller. När jag säger ”tryck ute på arbetsplatserna” menar jag inte tryck mot förbundens förhandlare, utan tryck för bättre villkor på arbetsplatsen och vägran att ta försämringar. Att skicka namnlistor och budkavlar med krav till de fackliga topparna bidrar mest till skenbilden att de har makt. De har ingen makt om vi inte utövar vår.
Något som skulle förbättra läget är förstås om det ingick i de fackliga rutinerna att hålla medlemsomröstning om avtalen. Det är inget jätteradikalt förslag – medlemsomröstning om avtal används i både Danmark och Norge – men det skulle förhindra en del riktigt dåliga överenskommelser.
Fredsplikt
Om det finns ett påskrivet kollektivavtal ska det råda fred på arbetsplatsen. Ingen part får ta till en olovlig stridsåtgärd. Men den där fredsplikten är i verkligheten väldigt orättvis, ja ensidig. Arbetsgivarna kan försämra för de anställda och deka ner våra jobb, fast det finns kollektivavtal. Hur fredligt är det? De kan göra det ostraffat därför att vi är bundna av fredsplikten. Jag tycker det är viktigt att sprida erfarenheter av både tillåtna och så kallade olovliga sätt att sätta ner elefantfoten. De finns, de används, vi kan prata om det och lära oss av varandra. Här kan du till exempel läsa om erfarenheter av s.k. vild strejk: https://hopsnackat.se/tag/strejk/
När busschaufförer i Stockholm ville bli av med kontanthantering i bussarna, på grund av risken för rån, la deras skyddsombud skyddsstopp på just kontanthanteringen. Under skyddsstoppet kördes bussarna som vanligt men utan att chaufförerna tog betalt av passagerarna. AV (Arbetsmiljöverket) hävde skyddsstoppet. Efter nya incidenter la skyddsombuden flera nya skyddsstopp, trots att de varje gång hävdes av AV. Till slut kom beslutet att kontanthanteringen skulle bort. Det som chaufförerna och deras skyddsombud gjorde var inte något olovligt, men jag betraktar de upprepade skyddsstoppen som en stridsåtgärd.
Ett annat exempel: Tidningen Kommunalarbetaren berättar om ett äldreboende där personalen gjorde över 400 tillbudsanmälningar om risker, ensamarbete, teknikstrul, underbemanning och att de inte hinner ta ut raster. ”Om alla på en arbetsplats går ihop och börjar skriva tillbud är det lättare att stå på sig mot arbetsgivaren. Det finns de som kan vara rädda men när vi går ihop behöver inte enskild medarbetare känna sig utpekad”, säger boendets huvudskyddsombud. ”Hela boendet är en facklig kamp.”
En stridsåtgärd behöver alltså inte alltid vara en så kallad olovlig åtgärd som en strejk. Men det är något som ställer till besvär och kostnader och bryter med samförståndet i betydelsen underkastelse och underdånighet. Det behövs tuffa tag och envishet, både när det gäller att säga nej till försämringar och att få igenom en förbättring. Ge inte upp för att ni inte vinner i första ronden. Prata med varann om hur det går och hur ni ska komma vidare.
Ni på varje arbetsplats avgör vad som är möjligt och lämpligt hos er. Vi ska självklart vara sakliga och framföra förnuftiga argument, men ofta räcker det inte. Förnuft står inte högt i kurs i dagens arbetsliv.
Texten i detta inlägg består av ett par avsnitt ur min kommande bok Bageriet i Paradiset (Verbal förlag)
Inlagt 6 februari 2025
Kortfilmen Segertåget handlar om hur lokförare och tågvärdar på Pågatågen lyckades försvara både sina heltidsjobb och sitt huvudskyddsombud. Filmen är 27 minuter lång, så den passar fint att visa som inledning på ett möte. Eller en AW?
Jag har skrivit om filmen – och om arbetsgivartrix och organiseringsstrategi – på Parabol: Cheferna ska vara rädda för oss.
Allt om kostnad och annat som står här nedanför stämmer fortfarande, förutom att Segertåget inte längre är ”work in progress” utan en färdig film. Maila info@nlff.se om du är intresserad av att ordna en visning.
Inlagt 5 februari 2025. Uppdaterat 6 februari 2025 (längst ner).
Kryphålet §39 i LAS har jag skrivit om här: Uppsägning och föreningsrättskränkning i Göteborgs hamn och tidigare här: Att bli av med sin hund. Eller sitt jobb. Om LAS §39.
Nu ska jag berätta om ett fall där ett företag tänkte använda sig av §39, dvs att sparka ut en anställd trots att AD sagt att uppsägningen var ogiltig. Det hände pappersarbetaren Kjell-Erik Karlsson på Värö Bruk, två mil norr om Varberg.
Arbetsdomstolen beskriver fallet: ”En processoperatör vid ett industriföretag sägs upp från sin anställning på grund av att han enligt arbetsgivarens mening varit illojal mot arbetsgivaren. Arbetsgivaren gör gällande att arbetstagaren i olika sammanhang brutit mot sin tystnadsplikt och överskridit sin rätt att kritisera arbetsgivaren. Vad som läggs arbetstagaren till last innefattar bl.a. publicering av uppgifter i en arbetsplatstidning, uttalanden i en kommunfullmäktigedebatt och i ett radioprogram samt ingivande av skrivelser till myndigheter. Fråga bl.a. om det förelegat saklig grund för uppsägning.”
Parternas argument och domstolens resonemang, hela alltet: AD 1994 nr 79
Men här går vi direkt på domen: ”Vid en samlad bedömning finner arbetsdomstolen att bolaget inte har visat sig ha saklig grund för uppsägningen av K-E.K. Uppsägningen skall därför förklaras ogiltig.”
Arbetsgivarsidan förlorade alltså i AD. Karlsson ska ha jobbet tillbaka. Men arbetsgivaren, Södra Cell AB, meddelar att de inte tänker ta tillbaka Karlsson, trots domen.
Pappersarbetarna hade bestämt sig för vad de skulle göra om de fick det beskedet. De stora maskinerna stängdes ner en efter en. Det var inte bara på Värö bruk de stängde ner, utan också på två andra pappersbruk i koncernen. Karlsson fick börja jobba igen.
Vi skrev om detta i vårt medlemsblad Livstecken. ”Ledningen på Värö Bruk trodde att de kunde trampa på yttrandefriheten och att arbetarna inte skulle kunna försvara sig. Det trodde de i tio månader. På ett par timmar fick de ändra uppfattning totalt. De blev slängda i väggen så det small.”
Här är baksidan av Livstecken nr 10 1994. (Livstecken var vårt medlemsblad på brödfabriken Stockholmsbagarn.) I den högra spalten står om striden på Värö Bruk. Vi nämner också uppsägningen av Anders Svensson på Pååls. Även han fick behålla jobbet, vilket syns (längre ner) i en rosa notis från Livstecken nr 13 1994. Det är troligt att strejken på Värö Bruk bidrog till att cheferna på Pååls fick kalla fötter.
Inlagt 2 februari 2025
Jag har skrivit på Parabol om filmen Segertåget. Cheferna ska vara rädda för oss. Det är inte en recension utan mina tankar utifrån filmen och striden mot hyvling och mot angreppet på huvudskyddsombudet på Pågatågen. Liknande strider behövs på många arbetsplatser.
Filmen kommer att bli en del av det fackliga kulturarvet. Försök ordna visning för din klubb eller förening eller där ni bor – kontakta veitch@rafilm.se. Det är en kortfilm, 27 minuter lång, så det funkar fint att se den i samband med ett möte eller nåt annat roligt!
Inlagt 15 januari 2025
För fyra år sen utspelade sig en dubbelstrid på Pågatågen i Skåne. Ett enat arbetarkollektiv stoppade uppsägningen av huvudskyddsombudet Ola, genom att varsla om s.k. vild strejk. I en underliggande strid stoppade de hyvling av arbetstiderna, genom att säga NEJ TACK.
Nu kommer dokumentären Segertåget av Talat Bhat och Alex Veitch, en kortfilm på 27 minuter. ”När de lila tågen som rullar genom Skåne byter ägare väntar nya nedskärningar. Ilskan väcks hos tågpersonalen och en utdragen strid mellan arbetstagarnas villkor och arbetsgivarnas vinstkrav tar fart. Solidaritet och uthållighet är ledorden för kollegornas gemensamma kamp.”
