RSS

Kategoriarkiv: Arbetslivets villkor

Solidaritet med Alfa Laval-arbetarna i Indien

Inlagt 24 november 2013

400 underbetalda kontraktsanställda arbetare vid Alfa Lavals fabrik i Pune, Indien, gick den 1 oktober ut i strejk för fasta anställningar och är nu utestängda från fabriken. Jag skrev om detta här på bloggen den 21 november: 400 strejkar vid Alfa Laval.

Den 29 november organiseras en solidaritetsmanifestation vid Alfa Lavals huvudkontor i Lund, Sverige. Samling vid Lunds Centralstation kl 12.

Från facebookeventet för manifestationen:

Vi ska tillsammans besöka Alfa Lavals huvudkontor i Lund för att säga till dem att vi stödjer de strejkande arbetarna i Indien. Från Lund centralstation åker vi gemensamt till huvudkontoret och tar med flygblad och banderoll.
Alfa Laval har många lokaler runt om i Sverige och resten av världen och vi uppmanar alla att konfrontera företaget för att framföra kravet att de strejkande ska få fasta anställningar och högre lön.

Facebookevent: Support the Indian strikers at Alfa Laval (Gäller aktionen 29/11. Öppnas i nytt fönster/flik.)

UPPDATERING 26/11: Förutom eventet ovan så finns nu också en stödsida på facebook, med gott om info, bilder, video med mera: Stöd de strejkande arbetarna på Alfa Laval i Indien. (Öppnas i nytt fönster/flik.)

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 24 november, 2013 i Osäkra anställningar

 

400 strejkar vid Alfa Laval

Alfa_Laval

Inlagt 21 november 2013

400 kontraktsanställda underbetalda arbetare vid det svenska företaget Alfa Lavals fabrik i Pune, Indien, strejkar sedan den 1 oktober. Ingenting har publicerats om strejken förutom i lokala tidningar och en artikel i en rikstidning i Indien.  Däremot kan man i gårdagens DN (papperstidningen) läsa en notis i ekonomi-delen med rubriken Alfa Laval tror på Asien. Och i företagets årsredovisning (pdf) finns många vackra ord – se sid 42 med rubriken Medarbetarna är grunden för fortsatt framgång.

Jag har nåtts av information från de strejkande arbetarna i Pune och publicerar här en del av informationen. Jag antar att svenska media, fackföreningar och andra intresserade kan ta reda på mer och även ta upp saken direkt med Alfa Laval, vars huvudkontor ligger i Lund.

Alfa Laval tillverkar värmeväxlare för läkemedels- och livsmedelsindustrin och även för olje- och energisektorn. Enligt företagets egna uppgifter har de 28 större produktionsenheter med sammanlagt 16000 anställda över hela världen.

I Pune, Indien, har Alfa Laval en fabrik med 800 anställda. 540 av de 800 anställda är kontraktsanställda. Det innebär att de inte är direktanställda av företaget. 402 av dem gick i strejk den 1 oktober 2013. De arbetar alla på produktionslinjen i fabriken. De har arbetat för Alfa Laval sedan lång tid, vissa av dem mer än 15 år. De tjänar mellan 8 och 10.000 rupies (motsvarar ca 900 – 1100 svenska kr) per månad. De fast anställda tjänar 30-40.000 rupies (ca 3000-3800 sek) per månad.

Den 15 september skickade de kontraktsanställda ett brev till ledningen och krävde att bli fast anställda. Eftersom de inte fick något svar på brevet gick de ut i strejk. Alfa Laval har svarat med att lockouta de strejkande, som nu sitter framför fabriksgrindarna. Även hungerstrejker har genomförts. På grund av strejken ligger produktionen i fabriken på cirka 30 % av den normala nivån. Alfa Laval har förlorat cirka 16 miljoner euro fram till idag (21 november) sedan den 1 oktober.

Den 12 november uppmanade arbetsdomstolen  Alfa Laval att ta arbetarna tillbaka, men företaget vägrade och nu går frågan till en annan domstol. Företaget vägrar att förhandla med fackföreningen som företräder de kontraktsanställda, Rashtree Shramik Agardi.

Alfa Laval är inte det enda företag som utnyttjar underbetalda kontraktsanställda i Indien och strejken är inte en isolerad händelse. Kontraktsanställda i en närliggande fabrik nära Simmons – Marshall strejkade i maj/juni och fick fast anställning. I en annan stad i Maharashtra är 600 kontraktsanställda ute i strejk för att få reglerade anställningsavtal.

Uppdatering 2013-11-25: Solidaritetsmanifestation vid Alfa Lavals huvudkontor i Lund på fredag den 29 november. Läs mer här.

Uppdatering 2013-11-26: Facebooksida Stöd de strejkande arbetarna på Alfa Laval i Indien. (Öppnas i nytt fönster/flik)

 
2 kommentarer

Publicerat av på 21 november, 2013 i Osäkra anställningar

 

En spännande höst på arbetsförmedlingen

Inlagt 26 september 2013

Handläggarna och den direkta aktionen

En artikel på Aftonbladet berättar att handläggare på arbetsförmedlingen tycker att en viss regel om bestraffning av arbetslösa är för sträng. Det gäller regeln att man blir avregistrerad och fråntagen sin a-kassa direkt om man missar ett planerat möte eller annan aktivitet på af. ”Reglerna har både av oss, men även av andra, setts som väldigt hårda” säger en handläggare. Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen kollade 1446 fall och det visade sig att i 76% av fallen struntade handläggarna i att avregistrera den arbetssökande.

Vad är detta? Om jag får vara fräck nog att jämföra handläggarnas agerande med sånt som kan hända på en annan random arbetsplats (ett lager, en restaurangkök, ett vårdboende) så skulle jag kalla tillvägagångssättet för en typ av direkt aktion. Man hoppar över (eller ger upp) argumentationen och gör helt enkelt som man vill, vilket ofta är vettigare än regelverket som chefer långt från verkligheten monterat upp.

Handläggarna är förmodligen medvetna om att antalet arbetslösa är betydligt högre än antalet lediga jobb (även om de inte säger det till den arbetssökande) och att man inte gör saken bättre genom att hålla de arbetslösa i strypkoppel. Dessutom handlar det säkert om handläggarnas egen arbetsbörda och vad de vill prioritera.
Förståeligt då att de helt enkelt hoppar över avregistreringen (76% av gångerna) och säger till den arbetssökande: Du har missat ett möte, det var inte bra, se till att komma på den här nya tiden nu, så jag slipper avregistrera dig så du förlorar ersättning.
Gott så.

Men vad händer nu då?

Nu mildras regeln som handläggarna tycker är för sträng. Den arbetssökande blir inte avstängd direkt vid en första miss utan får en varning. Sen trappas straffet upp i fyra steg. Samtidigt skärps och utökas kontrollsystemet. Det är redan så att de arbetslösa lämnar in rapporter om sina jobbsök varje månad. Från och med oktober ska de bland annat rapportera mycket mer detaljerat om hur när och var de söker jobb, i särskilda formulär. Vilket naturligtvis också ökar arbetsbördan på handläggarna (och datasystemen).

Det ska bli intressant att se vilka direkta aktioner som detta leder till!

galen_vid_datorn

Här är några (anonymiserade) inlägg från ett forum för arbetslösa:

En arbetslös:
Har varit på af idag och handläggaren sa att de var allvarligt oroade hur det skulle gå…var kaos redan nu innan det ens startat. De har på mitt af över hundra ”kunder” per handläggare som ska kolla alla rapporter och de anställer ingen ny personal för detta samt att handlingsplanerna skall (enligt nya direktiv från ovan) uppdateras en gång i månaden för de ska vara aktuella och utvärderas med rapporten. Samt att de ska hinna med övriga arbetsuppgifter de har. Ja jag är inte direkt avundsjuk på deras sits. Samtidigt som jag undrar hur det kan bli korrekta bedömningar med den arbetsbördan.

En annan arbetslös:
Har också varit på AF idag. Arbetsförmedlare dignar under bördan av nya arbetsuppgifter. De befarar att datasystemet ska krascha då alla ska lämna in aktivitetsrapporter via af´s hemsida. Redan nu får de varningstexter på skärmen om att systemet är segt. De befarar också att deras hälsa ska ta skada p gr av meningslösa uppgifter de måste göra genom dessa ökade kontroller. Snart ska alla nyanlända, alla i aktivitetsgarantins alla faser registreras och lämna in aktivitetsrapporter. Det är tiden fram till november som i första hand avgör om af´s datasystem klarar av all denna trafik. Om den gör det så kan tiden runt december bli avgörande för om det ska bli ytterligare förändringar i hanteringen av arbetslösas påtvingade rapportering. Personal på af hoppas att dessa regler om aktivitetsrapportering kommer att ändras. Vi får se hur det blir. Ska handlingsplanen uppdateras 1 gång mån, då hinner inte platsförmedlarna att göra annat än sitta vid datorn. Jag börjar nu ana ett mörker som närmar sig alla inskrivna i aktivitetsgarantin. Mer krav på aktivitet ska nog åläggas dessa, då Af inte längre förmår klara av detta själv.

En tredje arbetslös:
Inom ett år kommer vi ha en fullständigt havererad myndighetsstat där arbetsförmedlingen och försäkringskassan inte kommer vara kapabla att fullfölja regeringens direktiv. Det i sin tur innebär att ersättningar återigen kommer försenas ytterligare och all dokumentation kommer samlas på hög. För även om nya tjänster inom dessa myndigheter tillsätts så kommer verksamheten gå på knäna. Arbetslösa och sjuka kommer få betala det högsta priset (som vanligt).

Läs mer här på bloggen i kategorin Arbetslivets villkor – arbetslöshet. T.ex. det här: Rolig ansökningshysteri och förnuftig ansökningsvägran

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 26 september, 2013 i Arbetslöshet

 

NEJ är också en strategi

haveri2

4 juli 2013: Jaha, nu riskerar tydligen även Waxholmsbolagets anställda att få söka sina jobb igen på grund av upphandling och ägarbyten. Det är något som ofta drabbar vissa yrkesgrupper (bland annat busschaufförer).

ABC: ”Ovisst för anställda på Waxholmsbolaget” Utan en stor andel van personal så kan företagen inte klara sig. Det gäller befälhavare och besättningsmän såväl som busschaufförer. Arbetsgivarna räknar kallt med att folk ska bli arga men ändå söka sina jobb så att verksamheten kan fortsätta lönsamt, utan störningar. Kanske att det istället är arbetsgivarna som borde få uppleva en sådan situation som oviss? Vad jag tror skulle förändra läget, både kortsiktigt och långsiktigt: Att man snackar ihop sig och beslutar tillsammans att om man inte får behålla anställningarna vid övergång så söker ingen de utlysta jobben. Ingen. Man meddelar det i förväg. Inget krusande, inga argument, inga upprop. Bara nej.

haveri

Uppdatering 2015:

Den 5 februari 2015 skriver Corren /Nya upphandlingar oroar/ om läget för Östergötlands läns busschaufförer.
Och den 17 augusti skriver Arbetet: Kommunal tar strid för bussförarna i Kalmar

Snacka ihop er  och säg nej!

