RSS

Kategoriarkiv: Arbetslivets villkor

Varför arbetarna gick hem från Volvo i Umeå

16 Jun

Inlagt 16 juni 2012

Igår den 15 juni 2012 gick 90% av arbetarna i monteringsverkstaden på Volvo Lastvagnar i Umeå hem från arbetet kl 11.06.

Så här säger företagets platschef Mona Edström Frohm om det:
– De lämnade olovligen arbetet och gick hem i förväg. De skulle ha arbetat till klockan 16. Jag ser oerhört allvarligt på det här. Det är olovlig frånvaro och är man rent formell så brukar man ju kalla det för en olovlig stridsåtgärd.

Rapporter i media: Svt Västerbottennytt   GP   VästerbottenKuriren

Vad säger då arbetarna själva om saken?

Så här är det, om jag fattat rätt, i enkel sammanfattning:
Det finns ett avtal om variabel arbetstid på Volvofabriken Umeå.
(Avtalet innebär att företaget kan lägga ut mer arbetstid under vissa perioder och mindre under andra.)
Metallklubben godkände detta avtal under förutsättning att företaget inte tar in personal från bemanningsfirmor.

Nu har företaget gjort klart att de tänker börja använda bemanningsfirmor. I och med det anser de berörda arbetarna att avtalet om variabel arbetstid inte längre gäller. Därför gick de hem i ordinarie tid, kl 11.06, och struntade i att stanna kvar till kl 16 som företaget ville att de skulle göra med hänvisning till arbetstidsavtalet.

– Ja det är ju 15 juni idag. Och fritid.

Det är nåt speciellt med datumet den 15 juni och arbetsplatskonflikter.

Den 15 juni 1995 gick arbetarna på Stockholmsbagarn ut i vild strejk. Detta som ett led i kampen för att stoppa en stor nedskärning och rivning av lokala avtal. (De vann striden).

Den 15 juni 2009 var det dags för arbetarna på Lagena. De strejkade mot företagets plan att byta ut fast anställda mot bemanningsföretag.

Sopgubbarna på Resta missade dock detta datum i juni 2010. Men de satte sig den 22:a.

Den 15 juni 2012 var det alltså Volvo-arbetarnas tur. Fast det var ingen vild strejk. De gick bara hem när de skulle!

Bra gjort, säger jag. Det ska bli intressant att se vad som händer i fortsättningen.

30 juni 2012: Fortsättning följer här.

Bild: Robert Nyberg förstås.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 16 juni, 2012 i Osäkra anställningar

 

Vi har gjort det omöjliga – Nu är vi fastanställda

07 Jun

Inlagt 7 juni 2012

En överenskommelse har nåtts som innebär att hundratals osäkra anställningar kommer att bli fasta anställningar på Nestlés Kabirwala-fabrik i Pakistan. Detta efter en lång och svår konflikt.

Det blir slut på åratal av osäkra anställningar för hundratals arbetare som för första gången kommer att ha trygga jobb och också få möjlighet att utnyttja sina fackliga rättigheter.

”Dom sa att vi inte arbetade för Nestlé” säger Ashaf Butt, ledare i arbetarnas aktionskommitté. Han har själv arbetat i sju år i Kabirwala-fabriken. ”I och med den här överenskommelsen är vi erkända som anställda av Nestlé och kan gå till fabriken som fastanställda arbetare för första gången”.

En annan medlem i aktionskommittén, Sakhawaty, som har arbetat i 10 år på Nestlé, säger ”När vi först ställde krav på fasta jobb sa alla till oss att vi var naiva och att det var omöjligt. Men nu har vi gjort det omöjliga”

Kan arbetarna i Pakistan göra det omöjliga så kan vi. Eller?

Bilden visar en demonstration genomförd i februari i år av the Women Workers Federation i Multan till stöd för Kabirwala-arbetarna.

Källa: IUF

Läs gärna mitt förra blogginlägg Vi är alla de 53 som också handlar om Nestlé-arbetare. Och om oss.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 7 juni, 2012 i Kamp lönar sig, Osäkra anställningar

 

Löfven och Andersson letar där det är ljust

17 Apr

Stressad på jobbet.

Arbetslös.

Inlagt 17 april 2012

Ursäkta mig, men det Löfven och Andersson skriver i sin artikel i DN idag är meningslöst pladder. De utelämnar helt den strukturella orsaken till arbetslöshet i vårt land – att i stort sett alla arbetsplatser är underbemannade.

De letar där det är ljust, inte i mörkret där den tappade nyckeln finns.

Våra arbetsplatser är fulla av mörker, det är skuggorna av människor som borde finnas där, men som vankar hemma i köket. De behövs egentligen, det hör vi på nödropen från alla sorters arbetsplatser, från hemtjänstarbetare, verkstadspersonal, butikspersonal, fabriksarbetare, socialassistenter, brevbärare…

Anledningen till att vi har denna strukturella arbetslöshet, och anledningen till att den förtigs, är att den genererar vinst. Den är bra för dem som tar åt sig vinsterna i vårt samhälle. Ju lägre personalkostnader, desto högre vinst, alternativt desto mer kan man hålla ner skatterna, vilket allra mest gynnar samma grupp av människor som också får del av högre vinster.

Är ni för få på ditt jobb? Det är en fråga jag ställer till många. Ja, svarar de flesta. Borde ni vara tio där ni nu är nio, för att allt som borde göras ska bli gjort på ett bra sätt och under rimliga arbetsförhållanden för er? Ja, svarar de flesta.
Det finns undantag. Någon säger: Nej det är lugnt hos oss, vi behöver inte vara fler. Å andra sidan säger någon annan: Tio där vi är nio, det räcker inte. Vi borde vara dubbelt så många som vi är idag.

Arbetslösheten är under 10 procent. Om vi vore tio överallt där vi nu är nio, då skulle det inte finnas någon arbetslöshet. Det där med utbildning är en marginell fråga – de arbetsplatser som inte kräver lång eller akademisk utbildning är minst lika underbemannade som alla andra. Människor saknas där också, och det är inte människornas fel att de inte får vara där de behövs.

De arbetslösa kan inte åstadkomma fler arbetstillfällen. Däremot kan de som arbetar göra det. När vi dagligen och stundligen försöker rädda situationen i mörkret genom att stressa och fixa och ofta genom att göra ett halvdant jobb – då håller vi samtidigt andra arbetslösa. Konsekvens: Sämre samhälle. Sämre liv för arbetande och arbetslösa. Det är vi, arbetarklassen, som accepterar dessa förhållanden – ur den synvinkeln är det vårt ansvar. Men vårt ansvar är inte att göra oss anställningsbara utan att sätta stopp för den generella underbemanningen, den skärpta utsugningen av människor på arbetsplatserna.

 
7 kommentarer

Publicerat av på 17 april, 2012 i Arbetslöshet, Hur det ligger till

 

Att bli av med sin hund. Eller sitt jobb. Om LAS §39.

11 Apr

Inlagt 11 april 2012  Kortat 22 februari 2025

En tjuv har snott din fina hund. Domstolen dömer tjuven som skyldig. Tänk om tjuven då kan välja att behålla hunden mot ett förutbestämt skadestånd till dig. Och att det inte hjälper om du säger: Jag vill inte ha skadestånd, jag vill ha tillbaka min hund!
Stötande för dig och för det allmänna rättsmedvetandet, eller hur? Men så funkar LAS §39 – ett kryphål i anställningstryggheten som alla arbetande människor bör känna till.
(Kennelklubben får ursäkta att jag jämför jobb och hundar.)

Den märkliga paragrafen

Ett företag säger upp en anställd utan att ha lagliga skäl till det. Personen har inte misskött sig på ett sådant sätt att det räcker för uppsägning.

Facket går in och förhandlar, men företaget backar inte utan står fast vid uppsägningen. Facket driver tvisten till arbetsdomstolen. Arbetsdomstolen dömer att uppsägningen var olaglig och att den anställde ska komma tillbaka till arbetet.

Men då finns paragraf 39 i LAS. Där står det att arbetsgivaren kan vägra rätta sig efter arbetsdomstolens dom och istället betala den anställde ett skadestånd som är förutbestämt i lagen.
(16 månadslöner vid mindre än fem års anställningstid, 24 månadslöner vid minst fem men mindre än tio års anställningstid, 32 månadslöner vid minst tio års anställningstid.)