Under Göteborgs filmfestival 2025 ingår Segertåget i kortfilmspaketet ”Disobedience shorts” som har premiär Fredag 24 januari kl 17.00 på Hagabion. Efter premiären blir det en fackpub på Bishop Arms (Järntorget) kl 19 där Ola Brunnström och Knut Thor från Seko Klubb Pågatåg medverkar.
Kortfilmspaketet visas också Söndag 26 januari kl 15:00, Fredag 31 januari kl 13.15 och Lördag 1 februari kl 10:00, på Hagabion.
Intresserad av att försöka få till en visning av Segertåget någon annanstans? Kontakta filmarna på veitch@rafilm.se
En inifrån-berättelse om händelserna på Pågatågen finns också på hopsnackat.se!
PS. Du har väl inte missat Det omätbara?
När vi nu snackar film så vill jag påminna om Det omätbara, en helt ljuvlig film om människor och samtidigt, i mina ögon, en uppmaning till strid, strid om villkoren, tiden, bemanningen i allt det där arbetet som livet egentligen handlar om – att ta hand om varandra.
Jag skrev om filmen i samband med de första visningarna, t.ex. här: Tankar efter Det omätbara
Filmen visas nu runtom i landet, och det kommer hela tiden nya visningar. Kolla läget här: Det omätbara – klicka på Välj din biograf!
Opinion är en kraft som kan avsätta partiledare och presidenter. Men opinion kan inte rucka på drivkraften som heter mesta möjliga profit, att mesta möjliga vinst kan dras ut ur de arbetandes arbete. Det handlar inte heller om onda chefer, det handlar om att när vissa företag lyckas dra ner på sina kostnader så måste andra följa efter för att inte slås ut. Det enda som kan sätta gränser för det, är att vi på arbetsplatserna vägrar arbeta under försämrade förhållanden. Den enda verkliga motmakten finns där, och det är därför det är så viktigt för både nutid och framtid med folkrörelse på arbetsplatsen, att vanliga arbetande människor agerar tillsammans som en maktfaktor på sin arbetsplats.
(Repris från ett facebookinlägg 23/4 2020)
Inlagt 5 april 2024
Jag ska tipsa om ett par intressanta artiklar som lyfter folkrörelselinjen som möjlig strategi.
Kristin Linderoth och Magnus Granberg skriver på parabol.press. Tesla: Ett vunnet slag, ett förlorat krig
Rubriken stämmer inte helt överens med artikeln. Skribenterna påstår inte att Tesla-striden är vunnen (inte heller att kriget är förlorat) men att den kan vinnas, trots att det inte pågår en effektiv strejk som lamslår arbetet inne på Tesla. Det är sympatiåtgärderna som är effektiva, och detta tack vare att det finns fackförbund som inte är lika försvagade som IfMetall.
Skribenterna beskriver hur maktbalansen i arbetslivet förändrats till kapitalets förmån. Grundbultar i ”den svenska modellen” som anställningsskydd, strejkrätt och lokala klubbar har urgröpts. Teslakonflikten blottar försvagningen av fackliga lokalorganisationer. Samtidigt har kapitalet blivit mer störningskänsligt tack vare just-in-time-produktionen, och det finns objektiva förutsättningarna för en facklig motmakt. Jag citerar:
Men det kräver nya organisatoriska strategier, ett medlemsstyrt och medlemsaktiverande fackligt arbete som förlitar sig på och bidrar till de lokala arbetarkollektivens styrka; vad som har kallats en ”folkrörelselinje” i facket. Detta måste vi göra själva, på våra egna arbetsplatser. Det kräver också nya former av samarbete och koordinerade stridsåtgärder mellan olika fackförbund, ofta över gränslinjen arbetare-tjänstemän, och att strejker intar en mer central roll i landets politiska liv.
Detta om facket. Kan ”folkrörelselinjen” vara av intresse på samhällsnivå, alltså inte bara som facklig strategi?
Mikael Nyberg skriver på sin blogg Planhushållning har framtiden för sig.
Nyberg beskriver nyliberalismens korkade samhällsförstörelse med exempel från såväl avlopp som tågtrafik. När vi i Sverige hade mer av planhushållning, om än inomkapitalistisk, så fungerade samhället bättre. Men planhushållningen är å sin sida ”förknippad med en förstärkt chefsdiktatur”. Finns det en annan väg? Nyberg tar upp folkrörelselinjen i facket som ett exempel på verklig demokrati:
Facket får inte avskilja sig från medlemmarna, skriver Frances Tuuloskorpi i en sammanfattning. Klubben ska inte vara en angelägenhet bara för de mest aktiva, den ska vara ett kollektiv i rörelse där de som ”står längst bak” sätter alla andra i rörelse. Medlemmarna måste få all viktig information och fatta alla viktiga beslut. Rösta hellre en gång för mycket än för lite – med lappar så att ingen avstår från att hävda sin mening:
”När beslutet är fattat, så applåderar vi – för minoriteten. Vi påpekar att den som framför sin åsikt gör en viktig insats för klubben. Ofta kommer vi fram till något nytt, tack vare den diskussion som uppstod. Det kan också med tiden visa sig att minoriteten hade rätt.”
Går det att organisera samhället efter sådana enkla, demokratiska principer?
Avståndet är stort till ett styre där de folkvalda lever avskilda från sina väljare, kommunicerar med hjälp av PR-konsulter och efter politiken promoveras till välbetalda poster hos profitörerna.
I årtionden har vi hoppats på en vändning där uppe i höjderna. Det är nog klokare att pröva folkrörelselinjen.’
Nybergs artikel finns också på Aftonbladet, med rubriken Folkrörelser kan bygga en demokratisk framtid
Min kommentar: Artikelskribenterna skriver om något som andra måste göra. Folkrörelsestrategi måste utvecklas på arbetsplatserna. Även om vi snackar samhällsnivå, så kommer vi inte att nalkas ett i verklig mening demokratiskt samhälle, utan en demokratisk och stridbar facklig folkrörelse.
När vi utvecklade vad vi så småningom kom att kalla ”folkrörelselinjen” på fabriken Stockholmsbagarn, så var det inte genom att följa ett färdigt recept. Receptet utvecklades utifrån praktiken – våra hopsnack, våra möten, våra strider. Så måste också andra göra, men man kan ha stor nytta av att ta del av andras erfarenheter. Sådant erfarenhetsutbyte, arbetare och arbetsplatser emellan, försöker spridningen av bokserien Folkrörelse på arbetsplatsen och hemsidan hopsnackat.se bidra till. Jag tror, vet, att de har påverkat, åtminstone med några frön på jättefältet. ”Snacka ihop er” är ett begrepp som blivit etablerat (eller återuppväckt, det är ju inte direkt nytt) i fackliga sammanhang, där det överhuvudtaget finns basorganisering. Men som förhållandena i arbetslivet ser ut så krävs det mer, mycket mer.
Det är fortfarande tilltron till de egna möjligheterna, självförtroendet, som vi har för lite av. Att vi ser oss själva som en maktfaktor, och har strategier för att vara det. Det finns, men det behövs mer, mycket mer. Utopin måste göras idag. Citerar mig själv från blogginlägget Kom, vi ska gå tillsammans (2012):
Det handlar om att gå tillbaka, att vi går till våra kamrater – suraste halvrassegubben i fikarumshörnet och tanten i muslimsk hijab och den timanställda snorungen – och säger till dem alla tre, var och en för sig och tillsammans: Kom, vi ska gå tillsammans. Vi ska ta tag i det problem som vi har på den här arbetsplatsen, det här att vi inte får vår övertidsersättning, det här att arbetsledaren jävlas, det här att det är för kallt här, det här att vi ska hinna med mer och mer: Kom vi går tillsammans, du ska vara med, och han ska också vara med, och hon, annars går det inte bra.
Det är att vi går tillbaka till varandra, hämtar varandra, som är riktningen. Det är det som säger vart vi ska.
Inlagt 4 april 2024
Jag skrev i förra inlägget Förskolan och kraven att goda argument och opinionsarbete ofta inte räcker för att för att få det man behöver och vill ha i arbetslivet. Det krävs inte bara envishet – motparten ska märka att dom jäklarna kommer aldrig att ge upp – utan ofta också stridsåtgärder.
Vad menar jag med stridsåtgärd? Jag menar något som bryter med ”samförståndet”, (som arbetsgivarsidan ändå lämnat för länge sen), som kostar och/eller ställer till problem för motparten på riktigt och som kan väga så tungt i vågskålen att de väljer/tvingas att tillmötesgå våra krav.