 

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 4 juli, 2013 i LAS, Osäkra anställningar

 

Provanställ arbetsgivarna

Inlagt 19 juni 2013

Idag har bussförare i bland annat Stockholm, Södertälje och Umeå gått ut i strejk. De är uttagna i strejk av Kommunal med anledning av avtalsförhandlingarna. Och i morgon tas tågpersonal ut i strejk av Seko.

En av tvistefrågorna i båda fackens avtalsförhandlingar handlar om anställningstryggheten vid upphandlingar. Vid upphandlingarna tas verksamheten över av en ny arbetsgivare och arbetsuppgifterna fortsätter att vara i princip desamma. Men de anställda kan tvingas att söka sina jobb på nytt, kanske bli arbetslösa eller få bli provanställda hos den nya arbetsgivaren trots lång erfarenhet och anställningstid.
Det är väl snarare arbetsgivarna som borde provanställas med tanke på hur undermåligt många av ”entreprenörerna” sköter verksamheten och arbetsförhållandena. För att inte tala om hela systemet med upphandlingar i den f.d. gemensamma sektorn, det provet har varat alldeles för länge och borde underkännas. Det är en lek med skattepengar och med de anställdas tålamod, en lek som drabbar ”tredje man”.

buss Ett lagom bussföretag att leka med.

Andra frågor där man inte kommer överens i de pågående konflikterna, handlar om schemaläggning och raster.

De flesta fackförbund har, under lång tid, i de centrala avtalsförhandlingarnas byteshandel sålt arbetstidsregler och anställningstrygghet. Lönehöjning mot ökad ”flexibilitet”. Ökad flexibilitet betyder vanligen att arbetsgivaren får bestämma mer över hur du ska leva ditt liv, och du själv mindre.

Nu växer kraven på att återta något av det som släppts. Facken lägger större vikt vid den typen av krav som handlar om arbetstid, schemaregler, arbetsmiljö och anställningstrygghet. Då blir det konflikter, när byteshandeln inte fungerar så smidigt som arbetsgivarna vant sig vid.
Sen har det ändå, ofta i sista minuten, skrivits på avtal där denna typ av krav inte tillgodosetts, eller har stoppats undan i arbetsgrupper. Det krävs mer ”oro på arbetsplatserna”, fler lokala konflikter kring dessa frågor, om arbetsgivarna ska pressas tillbaka i sin framgångsrika flexibilitetsoffensiv.

Hur som, nu hejar vi på bussförarna och tågarbetarna. Lite om hur vi kan stödja strejkande finns i ett tidigare inlägg här på bloggen: Klaga där uppe, stöd här nere.

Kommunalarbetaren: Strejken har brutit ut.

Kommunalarbetaren: Fyra krav som startade strejken.

FACKEBOOKSIDA ATT GILLA: Passagerare som stöder bussförarna i den pågående strejken

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 19 juni, 2013 i Osäkra anställningar

 

Konsekvensen av ett brutet löfte

Inlagt 6 februari 2013

Fas 3-jobb får inte innehålla ”ordinarie arbetsuppgifter”, så har reglerna varit. Men reglerna har inte följts. Många fas-treor har gjort ett ”riktigt jobb”, men inte fått lön och andra normala rättigheter.

Som sagt, reglerna har inte följts. Vilket vi hade kunnat göra något åt, om de arbetslösa och de i Fas 3 (som har bytt namn till ”sysselsättningsfasen”) organiserades aktivt av fackföreningarna, och om facken hade stoppat sådana flagranta brott mot kollektivavtalet. För det finns ju ett facklig löfte, eller hur?

Vad blir konsekvensen när vi inte håller på regler som faktiskt finns? Hur gick det när vi inte höll på reglerna om fast anställning? Hur går det när vi inte håller på turordningsreglerna?

Svar: Reglerna mjukas upp och försvinner.

I konsekvensens namn har alltså fas 3-reglerna ändrats. Numera, fick jag veta på arbetsförmedlingen i förra veckan, får det vara ordinarie arbetsuppgifter. Utan lön och andra normala rättigheter. Så, vad sägs om lite aktiv facklig organisering nu då? Fast det är sent påtänkt att knäppa hängslena när man redan har tappat brallorna.

taihand

Det fackliga löftet

Vi lovar och försäkrar
att aldrig någonsin
under några omständigheter
arbeta på sämre villkor eller till lägre lön
än det vi nu lovat varandra.

Vi lovar varandra detta
i den djupa insikten om
att om vi alla håller detta löfte
så måste arbetsgivaren
uppfylla våra krav!

/ur LO:s skrift Kollektivavtalet – det skrivna löftet av Ingemar Göransson och Anna Holmgren

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 6 februari, 2013 i Arbetslöshet

 

Somliga går med trasiga skor

Inlagt 31 december 2012

I antologin Hopskrivet (info öppnas i nytt fönster) finns en berättelse (Vi saknar en anslagstavla) skriven av en Lernia-anställd metallarbetare i Göteborg om hur några arbetskamrater drog igång ett fackligt nätverk, började ordna både rastmöten och träffar på fritiden, blev fler, och startade en blogg för att nå de utspridda arbetskamraterna med information.

”Det första kravet som nätverket drev var att alla Lernias anställda skulle ha vettiga skor. Att det inte var en självklarhet visade sig när en av kollegorna tappade tånaglarna. Han hade jobbat i för små skor. Det var först när han blev anställd direkt av Volvo som han vågade säga till.” (Citat ut Hopskrivet.)

De som är direktanställda av Volvo får nya skyddsskor den dag de börjar jobba där, och sen byts de var sjätte månad. Medan de Volvoarbetare som är anställda av Lernia (Volvo är Lernias största kund i Göteborg) kunde få skor som var begagnade redan från början.

Som sagt, nätverket drev frågan och det har blivit bättre. Nu får tydligen de nyanställda nya skor. Men det betyder inte att problemet är löst – det finns ingen överenskommelse om hur det ska fungera framöver, det finns fortfarande arbetskamrater som går med gamla skor, man kan bli vägrad att få nya skor och arbetskläder när de behöver bytas och man kan bli tillsagd att åka iväg på fritiden och ordna det själv. Det är helt enkelt ingen ordning. Så nu har nätverket – som numera är en fackklubb inom IFMetall – begärt förhandling om saken. Och förhandling blir det nu på onsdag, 3 januari. (Uppskjutet av Lernia till 18 januari.)

”Alla bemanningskonsulter på Lernia får både skyddsutrustning och skyddskläder från Lernia,  /… / Påståendet … att skyddskor eller annan utrustning förvägrats anställda är felaktigt” säger Lernia i en kommentar på sin egen facebooksida.

Jomenvisst.

Men det kan fortfarande se ut så här:

skor-small-1

Ett par skor som montören i fråga fick för ca 2 år sedan, de var då begagnade. /…/ Arbetsskor har ett bäst före datum och förlorar med tiden sin dämpning vilket kan ge skador på fötterna. Begagnade skor kan också orsaka skador samt hygieniska problem som exempelvis fotsvamp. (Citat från Lerniabloggen – Se fler bilder på lerniabloggen och läs vad fackklubben kräver.)

Självklart!

Vettiga, icke utslitna skyddskor och kläder, regler och ett system för utbyte är en självklarhet! Löjligt, var min första reaktion. Löjligt att man ens behöver driva en sådan fråga! och ännu löjligare att det ska behöva uppmärksammas utanför arbetsplatsen, att det bildas en stödgrupp på facebook, etc.
Men faktum är ju att det finns många fler arbetsplatser där såna här självklarheter skulle behöva drivas. Men där man inte gör det för att man inte vet sina rättigheter, inte har snackat ihop sig, inte törs. Så naglarna ramlar av. Och företag som Lernia gör lite extra vinst på att strunta i fötter och självklarheter så länge det går.

Ur den synvinkeln är det viktigt att det uppmärksammas och stöds när några sätter ner foten. Inte minst när det görs i en så fackligt eftersatt och grovt utnyttjad grupp som de bemanningsanställda. Det kan ge mod åt fler att kräva det självklara. Så sprid gärna detta!

Därmed önskar jag er alla ett Gott Slut på året och och Gott Nytt på fötterna.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 31 december, 2012 i Osäkra anställningar

 

Turordningslistan på väggen!

14 december 2012

Jag har tidigare skrivit här på bloggen om att facket och arbetarkollektiven alltför ofta accepterar avvikelser från turordningsreglerna i LAS (Lagen om anställningsskydd). T.ex. här: När facket skriver på.

Idag (14 dec 2012) har jag en positiv nyhet att presentera. Den nybildade fackklubben för Lerniaanställda i Göteborg har hållit på turorordningsreglerna vid de uppsägningsförhandlingar som blivit konsekvensen av nedskärningar på Volvo, Lernias största ”kund” i Göteborg.

Läs på lerniafackets blogg (öppnas i nytt fönster): 200 varslas på Lernia, men vi lyckades hålla turordningen

Lätt absurt att det kan betraktas som en positiv nyhet – 200 ska bli av med jobbet. Men att en nybildad klubb ser till att turordningsreglerna följs på ett bemanningsföretag och i en bransch och i en tid där arbetsgivarna alltför ofta får göra som de vill, det är verkligen värt att lyfta fram.

Varför är det då så viktigt?

spark2

Tja, kanske för att det är illa att bli kickad från sitt jobb – men att bli kickad mot lagens regler, av arbetsgivare och fack i skön förening, det är än värre.

Myten

Först vill jag undanröja en myt om LAS-reglerna: Att de gör att folk hamnar på arbetsuppgifter som de inte alls har kompetens för.
Det står i LAS att längre anställningstid ger förtur till att behålla jobbet – samt att om det innebär att man måste omplaceras, så ska man ha ”tillräckliga kvalifikationer för det fortsatta arbetet”.
I förarbeten och domar kring dessa frågor kan man se att det anses att arbetsgivaren ska tåla att den omplacerade behöver en ”normal upplärningstid” på de nya arbetsuppgifterna. Det kan bli diskussion om vad en normal upplärningstid är. Men det är alltså inte så att LAS-reglerna innebär att en icke-ingenjör hamnar på ett ingenjörsjobb. När de som argumenterar mot LAS-reglerna hävdar sådant, så ljuger de, eller har ingen koll.

Verkligheten

När företag vill göra avvikelser från reglerna handlar det ofta i praktiken om att de vill göra sig av med äldre anställda, ofta trotjänare, de som blivit slitna/skadade, eller de som anses besvärliga på något sätt, t.ex. fackliga aktivister och personer som vet sin rätt och håller på den.
Arbetsledningen vill gärna behålla lydiga personer och kompisar och personer som ännu inte blivit utslitna, sådana som klarar TEMPOT.
Det är just ett sådant subjektivt och tempo-uppskruvande urval som reglerna är till för att förhindra.

Turordningslistan på väggen!

Jag har förhandlat och bevakat turordningsfrågor många gånger under mina år som klubbordförande.
Vi la ner mycket krut på att motverka uppsägningar över huvud taget, särskilt när de uppenbart bara var till för att byta ut fasta anställningar mot osäkra. Men ibland hamnade vi ändå i turordningsfrågor. Det handlade för övrigt inte alltid om uppsägningar utan oftare om turordning till fast jobb eller om förtur till att pröva ett jobb på en ny avdelning. Vi hade förhandlat fram lokala turordningsregler för sådant.
Vi höll hårt på att turordningslistan alltid var öppen. Alla medlemmar hade tillgång till listan. I den öppna listan hade vi inte med några personnummer, eftersom många ogillar att andra får reda på deras födelsedatum. Men hur länge man jobbat på arbetsplatsen är rimligen ingen hemlighet. Att turordningslistan är öppen är en garanti för att medlemmarna ska lita på oss – och för att vi som förhandlar ska tvingas vara noggranna och inte lockas att gå med på något dumt.