Du kan alltså bli utköpt utan att vilja det själv. Och då hjälper det inte om du säger: Jag vill inte ha skadestånd, jag vill ha tillbaka mitt jobb!

Vad kan man göra?

När man förstår att företaget siktar på §39, så är det alltså inte mycket man juridiskt kan göra åt saken.  Ibland landar det i en förlikning, där den anställde slutar ”frivilligt” – mot en summa pengar. Men vill man inte ha en sån ”lösning” så måste man använda andra metoder. Mer om det längre ner.

Om en ombudsman i det läget säger ”det här ordnar vi, var inte orolig”, då är ombudsmannen inte riktigt ärlig. Det kanske ordnar sig, men det finns ingen garanti. Om ombudsmannen lugnar den uppsagdes arbetskamrater med att säga ”det här driver vi till AD, företaget har inte rätt att göra så här” utan att tala om att §39 finns, då är det vilseledande information.

Om arbetskamraterna vill att den olagligt sparkade personen ska finnas kvar på jobbet, då kan de inte luta sig tillbaka. Man måste förstå att företaget gör en avvägning. Det väger uppenbarligen tungt – för företaget – att få bort en misshaglig person från arbetsplatsen. Och, i ett längre perspektiv, att få andra att vara rädda för att råka ut för samma sak. Vad kan väga tyngre i den andra vågskålen och få dem att avstå från sin plan? Vad kan kosta mer, på kort sikt och i längden? Det är sånt man måste diskutera.

I grunden bör finnas något som inte behöver diskuteras: solidaritet och sammanhållning. Det de gör mot en av oss, det gör de mot alla.

En naiv tilltro

På min f.d. arbetsplats Stockholmsbagarn uppmärksammade vi den här paragrafen 1985. Vi skrev en motion till Livs kongress där vi föreslog att vårt förbund skulle verka för att få bort paragraf 39. Eller ändra den, så att efter en dom där företaget fällts, ska det vara upp till den anställde om hen vill komma tillbaka till jobbet eller ta ett skadestånd istället.

De som talade mot motionen ville inte riktigt tala klarspråk om argumenten för att ha kvar paragrafen. Men det talades om nödventil, och antyddes att det kan finnas personer som av nån anledning inte längre går att ha kvar på en arbetsplats, att alla andra hotar med att säga upp sig etc. Och då ska den här möjligheten finnas, för allas bästa.

Jag kan faktiskt förstå det argumentet. Men om man tror att arbetsgivarna bara använder detta kryphål för allas bästa, då har man en naiv tilltro till klassamarbetet.

Hur stoppar man ett utköp?

Vi fick inte igenom vår motion. Men eftersom vi hade diskuterat den i klubben (alla våra motioner hade varit ute till diskussion och omröstning på arbetsplatsen) så var alla medvetna om §39. Det hjälpte till i det beslut som mina arbetskamrater tog några år senare, 1988, då företaget ville sparka mig. Det var helt klart att det inte fanns lagliga skäl att kicka mig, jag hade skött mitt jobb och mitt fackliga uppdrag, men företaget var inställda på att använda sig av §39 (vilket också slank ur personalchefen).

Arbetskamraterna resonerade då ungefär så här: Skogaholms är beredda att bryta mot lagen och betala skadestånd för det. Ok, då är vi också beredda att bryta mot lagen och betala skadestånd för det. Och så varslade de om otillåten strejk. De höll slutna omröstningar på alla avdelningar. Över 90% röstade för att lägga ett strejkvarsel. Varslet gick ut på att strejk skulle bryta ut om företaget inte backade inom fyra dagar. En strejkkommitté bildades och strejken började förberedas. Företaget backade på den fjärde dagen. Och jag blev kvar på jobbet.
Tack för det, arbetskamrater!

Uppdatering 30 december 2020 (och 18 april 2023)

Jag har fått en del frågor om det här gamla inlägget, bland annat om vad som hade hänt om det verkligen blivit strejk. Jag har därför skrivit ett nytt inlägg idag om detta. 2023-04-18: Nu finns ett uppdaterat inlägg: Vad händer vid en vild strejk?

Uppdatering 22 februari 2025

Här finns ett inlägg om ett annat §39-fall: §39 och Kjell-Erik Karlsson på Värö bruk

 

 
2 kommentarer

Publicerat av på 11 april, 2012 i Blandat, Hur det ligger till, LAS

 

Vi kallar det bemanningshelvetet

18 Mar

Inlagt 18 mars 2012

”Att vara timanställd på ett bemanningsföretag, att vara daglönare, är att kränkas in i ett omänskligt system. Du blir ägd. Du arbetar och kommer alltid förbli fattig. Du varken flyter eller sjunker, du trampar bara vatten.”  Kristian Lundberg i Och allt ska vara kärlek.

 Bild från strejken på Lagena.

I Göteborg ordnar Förbundet Allt åt Alla en temadag lördagen den 31 mars 2012 som de kallar Vi kallar det bemanningshelvetet.
Plats: Kvinnofolkhögskolan i Göteborg

Det handlar om organisering, Volvo, Lagena, lagstiftning, debatt, tjöt, bokbord mm.
Facebookevent.

I Stockholm ordnar Arbetarrörelsens arkiv en temavecka med lunchseminarier (inkl soppa till självkostnadpris) om bemanningsbranschen 24-27 april 2012, varje dag kl 12-13.
Plats: Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Upplandsgatan 4

Tisdag 24/4: Anette Thörnqvist: Otrygga anställningar i ett historiskt och internationellt perspektiv
Onsdag 25/4: Magnus Nilsson: Litteraturen och bemanningsföretagen
Torsdag 26/4: Jonas Söderqvist: Det uthyrda arbetet i historiskt perspektiv
Fredag 27/4: Paneldiskussion om bemanningsföretag

 
1 kommentar

Publicerat av på 18 mars, 2012 i Osäkra anställningar

 

Tillägg till snabbkursen i akasse-försämringar

06 Mar

Inlagt 6 mars 2012

I förra veckan skrev jag här en Snabbkurs i akasse-försämringar

Där gick jag kortfattat igenom de ändringar som genomfördes 1 januari 2007, och som förklarar varför färre människor idag är med i akassan och varför färre får ersättning från akassan.

Men kursen behöver kompletteras med ytterligare en viktig försämring som genomfördes senare – den 7 april 2008.

Uppstämpling

FÖRE 7 april 2008
Om du arbetar deltid eller som timmis så att du jobbar en del av en vecka men inte hela veckan, så får du ”stämpla upp”.
Exempel: Du söker heltidsjobb och får ersättning från akassan 5 dagar i veckan. Du får ett extrajobb och jobbar 16 timmar i en vecka. Då får du stämpla upp – du får akassa för 3 dagar den veckan.

EFTER 7 april 2008
Möjligheten att stämpla upp begränsas. Du får använda högst 75 av dina 300 akassedagar till att stämpla upp. När du har använt 75 av dina akassedagar till att stämpla upp, så får du sen akassa bara de veckor då du är helt arbetslös. Då kan det bli en ren ekonomisk förlust att rycka in på tillfälliga jobb. Har du ett deltidsjobb blir du tvungen att antingen säga upp dig eller leva på bara deltidslönen.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 6 mars, 2012 i Arbetslöshet

 

Rolig ansökningshysteri och förnuftig ansökningsvägran

28 Feb

CV_i_papperskorgen

Inlagt 28 februari 2012

Berättelsen om Carl

Det här är roligt. Arbetslöse Carl, som fått bassning för att han inte sökt tillräckligt många jobb, fixar en databas som automatiskt spottar ut 62 000 ansökningar över hela landet. ”Jag låter datorn skicka iväg mellan 200 och 400 ansökningar i timmen”

Smart kille som verkligen inte borde ha problem att hitta jobb. Och han har redan fått ett erbjudande. Han kan få bli barnpassare i Schweiz.

Men sektionschefen på arbetsförmedlingen i Lund är inte odelat positiv. Han är tveksam till om det vore en bra idé att alla arbetslösa skickade iväg 62 000 ansökningar. ”Det skulle urholka jobbsökandet. Om arbetsgivarna fick 10 000 mejl per dag skulle de inte ens titta på ansökningarna.”