Skyddsombud i hemtjänsten i Göteborg massanmälde kommunen för problem med minutstyrning och stress. Hemtjänstpersonalen hade fått nog. Deras minutscheman var omöjliga att följa och stressen så hög att de skickade in 50 anmälningar till Arbetsmiljöverket. Efter flera överklaganden stod det klart: arbetsgivaren fick betala 1,3 miljoner kronor i böter för den dåliga arbetsmiljö minutstyrningen orsakat. Tack vare att de anställda gick ihop styr nu allt fler hemtjänstgrupper själva över planeringen.
Kommunalarbetaren: Efter miljonboten – nu styr hemtjänstpersonalen själva över schemat
Att överösa Arbetsmiljöverket med anmälningar på detta sätt är inte så vanligt. Jag skulle vilja kalla det en stridsåtgärd. Åtgärden ställde till problem och kostade pengar – och ledde till förbättrade arbetsförhållanden.
Vilka stridsåtgärder skulle kunna genomföras hos er? Vad skulle kunna ha effekt och vad skulle ni klara av? Lokalt eller i större skala? En del stridsåtgärder bedöms som olovliga enligt regler i medbestämmandelagen. Är det något att vara rädd för? Vad händer vid en vild strejk?
Ett tips är att botanisera bland berättelserna på hopsnackat.se. Där finns gott om exempel från verkligheten på både lovliga och olovliga stridsåtgärder och om hur man kan bli starkare tillsammans med sina arbetskamrater. Men bara ni kan avgöra vad som passar för er.
Inlagt 9 februari 2024
Jag har gjort en fjärde del av min föreläsning Folkrörelse på arbetsplatsen.
Känner du nån som klagar på hur det är på jobbet? Då kanske en kvarts uppmuntran/vigling kan vara nåt att tipsa om.
Del 1-3 av föreläsningen kan du hitta på Youtube, i kanalen Folkrörelse på arbetsplatsen.
Inlagt 8 september 2023
Kämparna på Pågatågen stoppade hyvling och räddade dessutom kvar huvudskyddsombudet Ola som företaget ville bli av med.
Mimmi lappade till chefen med disktrasan och fick sparken – vad hände sen?
I storköket, i bilfabriken och på Myndigheten såg vi till att kunna snacka ihop oss utan att chefen var närvarande.
Om detta handlar några av de nya berättelserna på den nya hemsidan hopsnackat.se som öppnar idag!
Sidan innehåller dessutom alla berättelser från antologi-serien Folkrörelse på arbetsplatsen. Totalt finns nu över 100 berättelser (and counting) som alla handlar om hur arbetskamrater snackat ihop sig och gjort nåt åt saken.
35 av berättelserna, de från boken Hopsnackat, finns både att läsa och att lyssna på – eller att läsa medan man lyssnar. (Tänkt bland annat för arbetskamrater som inte är så vana att läsa på svenska.)
Alla som arbetar nånstans, från buttra gamla fackrävar till hoppfulla nybörjare på sitt första jobb, kan ha glädje och nytta av hopsnackat.se, hoppas jag. Det här är erfarenheter som behöver förmedlas arbetare och arbetsplatser emellan, och grundkunskap som vi får oftast får lite för lite av, både på fackliga kurser och i det allmänna gnölet. Så sprid!
Inlagt 18 april 2023, uppdaterat 2024
Detta är en uppdaterad version av ett tidigare inlägg.
STREJK ÄR TILLÅTET ENLIGT GRUNDLAG, MEN…
I Sverige är det tillåtet att bilda föreningar, att samlas, att använda sin yttrandefrihet, att demonstrera och att strejka. Såna rättigheter finns i speciella lagar som kallas grundlagar. Men sen finns det också regler som begränsar de där rättigheterna. I Medbestämmandelagen finns det regler kring hur och när man får strejka. Bryter man mot de reglerna kan man bli dömd att betala skadestånd till den ”drabbade”, dvs i det här fallet företaget.
FRED?
Ett påskrivet kollektivavtal betyder fredsplikt, dvs att varken fack eller arbetsgivare får ta till stridsåtgärder. Den här fredsplikten missbrukas ofta av arbetsgivarna, anser jag. De gör saker som verkligen inte kan anses som fredliga, genomför försämringar t.ex., trots att det är fredsplikt – eller t.o.m. passar på just för att det är fredsplikt. Fredsplikten har med tiden förvandlats till en plikt att ta skit. Ur den synvinkeln tycker jag att vi i dagens arbetsliv strejkar för sällan, eller för den delen sätter ner foten på annat sätt.
TILLÅTEN STREJK
För att man ska kunna strejka på ett tillåtet sätt, så ska det inte finnas ett gällande kollektivavtal för arbetsplatsen. Finns det avtal så måste det sägas upp, så att det blir ett avtalslöst tillstånd. (Det är vad som ibland görs i samband med avtalsförhandlingar, vilket gör att det då kan vara tillåtet att strejka.) Dessutom måste facket varsla (förvarna) om stridsåtgärder, och strejken ska vara beslutad enligt fackförbundets regler, vilket i dom flesta fackförbund innebär att det är förbundsledningen som beslutar. Parterna tvingas ofta till medling innan den tillåtna stridsåtgärden kan bli av.
”VILD” STREJK
Ibland utbryter lokala ”vilda”, dvs otillåtna (olovliga) strejker för att folk tycker att Nä nu går det för långt. Om de sen blir dömda att betala skadestånd, då händer det att utomstående hjälper till att skramla ihop pengarna för att dom också tycker att Näe nu gick det för långt, och vi ska stötta varann. Förutom ett eventuellt skadestånd att betala, så får de strejkande oftast löneavdrag under strejken. Man kan inte få pengar från fackets ”strejkkassa” under en otillåten strejk.
AD KAN UPPMANA TILL ÅTERGÅNG
Om strejken fortfarande pågår när anmälan kommer in till AD (Arbetsdomstolen) från företaget, så brukar det bli en första omgång i AD ganska snabbt. Då beslutar AD om det är en otillåten strejk som pågår. I så fall säger AD att de strejkande ska gå tillbaka till jobbet. De strejkande kan då gå tillbaka, eller inte gå tillbaka. Det kommer inte poliser och bär dem till jobbet. Men går man inte tillbaka när AD säger till, så innebär det troligen att skadeståndet sedan blir högre.
UPPSÄGNING?
Att delta i en otillåten strejk är i sig inte skäl för uppsägning.
Är det många av de anställda som deltar i en strejk så ska det dessutom mycket till för att arbetsgivaren skulle vilja säga upp allihop! Det skulle ju ställa till en ännu värre situation. Att man är många är ett skydd i sig, vid alla sorters stridsåtgärder och aktioner. Däremot kan cheferna förstås försöka jaga enstaka ”uppviglare” och hitta på saker för att få skäl att sparka någon.
Det har hänt att chefer försöker skrämma strejkande med att ”ni kommer att få sparken av AD”. Men AD säger aldrig upp någon, det är endast arbetsgivaren som kan säga upp en anställd. Om den uppsagda personen vill protestera mot uppsägningen, så kan saken tas upp i AD. Om AD anser att uppsägningen var felaktig så dömer de att personen ska ha jobbet tillbaka. Om arbetsgivarn då ändå envisas med uppsägningen så får de betala höga skadestånd (Las §39) och/eller så agerar arga arbetskamrater. Att bli av med sin hund eller sitt jobb.
Finns det risk för att AD tycker att uppsägning är ok, om man inte går tillbaka då AD säger till? Vet ej. Det har varit praxis att uppsägning vid strejk godkänns av AD endast om strejken är så långvarig att det bara finns uppsägningar kvar för att få slut på den. (Bil och Traktor-strejken 1978 pågick i 115 dagar och ledde till uppsägningar.) Men vi vet egentligen inte förrän det kommit ett rättsfall där de strejkande vägrat gå tillbaka, och företaget verkligen sagt upp dem, hur AD numera ser på saken.
INTE KRIMINELLT
Man riskerar inte att hamna i ett polisregister för att man strejkat ”vilt”.