Att bli fråntagen sin rätt

Ibland kan turordningsfrågor vara snåriga. Sammanlagd anställningstid på folk som kommit och gått kan t.ex. vara svårberäknad och det är inte alltid rätt i företagets papper.
Oftast gick det bra i våra förhandlingar och alla kände sig rätt behandlade i slutändan. Men det hände också vid något tillfälle att vi faktiskt tabbade oss och gjorde fel. Och jag har väl sällan upplevt sådan ilska och bitterhet från berörda medlemmar som när vi gjort en sådan tabbe! Det finns få saker som berör människor så illa som att bli förbigångna i en turordning, bli fråntagna sin lagliga rätt.
Det är nåt som facket borde tänka på när man ”dealar” med företagen om turordning. Lojaliteten och tilltron till facket får ordentliga smällar. LAS stadgar individens rätt, inte fackets. Det ska mycket till för att facket ska sälja ut individens rätt, och man måste förstå konsekvenserna.

Att hålla sig väl

När facket accepterar avvikelser från LAS, så innebär det att man godkänner att en arbetare, som enligt lagen skulle fått stanna, får kicken. Någon annan får stanna i stället. Att människor ser detta hända, ökar benägenheten att hålla sig väl med chefer och arbetsledare, eftersom det uppenbarligen är det, inte LAS-reglerna, som kommer att rädda ditt jobb. Man får den här tankekedjan: ”Om jag håller mig väl med arbetsledningen så kommer jag att få stanna vid nästa nedskärning, för arbetsledarna kommer att vilja behålla mig och facket kommer att låta dem göra det, även om det finns andra som jobbat längre. Det brukar bli så när de dealar. Så jag undviker att irritera arbetsledningen genom att tjata om det där tillägget jag borde ha, eller den där arbetsskaderisken som jag vet om.”
När det blir så, så har facket tappat en grundläggande funktion: Att göra det tryggare för individen att luta sig mot kollektivet och facket än mot arbetsledningen. Detta att ”hålla sig väl” får katastrofala konsekvenser för styrkeförhållandet mellan arbetsgivare och arbetare och i förlängningen urholkas alla andra regelverk.

Att skämma bort arbetsgivarna

Ytterligare en långsiktig konsekvens av dealande med LAS är att arbetsgivarna blir bortskämda och anser det mer och mer självklart att de ska få strunta i reglerna. Detta leder förr eller senare till att lagen försämras eller tas bort. Såna här saker står inte still, och man måste betänka vilken utveckling man bidrar till. När reglerna försvinner så kommer LAS inte längre ha värde ens som bytesvara.
För mera resonemang om hur sådana förändringar sker, rekommenderar jag de tidigare blogginläggen Anställningstryggheten är död samt 2010-talets klasskampsvåg.

Uppdatering 2013-02-06: Anställda sägs upp med ett simsalabim (Svd Kultur)

Jag skrev i det här inlägget om hur den lilla Lerniaklubben höll på turordningsreglerna. I ett senare inlägg (4 jan 2016) har jag skrivit om att den stora Volvoklubben gjorde tvärtom: Släppte allt. Om att förhandla duktigt.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 14 december, 2012 i Hur det ligger till, LAS, Osäkra anställningar

 

De arbetslösas skitiga skugga

Inlagt 11 december 2012

Det är skitigt på Sveriges sjukhus.

Artikel i DN 2012-12-11
Artikel i DN 2012-12-12

Skiten ligger i hörnen som kvarglömda skuggor av människor som går arbetslösa fast deras arbete behövs. Vore de människorna där, så skulle det inte vara skitigt. För det är inte människorna som är skitiga, det är deras frånvaro. Som är. Skit.

skugga

Jag ska upprepa mig (det är inte första gången). Så här skrev jag i ett inlägg här på bloggen den 20 november 2011:

Nu ljuger de i teven igen

Just nu, när jag skriver detta, ljuger de i teven igen.

I Agenda sitter s.k. experter och säger att en anledning till att unga går arbetslösa är att ”de okvalificerade jobben har försvunnit”. Det är helt enkelt en fet lögn.

De okvalificerade jobben, i den meningen att de inte kräver akademiska eller andra långa utbildningar (men som är kvalificerade i meningen viktiga), de jobben har inte försvunnit. De har lämnats obemannade. Det gäller massor av jobb, inom allt från vård, omsorg och städning till tillverkning, lager och kommunikationer.

I så många branscher och sektorer råder en skandalös underbemanning. Man har lyckats med att tvinga de arbetande att springa fortare så att man slipper anställa fler. Och framför allt, massor av arbetsuppgifter som borde utföras blir helt enkelt inte utförda.

Det är inte första gången jag skriver om detta på min blogg, och förmodligen inte den sista heller. Jag kommer att fortsätta att säga att kejsaren är naken tills alla underbemannade vägrar vara underbemannade och tvingar ”experterna” att sluta ljuga.

De arbetslösa går inte arbetslösa för att de är okvalificerade eller för att las-reglerna hindrar dem från att komma in. De går arbetslösa därför att någon tjänar på det.

 
1 kommentar

Publicerat av på 11 december, 2012 i Arbetslöshet, Hur det ligger till

 

Anställningstryggheten är död – men var är mordplatsen?

Inlagt 6 november 2012

För mig är visstid en följetong utan slut, skriver Mia Mårtensson i Aftonbladet. Vi är många som är med i den följetongen. En stor andel unga traskar i visstidsträsket, likaså många som tidigare har haft en fast anställning men blivit av med den därför att deras arbetsplats har lagts ned eller skurit ned. Chansen för en person som är arbetssökande idag, att få en fast anställning, är liten.

Anställningstryggheten är död. Men vem är skyldig, och var är mordplatsen? För att ta reda på det så måste vi nysta upp en lång tråd. Vi börjar på 1970-talet. (Den här texten är ett avsnitt ur en längre artikel, skriven 2008, Ombudsmannen som talade sanning.)

Strejkvåg ger lag om fasta jobb…

Efter strejkvågen i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet kommer nya arbetsrättsliga lagar. En av dem är Lagen om anställningsskydd, LAS. Arbetsgivarna ska inte längre ha rätt att sparka folk hur som helst.
Grunden är LAS § 4, där det står att anställningar ska vara tillsvidare, alltså fasta anställningar. Arbetsgivaren måste ha objektiva skäl för att ge någon en tidsbegränsad anställning. Exempel på godtagbara skäl är att en anställd är sjuk eller barnledig (då är det ok att ta in en vikarie) eller att man fått en tillfällig stororder (då får man anställa för tillfällig arbetsanhopning). I LAS §5 räknas upp vilka skäl som kan accepteras för visstidsanställning.

På 80-talet är vi fastanställda…

Under 1980-talet finns, på de flesta arbetsplatser, fler fast anställda än vad som exakt behövs för att klara arbetsuppgifterna. Också det är en följd av tidigare stridsvågor på arbetsplatserna och ett mått på arbetarnas relativa styrkeposition. 15 % överanställning är normalt. Kommer någon ihåg det? Det är egentligen ingen överanställning, utan en buffert som gör att man klarar normal korttidsfrånvaro och arbetstoppar utan att behöva ta in extrafolk. Bufferten gör också att även de individer som inte är superstarka klarar att ha ett jobb.

… på 90-talet blir vi färre…

Under 1990-talet dras bemanningen ner i stort sett överallt. Endast så många fastanställda som absolut behövs, eller färre, blir kvar. Denna skärpta utsugning ökar företagens vinster.
Vid frånvaro och arbetstoppar får de kvarvarande anställda springa benen av sig, plus att man kompletterar med visstidsanställda. De anställs för vikariat, tillfällig arbetsanhopning och de andra möjligheter som finns i § 5.

… och det är ingen slump …

Visstideriet är en följd av den skärpta utsugningen, men det är också en strategi i sig, avsedd att ändra styrkeförhållandet på arbetsplatserna. En chef på min arbetsplats kommer från ett arbetsgivarseminarium och meddelar glatt: – Målet är att 40 % av arbetsstyrkan på alla arbetsplatser ska bestå av personer som rings in efter behov. Varför är chefen glad? Han har förstått att osäkra anställningar gör både individen och arbetarkollektivet svagare. Då minskar kraven på arbetsgivarna att följa befintliga avtal och lagar, vilket innebär att de kan flytta fram sina positioner på flera kampavsnitt.

… visstideriet börjar på arbetsplatserna…

Arbetsgivarna börjar pressa mot LAS gränser. Möjligheterna i § 5 utnyttjas maximalt. Alla som var fackligt aktiva under 90-talet kan nog komma ihåg att det blev allt svårare att hålla koll på att vikarier verkligen vikarierade för någon och att ”tillfällig arbetsanhopning” verkligen var tillfällig.
Många försöker hålla ställningarna, men något allmänt uppror på arbetsplatserna leder det inte till. Arbetsgivarnas strategi är alltså framgångsrik – och då kommer nästa steg: Politisk propaganda och lobbying för att slå fast framstegen i lagen.

… ojojoj…

Oj oj oj, det är så besvärligt med alla dessa olika former av visstidsanställning, gnölar arbetsgivarna. Fast de själva har skapat besvären genom att ta bort den fast anställda bufferten på arbetsplatserna.
Facket och politikerna nickar med, oj oj oj vad det är besvärligt.

… sen slås försämringarna fast i lag…

Riksdagen beslutar om en ny paragraf i LAS, § 5a, ”överenskommen visstidsanställning”. Arbetsgivarna får möjlighet att visstidsanställa utan angiven orsak. Fast bara fem personer i taget. Detta sker redan 1996 (under regeringen Persson).

… sen ett steg till i kollektivavtalen…

Arbetsgivarna nöjer sig givetvis inte med § 5a, utan pressar vidare ute på arbetsplatserna. I många kollektivavtal släpper facken efter – det blir fritt fram att visstidsanställa fler än fem personer utan särskilda skäl. Till exempel i livsmedelsavtalet: Det är ok att visstidsanställa hur många som helst. Fast inte längre än 12 månader. Vilket gör att många anställs i max elva och en halv månad…

… Maud försöker springa före…

2006 föreslår Maud Olofsson att anställningsskyddet i princip ska tas bort helt för ungdomar. Det blir ett jäkla liv om den saken. Trots att Mauds förslag är i praktiken nästan genomfört – utan att det blivit ett jäkla liv! Hur stor andel ungdomar hade fasta anställningar 2006? Maud vill helt enkelt spika fast tendensen för att komma vidare. Men hon tar ett lite för stort kliv och då blir det motreaktioner.

… men det fixar sig på annat sätt …

Det fria visstideriet har alltså släppts in i kollektivavtalen. Nästa steg är åter LAS. Nu försvinner § 5a. I stället skrivs § 5 om och man tar in anställningsformen ”allmän visstidsanställning”. Det blir fritt fram att visstidsanställa hur många som helst utan särskilt skäl. Fast det är rättvisare än Mauds förslag, det kan ju drabba alla, inte bara ungdomar! Beslutet om förändringen tas under regeringen Persson, och lagen klubbas igenom 2007 under regeringen Reinfeldt.