Därmed kommer vi in på ett äkta problem: Krav på arbetsförmedlarna att anvisa många arbeten, krav på den arbetssökande att söka många arbeten – är avsikten att matcha rätt person med rätt jobb, eller är det en disciplinerande åtgärd i största allmänhet?

Att man som arbetslös tvingas söka jobb som man vet att man inte kommer att få och jobb som man vet att man inte passar för, är inte till någon nytta för den arbetssökande och inte heller för någon arbetsgivare.

Arbetsgivare vill visserligen gärna ha många arbetslösa ”där ute” för att kunna hålla nere löner och andra villkor – men de vill inte behöva bläddra igenom tusen olämpliga ansökningar för att hitta den de vill anställa.

Som tur är – för arbetsgivarna – har de flesta arbetssökande såpass förnuft att de inte söker som automatiska databaser.

Falsklarmet: Var tredje arbetslös söker inte jobb!

2008 gick larmet i media: Var tredje arbetslös söker inte jobb!
Det var ett falsklarm.
Rubrikerna orsakades av ett pressmeddelande från Institutet För Arbetsmarknadspolitisk Utvärdering:

”En tredjedel av AFs anvisningar till ledig plats söks inte. Det uppger arbetsgivarna i en enkätstudie som IFAU genomfört tillsammans med AF. …
Varje år gör arbetsförmedlingarna cirka 600 000–800 000 anvisningar till lediga jobb. Anvisningar är en service till arbetssökande och arbetsgivare, samt ett sätt att kontrollera sökviljan. En tredjedel av de anvisade jobben söks dock inte, enligt arbetsgivarna.”

Det står alltså INTE i pressmeddelandet att var tredje arbetslös inte söker jobb. Det står att av tre jobb som arbetslösa blir anvisade att söka, så söker de två av jobben men inte alla tre.

Arbetslösa söker massor med jobb utöver de som de eventuellt fått anvisade. Det vanliga är att man en gång i månaden ska redovisa vilka jobb man har sökt. Om det vore så att var tredje arbetslös vägrade göra det, hade det möjligen funnits fog för misstanken att var tredje arbetslös inte söker jobb. Men så var det alltså inte.

Ändå braskade media på med sitt okunniga och lögnaktiga larm. Till och med LO-tidningen (nuvarande Arbetet) hade en notis med rubriken Var tredje arbetslös söker inte jobb! Jag skickade ett inlägg med rättelse, men det togs inte in. LO-tidningen voffade med i det allmänna dumskallet mot arbetslösa. Skäms, LO-tidningen!

Förnuftig ansökningsvägran

Det stod också i IFAUs pressmeddelande: ”Arbetsgivarna ger gott betyg åt matchningen: anvisningarna bedöms oftast som realistiska och drygt en tiondel av dem som söker anvisningarna får det sökta jobbet.”

Det kan man tacka de förnuftiga ansökningsvägrarna för.

Så här går det nämligen till i verkligheten:

Arbetsförmedlingen anvisar f.d. lagerarbetaren Pelle att söka ett ledigt lagerarbete. I platsannonsen ställs krav på truckkort, som Pelle inte har. Det är en vanlig situation, ett vanligt problem med ansvisningarna. AF kollar inte vilka krav som ställs och om den arbetslöse uppfyller kraven. De matchar helt enkelt annonser i lådan ”lagerarbete” med arbetslösa i lådan ”lagerarbetare”.
Men varför anger arbetsgivaren specifika krav i annonsen? Jo, hen vill slippa ansökningar från personer som inte uppfyller dessa krav.
Pelle använder sitt förnuft och söker inte jobbet.

Alltså :
1. De som inte söker ett anvisat jobb vet ofta att de ändå inte kan få just det jobbet.
2. Det är bara ett plus för arbetsgivaren att slippa få ansökningar från dessa personer.
3. Det är tack vare de arbetssökandes förnuftiga ansökningsvägran som arbetsgivarna ger gott betyg åt matchningen.

Artiklar om Carl med databasen:
LO-tidningen: Han byggde egen databas – för att söka alla jobb
DN: Carl får ingen a-kassa – nu ska han söka 62.000 jobb

Uppdatering 24 november 2014: Arbetslösa ska slippa meningslöst jobbsökande (DN)

 
3 kommentarer

Publicerat av på 28 februari, 2012 i Arbetslöshet

 

Snabbkurs i akasse-försämringar

27 Feb

Inlagt 27 februari 2012

I Agenda igår talade Fredrik Reinfeldt om akasseförsämringarna som om det enda regeringen ändrat var att kravet på att ha jobbat 70 timmar i månaden höjts till 80 timmar.

Tyvärr tycks inte programledaren ha fördjupat sig i vad som egentligen hände den 1 januari 2007, annars hade hon kunnat pressa honom hårdare. T.ex. kunde man tidigare få akassa medan man söker jobb efter heltidsstudier. Den möjligheten har tagits bort. Beräkningen av akasseersättningen har ändrats, vilket främst drabbar den som har tidsbegränsade anställningar. Etc.

Ytterligare en anledning till att färre får akasseersättning idag är förstås att det blivit mycket dyrare att vara med i akassan. Obs att för att få inkomstrelaterad akassa måste man ha varit medlem i akassan (antingen genom facket eller i Alfa-kassan) ett år. Och för att få gå med i akassan så måste man ha ett jobb.

Här kommer nu en snabbkurs i akasse-försämringar, genom en jämförelse av villkoren FÖRE resp. EFTER 1 JANUARI 2007

Arbetsvillkoret för att få akasse-ersättning

FÖRE
1. Arbetat minst 70 timmar per mån under minst 6 av de senaste 12 månaderna eller
2. Arbetat under minst 450 timmar under en sammanhängande tid av sex kalendermånader. Under var och en av dessa månader skall arbete ha utförts minst 45 timmar

EFTER
1.70 höjs till 80.
2. 450 timmar höjs till 480. 45 timmar höjs till 50.

A-kassa efter studier

FÖRE
Den som studerat på heltid kunde få räkna detta som akassegrundande och sen få akassa medan hen sökte jobb.

EFTER
Möjligheten att få akassa efter studier togs bort.

Akassenivåer

FÖRE
Akasse-ersättningen är 80 % av den tidigare inkomsten. Det finns ett tak på 730 kr per dag under de första 100 dagarna. (Maximal akassa är alltså drygt 16000 kr per månad, före skatt.) Därefter är taket 680 kr per dag.

EFTER
Man börjar på 80%, men taket blir 680 kr per dag redan från början. (Maximal akassa är alltså mindre än 15000 kr i månaden, före skatt.) Nivån sänks sedan stegvis till 65% av tidigare inkomst.

Beräkning av akasse-ersättning

FÖRE
Ersättningen beräknas på vad man haft för inkomst under de senaste 6 månaderna.

EFTER
Ersättningen beräknas på vad man tjänat under de senaste 12 månaderna. Om man t.ex. har jobbat de senaste 6 månaderna och gått arbetslös dessförinnan, så slås inkomsten ut på hela året. Har man tjänat 18000 per månad på jobbet blir resultatet att det räknas som att man tjänat 9000 per månad under året, och akassan blir alltså 80% av det, 7200 kr per månad före skatt.

Akasse-perioder

FÖRE
Efter 300 dagars a-kassa finns möjlighet till ytterligare en 300-dagarsperiod.  Därefter finns möjlighet till ”aktivitetsgaranti”. Då måste man delta i olika aktiviteter för att få akassa.

EFTER
Efter 200 dagar sjunker ersättningen från 80 % till 70 % av inkomsten. Efter 300 dagar kommer man till Jobb- och utvecklingsgarantin. Då sjunker ersättningen till 65 % av tidigare inkomst. För dem som har barn under 18 år sker sänkningen till 65 % efter 450 dagar.

Avgiften till akassan

FÖRE
Akassemedlemmar betalar för sitt medlemsskap ca 90 kr i månaden.

EFTER
Akasse-avgiften höjdes kraftigt. Maximal höjning per medlem 300 kr, alltså från 90 till 390 kr per månad. Avgiften höjdes mest i de förbund som har högst arbetslöshet i sin bransch. Vilket ofta är samma branscher som har mest osäkra anställningar, deltider och låga löner.