BEGÄRAN OM SKADESTÅND
Skadestånd, det som ibland kallas ”strejkböter”, blir det inte automatiskt, utan bara om företaget begär det. De kan lämna in begäran under pågående strejk eller efteråt. Skadeståndskravet kan behandlas i Arbetsdomstolen. Det är inte alltid som företagen kräver skadestånd, de kan tycka att det kostar mer än det smakar. T.ex. är det så att alla som blir instämda till AD har rätt att vara lediga från jobbet för att vara med på plats vid förhandlingarna (rättegången) i AD.
SKADESTÅND
Om företaget kräver skadestånd, så blir det särskilda förhandlingar i AD om det. Det kan dröja flera månader innan den förhandlingen i AD blir av. Oftast föregås den av förhandlingar mellan fack och arbetsgivare.
Förhandlingarna i AD fungerar ungefär som andra rättegångar, med pläderingar och vittnen. De fackmedlemmar som strejkat vilt brukar företrädas i AD av fackets jurister, på fackets bekostnad, trots att facket inte beslutat om strejken. (OBS: uppdatering – Denna praxis bröts efter strejken på stockholmspendeln i april 2023 av Seko och ST som vägrade betala de strejkandes rättegångskostnader. Dessa betalades istället av insamlade medel som den solidariska allmänheten bidragit med.)
De som strejkat vilt kan bli dömda av AD att betala skadestånd till företaget, precis som företag som bryter mot lag eller avtal kan bli dömda att betala skadestånd till anställda och facket.
PENGARNA
”Normalskadeståndet” för en person som strejkat bestämdes 1992 till 2000 kr. Detta uppdateras med penningvärdet. I samband med en AD-dom 2018 bedömdes att normalskadeståndet då skulle vara 3000 kr. Flera saker kan påverka hur AD dömer skadeståndets storlek efter en strejk. Var strejken kort eller lång? Har strejken provocerats fram av arbetsgivaren? Har arbetsgivaren gjort något för att få slut på strejken? Var strejken en spontan reaktion? Det spontana anses mer ursäktligt än det välplanerade. Har de strejkande vägrat återgå när AD uppmanade till det? Har stridsåtgärderna lett till stora ekonomiska skador, eller allvarliga störningar för ”tredje man”? Det går alltså inte att säga i förväg hur stort skadeståndet blir.
Blir de strejkande dömda att betala skadestånd så kan de också bli dömda att betala motpartens rättegångskostnader. Ibland går fackförbundet in och betalar den delen, även om strejken varit otillåten.
DE FÖRTROENDEVALDA
Om arbetsgivaren kan visa att förtroendevalda i en kollektivavtalsbunden fackförening har uppmuntrat till, eller deltagit i, eller inte försökt motverka en otillåten stridsåtgärd, så kan det tolkas som att facket har brutit mot reglerna. Det kan göra att fackföreningen får betala höga skadestånd. Därför brukar strejkande kollektiv se till att det är ”vanliga medlemmar” som strejkar medan fackliga företrädare ”förstår ilskan men tar avstånd från strejken och uppmanar till återgång”. Det är alltså vanligt att fackliga företrädare inte deltar i strejken. Men självklart ska de inte gå in och ta någon annans jobb eller sabotera för strejkande på något annat sätt.
De förtroendevalda, eller en del av dem, kan avgå från sina uppdrag. Det ska helst i så fall göras i god tid, annars kanske de ändå räknas som fackliga företrädare i domstolens ögon. Att förtroendevalda avgår, vilket ska meddelas till arbetsgivaren, kan vara en viktig varning för att nu är det allvar. Det brukar följas av att chefer mer eller mindre desperat försöker varna de anställda för att strejka. Bemöts bäst med en lugn attityd.
När en vild strejk utbryter så ska arbetsgivaren och berörd arbetstagarorganisation (= det lokala facket , om det finns) ”omedelbart taga upp överläggning med anledning av stridsåtgärden och gemensamt verka för dess upphörande” (MBL §43). Från fackets sida kan man då förklara att bästa sättet att få slut på stridsåtgärden är att lyssna på de anställdas missnöje och tillmötesgå kraven.
SJUKT
När det är eländigt på jobbet så säger ofta någon: Vi borde sjukskriva oss allihop! Men arbetsgivaren kan anmäla sjukskrivna till AD och hävda att det handlar om en överenskommen stridsåtgärd. Arbetsgivaren kan också kräva läkarintyg på grund av misstanken om fusk. Sjukskrivning är inte en bra stridsåtgärd. Men om det händer saker på jobbet som direkt påverkar hälsan (ex. usla scheman, ökad stress, besvärligare lyft, arbetsledare jävlas) så kan det vara ofrånkomligt att det ökar sjukfrånvaron precis som det kan försämra orken och sänka arbetstakten.
KAN ANDRA ÅTGÄRDER ÄN STREJK VARA OLOVLIGA?
Ja, t.ex. en övertidsblockad. Men gränsen är flytande, särskilt när det handlar om att avstå s.k. frivillig övertid. Men kollektiv uppsägning då? Olovlig stridsåtgärd, säger SKR
LÄSTIPS
Hur genomför man en vild strejk, vilka problem kan man stöta på? Lär av andras erfarenheter! Berättelser om strejker finns i del 4 av bokserien Folkrörelse på arbetsplatsen. Finns som e-bok för gratis nedladdning här: Om strejker. Del 3, Slutsnackat, om andra sorters stridsåtgärder än strejk (jobba enligt regelboken, övertidsblockad, kollektiv uppsägning, med mera) kanske också kan vara av intresse. Uppdatering 2024: Alla berättelserna finns nu på den nya hemsidan hopsnackat.se. I etikettmolnet där kan du välja vad du vill läsa om, tillexempel Strejk.
Inlagt 3 april 2023
Att scheman ändras ofta och med kort framförhållning sprids brett i flera branscher. Det är också ett ständigt tryck mot laggränser och mot vad som ansetts rimligt och acceptabelt, när det gäller människors arbetstider. Kollektivtrafik, handel och omsorgsyrken ligger långt fram i denna utveckling. Det blommade ut under pandemin och fortsätter nu med ökad fart.
Vad handlar det egentligen om? Vart siktar arbetsgivarna? Jo, till att steg för steg göra alla anställningar lika flexibla som timanställningar. Hyvling ingår i samma paket. När anställda tvingas ner på deltid blir de tvungna att ställa upp på att bli inkallade extra lite när som helst eftersom de ligger illa till med sänkt inkomst.
Det är inte en konspiration som pågår, det är en strategi. Att envist jobba för det man vill ha igenom, ta strid för det, hela tiden fortsätta åt samma håll. Möjligen låta sig bromsas men inte vända om. Dvs det arbetsgivarna gör är att bete sig så som arbetarrörelsen borde göra.
Ständiga kompromisser och byteshandel i arbetstidsfrågor stoppar inte utvecklingen, det tar möjligen lite längre tid för arbetsgivarna att nå sina mål. Det krävs kraftfull strid på alla nivåer för förbättringar. Det krävs uppmuntran på arbetsplatserna så att de lokala facken och arbetarkollektiven orkar säga nej till försämringar. Förändringarna börjar ute på arbetsplatserna och det som accepteras där, även om det accepteras motvilligt, blir normaliserat.
Jag skrev en kort debattartikel på det här temat (flexibilisering av arbetstider) och skickade till tidningen Arbetet. De tackade nej. Det är inte särskilt upprörande, de får in fler artiklar än de kan publicera, och jag är van sen urminnes tider att bli refuserad. Det som är upprörande är att man från arbetarrörelsens sida blundar för vad som pågår och hur framgångsrik arbetsgivarnas strategi har blivit, på område efter område.
Ett annat exempel, försämring av turordningsregler. Det började också på arbetsplatserna. Så här skrev jag år 2009 i antologin Efter ett kvartssekel av nederlag (Murbruks förlag): ”Arbetsgivarna klagar på hur besvärligt det är med turordningsreglerna i LAS. Sanningen är inte att de verkligen har stora problem med turordningen, utan tvärtom, att facken och arbetarkollektiven väldigt ofta accepterar avsteg från reglerna. Arbetsgivarna pressar mot lagens gränser, ibland på ett rent vidrigt sätt (t.ex. uppsägning av trotjänare) utan att det blir alltför hårda motreaktioner. Då tycker de inte att de ska behöva ha kvar något motstånd alls, och de vill slippa att ge något i gengäld vid förhandlingar om turordning. Därför kampanj. De vill slå fast sina framgångar genom ändringar i lagen. Sen kan de gå vidare med nästa försämring.” Var jag synsk år 2009? Inte det minsta. Det behövs ingen kristallkula, det räcker att iaktta vad som pågår på arbetsplatserna. Det gäller även 2023.