… så går det till.

Riksdagen slår spiken i kistan där anställningstryggheten ligger lik – men det är inte riksdagen som är mordplatsen. Dådet begicks på arbetsplatserna, i arbetsgivarnas kamp för sina intressen – klasskampen.

Vad kan vi lära av detta? Fortsättning följer här: 2010-talets Klasskampsvåg: Sänkta löner? 

Läs även: Turordningslistan på väggen.

 
 

Fem punkter och ett svart hål

Inlagt 5 november 2012

I Dalarnas Tidning skriver Karl-Petter Thorwaldsson, ordförande i LO, och Hans Svedberg, ordförande LO-distriktet Dalarna och Gävleborg, en artikel med rubriken Fem punkter mot arbetslösheten.

Vilka är då dessa punkter? Det handlar som vanligt om att göra de arbetslösa mer anställningsbara (samt ännu lite fler subventionerade jobb).
Jag säger inte att vart och ett av dessa förslag är felaktigt. Det är klart att om det verkligen saknas utbildat folk inom en viss yrkeskategori så bör det finnas möjligheter att omskola sig till de jobben. Det är en fråga som arbetsgivarna borde driva. Det är inget av dessa fem LO-förslag som inte arbetsgivarsidan lika gärna kan driva. Finns det verkligen inget annat perspektiv? Jo, det finns – de arbetandes perspektiv.

Den strukturella anledningen till arbetslösheten, det svarta hålet, nämligen underbemanningen på arbetsplatserna, berörs inte med ett ord. Jag talar då alltså inte om när det fattas folk för att ingen med den kompetensen finns att anställa, det är en bråkdel av underbemanningen som beror på sådant. Den generella underbemanningen är helt avsiktlig och finns därför att den ger vinst, den är lönsam. Inte lönsam för de arbetande, inte för de arbetslösa, inte för samhället, men för dem som tar vinsterna.

Särskilt djupt gapar detta svarta hål i just LOs förslag. Vilka ska kräva rimlig bemanning på arbetsplatserna, om inte arbetande och fackföreningar? Vilka ska peka på sambandet mellan underbemanning och arbetslöshet, om inte arbetande och fackföreningar?

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Fråga random arbetande person: Är ni tillräckligt många där du jobbar, för att de arbetsuppgifter som ska utföras ska kunna utföras, och dessutom utföras väl, och till rimliga arbetsförhållanden för er som jobbar? Eller skulle ni behöva vara tio där ni nu är nio? Och nästan alla kommer att svara: Ja, det skulle vi verkligen behöva vara.
Det finns naturligtvis undantag. Någon kommer att svara: Nej hos oss är det faktiskt lugnt, vi behöver inte vara fler. Men någon annan kommer att svara: Tio där vi nu är nio, det räcker inte, vi skulle behöva vara dubbelt så många som vi är nu.

Om vi vore tio överallt där vi nu är nio, då skulle det inte finnas någon arbetslöshet. Men för att detta svarta hål ska fyllas så krävs det att vi ute på arbetsplatserna inte accepterar att jobba underbemannade. Det är något som kräver folkrörelse på arbetsplatserna. Kan det vara därför den frågan inte nämns i LO-företrädarnas förslag?

Mera tjat på denna blogg om arbetslösheten finns i kategorin Arbetslivets villkor – arbetslöshet.

 
4 kommentarer

Publicerat av på 5 november, 2012 i Arbetslöshet

 

Är det inte jag, så är det du.

Inlagt 23 september 2012

Jag är förbannat trött på att höra samhällspolitiska diskussioner och förslag som sägs handla om arbetslösheten, men som inriktar sig på de arbetslösa.

Om man daltar med arbetslösa eller trakasserar dem, höjer deras ersättning eller sänker den, gör det ingen skillnad på arbetslösheten. Det gör skillnad på andra viktiga saker, men inte på antalet jobb.

Att lära folk skriva CV eller omskola dem, så att de blir mer anställningsbara, skapar inga jobb. Om en individ blir mer anställningsbar, och kommer längre fram i kön, så är det någon annan som kommer längre bak i kön.

Om jag struntar i att söka ett jobb, så får någon annan det jobbet. Jag struntar inte, jag vill gärna ha ett jobb. Ett vanligt jobb på den vanliga arbetsmarknaden. Men får jag ett, så påverkar det inte hur många som går arbetslösa. Är det inte jag, så är det du.

Varje politiskt parti eller debattör som diskuterar arbetslöshet utifrån åtgärder för (eller mot) arbetslösa, diskuterar kejsarens nya kläder. Det vill säga ingenting.

Hur många arbetstillfällen det finns beror på helt andra saker. Läs även: Löfven och Andersson letar där det är ljust.

TRE ÅR SENARE: Martin Klepke skriver i tidningen Arbetet 22 maj 2015: Inget samband mellan a-kassa och arbetslöshet. Vilken överraskning.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 23 september, 2012 i Arbetslöshet

 

De svårorganiserade organiserar sig

 Initiativtagare till det fackliga nätverket.

Inlagt 7 september 2012

Arbetare som är anställda av bemanningsföretaget Lernia i Göteborg har själva dragit igång ett fackligt nätverk ”eftersom det är vår enda möjlighet att vara säkra på att vi får allt som vi idag redan har rätt till och för att kunna kämpa oss till bättre villkor”. De har tidigare inte haft någon fackklubb att snacka ihop sig i, även om de varit fackmedlemmar.

Ett mycket bra initiativ underifrån. Det är svårt att organisera bemanningsanställda av en rad olika skäl. Vilka ska bättre kunna göra nåt åt saken än de själva?

Nu har det färska nätverket mindre trevliga saker att ta i. Volvo i Göteborg drar ner på produktionen och gör sig av med ca 280 bemanningsanställda. Jäkligt bra att man då ser till att informera arbetskamraterna om vilka regler som gäller i samband med uppsägningar och vilka rättigheter man har.

Ett exempel är raden om rätt till företräde till återanställning, som ska finnas på en skriftlig uppsägning. Det händer att en chef kryssar i NEJ-rutan trots att arbetaren egentligen har rätt till återanställning. Och arbetaren kanske tänker att Jaha, så är det väl då.

Man kan inte ens säga ifrån när chefen sätter kryss i fel ruta, om man inte vet sina rättigheter. Och det är inte medfött att känna till dem, sånt måste vi berätta för varann. Det gör man i lernias fackliga nätverk.

Här är nätverkets blogg!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 7 september, 2012 i Folkrörelsestrategi, Osäkra anställningar

 

Det kriminella företagsklimatet

Inlagt 9 juni 2012

Tro inte att den nedre gränsen för utartningen av det svenska arbetslivet går vid skärpt utsugning och vid nonchalerade avtal och arbetsrättslagar. Det finns inget jämviktsläge. Det som går neråt fortsätter neråt så länge vi inte driver utvecklingen åt andra hållet.

Arbetsgivare och deras företrädare talar ofta om vikten av ett ”ett gott företagsklimat”. Detta i en tid då vinsterna ökar och inkomstklyftorna blir allt djupare. Och där nere i undervegetationen råder ett rent kriminellt klimat där alla sätt att suga varje droppe ur andras arbete är tillåtna.

Så nej, det är inte ett gott företagsklimat som saknas, det är ett gott arbetarklimat.

För en vecka sedan blev en fackrepresentant uppsökt i sitt hem, misshandlad och under knivhot tvingad att ta tillbaka de krav som framförts i förhandling med ett bemanningsföretag.

Det är inte en vanlig händelse. Men å andra sidan inte heller en oväntad händelse, med tanke på hur det ser ut i bemanningsbranschen.

”Många bemanningsföretag har ägare, eller anknytningar till personer, med ett långt kriminellt förflutet och det är långt ifrån ovanligt att företagen använts till att tvätta pengar åt kriminella gäng. Det var alltså bara en tidsfråga tills de skulle börja misshandla och mordhota fackföreningsrepresentanter.”

Pressmeddelande från SAC.

Artikel i Arbetaren.

Artikel i Arbetet.

Artikel i Aftonbladet.

Uppdatering 2012-07-19 Ytterligare en våldsam företagare: Hotellchefen misstänks ha slagit ner fackets ombudsman.

 
1 kommentar

Publicerat av på 9 juli, 2012 i Osäkra anställningar

 

Fackets nio barn

Inlagt  5 juli 2012

Vad kommer att hända sen, när hundratals osäkert anställda efter en lång och svår strid fått fasta anställningar på Nestlés Kabirwala-fabrik i Pakistan?

Kanske samma sak som hände på Unilevers fabrik i Rahim Yar Khan, där det globala livsmedelsfacket IUL år 2010 drev igenom fasta jobb för kontraktsanställda och tillfällig personal.

Malin Klingzell-Brulin berättar i Mål & Medel: ”Unga arbetare kunde nu börja planera för framtiden och inom en månad hölls 19 bröllop och ett år senare föddes nio barn som i folkmun kom att kallas för IUL-barn.”

De som profiterar på vårt arbete och på vår arbetslöshet, de snackar om flexibilitet, anställningsbarhet, företagsklimat…

Vad det egentligen handlar om är hur vi vill leva.  I Pakistan såväl som i Sverige. Om det bara finns ett NU, en väntan på ett telefonsamtal, en dagslön, ett uppehållstillstånd, en bostad – eller om det finns en framtid i våra liv.

Läs Malins ledare i Mål & Medel.

Läs mitt tidigare inlägg om Kabirwala-arbetarna: Vi har gjort det omöjliga – Nu är vi fastanställda .

 
 

Flexibilitet på våra villkor! säger Volvoarbetarna i Umeå

Inlagt 30 juni 2012

I mitt förra inlägg, den 16 juni, berättade jag varför 90% av dagskiftet på monteringsverkstaden på Volvo Lastvagnar i Umeå hade valt att gå hem i ordinarie tid den 15 juni och varför företaget betraktade detta som en olovlig stridsåtgärd.

Det lokala avtalet om variabel arbetstid (”VAT”) har metallklubben accepterat under förutsättning att företaget inte tar in bemanningsföretag. Nu hade företaget meddelat att de avser att ta in bemanningsföretag, och metallklubben hade därför sagt upp avtalet.

Här kommer en uppföljning.

Metallklubben på Volvo i Umeå höll medlemsmöte den 22 juni och beslutade då om att genomföra en medlemsomröstning under de följande dagarna. Frågan som ställdes till medlemmarna var om de vill att klubben ska stå fast vid att avtalet ska vara uppsagt.

Den 28 juni var medlemsomröstningen genomförd på alla avdelningar och så här blev utfallet:

82% röstade för att klubben ska stå fast vid uppsägningen av avtalet.

På de avdelningar som idag är berörda av detta avtal röstade 87% för att avtalet ska bort. Bland dem som inte har avtalet röstade 70% för att det ska bort. Klar majoritet både bland de direkt berörda och övriga medlemmar alltså.

Enligt klubben har över 90% av de medlemmar som är närvarande på fabriken röstat. (En del har hunnit gå på semester.)

Så här lyder det uttalande som medlemsmötet antog den 22 juni:

Uttalande från klubbmötet: Nej till bemanningsföretag

Vi har medverkat till att skapa ett lokalt system för flexibilitet på fabriken. Vi har förändrat och anpassat efter företagets önskemål. Det har varit en kompromiss. Vi har haft ett villkor – inga bemanningsföretag.