Höjningen betalas av de akassemedlemmar som har arbete. Den som går helt arbetslös behöver inte betala höjningen. MEN det räcker att man arbetat en timme under en månad för att man ska bli tvungen att betala den högre avgiften för den månaden. Tufft för timmisar.

Skattereduktionen

FÖRE
Den som betalat akasseavgift fick en skattereduktion (= minskning av skatten) motsvarande 40% av vad man betalat till akassan. Dessutom en skattereduktion motsvarande 25% av resten av fackavgiften.

EFTER
Skattereduktionen togs bort.

PS 6 mars 2012: Ett tillägg till kursen, om begränsningen av deltidsstämpling, som genomfördes 7 april 2008, finns här.

DN-artikel om Reinfeldt och akassan

Relaterat: Mitt blogginlägg från 20 nov 2011: Nu ljuger de i teven igen

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 27 februari, 2012 i Arbetslöshet

 

Äldre VILL jobba längre och unga VILL INTE ha fasta jobb

13 Feb

Inlagt 13 februari 2012

Snacket om frivillighet i pensionssystemet – ”Många VILL jobba längre!” – påminner om något som man ofta fick höra då arbetsgivarna lobbade för att få fritt visstidsanställa och slippa fastanställa. Ett envist upprepat argument under den perioden var: ”Ungdomen VILL inte ha fasta jobb! Ungdomen vill röra på sig och pröva nytt!” (Som om det skulle ha förhindrats av att man har ett fast jobb – man kan faktiskt säga upp sig.)

Kommer ni ihåg det?

Arbetsgivarna lyckades i sitt uppsåt genom att driva igenom förändringar först på arbetsplatserna, sen i kollektivavtalen och till slut i LAS. Nu, när verkligheten hunnit ifatt, hör man sällan ”Ungdomen vill inte ha fasta jobb”-argumentet längre. Det var en reklamslogan som dög tills vi fick granska varan – falsk marknadsföring helt enkelt.

Men när det begav sig, var det ett ofta förekommande pladder – och mycket irriterande att höra när man förstod hur utvecklingen skulle komma att se ut. Visst kan det passa med t.ex. ett timjobb när man pluggar, men hur kul är det när resten av livet kommer och det inte går att få något fast?

Sjukpenningförsämringarna salufördes  med reklambudskapet att det skulle bli bättre för de människor som drabbades. ”De långvarigt sjukskrivna VILL tillbaka till arbetslivet! Och nu ska de äntligen få hjälp!” Den hjälpen visade sig främst bestå i att ge dem sämre sjukpenning eller tvinga dem att leva på socialbidrag.

Nu hör vi ett reklambudskap igen: Många VILL jobba längre!

Idag har man som anställd rätt att stanna på jobbet till 67 om man vill – och om inte orken tagit slut eller arbetsgivaren trixat bort en från jobbet redan dessförinnan.

Visst, det finns människor i t.ex. fria och skapande yrken som kan och vill fortsätta tills penseln faller ur handen – men då hindras man å andra sidan sällan av några las-regler om uppsägning vid 67.  Det har liksom ingen relevans i den här diskussionen.

Att sitta kvar i bolagsstyrelser tycks inte heller ha någon 67-års-gräns. Det hör inte heller hit.

I arbetares jobb är det vanligt att man inte orkar till 67 och inte heller till 65. Inom vissa yrken är det snarare regel än undantag att kroppen och orken tar slut i förtid.

Visst, även bland vanliga anställda finns det ändå de som orkar och vill jobba längre. Men nu handlar inte det här om att ge individen rätt att stanna på jobbet efter 67 och att inget annat förändras. Det handlar om ett pensionssystem som urholkas, ”frivilligheten” kommer att ge oss valet mellan en usel pension eller jobba vidare. Välj och svälj.

Det är inte lika för alla, sa Fredrik Reinfeldt. Vad betyder det?

Är tanken att bemanningen ska dubbleras på de tunga och/eller stressiga jobben så att vi vill och orkar jobba längre?

Nehej, inte det.

Är tanken att tänka flexibelt och ge de som jobbar tungt en bra pension från 60 års ålder?

Nehej, inte det. Man ska byta karriär mitt i livet.

Nå, vilka arbetsgivare kommer att vilja ha de f.d. vårdbiträdena och byggnadsarbetarna som omskolar sig mitt i livet – till vad? Är inte de mindre slitsamma jobben redan upptagna av människor som kunde skaffa sig dem redan från början?

För tanken är väl inte att alla medborgare ska göra sin insats i vården eller på bygget i 20 år, för att alla sedan ska kunna byta karriär?

Nehej, tänkte väl det.

Mina tidigare inlägg i pensionsfrågan:  Höjd pensionsålder? Målet är att bibehålla arbetslösheten samt Och du är 29 år sa du?

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 13 februari, 2012 i Arbetslöshet, LAS

 

Etiketter: , ,

Och du är 29 år sa du?

08 Feb

Inlagt 8 februari 2012

Sedan mitt fasta jobb, som jag haft i 29 år, försvann på grund av fabriksnedläggning, så har jag varvat arbetslöshet med visstidsanställningar, timvik och praktik. I den situationen befinner sig i dagens arbetsliv inte bara de unga utan de flesta som blivit av med ett fast jobb eller inte har haft något. (Fast det märks förstås mest när det gäller de unga, de är ju en hel generation som befinner sig i denna usla sits.)

Under en arbetslöshetsperiod satt jag utan större förhoppningar och letade ställen att söka jobb på. Man svarar ju inte bara på annonser utan försöker på vinst och förlust på andra arbetsplatser också.

Ringde upp ett storkök och drog min ramsa ”Jag har jobbat på bageri i 29 år, men det har lagts ner … blablabla … behöver ni folk?” Den vänliga personalkvinnan svarar att de kan behöva semestervikarier och timvikarier.

Kan jag få komma och presentera mig? frågar jag.

Det ska gå bra, säger hon till min förvåning, och vi bestämmer tid och plats. Samtalet fortsätter.

Personalkvinnan: Och du är 29 år sa du?

Jag: Nej, nej, då hörde du fel. Jag har jobbat på bageri i 29 år. Jag är 58.

Det blir tyst i luren.

Tystnaden säger att personalkvinnan tänker ”Jäklar, en gammal tant, hur ska hon hänga med i tempot”. Men det kan hon ju inte säga högt, så jag får komma i alla fall. Och ser tydligen tillräckligt livskraftig ut för ett vikariat på tre månader, för det är vad jag får, till att börja med.

Det blev faktiskt nästan två års vikarierande i storköket. Tills 1) Sodexo tog över och matlagningen försvann och 2) en bemanningsfirma tog över andra arbetsuppgifter.

Ett tips från coachen till dig som kanske blir tvungen att byta karriär mitt i livet framåt 70-årsåldern, när pensionssystemet försämras: Plocka ut löständerna och prata suddigt, så kanske arbetsgivarn hör fel om din ålder och du får jobb.

  Jag är VISST 29!

Seriöst, det är svårt att få nytt jobb för äldre. Och även om man har jobb kan man bli av med det. Faktum är att det blir allt vanligare att arbetsgivare gör sig av med äldre arbetskraft genom att trixa på olika sätt.

Läs t.ex. här på min blogg om SJ (alla inlägg i kategorin Arbetslivet – Tåg), som la ut sin tågstädning på entreprenad för ett antal år sen. Personalen fick följa med enligt reglerna om övergång av verksamhet. Nu när SJ tar tillbaka städningen i egen regi struntar de i dessa regler, de handplockar och nyrekryterar.  De äldre städarna, trotjänarna, förlorar sina jobb.

Och i de flesta fall där arbetsgivarna (ofta med fackets goda minne) gör avvikelser från turordningsreglerna vid nedskärningar, så hör de äldre till dem som ryker. Icke önskvärda.

Men de äldre gör ur arbetsgivarnas synvinkel nytta i alla fall – som arbetslösa. Det behövs en stor kader av arbetslösa, många sökande till jobben, för att löner och andra villkor ska kunna hållas nere eller försämras. De arbetslösa bidrar på det sättet till högre vinster, och är i högsta grad önskvärda.

Som jag har skrivit om i min förra bloggpost: Höjd pensionsålder? Målet är att bibehålla arbetslösheten.

(Även det här inlägget är inspirerat av intervjun med Fredrik Reinfeldt i DN.)