28 april 2023: Det går nu att hitta även de äldre texter som berör ämnet arbetstider i den nya kategorin Arbetstider.
Inlagt 19 februari 2023
”Arbetsgivarna har förstått att i kampen för sina intressen måste de djärvt, uthålligt och provokativt trycka mot lagars och avtals gränser, ute på arbetsplatserna. Så får man gränserna förflyttade. Men när det inte finns så mycket mer att ta genom ”ökad flexibilitet” och facken snart inte har mer sådant att sälja, vad blir nästa etapp i denna klasskamp? Observera att jag snackar inte om onda chefer här utan om profitkrav. Det blir att gå direkt på lönerna. Den processen pågår redan på arbetsplatserna.” Citat ur inlägget 2010-talets klasskampsvåg: Sänkta löner? 21 nov 2012
Vad har hänt sen jag skrev detta är att flexibilitetskampen ändå har fortsatt, framför allt genom försämrade scheman med kortare framförhållning samt hyvling, som verkligen blev 2010-talets melodi och som både minskar arbetarnas inkomster och gör dem mer flexibla, dvs fasta anställningar blir mer lika timanställningar.
När det gäller lönerna mer direkt så gjordes en del försök med ”krisavtal” (som iofs också är en form av hyvling) men framför allt en stark press från arbetsgivarna för lägre ingångslöner, ofta med argumentet att det skulle ge fler jobb till unga, nyanlända osv. Viktiga men nedtystade segrar för arbetsgivarna är att flera fackförbund i avtalsrörelserna 2017 och 2020 accepterade att ingångslöner/lägstalöner hölls tillbaka, dvs höjdes mindre än de utgående lönerna. Och det kallades låglönesatsningar! Låglönesatsning – tomma ord.
Nu pågår 2020-talet, och den stora lönesänkningen nu är den som åstadkoms genom inflation. När det vi konsumerar/behöver kostar mer i förhållande till våra löner, så är det samma sak som en lönesänkning. Men beror inte prishöjningar på andra orsaker – krig, energikostnader med mera? Jo, absolut! Och det är i skyddet av detta, som många företag, inte minst handeln, passar på att höja sina priser långt MER än motiverat. Att utnyttja kriser på detta sätt i klasskampen är inget nytt. Ta nedskärningarna på 1990-talet, som var en avgörande vändpunkt när det gäller underbemanning och osäkra anställningar. Dessa nedskärningar gjordes i skydd av en kris som fanns på riktigt och gjorde att många företag hade svårigheter och det blev en hel del konkurser. Företag som inte alls var illa ute kunde då skrämma sina anställda och facket genom att säga ”Vi måste tyvärr göra de här nedskärningarna – det är såna tider”. Både i den privata och den offentliga sektorn vande sig anställda vid att betraktas som kostnader istället för ”dom som gör jobbet”.
Och nu pågår lönesänkning. Vi bjuder på höjda vinster och absurt höga inkomster till näringslivstoppar – på bekostnad av dom som gör jobbet.
Inlagt 20 oktober 2022
Arbetarklassen har som klass inga gränser. Var och av vilka tillverkas dina kläder, din mat och allt annat du behöver eller vill ha? Det går inte att dela in efter landsgränser. Produktionen är spridd över världen därför att råvarorna finns där dom finns, och för att industrikapitalet ofta producerar där det för tillfället är mest lönsamt. Vilket inte är något statiskt. Ökad industriproduktion i ett ”billigt” land följs, förr eller senare, av att de arbetande organiserar sig och ställer krav på bättre villkor.
Produktionen är ofta flyttbar, så även arbetarna. Migration är sällan i verklig mening frivillig, den är en följd av krig och förtryck, samt en väg att försörja sig där arbete ”erbjuds”. Så har det varit under hela industrialismen. Migration sker inte bara till länder som Sverige – även i fattigare länder finns ofta invandrad arbetarklass som sköter delar av varuproduktion och tjänster.
I Sverige ser det ut så, att andelen födda utomlands av fackligt organiserade arbetare (i LO-facken) är större än andelen födda utomlands i befolkningen. Det ser olika ut i olika branscher, men om du i Sverige stöter på en person född utomlands så är det större chans att denna är en fackligt organiserad arbetare, än när du stöter på en person född i Sverige.
Så ser det ut. Ska vi återfå styrka som klass, så måste vi göra det som klass, både i vårt land och globalt. Fokus på gemensamma intressen.
Idag den 1 oktober 2022 försvagas anställningsskyddet och turordningsreglerna på våra arbetsplatser genom nya regler i lag och huvudavtal. Detta är en del av en utveckling som pågått länge. När regelverket försämras, så har försämringarna redan till hälften genomförts på arbetsplatserna. Det börjar alltid där. Om du ser regler som det idag tummas på och tänjs på på arbetsplatserna, utan att det blir något skarpt uppror däremot, så vet du vad som kommer att försämras i avtal och lagar längre fram.
När anställningstryggheten minskar så blir vi också tystare och skrajare på arbetsplatserna vilket får allvarliga konsekvenser. Men vad som ofta missas är att det handlar också om att TEMPOT skruvas upp. Jag skrev om detta i januari 2019, och lägger upp den texten igen:
19 januari 2019
När vi stod runt det löpande bandet och lyfte lådor, så fanns det alltid någon som var långsammast och som andra ibland suckade över. Särskilt när vi hade fått igenom att vi skulle få gå hem när vi var färdiga och ändå få en full dagslön. Irritation. Om bara den där tröga människan var borta så skulle vi komma hem en kvart tidigare!
Det hopsnack som då behövdes var att diskutera kring den bistra sanningen: Det kommer alltid att finnas någon som är långsammast. Tar vi bort den långsammaste så kommer någon annan att vara långsammast. När ryker du själv? Ska det bara bli några superarbetare kvar och hur länge ska de hålla? Väljer vi den vägen så kommer ökade krav och ökat tempo att drabba både oss som slagits ut och oss som ännu arbetar.
Samma problematik råder kring turordning. Som jag skrivit i ett tidigare blogginlägg (14 december 2012: Turordningslistan på väggen!):
”När företag vill göra avvikelser från turordningsreglerna handlar det ofta i praktiken om att de vill göra sig av med äldre anställda, ofta trotjänare, de som blivit slitna/skadade, eller de som anses besvärliga på något sätt, t.ex. fackliga aktivister och personer som vet sin rätt och håller på den.
Arbetsledningen vill gärna behålla lydiga personer och kompisar och personer som ännu inte blivit utslitna, sådana som klarar TEMPOT.
Det är just ett sådant subjektivt och tempo-uppskruvande urval som reglerna är till för att förhindra.”
Försvagade turordningsregler kan inte kompenseras med ”utökade möjligheter till livslångt lärande” och andra poetiska påhitt, inte heller med t.ex. förbättrad akassa. Sådant hjälper inte mot det sedan länge ökande trycket på våra arbetsplatser, som orsakar stressjukdomar, olyckor och utslagning. Där har vi också de verkliga, växande trösklar som försvårar för unga, äldre och ovana att få ett arbete trots att de egentligen behövs.
Trösklarna in i arbetslivet består av bortskämda arbetsgivares ständigt ökande krav på färdigutbildad, snabb och lydig personal. Och trösklarna ut, som kan vara ivägen då de vill putta ut anställda som inte uppfyller de ökande kraven, vill de sänka.
Till och med på Samhall, skapat för att ge meningsfulla arbetsuppgifter och riktig lön till människor med funktionsnedsättning, så ryker nu dom som inte klarar tempot och vinstkraven.
Fack som förhandlar bort turordning, och arbetarkollektiv som accepterar det, låter företaget bestämma, kanske får något i utbyte och tycker att det är en bra deal. Men då har man ändå accepterat det tempouppskruvande urvalet. Ju mer företagen vänjer sig vid att få som de vill, desto mindre blir de benägna att ge något i utbyte och desto närmare kommer vi att reglerna försämras ytterligare i avtal eller lag.
Bilden: Det löpande bandet är inte alltid synligt som här. Tempokravet och bundenheten kan finnas där ändå. Foto: Donald Boström (Jag är tjejen med keps.)