Vem får betala flexibilitetens pris
I flexibilitetens namn försämras idag tryggheten, arbetsvillkoren blir hårdare och vårt inflytande minskar. Det är bara att se sig om vad som händer på arbetsmarknaden.
Med bemanningsföretag försämras förutsättningar för arbetsrotation, kvalitetsarbete, säkerhet och andra viktiga delar i vår vardag på jobbet. Vi är starkt kritiska mot företagets beslut om att anlita bemanningsföretag. Det handlar om våra arbeten, vår arbetssituation och vår framtid.

Vi tänker på arbetets villkor
Vi är oroliga och bekymrade över företagets ensidiga bild av flexibilitet. Den handlar om att lägga ansvaret för personalneddragningar utanför bolaget, utan hänsyn till vilka konsekvenser detta får för vårt dagliga arbete. Om vi ser till arbetets villkor och utveckling, kan vi bara se negativa konsekvenser av bemanningsanställningar. Varför får vi ingen diskussion om detta? Vem tar ansvaret för framtidens jobb?

Lyssna på oss!
Vi representerar tiotusentals år av anställning på Volvo. Vi har lagt ner stor del av våra vuxna liv med att tillverka lastbilshytter. Vi har valt det och vi har valt att stanna kvar. Vi vill fabrikens bästa. Vi är beroende av dess framtid.

Vi uppmanar ledningen på alla nivåer inom Volvo att överväga helheten när flexibilitetens pris ska värderas. Vi accepterar inte att betala med sämre arbetsvillkor och utarmade jobb.

Respektera vår oro! Sök lösningar istället för konflikt! Företaget kan välja och få en fungerande flexibilitet utan bemanningsföretag!

Metallklubben/

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 30 juni, 2012 i Osäkra anställningar

 

Varför arbetarna gick hem från Volvo i Umeå

Inlagt 16 juni 2012

Igår den 15 juni 2012 gick 90% av arbetarna i monteringsverkstaden på Volvo Lastvagnar i Umeå hem från arbetet kl 11.06.

Så här säger företagets platschef Mona Edström Frohm om det:
– De lämnade olovligen arbetet och gick hem i förväg. De skulle ha arbetat till klockan 16. Jag ser oerhört allvarligt på det här. Det är olovlig frånvaro och är man rent formell så brukar man ju kalla det för en olovlig stridsåtgärd.

Rapporter i media: Svt Västerbottennytt   GP   VästerbottenKuriren

Vad säger då arbetarna själva om saken?

Så här är det, om jag fattat rätt, i enkel sammanfattning:
Det finns ett avtal om variabel arbetstid på Volvofabriken Umeå.
(Avtalet innebär att företaget kan lägga ut mer arbetstid under vissa perioder och mindre under andra.)
Metallklubben godkände detta avtal under förutsättning att företaget inte tar in personal från bemanningsfirmor.

Nu har företaget gjort klart att de tänker börja använda bemanningsfirmor. I och med det anser de berörda arbetarna att avtalet om variabel arbetstid inte längre gäller. Därför gick de hem i ordinarie tid, kl 11.06, och struntade i att stanna kvar till kl 16 som företaget ville att de skulle göra med hänvisning till arbetstidsavtalet.

– Ja det är ju 15 juni idag. Och fritid.

Det är nåt speciellt med datumet den 15 juni och arbetsplatskonflikter.

Den 15 juni 1995 gick arbetarna på Stockholmsbagarn ut i vild strejk. Detta som ett led i kampen för att stoppa en stor nedskärning och rivning av lokala avtal. (De vann striden).

Den 15 juni 2009 var det dags för arbetarna på Lagena. De strejkade mot företagets plan att byta ut fast anställda mot bemanningsföretag.

Sopgubbarna på Resta missade dock detta datum i juni 2010. Men de satte sig den 22:a.

Den 15 juni 2012 var det alltså Volvo-arbetarnas tur. Fast det var ingen vild strejk. De gick bara hem när de skulle!

Bra gjort, säger jag. Det ska bli intressant att se vad som händer i fortsättningen.

30 juni 2012: Fortsättning följer här.

Bild: Robert Nyberg förstås.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 16 juni, 2012 i Osäkra anställningar

 

Vi har gjort det omöjliga – Nu är vi fastanställda

Inlagt 7 juni 2012

En överenskommelse har nåtts som innebär att hundratals osäkra anställningar kommer att bli fasta anställningar på Nestlés Kabirwala-fabrik i Pakistan. Detta efter en lång och svår konflikt.

Det blir slut på åratal av osäkra anställningar för hundratals arbetare som för första gången kommer att ha trygga jobb och också få möjlighet att utnyttja sina fackliga rättigheter.

”Dom sa att vi inte arbetade för Nestlé” säger Ashaf Butt, ledare i arbetarnas aktionskommitté. Han har själv arbetat i sju år i Kabirwala-fabriken. ”I och med den här överenskommelsen är vi erkända som anställda av Nestlé och kan gå till fabriken som fastanställda arbetare för första gången”.

En annan medlem i aktionskommittén, Sakhawaty, som har arbetat i 10 år på Nestlé, säger ”När vi först ställde krav på fasta jobb sa alla till oss att vi var naiva och att det var omöjligt. Men nu har vi gjort det omöjliga”

Kan arbetarna i Pakistan göra det omöjliga så kan vi. Eller?

Bilden visar en demonstration genomförd i februari i år av the Women Workers Federation i Multan till stöd för Kabirwala-arbetarna.

Källa: IUF

Läs gärna mitt förra blogginlägg Vi är alla de 53 som också handlar om Nestlé-arbetare. Och om oss.

 
 

Löfven och Andersson letar där det är ljust

Stressad på jobbet.

Arbetslös.

Inlagt 17 april 2012

Ursäkta mig, men det Löfven och Andersson skriver i sin artikel i DN idag är meningslöst pladder. De utelämnar helt den strukturella orsaken till arbetslöshet i vårt land – att i stort sett alla arbetsplatser är underbemannade.

De letar där det är ljust, inte i mörkret där den tappade nyckeln finns.

Våra arbetsplatser är fulla av mörker, det är skuggorna av människor som borde finnas där, men som vankar hemma i köket. De behövs egentligen, det hör vi på nödropen från alla sorters arbetsplatser, från hemtjänstarbetare, verkstadspersonal, butikspersonal, fabriksarbetare, socialassistenter, brevbärare…

Anledningen till att vi har denna strukturella arbetslöshet, och anledningen till att den förtigs, är att den genererar vinst. Den är bra för dem som tar åt sig vinsterna i vårt samhälle. Ju lägre personalkostnader, desto högre vinst, alternativt desto mer kan man hålla ner skatterna, vilket allra mest gynnar samma grupp av människor som också får del av högre vinster.

Är ni för få på ditt jobb? Det är en fråga jag ställer till många. Ja, svarar de flesta. Borde ni vara tio där ni nu är nio, för att allt som borde göras ska bli gjort på ett bra sätt och under rimliga arbetsförhållanden för er? Ja, svarar de flesta.
Det finns undantag. Någon säger: Nej det är lugnt hos oss, vi behöver inte vara fler. Å andra sidan säger någon annan: Tio där vi är nio, det räcker inte. Vi borde vara dubbelt så många som vi är idag.

Arbetslösheten är under 10 procent. Om vi vore tio överallt där vi nu är nio, då skulle det inte finnas någon arbetslöshet. Det där med utbildning är en marginell fråga – de arbetsplatser som inte kräver lång eller akademisk utbildning är minst lika underbemannade som alla andra. Människor saknas där också, och det är inte människornas fel att de inte får vara där de behövs.

De arbetslösa kan inte åstadkomma fler arbetstillfällen. Däremot kan de som arbetar göra det. När vi dagligen och stundligen försöker rädda situationen i mörkret genom att stressa och fixa och ofta genom att göra ett halvdant jobb – då håller vi samtidigt andra arbetslösa. Konsekvens: Sämre samhälle. Sämre liv för arbetande och arbetslösa. Det är vi, arbetarklassen, som accepterar dessa förhållanden – ur den synvinkeln är det vårt ansvar. Men vårt ansvar är inte att göra oss anställningsbara utan att sätta stopp för den generella underbemanningen, den skärpta utsugningen av människor på arbetsplatserna.

 
7 kommentarer

Publicerat av på 17 april, 2012 i Arbetslöshet, Hur det ligger till

 

Att bli av med sin hund. Eller sitt jobb. Om LAS §39.

Inlagt 11 april 2012

En tjuv har snott din fina hund. Domstolen dömer tjuven som skyldig. Tänk om tjuven då kan välja att behålla hunden mot ett förutbestämt skadestånd till dig. Och att det inte hjälper om du säger: Jag vill inte ha skadestånd, jag vill ha tillbaka min hund!
Stötande för dig och för det allmänna rättsmedvetandet, eller hur? Men så funkar LAS §39 – ett kryphål i anställningstryggheten som alla arbetande människor bör känna till.
(Kennelklubben får ursäkta att jag jämför jobb och hundar.)

Den märkliga paragrafen

Ett företag säger upp en anställd utan att ha lagliga skäl till det. Personen har inte misskött sig på ett sådant sätt att det räcker för uppsägning.

Facket går in och förhandlar, men företaget backar inte utan står fast vid uppsägningen. Facket driver tvisten till arbetsdomstolen. Arbetsdomstolen dömer att uppsägningen var olaglig och att den anställde ska komma tillbaka till arbetet.

Men då finns paragraf 39 i LAS. Där står det att arbetsgivaren kan vägra rätta sig efter arbetsdomstolens dom och istället betala den anställde ett skadestånd som är förutbestämt i lagen.
(16 månadslöner vid mindre än fem års anställningstid, 24 månadslöner vid minst fem men mindre än tio års anställningstid, 32 månadslöner vid minst tio års anställningstid.)

Du kan alltså bli utköpt utan att vilja det själv. Och då hjälper det inte om du säger: Jag vill inte ha skadestånd, jag vill ha tillbaka mitt jobb!

Vad kan man göra?

När man förstår att företaget siktar på §39, så är det alltså inte mycket man juridiskt kan göra åt saken. Ibland landar det i en förlikning, där den anställde slutar ”frivilligt” – mot en summa pengar. Då  har facket hjälpt till. Arbetsgivaren slipper rättegångskostnader och långvarig process med mediauppmärksamhet.

Ett exempel: Den facklige förtroendemannen Eddie Morén som efter 34 års anställning på det Bonnierägda DNEX-tryckeriet avskedades och avvisades från arbetsplatsen på osakliga grunder. Han gick med på att sluta ”självmant” i utbyte mot en pensionsförsäkring värd 800 000 kr.

Det är alltså jämförelsevis dyrt för företagen att använda §39 eller att förlikas på en högre nivå. Det används inte så ofta. Bara när ett företag väldigt gärna vill bli av med någon, t.ex. en ”besvärlig” facklig företrädare, som de inte har lagliga skäl att säga upp.

Om en ombudsman i det läget säger ”det här ordnar vi, var inte orolig”, då är ombudsmannen inte riktigt ärlig. Det kanske ordnar sig, men det finns ingen garanti. Om ombudsmannen lugnar den uppsagdes arbetskamrater med att säga ”det här driver vi till AD, företaget har inte rätt att göra så här” utan att tala om att §39 finns, då är det vilseledande information.