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 8 februari, 2012 i Arbetslöshet

 

Höjd pensionsålder? Målet är att bibehålla arbetslösheten

07 Feb

Inlagt 7 februari 2012

Ett snabbt inlägg med anledning av bland annat intervjun med Fredrik Reinfeldt i DN idag.

Vad det egentligen handlar om:

Framöver går stora årskullar i pension från arbetsplatserna. Nya måste anställas. Mindre årskullar står på tur. Färre sökande per jobb. Svårare för arbetsgivarna att lönedumpa, lättare för arbetarklassen att kräva bättre villkor.

Det här är något som arbetsgivarsidans ekonomer oroar sig för.

För att bibehålla tillräcklig arbetslöshet som ger hård konkurrens om jobben och fortsätta att hålla tillbaka arbetarklassen behöver arbetsgivarna
1) att folk jobbar längre (senarelagd pension). Visserligen vill få arbetsgivare ha äldre arbetskraft, men de äldre duger bra som arbetslösa
2) arbetskraftsinvandring.

Visst, det finns fler argument för (och emot) dessa saker, men det här är det huvudsakliga argumentet – som aldrig sägs rakt ut.

Först sjuklingarna och nu pensionärerna. Bilden hittad på facebook.

PS Läs gärna mitt nästa blogginlägg också, det hänger ihop med det här: Och du är 29 år sa du?

 
10 kommentarer

Publicerat av på 7 februari, 2012 i Arbetslöshet

 

Du blir dubbelt utsugen

23 Jan

Inlagt 23 januari 2012

Här är det senaste om fix och trix i bemanningsbranschen. Bemanningsföretaget erbjuder sina heltidare uppdrag som de inte hinner åka till (för långt bort), och när de anställda då tackar nej, så får de ingen lön. Men uppdragen som erbjöds finns inte!

Bemanningsföretag erbjuder påhittade uppdrag

För övrigt:

* Bemanningsföretagen skapar inte arbetstillfällen. Det är inte tack vare bemanningsföretagen som det finns arbetsuppgifter på arbetsplatserna. Om något behöver göras på en arbetsplats, och chefen inte kan anställa genom bemanningsföretag, så får han anställa direkt. Uthyrning av personal är inte en bransch, det är en anställningsform.

* Det kan kanske passa en del människor under vissa perioder i livet att jobba för ett bemanningsföretag. Precis som det kan passa en del människor under vissa perioder att vara timanställda.
Problem 1 uppstår när det visar sig att villkoren i praktiken är skit, vilket händer alltför ofta.
Problem 2 uppstår när resten av livet kommer och det visar sig vara svårt att få något annat än bemanningsjobb eller timjobb. Fast de inte passar längre. Bemanningsjobben har tagit bort många direktanställningar, precis som visstidsjobben tar bort fasta anställningar. Det blir inte fler jobb, det blir sämre jobb.

* De olika anställningsformerna ger ett mer splittrat arbetarkollektiv, där det blir svårare för folk att snacka ihop sig. Det underlättar inte att en del är direktanställda, en del bemanningsanställda genom ett eller flera andra företag och så finns det vikarier och timmisar. Grupper som har delvis olika villkor. De som vinner på avståndet mellan grupperna är förstås arbetsgivarna, som får en starkare position.

* Även ”vanligt fackligt arbete” försvåras: Ta t.ex. om företaget där du jobbar vill ändra något som påverkar era arbetsförhållanden. Sånt har facket rätt att få info och förhandling om. Men om ni begär förhandling med bemanningschefen, så kan han rycka på axlarna och säga: Det är inte vi som bestämmer om det där, vi skickar bara dit personal. Begär ni förhandling med chefen där ni arbetar, så kan han rycka på axlarna och säga: Ni har inte förhandlingsrätt med oss, ni är anställda av bemanningsföretaget.

* De kollektivavtal som finns för bemanningsbranschen innehåller en rad kryphål, möjligheter att komma undan för arbetsgivarna. De avtalen är både svagare och svårare att hålla koll på än andra kollektivavtal.

* Ingen är säker i dagens arbetsliv. Det är inte roligare att vara timmis än att vara bemanningsanställd, och rättigheterna som de fast anställda fortfarande har rinner pö om pö ut bakvägen genom osäkerhetshålen. Arbetarkollektivet och arbetarklassen som helhet försvagas.

* När du är anställd via ett bemanningsföretag så är det både bemanningsföretaget och det företag du jobbar på, som ska plocka vinst ur det arbete du utför. Du blir dubbelt utsugen.

Så ere.
Men det här kommer inte att ändras av att vi berättar om hur illa det är. Det är bra att det berättas, men det räcker inte. Inte ens mediastormar räcker – sånt kan avsätta en partiordförande, men inte ta bort företagens behov av att maximera vinster och att utnyttja alla möjligheter som står till buds.
Det är vi arbetare som måste sätta gränserna för vad som ska stå till buds. Det är vi som måste sätta krokben för galopperande kapitalism.
Jag återkommer…

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 23 januari, 2012 i Osäkra anställningar

 

Nu ljuger de i teven igen

20 Nov

Inlagt 20 november 2011

Just nu, när jag skriver detta, ljuger de i teven igen.

I Agenda sitter s.k. experter och säger att en anledning till att unga går arbetslösa är att ”de okvalificerade jobben har försvunnit”. Det är helt enkelt en fet lögn.

De okvalificerade jobben, i den meningen att de inte kräver akademiska eller andra långa utbildningar (men som är kvalificerade i meningen viktiga), de jobben har inte försvunnit. De har lämnats obemannade. Det gäller massor av jobb, inom allt från vård, omsorg och städning till tillverkning, lager och kommunikationer.

I så många branscher och sektorer råder en skandalös underbemanning. Man har lyckats med att tvinga de arbetande att springa fortare så att man slipper anställa fler. Och framför allt, massor av arbetsuppgifter som borde utföras blir helt enkelt inte utförda.

Det är inte första gången jag skriver om detta på min blogg, och förmodligen inte den sista heller. Jag kommer att fortsätta att säga att kejsaren är naken tills alla underbemannade vägrar vara underbemannade och tvingar ”experterna” att sluta ljuga.

De arbetslösa går inte arbetslösa för att de är okvalificerade eller för att las-reglerna hindrar dem från att komma in. De går arbetslösa därför att någon tjänar på det.

 
1 kommentar

Publicerat av på 20 november, 2011 i Arbetslöshet

 

En gnutta strategi (om otrygga anställningar)

12 Okt

Inlagt 12 oktober 2011

”I förra veckan kom LO:s rapport om otrygga jobb. … Bland arbetare har 23 procent av kvinnorna och 16 procent av männen otrygga jobb.” (Citat ur en artikel idag i LO-tidningen.)

Nejmen vilken överraskning. Inte. Jag har i många år undrat varför i h-e inte fackföreningsrörelsen – och kollektiven på arbetsplatserna – förstått vikten av att i tid uppmärksamma och kämpa mot de otrygga anställningarna. Det är så dags nu. Det har varit en synnerligen strategisk prioritering av arbetsgivarna att göra anställningarna osäkrare, vilket sen i sin tur används för att pressa tillbaka arbetarklassen på alla områden.

Men det kunde man ju inte veta för 10-15 år sen… Jo, det kunde man. Med en gnutta uppmärksamhet på utvecklingen på arbetsplatserna, en gnutta misstro mot samförståndsandan, en gnutta tanke på kapitalismens drivkrafter samt en gnutta strategiskt tänkande, så kunde man.

Här klistrar jag in en artikel som jag fick publicerad i LO-tidningen år 1998 (på kultursidan – det är endast där mina artiklar har accepterats).

Visstidare (artikel från 1998)

Om jag går med i facket så tar de säkert in nån annan i stället…
Om jag kräver sjuklön för de där två dagarna så får jag säkert inte jobba nästa vecka…
Klagar jag så har jag inget jobb mer…

1800-talet?
Nej – visstidare.

I det fackliga arbetet måste vi ha strategier. Ett bra knep när man ska lägga upp en facklig strategi för en tid framåt – både lokalt och i större skala – är att ställa sig två frågor:
1) var trycker arbetsgivarna på som hårdast just nu, för att flytta fram eller behålla sina ställningar?
2) var är vi själva som svagast just nu?
Ofta finner man att svaren på de två frågorna sammanfaller.