Inlagt 30 september 2022
Den 12 augusti 2012 fick jag 947 träffar på ordet ”stresstålig” i arbetsförmedlingens platsbank. (Dessutom fanns förstås annonser med formuleringar som ”du ska tåla stress”, ”du ska klara högt tempo” etc.) Då skrev jag ett blogginlägg med rubriken Du ska vara klämtålig.
Sedan 2012 har vi nåtts av allt fler rapporter om att de stressrelaterade sjukdomarna ökar. Och nu, tio år senare, allt fler rapporter om att människor flyr de stresstyngda jobben. Det har gått för långt, och just-in-time är ofta not-in-time. Idag den 30 september 2022, får jag 2826 träffar på ”stresstålig”.
Här kommer blogginlägget i 10års-repris.
Tänk om man i stället för att installera skyddsbågar, dela ut skyddsskor etc, skulle ha mage att skriva Du ska vara klämtålig! i platsannonserna.
Det händer inte. Jo, det händer att det saknas skyddsbågar och skyddsskor, men inte att man annonserar efter klämtåliga personer. Men att kräva stresstålighet går uppenbarligen bra.
Det handlar sällan om psykiska belastningar som är en del av arbetsuppgifterna, t.ex. den stress som det kan innebära att vårda människor som är svårt sjuka. Det handlar i de flesta fall helt enkelt om att företagen, för att minska kostnader/maximera vinst, vill ha en bemanning som egentligen är för låg, ofta i kombination med dålig planering.
För att det ska funka kräver man stresstålig personal.
Är man inte stresstålig blir man snabbt utslagen, får sluta för att man inte klarar ”tempot” eller väljer själv att hoppa av.
Andra – de stresståliga – håller ut länge och drabbas sen av de sjukdomar som följer av långvarig stress. Risken ökar för hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes, depression, infektioner, utbrändhet osv.
Egentligen finns det inget sådant som stresstålighet – skillnaden är bara att de skadliga följderna kommer tidigt eller sent.
Han som var så stresstålig…
Tillkommer de fysiska olyckor som händer på grund av stress. Någon försöker göra två jobb samtidigt, någon lär upp en ny samtidigt som hen gör sitt vanliga jobb, någon har bråttom med rengöringen eller sortbytet. Det är då det händer och man blir av med ett finger eller värre.
Stressen kan förstås också leda till, t.ex. i vården, att man råkar skada någon annan. Det får ibland förskräckliga konsekvenser.
Att kräva att de anställda ska vara stresståliga i stället för att ha tillräcklig bemanning och bra planering är att orsaka utslagning, sjukdom och skador.
Varje platsannons, där ordet stresstålig finns med, borde föranleda en omedelbar arbetsmiljöinspektion och krav på ökning av bemanningen, som arbetsgivaren redan i annonsen har erkänt är för låg.
Men ett sådant ”borde” är meningslöst om vi själva accepterar underbemanning och stress på arbetsplatserna. Myndigheter kommer inte att vrida styrkeförhållandena till vår fördel om inte vi själva vrider åt rätt håll.
Läs även: Turordning och TEMPO.
Inlagt 6 september 2022
”Det finns två ”rörelser” med strategi i Sverige idag – arbetsgivarna och SD. Partierna m fl föses omkring av trycket från dessa rörelser”, skrev jag den 21 december 2015 på twitter. Det har blivit ännu tydligare sen dess. Men jag kan ju också säga att ett starkt tryck från arbetsplatserna skulle ha motsvarande effekt – tvinga partier och organisationer och individer att ompositionera sig.
När det inte finns tillräcklig styrka och strategi på tillräckligt många arbetsplatser så är vi inte någon sådan tvingande kraft – vi har inte ens en köl utan driver dit andra blåser oss. Den köl som saknas (eller snarare är för liten) är den att arbetande människor sätter ner foten på sina arbetsplatser när det behövs. Att vi på riktigt sätter stopp för försämringar, utan att ge upp i förväg inför konsekvenserna. Konsekvenserna när vi inte sätter stopp, är så mycket värre. Och möjligheten till förbättringar minskar förstås om vi inte ens kan stoppa försämringar.
Att vi flyter dit andra blåser oss, det drabbar inte bara dagsvillkoren på jobbet. Hela samhället förflyttas. Välfärdssamhället tappar välfärd, allting knakar. Och vad betyder det för unga människor om vuxna gnäller om jobbet, knyter näven i fickan, men aldrig kommer hem och säger Nu har vi snackat ihop oss, jag och mina arbetskamrater/branschkamrater, nu nöjer vi oss inte ens med namnlista och facebookgrupper, nu håller vi ihop och tar strid. Ska inte de unga ha något att lära av oss, något att respektera?
När det finns en rejäl köl kan vi inte driva omkring hur som helst, och människors syn på varandra stabiliseras också. Då värderas vi som behövda delar av kollektivet, hur olika vi än är.
Dom ska vara rädda för oss
Huvudskyddsombudet Ola Brunnström på Pågatågen hotades i slutet av 2020 med uppsägning för att han hade skrivit till medlemmarna: ”Var inte rädda för cheferna, dom ska vara rädda för oss”. Detta var inte ett hot mot chefer att dom ska få på käften eller få hästhuven på trappen eller dylikt. Nej, det var ett ”hot” om att försämrar de våra villkor så kommer de att få problem i verksamheten. Olas arbetskamrater snackade ihop sig om att får han sparken så blir det strejk. Det är ett sådant hot som chefer ska vara rädda för. Ola blev kvar på jobbet. I den underliggande striden mot hyvling, där arbetarna sa NEJ TACK – trots att alternativet som erbjöds var att några skulle sägas upp – fick cheferna också backa.
Men det räcker inte att sådant görs på 1 arbetsplats för att samhället ska ha köl. Om villkor försämras på 10000 arbetsplatser och man sätter stopp på 1 arbetsplats, men lägger sig på 9999 arbetsplatser – då är vi ändå ett samhälle på drift. Så spridningen av motstånd är det viktiga.
Jag ska säga något om ett par strider som tagits på sistone. Strider som har varit både unika och allmängiltiga, så brukar det vara.
Pilotstrejk för anställningstrygghet
”Vad tror ni skulle hända om fackföreningarna i de kommande avtalsförhandlingarna skulle säga: Vi vill byta tillbaka, vi struntar i löneökning i år, vi vill i stället ha tillbaka hårdare reglering av arbetstidsregler och anställningstrygghet. Fackmedlemmarna skulle nog bli skitförbannade om fackledningarna sa att vi struntar i att kräva lönehöjning. Men vad jag vill komma till är att arbetsgivarna skulle bli ännu mer skitförbannade. De har gjort oerhört stora vinster på sådant de fått i utbyte mot de futtiga löneökningarna. Vinsterna stiger på lönesummans bekostnad, även om vi fått en lönehöjning på pappret. Så om vi skulle säga: Låt oss byta tillbaka! då skulle arbetsgivarorganisationerna säga NEJ NEJ NEJ.” (Ett anspråkslöst förslag, 7 dec 2015)
Detta var precis vad som hände när SAS-piloterna strejkade i juli i år, inte för högre lön eller andra bättre arbetsvillkor, tvärtom var de beredda på att acceptera försämringar. Det dom inte kunde acceptera var att bli överflyttade till bemanningsföretag och att turordningsregler inte följdes vid återanställningar. De ville ha anställningstrygghet. Arbetsgivarna sa NEJ NEJ NEJ – det krävdes 15 dagars strejk för att få igenom piloternas enda krav, och det bekräftar hur viktiga de osäkra anställningarna är för arbetsgivarna. Men pilotfacket vann, och medlemmarna röstade ja till avtalet.
I pilotstrejken kan man anta att det fanns speciella förhållanden som gjorde att det fanns ”prutmån”, att de kunde acceptera sänkt lön och t.o.m. utökad veckoarbetstid. Allmängiltigt är ändå att anställningstrygghet och rättvisa regler är oerhört viktiga frågor för de anställda som individer och kollektiv. Men, som sagt, minst lika viktiga för arbetsgivarna. Försämrad anställningstrygghet är guld värt för dem. Det är därför vi, utan köl, glider dit. Fackledningarna skriker nej, men viftar sen, ofta, med vit flagg och usla kompromisser. Även för dem är trycket från arbetsgivarsidan starkare än trycket från arbetsplatserna.
Men måste vi vika oss? Det borde finnas en köl, ett motstånd på arbetsplatserna så starkt, att vi hejdar driften tillbaka till förhållandena i arbetslivet som de såg ut innan vi ens började ta strid om dem för mer än 100 år sen.