Om arbetskamraterna vill att den olagligt sparkade personen ska finnas kvar på jobbet, då kan de inte luta sig tillbaka. Man måste förstå att företaget gör en avvägning. Det väger uppenbarligen tungt – för företaget – att få bort en misshaglig person från arbetsplatsen. Och, i ett längre perspektiv, att få andra att vara rädda för att råka ut för samma sak. Vad kan väga tyngre i den andra vågskålen och få dem att avstå från sin plan? Vad kan kosta mer, på kort sikt och i längden? Det är sånt man måste diskutera.

I grunden bör finnas något som inte behöver diskuteras: solidaritet och sammanhållning. Det de gör mot en av oss, det gör de mot alla.

En naiv tilltro

På min f.d. arbetsplats Stockholmsbagarn uppmärksammade vi den här paragrafen 1985. Vi skrev en motion till Livs kongress där vi föreslog att vårt förbund skulle verka för att få bort paragraf 39. Eller ändra den, så att efter en dom där företaget fällts, ska det vara upp till den anställde om hen vill komma tillbaka till jobbet eller ta ett skadestånd istället.

De som talade mot motionen ville inte riktigt tala klarspråk om argumenten för att ha kvar paragrafen. Men det talades om nödventil, och antyddes att det kan finnas personer som av nån anledning inte längre går att ha kvar på en arbetsplats, att alla andra hotar med att säga upp sig etc. Och då ska den här möjligheten finnas, för allas bästa.

Jag kan faktiskt förstå det argumentet. Men om man tror att arbetsgivarna bara använder detta kryphål för allas bästa, då har man en naiv tilltro till klassamarbetet.

Ett stoppat utköp

Vi fick inte igenom vår motion. Men eftersom vi hade diskuterat den i klubben (alla våra motioner hade varit ute till diskussion och omröstning på arbetsplatsen) så var alla medvetna om §39. Det hjälpte till i det beslut som mina arbetskamrater tog några år senare, 1988, då företaget ville sparka mig. Det var helt klart att det inte fanns lagliga skäl att kicka mig, jag hade skött mitt jobb och mitt fackliga uppdrag, men företaget var inställda på att använda sig av §39 (vilket också slank ur personalchefen).

Arbetskamraterna resonerade då ungefär så här: Skogaholms är beredda att bryta mot lagen och ta skadestånd för det. Ok, då är vi också beredda till att bryta mot lagen och ta skadestånd för det. Och så varslade de om otillåten strejk. De höll slutna omröstningar på alla avdelningar. Över 90% röstade för att lägga ett strejkvarsel. Varslet gick ut på att strejk skulle bryta ut om företaget inte backade inom fyra dagar. En strejkkommitté bildades och strejken började förberedas. Företaget backade på den fjärde dagen. Och jag blev kvar på jobbet.
Tack för det, arbetskamrater!

Uppdatering 30 december 2020

Jag har fått en del frågor om det här gamla inlägget, bland annat om vad som hade hänt om det verkligen blivit strejk. Jag har därför skrivit ett nytt inlägg idag: Vad händer om man strejkar vilt?

 
2 kommentarer

Publicerat av på 11 april, 2012 i Blandat, Hur det ligger till, LAS

 

Vi kallar det bemanningshelvetet

Inlagt 18 mars 2012

”Att vara timanställd på ett bemanningsföretag, att vara daglönare, är att kränkas in i ett omänskligt system. Du blir ägd. Du arbetar och kommer alltid förbli fattig. Du varken flyter eller sjunker, du trampar bara vatten.”  Kristian Lundberg i Och allt ska vara kärlek.

 Bild från strejken på Lagena.

I Göteborg ordnar Förbundet Allt åt Alla en temadag lördagen den 31 mars 2012 som de kallar Vi kallar det bemanningshelvetet.
Plats: Kvinnofolkhögskolan i Göteborg

Det handlar om organisering, Volvo, Lagena, lagstiftning, debatt, tjöt, bokbord mm.
Facebookevent.

I Stockholm ordnar Arbetarrörelsens arkiv en temavecka med lunchseminarier (inkl soppa till självkostnadpris) om bemanningsbranschen 24-27 april 2012, varje dag kl 12-13.
Plats: Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Upplandsgatan 4

Tisdag 24/4: Anette Thörnqvist: Otrygga anställningar i ett historiskt och internationellt perspektiv
Onsdag 25/4: Magnus Nilsson: Litteraturen och bemanningsföretagen
Torsdag 26/4: Jonas Söderqvist: Det uthyrda arbetet i historiskt perspektiv
Fredag 27/4: Paneldiskussion om bemanningsföretag

 
1 kommentar

Publicerat av på 18 mars, 2012 i Osäkra anställningar

 

Tillägg till snabbkursen i akasse-försämringar

Inlagt 6 mars 2012

I förra veckan skrev jag här en Snabbkurs i akasse-försämringar

Där gick jag kortfattat igenom de ändringar som genomfördes 1 januari 2007, och som förklarar varför färre människor idag är med i akassan och varför färre får ersättning från akassan.

Men kursen behöver kompletteras med ytterligare en viktig försämring som genomfördes senare – den 7 april 2008.

Uppstämpling

FÖRE 7 april 2008
Om du arbetar deltid eller som timmis så att du jobbar en del av en vecka men inte hela veckan, så får du ”stämpla upp”.
Exempel: Du söker heltidsjobb och får ersättning från akassan 5 dagar i veckan. Du får ett extrajobb och jobbar 16 timmar i en vecka. Då får du stämpla upp – du får akassa för 3 dagar den veckan.

EFTER 7 april 2008
Möjligheten att stämpla upp begränsas. Du får använda högst 75 av dina 300 akassedagar till att stämpla upp. När du har använt 75 av dina akassedagar till att stämpla upp, så får du sen akassa bara de veckor då du är helt arbetslös. Då kan det bli en ren ekonomisk förlust att rycka in på tillfälliga jobb. Har du ett deltidsjobb blir du tvungen att antingen säga upp dig eller leva på bara deltidslönen.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 6 mars, 2012 i Arbetslöshet

 

Rolig ansökningshysteri och förnuftig ansökningsvägran

CV_i_papperskorgen

Inlagt 28 februari 2012

Berättelsen om Carl

Det här är roligt. Arbetslöse Carl, som fått bassning för att han inte sökt tillräckligt många jobb, fixar en databas som automatiskt spottar ut 62 000 ansökningar över hela landet. ”Jag låter datorn skicka iväg mellan 200 och 400 ansökningar i timmen”

Smart kille som verkligen inte borde ha problem att hitta jobb. Och han har redan fått ett erbjudande. Han kan få bli barnpassare i Schweiz.

Men sektionschefen på arbetsförmedlingen i Lund är inte odelat positiv. Han är tveksam till om det vore en bra idé att alla arbetslösa skickade iväg 62 000 ansökningar. ”Det skulle urholka jobbsökandet. Om arbetsgivarna fick 10 000 mejl per dag skulle de inte ens titta på ansökningarna.”

Därmed kommer vi in på ett äkta problem: Krav på arbetsförmedlarna att anvisa många arbeten, krav på den arbetssökande att söka många arbeten – är avsikten att matcha rätt person med rätt jobb, eller är det en disciplinerande åtgärd i största allmänhet?

Att man som arbetslös tvingas söka jobb som man vet att man inte kommer att få och jobb som man vet att man inte passar för, är inte till någon nytta för den arbetssökande och inte heller för någon arbetsgivare.

Arbetsgivare vill visserligen gärna ha många arbetslösa ”där ute” för att kunna hålla nere löner och andra villkor – men de vill inte behöva bläddra igenom tusen olämpliga ansökningar för att hitta den de vill anställa.

Som tur är – för arbetsgivarna – har de flesta arbetssökande såpass förnuft att de inte söker som automatiska databaser.

Falsklarmet: Var tredje arbetslös söker inte jobb!

2008 gick larmet i media: Var tredje arbetslös söker inte jobb!
Det var ett falsklarm.
Rubrikerna orsakades av ett pressmeddelande från Institutet För Arbetsmarknadspolitisk Utvärdering:

”En tredjedel av AFs anvisningar till ledig plats söks inte. Det uppger arbetsgivarna i en enkätstudie som IFAU genomfört tillsammans med AF. …
Varje år gör arbetsförmedlingarna cirka 600 000–800 000 anvisningar till lediga jobb. Anvisningar är en service till arbetssökande och arbetsgivare, samt ett sätt att kontrollera sökviljan. En tredjedel av de anvisade jobben söks dock inte, enligt arbetsgivarna.”

Det står alltså INTE i pressmeddelandet att var tredje arbetslös inte söker jobb. Det står att av tre jobb som arbetslösa blir anvisade att söka, så söker de två av jobben men inte alla tre.

Arbetslösa söker massor med jobb utöver de som de eventuellt fått anvisade. Det vanliga är att man en gång i månaden ska redovisa vilka jobb man har sökt. Om det vore så att var tredje arbetslös vägrade göra det, hade det möjligen funnits fog för misstanken att var tredje arbetslös inte söker jobb. Men så var det alltså inte.

Ändå braskade media på med sitt okunniga och lögnaktiga larm. Till och med LO-tidningen (nuvarande Arbetet) hade en notis med rubriken Var tredje arbetslös söker inte jobb! Jag skickade ett inlägg med rättelse, men det togs inte in. LO-tidningen voffade med i det allmänna dumskallet mot arbetslösa. Skäms, LO-tidningen!

Förnuftig ansökningsvägran

Det stod också i IFAUs pressmeddelande: ”Arbetsgivarna ger gott betyg åt matchningen: anvisningarna bedöms oftast som realistiska och drygt en tiondel av dem som söker anvisningarna får det sökta jobbet.”

Det kan man tacka de förnuftiga ansökningsvägrarna för.

Så här går det nämligen till i verkligheten:

Arbetsförmedlingen anvisar f.d. lagerarbetaren Pelle att söka ett ledigt lagerarbete. I platsannonsen ställs krav på truckkort, som Pelle inte har. Det är en vanlig situation, ett vanligt problem med ansvisningarna. AF kollar inte vilka krav som ställs och om den arbetslöse uppfyller kraven. De matchar helt enkelt annonser i lådan ”lagerarbete” med arbetslösa i lådan ”lagerarbetare”.
Men varför anger arbetsgivaren specifika krav i annonsen? Jo, hen vill slippa ansökningar från personer som inte uppfyller dessa krav.
Pelle använder sitt förnuft och söker inte jobbet.

Alltså :
1. De som inte söker ett anvisat jobb vet ofta att de ändå inte kan få just det jobbet.
2. Det är bara ett plus för arbetsgivaren att slippa få ansökningar från dessa personer.
3. Det är tack vare de arbetssökandes förnuftiga ansökningsvägran som arbetsgivarna ger gott betyg åt matchningen.

Artiklar om Carl med databasen:
LO-tidningen: Han byggde egen databas – för att söka alla jobb
DN: Carl får ingen a-kassa – nu ska han söka 62.000 jobb

Uppdatering 24 november 2014: Arbetslösa ska slippa meningslöst jobbsökande (DN)

 
3 kommentarer

Publicerat av på 28 februari, 2012 i Arbetslöshet

 

Snabbkurs i akasse-försämringar

Inlagt 27 februari 2012

I Agenda igår talade Fredrik Reinfeldt om akasseförsämringarna som om det enda regeringen ändrat var att kravet på att ha jobbat 70 timmar i månaden höjts till 80 timmar.