Idag är visstidare ett svar på de där två frågorna – på många enskilda arbetsplatser och i det svenska arbetslivet som helhet. Korttidsvikarier har alltid funnits som ett sätt att klara t.ex. tillfälliga sjuktoppar. Och det har alltid funnits t.ex. studerande ungdomar, som det har passat bra för att under en viss tid av livet jobba på tillfälliga vikariat. Men nu ökar korttidsvicken kraftigt, och då finns det inga fasta jobb, när resten av livet nalkas…
Ju fler korttidare vi har, som egentligen skulle vilja ha ”riktiga” jobb, desto tydligare ser vi också att de har sämre villkor än andra. Inte bara när det gäller rätten till en fast inkomst. De har sämre skydd i arbetsrättslagarna. De ramlar utanför vissa förmåner i avtalen. De är organiserade i lägre grad eller organiserade i ”fel förbund” och bryr sig inte om att byta eftersom de inte vet hur länge de får stanna. Även om de ÄR organiserade, så är de ofta dåligt informerade om sina rättigheter. De missar medlemsmöten. De är inte prioriterade i det fackliga arbetet – trots att de är vår svagaste länk.

På alla arbetsplatser där det här problemet känns igen, borde man ta det strategiska beslutet att prioritera visstidarna. Taktiken måste anpassas efter lokala förhållanden, men det kan ingå t.ex.:
att ta upp frågan i hela klubben så att alla förstår dess betydelse
att kämpa för att göra vikariat till fasta jobb och korttidsvik till långtidsvik.
att försöka förbättra och bevaka visstidarnas villkor… ju bättre deras villkor blir, desto mindre anledning har arbetsgivarna att köra med korttidsvikariat!
att informera visstidarna, organisera dem och tala om för dem att de behövs i spetsen för det fackliga arbetet idag… de ska inte smyga bortglömda i kanten. In med dem i klubbstyrelserna!
Ju öppnare och radikalare vi prioriterar dem, desto svårare blir det för arbetsgivarna att bestraffa dem genom att byta ut dem mot nya vikarier.

Och det är om vi koncentrerar oss där vi är svagast – inte där vi är starkast – som vi kan få en rörelse framåt. Om de som står längst bak kommer i rörelse, driver de alla andra framför sig.

Besläktat inlägg här på bloggen: Vad de säger och vad de menar .

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 12 oktober, 2011 i Hur det ligger till, LAS, Osäkra anställningar

 

Kan Namibia så kan vi?

11 Okt

Inlagt 11 oktober 2011

Namibias högsta domstol godkände i en dom den 1 december 2008 den nya arbetsrättslagens förbud mot bemanningsföretag och avslog en protest från landets största bemanningsföretag, Africa Personnel Services (APS).

APS protest gällde bestämmelsen ”ingen person får, mot ersättning, anställa en annan i syfte att göra denna person tillgänglig för tredje part med avsikt att utföra arbete åt den tredje parten”. Företaget hävdade att bestämmelsen stred mot grundlagen och dess advokater menade att lagen bröt mot APS’ ”grundläggande” rätt att ”utöva valfritt yrke, profession, verksamhet eller tjänst”.

Domaren i målet påpekar i den skriftliga domen att grundlagens garantier inte automatiskt innebär att all affärsverksamhet är tillåten: ”En person som till exempel ägnar sig åt boskapsstöld, bordellverksamhet, människohandel eller slaveri kan knappast stödja sig på grundlagen med hänvisning till att verksamheten eller handeln är vinst- eller inkomstbringande.”

”Enligt Namibias lag”, fortsätter domaren, ”finns ingen plats för en tredje part i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Jag anser att denna tredjepartsposition skapar en ohållbar situation utan juridisk grund i vår lagstiftning om anställningsavtal. Som jag ser det är [personaluthyrning] ut- eller inhyrning av människor som om de var boskap.”

Domen mottogs med entusiasm av fackligt aktiva som fyllde domstolsbyggnaden och demonstrerade utanför den. Fackföreningar – bland annat IUL-förbund och centralorganisationer – i många länder arbetar för att stärka lagförbud (till exempel i Ryssland, där det fortfarande är olagligt med bemanningsföretag men personaluthyrningsbranschen lobbar stenhårt för en förändring) och administrativa regelverk som begränsar expansionsmöjligheterna för bemanningsföretag och personaluthyrning.

Den här texten publicerades i Lilla Livstecknet 15 januari 2009. (Lilla Livstecknet var ett fackligt blad för medlemmar i Livs dåvarande ortsklubb i Stockholm, en fackklubb för medlemmar på små arbetsplatser samt arbetslösa.) Fakta från IUL, det internationella livsmedelsfacket.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 11 oktober, 2011 i Kamp lönar sig, Osäkra anställningar

 

Det går ett spöke genom Scania

10 Okt

Inlagt 10 oktober 2011

Ur dagens fackliga information till Scaniaanställda: ”Scania har idag meddelat att marknadsefterfrågan gått ned och att produktionstakten kommer att sänkas med 20% i Europa och 10-15 % globalt. Till följd av detta tänker Scania minska personalstyrkan med ca 300 personer i Södertälje. De som berörs är visstidsanställda vars anställning kommer att avslutas efter att den pågående anställningsperioden löpt ut. Inga tillsvidareanställda berörs i dagsläget.”

Ska vi tala om dagsläget? I dagsläget är det ett ständigt tryck på de anställda på Scania att ställa upp på övertidsarbete. Flera avdelningar dras med underbemanning. Varenda anställd behövs i överkant, inklusive de visstidsanställda.

Låt mig gissa vad det här egentligen handlar om. Det är också ett dagsläge: De stundande förhandlingarna om nya löneavtal. Det är en klassiker att när det är dags för löneförhandlingar så går det väldigt väldigt dåligt för företaget. Det är ett sätt att dämpa arbetarnas krav på bättre löner och andra villkor.
Så har det varit i alla tider, oavsett världsläge, bilkris och klimatkris. Jag är ganska övertygad om att löneförhandlingarna spökar den här gången också.

När IFMetall 2009 ingick det s.k. 80%-avtalet där arbetarna på grund av ”krisen” skulle gå ner i arbetstid och betala en del av detta genom sänkt inkomst – då fanns det avdelningar på Scania som var tvungna att gå upp i flerskift för att klara produktionen. Samtidigt ökade pressen på att hinna med vad som måste hinnas med, trots nedskuren arbetstid. Efter en tid kunde en glad företagsledning meddela: Vi får nu lika mycket gjort på fyra dagar som förut på fem!
Så stod det till med den arbetsbristen, åtminstone på Scania.

Artikel i DN: Scania minskar produktionstakten

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 10 oktober, 2011 i Avtalsrörelse

 

Vi kallar oss och den kalla verkligheten

05 Okt

Inlagt 5 oktober 2011

Bemanningsbranschen har nu lagt ner sin kampanj ”vi kallar oss”.

Så här uttalar sig Henrik Bäckström, förbundsdirektör för Bemanningsföretagen, på Newsmill:
”Bland de som varit inne på vår sajt och på vår Facebooksida finns personer med anknytning till Antifascistisk aktion, Kommunistiska partiet och Syndikalisterna. Att dessa grupper varken är nyanserade eller nödvändigtvis verklighetsförankrade i sin kritik har vi tidigare erfarenhet av. Mer problematiskt blir det när personer som är medlemmar i vanliga politiska ungdomsförbund, kulturjournalister, ledarskribenter på Aftonbladet eller representanter för våra stora fackföreningar applåderar initiativet att hitta kränkande tillmälen för uthyrd personal.”

Jag tror att han menar: ”Bland de som kritiserat oss och uppskattat motkampanjen finns såväl personer med anknytning till Antifascistisk aktion, Kommunistiska partiet och Syndikalisterna som medlemmar i vanliga politiska ungdomsförbund, kulturjournalister, ledarskribenter på Aftonbladet och representanter för våra stora fackföreningar. Och det tycker vi inte om.”

Faktum är att bemanningsföretagen är ett elände inom arbetslivet och att det är väldigt många som vet om det. Ännu fler vet om det nu, sedan Vi kallar oss-kampanjen öppnade slussarna för kritiken och berättelserna från vardagen som bemanningsanställd. Den kalla verkligheten tog över myskampanjen. Bra jobbat.