Byggstrejk för lika löner i Danmark
En annan aktuell strid, i vår närhet. I maj i år strejkade ca 500 polska och rumänska byggnadsarbetare på Danmarks största byggarbetsplats för att få samma lön som de infödda arbetarna. Efter 4 dagars strejk och blockad av arbetsplatsen vann de ett avtal som de är nöjda med. En ovanlig strid mot ett allmängiltigt problem. Kampen för lika villkor är viktig för alla arbetare, inte bara de underbetalda. De som har bättre löner/villkor hotas också av dumpningen, pressas neråt.
Varför strider man då inte oftare? Det finns en inbyggd problematik – förutom den personliga rädslan och utsattheten som många migrantarbetare lider av. När människor som används för villkorsdumpning tar strid mot detta, så tar de samtidigt strid mot ett av incitamenten till att de får jobba – nämligen just sämre villkor. Detta är ett klassiskt dilemma, en hotbild som finns där varje gång i historien som en underbetald grupp börjat ta strid. Varför skulle industrierna anställa kvinnor om de ska ha samma lön som männen?
Det borde snackas mer om striden i Danmark. Den borde uppmuntra.
Inte bara strejk
Arbetsplatskamp behöver inte bestå av just strejk. Det finns andra metoder. Att börja jobba exakt efter regelboken är tillexempel en smart och ofta väldigt effektiv metod. En av böckerna i antologiserien Folkrörelse på arbetsplatsen, Slutsnackat, handlar uteslutande om andra metoder än strejk. Många exempel ges också i den första boken, Hopsnackat. Det är viktigt att lyfta fram sådana erfarenheter. Men ibland behövs faktiskt strejk. Det är ett allt vanligare problem, kanske främst inom infrastruktur och väldfärdsjobb, att ”ansvariga” politiker, chefer och giriga konsultfirmor själva lyckas ställa till med gräsligt mycket elände, utan att någon ställs ansvarig för det. Om allt redan är knas, kanske en organiserad maskning eller övertidsblockad inte ens märks. Då är den öppna strejken vad som återstår om man inte vill krypa mer.
Lätt att säga, svårt att göra? Ja. Men gör vad ni kan, där ni är. Gör det till en vana att snacka ihop er och inte gå med på vad som helst. Om vi inte kan säga ifrån tillsammans om en arbetskamrat blir illa behandlad, om vi inte kan låta bli att springa fortare och hoppa över raster när bemanning dras ner, så klarar vi nog inga större strider heller. Skräms inte av hot som ”går ni inte med på det här schemat så finns inget jobb för er”. Säger ni nej allihop, samtidigt, så är det dom som blir rädda för er. Tillsammans kan vi vara samhällets köl.
I förordet till antologin Om strejker (del 4 i antologiserien Folkrörelse på arbetsplatsen, 2015) skrev jag: ”Det är ont om strejkberättelser från arbetsplatser inom vård och omsorg. Det krävs ingen djup analys för att förstå att det är svårare att strejka när man arbetar med människor än med prylar. Här finns ändå två berättelser om strejker i hemtjänsten, så omöjligt är det tydligen inte. Lika viktigt är dock att observera berättelserna om andra kampmetoder i vården som finns i Slutsnackat (del 3 i antologiserien, 2015). Timanställda på vårdboende som tackar nej till förkortade arbetspass. Sjuksköterskestudenternas lönekamp, då de kollektivt tackar nej till anställning under en viss lönenivå. Personliga assistenter och sjuksköterskor som använder metoden kollektiv uppsägning. Det är vårdarbetare som, idag på 2010-talet, står för utvecklingen av sådana framgångsrika kampformer, som också bygger helt och hållet på kollektivt agerande. Andra yrkesgrupper har mycket att lära av dem.”
Kommer ni ihåg Inte under 24000-kampanjen för ca 10 år sen? Den gick ut på att blivande sjuksköterskor lovade varandra att inte ta sjuksköterskejobb som nyexaminerade under 24000 kr i månaden. Stöd studenternas kamp mot lönedumpning! Det var alltså inte bara ett krav typ ”Vi tycker att vi är värda 24000, tycker inte du också att vi är det, skriv på namninsamlingen”, utan de hade en strategi, strategin att mena allvar. Fick de inte 24000 så tog de ett annat sorts jobb i väntan på att trycket av uteblivna arbetssökande skulle få effekt. Kampanjen lyckades när de nyexade faktiskt i stora skaror höll fast vid att inte ta jobb under 24000, men det tog ett tag.
Nu är något liknande på gång i Västra Götaland. 932 sjuksköterskor från olika universitet i Västsverige har lämnat in krav till Västra Götalandsregionen. De kräver 30 000 i månadslön och ordentlig introduktion på arbetsplatsen, annars tar de inte jobb i regionen. P4 Göteborg: Regionen kan gå miste om en generation sjuksköterskor – har fått kravlista.
Ska detta lyckas så gäller det att man även denna gång menar allvar.
Detsamma gäller vid kollektiva uppsägningsaktioner. Ibland säger människor upp sig för att de faktiskt vill sluta, oavsett vad som händer, men i många fall är det en önskan om förbättrade villkor som ligger bakom en kollektiv uppsägning. Dvs. att man vill stanna kvar om vissa krav tillgodoses. Vid alla såna stridsåtgärder så gäller det att man måste mena allvar, och räkna med att en eventuell seger kommer först när man blivit synade. Arbetsgivarna kommer inte att ge med sig direkt. Om man då inte håller ut, så lär man arbetsgivarna att det bara är att ha is i magen, så kryper de missnöjda arbetarna tillbaka. Därmed lär man också andra arbetsgivare detta.
Men gäller inte detta även vid t.ex. en strejk, en övertidsblockad eller annan protestaktion på arbetsplatsen? Att det händer att man går tillbaka utan att ha fått igenom sina krav, att arbetsgivarna vinner om de inte viker sig? Ja det händer, och det är aldrig särskilt lyckat, men skillnaden mot t.ex. en uppsägningsaktion eller inte-ta-jobb-aktion är att man kan agera igen. Om man t.ex. genomför en strejk eller övertidsblockad under en viss tid, alltså med förbestämt slutdatum, så kan man göra det med det underförstådda eller uttalade hotet att vi kan göra detta igen. Vi är kvar, och det finns fler metoder, som t.ex. att strikt ”jobba enligt regelboken”, ofta en utmärkt stridsåtgärd!
Att säga upp sig men stanna kvar, även om kraven inte tillgodosetts, har inte samma effekt. Det är inte kostsamt för arbetsgivaren. Det kostsamma och besvärliga kommer ju först då det är många som faktiskt slutar samtidigt.
Så, alla stridsåtgärder, tillåtna och otillåtna, är svåra på något sätt. De kan även vara spännande och upplyftande, när man äntligen sätter ner sin gemensamma elefantfot. Det gäller att snacka ihop sig och stötta varandra. Se till att de arbetskamrater som är osäkra, de som mest behöver stöd också får det, det är ofta deras uthållighet som blir avgörande. Vi ska vara medvetna om att det kommer splittringsförsök och att vi kan bli synade. Vi ska vara överens om en eventuell återgång.
Hur som helst, det finns sådana missförhållanden i arbetslivet idag, och fackföreningarnas flathet är ofta så stor, att vi måste ta en del risker. Hellre det än att vi bara låter oss pressas tillbaka allt längre med försämrade arbetsförhållanden. Vi behöver förbättringar, inte försämringar! Ha mod!
Inlagt 31 december 2021
Det har blivit tradition att jag lägger upp en nyårskrönika skriven av en metallarbetare från Göteborg, som vill vara anonym. Hen är bra på att uppmärksamma positiva exempel på kamp och framgångar runt om i världen under året som gått. Nu handlar det alltså om 2021.
Ordet till hen:
Detta året har det inte varit någon brist på vinster för dom rika som vill splittra oss och deras media har mycket effektivt lyft upp varje exempel och spridit uppgivenhet, hat och misstankar mellan oss så att vi lägger fokus på det som skiljer oss åt istället för gemensam kamp välfärd och ett bättre samhälle för alla. Medan företagen detta året spred lönesänkningen och de sänkta villkorens gospel i tidningar, media och sociala medier så hände saker både här hemma, i Sverige men också ute i världen. Vanliga arbetare som inte ägde medier, företag eller politiker snackade ihop sig och försvarade sina kollektiva intressen och vann ibland.