Tyvärr tycks inte programledaren ha fördjupat sig i vad som egentligen hände den 1 januari 2007, annars hade hon kunnat pressa honom hårdare. T.ex. kunde man tidigare få akassa medan man söker jobb efter heltidsstudier. Den möjligheten har tagits bort. Beräkningen av akasseersättningen har ändrats, vilket främst drabbar den som har tidsbegränsade anställningar. Etc.

Ytterligare en anledning till att färre får akasseersättning idag är förstås att det blivit mycket dyrare att vara med i akassan. Obs att för att få inkomstrelaterad akassa måste man ha varit medlem i akassan (antingen genom facket eller i Alfa-kassan) ett år. Och för att få gå med i akassan så måste man ha ett jobb.

Här kommer nu en snabbkurs i akasse-försämringar, genom en jämförelse av villkoren FÖRE resp. EFTER 1 JANUARI 2007

Arbetsvillkoret för att få akasse-ersättning

FÖRE
1. Arbetat minst 70 timmar per mån under minst 6 av de senaste 12 månaderna eller
2. Arbetat under minst 450 timmar under en sammanhängande tid av sex kalendermånader. Under var och en av dessa månader skall arbete ha utförts minst 45 timmar

EFTER
1.70 höjs till 80.
2. 450 timmar höjs till 480. 45 timmar höjs till 50.

A-kassa efter studier

FÖRE
Den som studerat på heltid kunde få räkna detta som akassegrundande och sen få akassa medan hen sökte jobb.

EFTER
Möjligheten att få akassa efter studier togs bort.

Akassenivåer

FÖRE
Akasse-ersättningen är 80 % av den tidigare inkomsten. Det finns ett tak på 730 kr per dag under de första 100 dagarna. (Maximal akassa är alltså drygt 16000 kr per månad, före skatt.) Därefter är taket 680 kr per dag.

EFTER
Man börjar på 80%, men taket blir 680 kr per dag redan från början. (Maximal akassa är alltså mindre än 15000 kr i månaden, före skatt.) Nivån sänks sedan stegvis till 65% av tidigare inkomst.

Beräkning av akasse-ersättning

FÖRE
Ersättningen beräknas på vad man haft för inkomst under de senaste 6 månaderna.

EFTER
Ersättningen beräknas på vad man tjänat under de senaste 12 månaderna. Om man t.ex. har jobbat de senaste 6 månaderna och gått arbetslös dessförinnan, så slås inkomsten ut på hela året. Har man tjänat 18000 per månad på jobbet blir resultatet att det räknas som att man tjänat 9000 per månad under året, och akassan blir alltså 80% av det, 7200 kr per månad före skatt.

Akasse-perioder

FÖRE
Efter 300 dagars a-kassa finns möjlighet till ytterligare en 300-dagarsperiod.  Därefter finns möjlighet till ”aktivitetsgaranti”. Då måste man delta i olika aktiviteter för att få akassa.

EFTER
Efter 200 dagar sjunker ersättningen från 80 % till 70 % av inkomsten. Efter 300 dagar kommer man till Jobb- och utvecklingsgarantin. Då sjunker ersättningen till 65 % av tidigare inkomst. För dem som har barn under 18 år sker sänkningen till 65 % efter 450 dagar.

Avgiften till akassan

FÖRE
Akassemedlemmar betalar för sitt medlemsskap ca 90 kr i månaden.

EFTER
Akasse-avgiften höjdes kraftigt. Maximal höjning per medlem 300 kr, alltså från 90 till 390 kr per månad. Avgiften höjdes mest i de förbund som har högst arbetslöshet i sin bransch. Vilket ofta är samma branscher som har mest osäkra anställningar, deltider och låga löner.

Höjningen betalas av de akassemedlemmar som har arbete. Den som går helt arbetslös behöver inte betala höjningen. MEN det räcker att man arbetat en timme under en månad för att man ska bli tvungen att betala den högre avgiften för den månaden. Tufft för timmisar.

Skattereduktionen

FÖRE
Den som betalat akasseavgift fick en skattereduktion (= minskning av skatten) motsvarande 40% av vad man betalat till akassan. Dessutom en skattereduktion motsvarande 25% av resten av fackavgiften.

EFTER
Skattereduktionen togs bort.

PS 6 mars 2012: Ett tillägg till kursen, om begränsningen av deltidsstämpling, som genomfördes 7 april 2008, finns här.

DN-artikel om Reinfeldt och akassan

Relaterat: Mitt blogginlägg från 20 nov 2011: Nu ljuger de i teven igen

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 27 februari, 2012 i Arbetslöshet

 

Äldre VILL jobba längre och unga VILL INTE ha fasta jobb

Inlagt 13 februari 2012

Snacket om frivillighet i pensionssystemet – ”Många VILL jobba längre!” – påminner om något som man ofta fick höra då arbetsgivarna lobbade för att få fritt visstidsanställa och slippa fastanställa. Ett envist upprepat argument under den perioden var: ”Ungdomen VILL inte ha fasta jobb! Ungdomen vill röra på sig och pröva nytt!” (Som om det skulle ha förhindrats av att man har ett fast jobb – man kan faktiskt säga upp sig.)

Kommer ni ihåg det?

Arbetsgivarna lyckades i sitt uppsåt genom att driva igenom förändringar först på arbetsplatserna, sen i kollektivavtalen och till slut i LAS. Nu, när verkligheten hunnit ifatt, hör man sällan ”Ungdomen vill inte ha fasta jobb”-argumentet längre. Det var en reklamslogan som dög tills vi fick granska varan – falsk marknadsföring helt enkelt.

Men när det begav sig, var det ett ofta förekommande pladder – och mycket irriterande att höra när man förstod hur utvecklingen skulle komma att se ut. Visst kan det passa med t.ex. ett timjobb när man pluggar, men hur kul är det när resten av livet kommer och det inte går att få något fast?

Sjukpenningförsämringarna salufördes  med reklambudskapet att det skulle bli bättre för de människor som drabbades. ”De långvarigt sjukskrivna VILL tillbaka till arbetslivet! Och nu ska de äntligen få hjälp!” Den hjälpen visade sig främst bestå i att ge dem sämre sjukpenning eller tvinga dem att leva på socialbidrag.

Nu hör vi ett reklambudskap igen: Många VILL jobba längre!

Idag har man som anställd rätt att stanna på jobbet till 67 om man vill – och om inte orken tagit slut eller arbetsgivaren trixat bort en från jobbet redan dessförinnan.

Visst, det finns människor i t.ex. fria och skapande yrken som kan och vill fortsätta tills penseln faller ur handen – men då hindras man å andra sidan sällan av några las-regler om uppsägning vid 67.  Det har liksom ingen relevans i den här diskussionen.

Att sitta kvar i bolagsstyrelser tycks inte heller ha någon 67-års-gräns. Det hör inte heller hit.

I arbetares jobb är det vanligt att man inte orkar till 67 och inte heller till 65. Inom vissa yrken är det snarare regel än undantag att kroppen och orken tar slut i förtid.

Visst, även bland vanliga anställda finns det ändå de som orkar och vill jobba längre. Men nu handlar inte det här om att ge individen rätt att stanna på jobbet efter 67 och att inget annat förändras. Det handlar om ett pensionssystem som urholkas, ”frivilligheten” kommer att ge oss valet mellan en usel pension eller jobba vidare. Välj och svälj.

Det är inte lika för alla, sa Fredrik Reinfeldt. Vad betyder det?

Är tanken att bemanningen ska dubbleras på de tunga och/eller stressiga jobben så att vi vill och orkar jobba längre?

Nehej, inte det.

Är tanken att tänka flexibelt och ge de som jobbar tungt en bra pension från 60 års ålder?

Nehej, inte det. Man ska byta karriär mitt i livet.

, vilka arbetsgivare kommer att vilja ha de f.d. vårdbiträdena och byggnadsarbetarna som omskolar sig mitt i livet – till vad? Är inte de mindre slitsamma jobben redan upptagna av människor som kunde skaffa sig dem redan från början?

För tanken är väl inte att alla medborgare ska göra sin insats i vården eller på bygget i 20 år, för att alla sedan ska kunna byta karriär?

Nehej, tänkte väl det.

Mina tidigare inlägg i pensionsfrågan:  Höjd pensionsålder? Målet är att bibehålla arbetslösheten samt Och du är 29 år sa du?

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 13 februari, 2012 i Arbetslöshet, LAS

 

Etiketter: , ,

Och du är 29 år sa du?

Inlagt 8 februari 2012

Sedan mitt fasta jobb, som jag haft i 29 år, försvann på grund av fabriksnedläggning, så har jag varvat arbetslöshet med visstidsanställningar, timvik och praktik. I den situationen befinner sig i dagens arbetsliv inte bara de unga utan de flesta som blivit av med ett fast jobb eller inte har haft något. (Fast det märks förstås mest när det gäller de unga, de är ju en hel generation som befinner sig i denna usla sits.)

Under en arbetslöshetsperiod satt jag utan större förhoppningar och letade ställen att söka jobb på. Man svarar ju inte bara på annonser utan försöker på vinst och förlust på andra arbetsplatser också.

Ringde upp ett storkök och drog min ramsa ”Jag har jobbat på bageri i 29 år, men det har lagts ner … blablabla … behöver ni folk?” Den vänliga personalkvinnan svarar att de kan behöva semestervikarier och timvikarier.

Kan jag få komma och presentera mig? frågar jag.

Det ska gå bra, säger hon till min förvåning, och vi bestämmer tid och plats. Samtalet fortsätter.

Personalkvinnan: Och du är 29 år sa du?

Jag: Nej, nej, då hörde du fel. Jag har jobbat på bageri i 29 år. Jag är 58.

Det blir tyst i luren.

Tystnaden säger att personalkvinnan tänker ”Jäklar, en gammal tant, hur ska hon hänga med i tempot”. Men det kan hon ju inte säga högt, så jag får komma i alla fall. Och ser tydligen tillräckligt livskraftig ut för ett vikariat på tre månader, för det är vad jag får, till att börja med.

Det blev faktiskt nästan två års vikarierande i storköket. Tills 1) Sodexo tog över och matlagningen försvann och 2) en bemanningsfirma tog över andra arbetsuppgifter.

Ett tips från coachen till dig som kanske blir tvungen att byta karriär mitt i livet framåt 70-årsåldern, när pensionssystemet försämras: Plocka ut löständerna och prata suddigt, så kanske arbetsgivarn hör fel om din ålder och du får jobb.

  Jag är VISST 29!

Seriöst, det är svårt att få nytt jobb för äldre. Och även om man har jobb kan man bli av med det. Faktum är att det blir allt vanligare att arbetsgivare gör sig av med äldre arbetskraft genom att trixa på olika sätt.

Läs t.ex. här på min blogg om SJ (alla inlägg i kategorin Arbetslivet – Tåg), som la ut sin tågstädning på entreprenad för ett antal år sen. Personalen fick följa med enligt reglerna om övergång av verksamhet. Nu när SJ tar tillbaka städningen i egen regi struntar de i dessa regler, de handplockar och nyrekryterar.  De äldre städarna, trotjänarna, förlorar sina jobb.