(Alla inlägg om detta finns under kategorin Arbetslivets villkor – Osäkra anställningar i menyn till höger.)

 
3 kommentarer

Publicerat av på 5 oktober, 2011 i Osäkra anställningar

 

Rapporter från den smutsiga branschen

29 Sep

Inlagt 29 september 2011

”Jag jobbade länge inom den smutsiga branschen. Det var aldrig tal om scheman utan man skulle ställa upp på minuters varsel på morgonen. De hade inga problem att ringa runt 03:30 och säga åt en att åka till andra sidan stan för att tex paketera hårspray för 85kr tim”

”När jag blev uppsagd från min senaste anställning som ”ambulerande” fick jag först ett uppdrag av misstag, eftersom chefen inte visste mitt namn.”

”Jag vaknar av ringklockan på dörren. Yrvaken reser jag mig upp, undrar vad det är som händer. Klockan är sju på morgonen och någon bankar på min dörr.”

”Jag blev nekad att förlägga min föräldraledighet över veckans alla dagar med motiveringen att det var en olägenhet för företaget.”

”Vi stod upp och pillade bort prislappar från returvaror i 8 timmar idag, ett straff för dom som är kaxiga. Vår gruppledare kommer fram flera gånger, säger: ”Räta på ryggen, stå inte och häng! Dom tycker det ser så slappt ut.”

Så inleds några av inläggen på Facebooksidan Vi kallar oss (den fristående sidan, inte bemanningsföretagens). Rapporter från bemanningsanställda samlas som Anteckningar på sidan: Anteckningar / Vi kallar oss. Rekommenderas!

Rekommenderar också läsning av någonting uppmuntrande, berättelsen Bemanningskollegor i antologin Hopsnackat.
Du kan lyssna på berättelsen här och nu: Bemanningskollegor – Mp3 från ljudboksversionen av Hopsnackat. Inläsare är Leif Stålhammer.
Leif intervjuas förresten om inläsningen av Hopsnackat i det här youtube-klippet!

Fler inlägg här på bloggen om Vi kallar oss-cirkusen finns i kategorin Arbetslivets villkor – Osäkra anställningar.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 29 september, 2011 i Osäkra anställningar

 

Cirkus och uppror!

23 Sep

Inlagt 23 september 2011

Apropå cirkusen kring bemanningsföretagens kampanj Vi kallar oss.

Missa inte att det finns en webbsida där du kan hitta de förslag som bemanningsföretagen inte gillar. Där kan du rösta eller lämna ett eget förslag: vi.kallaross.se
Just nu är det Vi kallar oss slavar, som har flest röster. Och det tål väl att upprepas: Det är inget fel på slavarna, bara på slaveriet.

Och så det viktigaste som gömmer sig längst in, längst ner i denna cirkus:
Vi måste organisera oss tillsammans med våra arbetskamrater. Underifrån.

Bemanningsanställda, snacka ihop er. Alla arbetare förlorar i längden på att försöka klara sig en och en. Tillsammans kan ni vägra ta skit.

Fast anställda, visstidare och bemanningsanställda, snacka ihop er. Alla arbetare förlorar i längden på att acceptera att splittras i olika grupper.

Utan vår gemensamma styrka blir det inget slavuppror.

Fler inlägg här på bloggen om Vi kallar oss-cirkusen finns i kategorin Arbetslivets villkor – Osäkra anställningar.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 23 september, 2011 i Osäkra anställningar

 

När facket skriver på

22 Sep

Inlagt 22 september 2011

På regeringskansliet har äldre, sjuka och fackligt aktiva fått kicken vid nedskärningar, i strid med turordningsreglerna i LAS, Lagen om anställningsskydd. Detta har inte gjorts i strid med det lokala facket. Det lokala facket har skrivit på.

3 minuters klipp från svt play

Det här är inte ovanligt. Tvärtom. T.ex. vid de stora uppsägningarna på Volvo häromåret – cheferna fick i princip bestämma vilka som skulle få gå, utan hänsyn till turordningsreglerna. Facket skrev på.

I en tv-dokumentär om uppsägningarna på Volvo fick man se en facklig representant säga (ungefär) till ledsna och förbannade medlemmar: Ja det är illa att företaget gör så här. Det skorrade falskt. Företaget kan nämligen inte göra så om inte facket har accepterat det. Företaget kan bara be om att få göra avsteg från LAS, det är facket som säger ja eller nej till det.

Det är tillochmed så att om företaget saknar kollektivavtal och inte har ett fack att förhandla med – då kan de inte göra några avsteg alls från turordningsreglerna. Det krävs ett fack, som säger ja och skriver på, för att man ska få göra avsteg. Annars gäller lagen, punkt.

Det har blivit väldigt vanligt, att facken godkänner avvikelser från turordningsreglerna. Det har blivit så vanligt att nästa steg kan bli att turordningsreglerna i LAS försvagas eller tas bort.

Det är inte när vi håller hårt på en arbetsrättsregel, som den tas bort. Det är när vi i praktiken, på många ställen, inte håller på regeln, som följden blir att den tas bort eller ändras i avtal eller lag.

Så var det med fasta anställningar. Så är det nu på gång med turordningsreglerna. Uppluckringen börjar alltid ute på arbetsplatserna. Det är sånt man kan kalla klasskamp, oavsett vilken klass det är som ser till att få som den vill.

Läs även: Turordningslistan på väggen!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 22 september, 2011 i Arbetslöshet, LAS

 

Vi kallar oss…

21 Sep

Inlagt 21 september 2011, uppdaterat 29 september.

En vän hörde av sig och var en smula irriterad på bemanningsföretagens kampanj Vi kallar oss… där man får lämna förslag på vad de som jobbar åt bemanningsföretag ska kallas. Han beskrev det som en ”äcklig kampanj från bemanningsföretagen där svinen vill byta namn på inhyrda för att få en positivare klang”. Ni får ursäkta min väns språkbruk. Han är anställd på ett bemanningsföretag.

På kampanjens hemsida vikallaross.se har jag och många andra nu lämnat in förslag – som inte kommit upp bland de alternativ man kan rösta på. (Röstningen spelar i och för sig ingen roll – trots att kampanjen heter Vi kallar oss… så är det inte de bemanningsanställda som får välja mellan förslagen, utan det ska ”fyra av landets främsta språkexperter” göra.)

Förut kunde man även kommentera filmen, men den möjligheten har tagits bort.

Jag twittrade om saken, vilket ledde till följande meningsutbyte med  arbetsgivareföreningen Almega (som organiserar många av bemanningsföretagen):

FrancesTuu: Jag har föreslagit Vi kallar oss slavar, men det verkar inte ha kommit med på listan. Inte än iaf.

AlmegaAB: Är inte det lite nedvärderande mot de som jobbar inom bemanningsföretag?

FrancesTuu: Inte alls. Det är inget fel på slavarna, bara på slaveriet.

AlmegaAB: Det är tråkigt att du jämför jobb med slaveri!

FrancesTuu: Jag som jobbat i 40 år tycker tvärtom att jämförelsen var rätt skojig. Ännu skojigare blir slavupproret.

Om det blir någon fortsättning på konversationen så lovar jag rapportera!

På den här sidan finns mitt och de andra censurerade förslagen med – gå dit och rösta eller lämna ett eget förslag: Vi.kallaross.se (fristående kampanj)

På facebook:

Kampanjen hade även en facebooksida. Den försvann mycket snabbt, efter att det kommit in väldigt många förslag och synpunkter som tydligen inte uppskattades. Men kom sen upp igen. Vi kallar oss (bemanningsföretagens facebooksida)

Facebooksidan finns också i en ocensurerad version, på initiativ av bemanningsanställda och andra osäkert anställda. Om du hänger på Facebook kan du ta del av den sprudlande idérikedomen där. Vi kallar oss (fristående facebooksida)

Pressröster:
SvD 22/9: Bemanningsföretagens reklamkampanj sågas på Facebook
Dagens Arbete 21/9: Facebookkampanj om inhyrda fick stoppas
Resumé 23/9: ”Vi kallar oss”-kampanjen sågas på Facebook
GP 24/9: Ordstrid kring bemanningsföretag
Alliansfritt 26/9: Almegas pr-katastrof
Helsingborgs Dagblad 29/9: Bemannologens klagan

Fler inlägg här på bloggen om Vi kallar oss-cirkusen finns i kategorin Arbetslivets villkor – Osäkra anställningar.

 
2 kommentarer

Publicerat av på 21 september, 2011 i Osäkra anställningar

 

Ut ur dimman

15 Sep

Inlagt 15 september 2011

Den här artikeln skrev jag i februari 2010. Nu (2011) pratas det avtalsrörelse igen, så den får bli återanvänd. (Texten är något kortad i denna version.)

Avtalsrörelsen ändrar inte arbetslivet, den speglar det. Och det som har dominerat arbetslivet under lång tid är att arbetsgivarna aggressivt, djärvt och uthålligt har pressat på ute på arbetsplatserna, för att få som de vill och förflytta gränser. Det har haft effekt. Kamp lönar sig.

Avtalsförhandlingarna har under lika lång tid varit byteshandel. Löneökningar i utbyte mot ökad flexibilitet när det gäller lön (individuella löner), arbetstid, anställningsformer. Arbetsgivarnas rätt att visstidsanställa (i stället för fastanställa) hur många arbetare som helst, utan särskilda skäl, förhandlades t.ex. in i de flesta kollektivavtal INNAN den skrevs in i LAS.

Dimridå kring byteshandeln. Arbetsgivarna: Får vi flexiblare regler så vågar vi anställa fler! Facken: Vi gick med på det för att fler ska få jobb! Sanningen är att flexiblare arbetstider och anställningar gör att man kan få arbetsuppgifterna utförda på färre arbetstimmar totalt sett, dvs det blir färre jobb.

Nu flaggas för ytterligare försämringar ”för att de unga ska komma in”. Snacka om dimma. Sanningen är att unga och andra arbetslösa inte anställs därför att man anställer så få människor som möjligt ute på arbetsplatserna. Det är, som sagt, det man använder flexibiliteten till. Denna generella underbemanning leder också till utslagning, stress, misstag och att många arbetsuppgifter som borde utföras inte blir utförda.

Bemanningsfirmorna då och hur de används för att kringgå LAS och försvaga arbetarkollektiven?
I den frågan är det inte bara arbetsgivarpropaganda som hörs. Strejken på Lagena har rivit hål i dimman. Rädsla för fler vilda aktioner kan även ha bromsat införandet av bemanning på en del arbetsplatser. Men det är en marginell effekt. På tusentals arbetsplatser bromsas det inte alls.

Allt fler säger: Stoppa bemanningstrixandet! Men arbetsgivarna har lika stort intresse av att behålla anställningsotryggheten som vi har att få bort den. Inte ens byteshandel lockar dem längre. I år (2010) vill de helst ha både mera flexibilitet och 0 kr i löneökning! De känner sig, och ÄR, starka eftersom de har lyckats pressa tillbaka arbetarna och facken ute på arbetsplatserna. Kommer arbetsgivarna att acceptera att deras förhandlare viker sig? Inte så lätt…

Risken är att lösningen blir att försämra anställningsskyddet ytterligare, så att arbetsgivarna inte längre behöver använda bemanningsföretag för att få som de vill. Det har blivit allt vanligare att turordningsreglerna i LAS körs över med fackens godkännande. Så nu är det bäddat för att slippa reglerna generellt genom en lämplig skrivning i kollektivavtalen.

Är det meningslöst att ställa krav på våra förhandlare? Nej, situationen skulle bli ännu värre av tystnad. Men så länge arbetsgivarna bedriver klasskamp mer än vi gör det, så behöver de inte backa totalt sett. Idag genomför de dagligen saker på arbetsplatserna som de förut inte skulle vågat drömma om. Alltför sällan blir det någon direkt kollektiv aktion däremot.

Det räcker inte att skriva upprop och ”ställa krav på Wanja”, då blir det en del av dimridån. Vi behöver ned-rop. Vi måste ropa till varandra, här nere. Avtalsrörelsen i sig kan inte flytta fram vår position, det kan bara vi själva göra. Det kräver stridslust och sammanhållning och tuffa klubbar på arbetsplatserna. Det kräver att du ser dig själv och dina arbetskamrater som ett gäng som kan kämpa tillsammans, även om ni tycker olika om allt annat.

Läs även: Ett anspråkslöst förslag (från 2015)

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 15 september, 2011 i Avtalsrörelse, Hur det ligger till

 

Vad var det vi sa?

14 Aug

Inlagt 14 augusti 2011

Det här är en text från 2006, publicerad i div tidningar, bl.a. Aftonbladet, och på anslagstavlor här och där, eftersom den spreds fritt per mail.

Under 90-talet skedde en hel del konkurser och företagsnedläggningar. Men vad som samtidigt skedde – och har fortsatt ske – var neddragning av bemanningen på i stort sett alla arbetsplatser i Sverige. Nedskärningar, omorganisationer och uppsägningar genomfördes under skydd av krisen. Man hotade med nedläggnings- och konkursrisk även när någon sådan inte fanns.

På alla dessa arbetsplatser varnade vi för konsekvenserna. På en del ställen öppet och stridslystet. På andra ställen hördes varningarna bara som suckar i pausrummen, men de fanns där.

Vi sa: Om ni ska minska bemanningen och vi ändå ska klara arbetsuppgifterna, så kommer fler att bli stressade och fysiskt överansträngda. Sjukfrånvaron kommer att öka.

Vi sa: Om ni tar bort de där tjänsterna, så kommer vi som blir kvar att få ägna åt oss fel saker, och det kommer att göras misstag på grund av sämre samordning.

Vi sa: Om ni genomför den där nedskärningsplanen, så kommer kvalitén att bli sämre på de varor/tjänster som vi producerar. Vi kommer inte att hinna ta hand om de barn som har svårigheter / gallra bort fula limpor / hålla rent på sjukhusgolven / genomföra förebyggande underhåll / plocka bort utgångna varor på hyllorna / korrekturläsa före publicering / laga de trasiga bilarna/bussarna ordentligt / osv. osv.

Alla som varit med om något liknande på sin arbetsplats, kan lägga till sina varningar på denna lista.

Om man påminner sig om vad vi varnade för, så blir samhällsutvecklingen fullkomligt logisk.

Om man – bara som ett räkneexempel – minskar bemanningen från fyra till två vårdare för tjugo åldringar, så blir konsekvenserna:
Två vårdare får ett stressigare arbete.
Två vårdare blir arbetslösa.
(Eftersom de två stressade vårdarna blir sjuka, så får en av de arbetslösa ibland rycka in som timvikarie.)
Tjugo åldringar får sämre vård.
Anhöriga till tjugo åldringar får mer stress och oro i sitt liv.
Ett vårdbolag får högre vinst.

Multiplicera detta med 1000 avdelningar för åldringsvård:
2000 personer får ett stressigare arbete.
2000 personer blir arbetslösa.
(Eftersom de 2000 stressade vårdarna ofta blir sjuka, så får ett antal av de arbetslösa rycka in som timvikarier.)
20 000 åldringar får sämre vård.
osv.

Multiplicera vidare med alla sorters arbetsplatser: Skolor, daghem, fabriker, restauranger, städfirmor, försäkringskassor, tidningar, sjukhus, affärer…

Varför har sjukligheten ökat? Varför har vården blivit sämre? Varför kraschar maskinerna på den här arbetsplatsen? Varför sjunker kvalitén på så mycket? Varför har det blivit så rörigt här?
Alla dessa frågor kan besvaras med en motfråga: VAD VAR DET VI SA?

Om man inser vad som hänt, så inser man också att uttrycket ”det som är bra för företagen är bra för folket” fullkomligt söndersmulas. Det som händer är något helt annat: Det går bättre för företagen därför att det går sämre för folket. Vinsterna ökar därför att fler är arbetslösa.

Sammanfattningsvis: Effekten av färre arbetande och fler arbetslösa är: högre vinster och sämre samhälle.

Mitt tak är en annans golv.
Min stress på brödfabriken är en annans smaklösa bröd.
Min sjukhusinfektion är en annans arbetslöshet.
Och min arbetslöshet är en annans vinst.

/Frances Tuuloskorpi, i augusti 2006

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 14 augusti, 2011 i Arbetslöshet, Hur det ligger till

 
Nyare inlägg →