Förra året vid denna tidpunkten hotade arbetarna på Pågatågen i Malmö att gå ut i strejk för att rädda sitt huvudskyddsombud som hotades med sparken av företaget Arriva. Arbetarna hade kämpat hårt och länge mot företagets försök till underbemanning och att hyvla ner de anställdas arbetstimmar. Arriva hotade 300 anställda och sa att om de inte går med på hyvling så kommer de att förlora jobbet. Då hände något ovanligt, fint och väldigt effektivt – alla sa nej och ingen förutom någon enstaka backade. Företaget fortsatte med hoten och 12 anställda varslades om uppsägning, sedan började de komma med subtila hot mot huvudskyddsombudet och erbjuda honom några årslöner för att säga upp sig. Då gick de anställda ut och sa att de ställer tågen och vägrar köra om huvudskyddsombudet Ola får sparken. Detta slutade med att alla de 300 får behålla sin heltid, de som varslats om att få sparken får tillbaka jobbet och att Arriva aldrig mer kommer att trakassera fackligt förtroendevalda. Dom enda som fick sparken var några av de högre cheferna hos Arriva.
I den lilla staden Buffalo i USA så lyckades några baristor att organisera sig och tillslut vinna den lagliga rätten av ha en lokal fackförening. Detta mot det gigantiska företaget Starbucks som lade enorma summor på att hota och splittra dom. De vann tillslut sin David-mot-Goliat-kamp och nu pågår liknande organiseringsprocesser bland företagets anställda runt om i USA.
En stor strejk på företaget som gör frukostflingorna Kelloggs – flera tusen anställda gick ut i kamp för bättre avtal och tömde hyllorna i affärerna på flingor som inte längre kom ut ur fabriken. När företaget hotade att sparka alla och anställa helt nya anställda så drunknade deras HR-avdelning i falska jobbansökningar från 10000-tals arbetare i USA som stödde de strejkande. De fick ett nytt avtal, ingen fick sparken och ingen ny blev anställd i utbyte mot någon strejkande.
I det stora och kända transportfacket ”teamster” sparkade gräsrötterna ut den gamla korrupta ledningen som bestod av Jimmy Hoffas son och deras gäng och en helt ny demokratiseringsprocess pågår i ett av USAs största fack.
I Danmark satte vårdpersonal ner foten med både strejker, övertidsvägran och massuppsägningar. Detta har givit resultat i bland annat högre löner, bättre bemanning och mindre arrogant arbetsgivare. I Danmark gav kampen över ca 41 miljoner kronor i löneökningar och en minskad underbemanning, i Sverige pågår liknande kamper.
Anställda på den stora traktortillverkaren John Deer gick ut i strejk för bättre villkor i USA och över 10 000 lämnade fabriken. Företaget gjorde allt för att inte gå de anställda tillmötes och tvingade tjänstemännen att arbeta i produktionen. Efter några timmar kom den första ambulansen till fabriken och sedan så kraschade någon med en traktor i fabriken så det nu var helt omöjligt att bygga några traktorer. Flera miljoner dollar samlades in till stöd för de strejkande anställda och nu arbetar de under ett nytt avtal.
Även Volvo Trucks största anläggning i USA drabbades av en stor och utdragen strejk där man nu bygger lastbilar under ett nytt avtal igen.
I Gent försökte Volvo Cars tvinga de anställda att arbeta fler timmar i veckan vilket resulterade i fler stora vilda strejker som helt stängde ner produktionen.
Över en halvmiljon sydkoreaner gick ut i strejk för att stoppa okontrollerad visstid, förbjuda bemanningsföretag och vinna rätten att organisera sig fackligt.
Anställda på SAS gjorde motstånd och organiserade sig med demonstrationer och uppståndelse mot bemanningsföretag.
I Oslo strejkade byggarbetarfacket med stöd av norska LO för en kriminalisering av bemanningsföretag och fick ett enormt stöd av det norska folket.
Tyska järnvägsfacket GDL stängde ner alla transporter i hela Tyskland och fick ro i land ett nytt löneavtal från en arbetsgivare som aldrig mer kommer lägga några skambud i kommande löneförhandlingar.
Hamnarbetarna i Liberia lyckades efter sju månaders svår kamp att få det ökända och internationellt hatade företaget APMT att backa och dra tillbaka uppsägningen av 24 hamnarbetare som nu är tillbaka på jobbet.
H&Ms underleverantörer stängde den enda fabriken av sina 20 i Asien där facket fått fäste under pandemin och 1257 arbetare blev arbetslösa. 8 månaders internationell strid och solidaritet gjorde att de tillslut fick tillbaka jobbet.
I mars 2021 säkrades outbetalda löner på över 22 miljoner amerikanska dollar till texilarbetare i Asien, vilket är den mest framgångsrika fackföreningskampanjen i modern tid. En facklig aktivist fick möjlighet att komma till tals i media och sammanfattade det hela med – ”they just getting started”.
Och här finns fler positiva exempel: Ten Times Workers Beat the Bosses in 2021.
Så även om det känns som att det bara blir sämre, ingen organiserar sig och gör motstånd och att de rika vinner varje gång, så är det bara en känsla och inte fakta. Det finns ingen farligare lögn än den om att inget går att förändra. Allt går att förändra och det förändras hela tiden. Åsikter och argument kan aldrig förändra någonting – organisering kan förändra allt.
Så skriver alltså metallarbetaren från Göteborg. Gott Nytt År! önskar hen och jag.
Inlagt 11 december 2021
I ett arbetarkollektiv finns det alltid motsättningar som kan verka splittrande, göra det svårare att hålla ihop. Det brukar gå att dela upp dem i två sorters motsättningar, objektiva och subjektiva.
Objektiva motsättningar beror på arbetsdelningen, våra olika platser i arbetsorganisationen. Det som underlättar för nattskiftet kanske gör det besvärligt för morgonskiftet. När busschaufförerna vägrar köra ut trasiga bussar blir det ett helsike på verkstan.
När det finns såna motsättningar så är det bra att fokusera på dem, försöka se till att de olika grupperna får veta mer om varandras villkor och kan börja samarbeta.
Subjektiva motsättningar handlar om åsikter, tycke och smak. Mer eller mindre viktiga saker som kanske spelar roll utanför arbetsplatsen: Från fotbollsklubb, musiksmak, religion, etnicitet till partipolitik eller rent personliga motsättningar. Alla kan inte älska alla, och det behövs inte heller. Det är ofta en bra strategi att inte fokusera på subjektiva motsättningar. De finns där och man gör dem mindre viktiga genom att hitta andra saker som vi kan vara eniga om, våra gemensamma intressen. Man kan ställa upp för varann utan att vara bästa kompis.
Solidaritet är inte vänskap eller förståelse. Det är att vi ställer krav på varann och ställer upp för varann även om vi inte gillar varann särskilt mycket eller ens förstår varann.
Ett vanligt skäl till splittring är att cheferna försöker hitta syndabockar när kollektivet börjar röra på sig. Det är bra att prata om det i förväg och lova varann att försöka försvara varann.
Att kollektivet uttalar och visar stöd för en arbetskamrat som blir påhoppad på något sätt, gärna innan det kommer ett hårdare angrepp uppifrån, får två bra effekter: Dels att cheferna drar sig för att smälla till om de vet i förväg att det kan bli motreaktioner. Dels att kollektivet är förberett och inte tas med överraskning OM det smäller.
För att klara angrepp och splittringsförsök i samband med en konflikt, är det viktigt att ha tagit gemensamma beslut. Om man inte har varit med om att fatta beslutet, så är det lätt att slå ifrån sig när det hårdnar: Ja inte fan var jag med och bestämde det där. Däremot om det har varit t.ex. en omröstning, då brukar folk lättare stå på sig, ofta även de som röstat mot majoriteten. De kan respektera och försvara majoritetsbeslutet.
Detta är en lätt redigerad text ur Hopsnackat. Vill påminna om den nu när missnöjet med underbemanning, dåliga scheman eller andra arbetsvillkor ökar på många arbetsplatser. Vi är i ett läge där en del arbetarkollektiv faktiskt tar strid för sina gemensamma intressen och många fler är på gränsen till att göra det. Håll ihop och var beredda på att bli utsatta för splittringsförsök! Det finns ju dom som inte gillar att ni snackar ihop er.
francesblogg 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.