Och i de flesta fall där arbetsgivarna (ofta med fackets goda minne) gör avvikelser från turordningsreglerna vid nedskärningar, så hör de äldre till dem som ryker. Icke önskvärda.

Men de äldre gör ur arbetsgivarnas synvinkel nytta i alla fall – som arbetslösa. Det behövs en stor kader av arbetslösa, många sökande till jobben, för att löner och andra villkor ska kunna hållas nere eller försämras. De arbetslösa bidrar på det sättet till högre vinster, och är i högsta grad önskvärda.

Som jag har skrivit om i min förra bloggpost: Höjd pensionsålder? Målet är att bibehålla arbetslösheten.

(Även det här inlägget är inspirerat av intervjun med Fredrik Reinfeldt i DN.)

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 8 februari, 2012 i Arbetslöshet

 

Höjd pensionsålder? Målet är att bibehålla arbetslösheten

Inlagt 7 februari 2012

Ett snabbt inlägg med anledning av bland annat intervjun med Fredrik Reinfeldt i DN idag.

Vad det egentligen handlar om:

Framöver går stora årskullar i pension från arbetsplatserna. Nya måste anställas. Mindre årskullar står på tur. Färre sökande per jobb. Svårare för arbetsgivarna att lönedumpa, lättare för arbetarklassen att kräva bättre villkor.

Det här är något som arbetsgivarsidans ekonomer oroar sig för.

För att bibehålla tillräcklig arbetslöshet som ger hård konkurrens om jobben och fortsätta att hålla tillbaka arbetarklassen behöver arbetsgivarna
1) att folk jobbar längre (senarelagd pension). Visserligen vill få arbetsgivare ha äldre arbetskraft, men de äldre duger bra som arbetslösa
2) arbetskraftsinvandring.

Visst, det finns fler argument för (och emot) dessa saker, men det här är det huvudsakliga argumentet – som aldrig sägs rakt ut.

Först sjuklingarna och nu pensionärerna. Bilden hittad på facebook.

PS Läs gärna mitt nästa blogginlägg också, det hänger ihop med det här: Och du är 29 år sa du?

 
10 kommentarer

Publicerat av på 7 februari, 2012 i Arbetslöshet

 

Du blir dubbelt utsugen

Inlagt 23 januari 2012

Här är det senaste om fix och trix i bemanningsbranschen. Bemanningsföretaget erbjuder sina heltidare uppdrag som de inte hinner åka till (för långt bort), och när de anställda då tackar nej, så får de ingen lön. Men uppdragen som erbjöds finns inte!

Bemanningsföretag erbjuder påhittade uppdrag

För övrigt:

* Bemanningsföretagen skapar inte arbetstillfällen. Det är inte tack vare bemanningsföretagen som det finns arbetsuppgifter på arbetsplatserna. Om något behöver göras på en arbetsplats, och chefen inte kan anställa genom bemanningsföretag, så får han anställa direkt. Uthyrning av personal är inte en bransch, det är en anställningsform.

* Det kan kanske passa en del människor under vissa perioder i livet att jobba för ett bemanningsföretag. Precis som det kan passa en del människor under vissa perioder att vara timanställda.
Problem 1 uppstår när det visar sig att villkoren i praktiken är skit, vilket händer alltför ofta.
Problem 2 uppstår när resten av livet kommer och det visar sig vara svårt att få något annat än bemanningsjobb eller timjobb. Fast de inte passar längre. Bemanningsjobben har tagit bort många direktanställningar, precis som visstidsjobben tar bort fasta anställningar. Det blir inte fler jobb, det blir sämre jobb.

* De olika anställningsformerna ger ett mer splittrat arbetarkollektiv, där det blir svårare för folk att snacka ihop sig. Det underlättar inte att en del är direktanställda, en del bemanningsanställda genom ett eller flera andra företag och så finns det vikarier och timmisar. Grupper som har delvis olika villkor. De som vinner på avståndet mellan grupperna är förstås arbetsgivarna, som får en starkare position.

* Även ”vanligt fackligt arbete” försvåras: Ta t.ex. om företaget där du jobbar vill ändra något som påverkar era arbetsförhållanden. Sånt har facket rätt att få info och förhandling om. Men om ni begär förhandling med bemanningschefen, så kan han rycka på axlarna och säga: Det är inte vi som bestämmer om det där, vi skickar bara dit personal. Begär ni förhandling med chefen där ni arbetar, så kan han rycka på axlarna och säga: Ni har inte förhandlingsrätt med oss, ni är anställda av bemanningsföretaget.

* De kollektivavtal som finns för bemanningsbranschen innehåller en rad kryphål, möjligheter att komma undan för arbetsgivarna. De avtalen är både svagare och svårare att hålla koll på än andra kollektivavtal.

* Ingen är säker i dagens arbetsliv. Det är inte roligare att vara timmis än att vara bemanningsanställd, och rättigheterna som de fast anställda fortfarande har rinner pö om pö ut bakvägen genom osäkerhetshålen. Arbetarkollektivet och arbetarklassen som helhet försvagas.

* När du är anställd via ett bemanningsföretag så är det både bemanningsföretaget och det företag du jobbar på, som ska plocka vinst ur det arbete du utför. Du blir dubbelt utsugen.

Så ere.
Men det här kommer inte att ändras av att vi berättar om hur illa det är. Det är bra att det berättas, men det räcker inte. Inte ens mediastormar räcker – sånt kan avsätta en partiordförande, men inte ta bort företagens behov av att maximera vinster och att utnyttja alla möjligheter som står till buds.
Det är vi arbetare som måste sätta gränserna för vad som ska stå till buds. Det är vi som måste sätta krokben för galopperande kapitalism.
Jag återkommer…

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 23 januari, 2012 i Osäkra anställningar

 

Nu ljuger de i teven igen

Inlagt 20 november 2011

Just nu, när jag skriver detta, ljuger de i teven igen.

I Agenda sitter s.k. experter och säger att en anledning till att unga går arbetslösa är att ”de okvalificerade jobben har försvunnit”. Det är helt enkelt en fet lögn.

De okvalificerade jobben, i den meningen att de inte kräver akademiska eller andra långa utbildningar (men som är kvalificerade i meningen viktiga), de jobben har inte försvunnit. De har lämnats obemannade. Det gäller massor av jobb, inom allt från vård, omsorg och städning till tillverkning, lager och kommunikationer.

I så många branscher och sektorer råder en skandalös underbemanning. Man har lyckats med att tvinga de arbetande att springa fortare så att man slipper anställa fler. Och framför allt, massor av arbetsuppgifter som borde utföras blir helt enkelt inte utförda.

Det är inte första gången jag skriver om detta på min blogg, och förmodligen inte den sista heller. Jag kommer att fortsätta att säga att kejsaren är naken tills alla underbemannade vägrar vara underbemannade och tvingar ”experterna” att sluta ljuga.

De arbetslösa går inte arbetslösa för att de är okvalificerade eller för att las-reglerna hindrar dem från att komma in. De går arbetslösa därför att någon tjänar på det.

 
1 kommentar

Publicerat av på 20 november, 2011 i Arbetslöshet

 

En gnutta strategi (om otrygga anställningar)

Inlagt 12 oktober 2011

”I förra veckan kom LO:s rapport om otrygga jobb. … Bland arbetare har 23 procent av kvinnorna och 16 procent av männen otrygga jobb.” (Citat ur en artikel idag i LO-tidningen.)

Nejmen vilken överraskning. Inte. Jag har i många år undrat varför i h-e inte fackföreningsrörelsen – och kollektiven på arbetsplatserna – förstått vikten av att i tid uppmärksamma och kämpa mot de otrygga anställningarna. Det är så dags nu. Det har varit en synnerligen strategisk prioritering av arbetsgivarna att göra anställningarna osäkrare, vilket sen i sin tur används för att pressa tillbaka arbetarklassen på alla områden.

Men det kunde man ju inte veta för 10-15 år sen… Jo, det kunde man. Med en gnutta uppmärksamhet på utvecklingen på arbetsplatserna, en gnutta misstro mot samförståndsandan, en gnutta tanke på kapitalismens drivkrafter samt en gnutta strategiskt tänkande, så kunde man.

Här klistrar jag in en artikel som jag fick publicerad i LO-tidningen år 1998 (på kultursidan – det är endast där mina artiklar har accepterats).

Visstidare (artikel från 1998)

Om jag går med i facket så tar de säkert in nån annan i stället…
Om jag kräver sjuklön för de där två dagarna så får jag säkert inte jobba nästa vecka…
Klagar jag så har jag inget jobb mer…

1800-talet?
Nej – visstidare.

I det fackliga arbetet måste vi ha strategier. Ett bra knep när man ska lägga upp en facklig strategi för en tid framåt – både lokalt och i större skala – är att ställa sig två frågor:
1) var trycker arbetsgivarna på som hårdast just nu, för att flytta fram eller behålla sina ställningar?
2) var är vi själva som svagast just nu?
Ofta finner man att svaren på de två frågorna sammanfaller.

Idag är visstidare ett svar på de där två frågorna – på många enskilda arbetsplatser och i det svenska arbetslivet som helhet. Korttidsvikarier har alltid funnits som ett sätt att klara t.ex. tillfälliga sjuktoppar. Och det har alltid funnits t.ex. studerande ungdomar, som det har passat bra för att under en viss tid av livet jobba på tillfälliga vikariat. Men nu ökar korttidsvicken kraftigt, och då finns det inga fasta jobb, när resten av livet nalkas…
Ju fler korttidare vi har, som egentligen skulle vilja ha ”riktiga” jobb, desto tydligare ser vi också att de har sämre villkor än andra. Inte bara när det gäller rätten till en fast inkomst. De har sämre skydd i arbetsrättslagarna. De ramlar utanför vissa förmåner i avtalen. De är organiserade i lägre grad eller organiserade i ”fel förbund” och bryr sig inte om att byta eftersom de inte vet hur länge de får stanna. Även om de ÄR organiserade, så är de ofta dåligt informerade om sina rättigheter. De missar medlemsmöten. De är inte prioriterade i det fackliga arbetet – trots att de är vår svagaste länk.

På alla arbetsplatser där det här problemet känns igen, borde man ta det strategiska beslutet att prioritera visstidarna. Taktiken måste anpassas efter lokala förhållanden, men det kan ingå t.ex.:
att ta upp frågan i hela klubben så att alla förstår dess betydelse
att kämpa för att göra vikariat till fasta jobb och korttidsvik till långtidsvik.
att försöka förbättra och bevaka visstidarnas villkor… ju bättre deras villkor blir, desto mindre anledning har arbetsgivarna att köra med korttidsvikariat!
att informera visstidarna, organisera dem och tala om för dem att de behövs i spetsen för det fackliga arbetet idag… de ska inte smyga bortglömda i kanten. In med dem i klubbstyrelserna!
Ju öppnare och radikalare vi prioriterar dem, desto svårare blir det för arbetsgivarna att bestraffa dem genom att byta ut dem mot nya vikarier.

Och det är om vi koncentrerar oss där vi är svagast – inte där vi är starkast – som vi kan få en rörelse framåt. Om de som står längst bak kommer i rörelse, driver de alla andra framför sig.

Besläktat inlägg här på bloggen: Vad de säger och vad de menar .

 
 
 
<span>%d</span> bloggare gillar detta: