Inlagt 11 juni 2014

Veolia har lagt ett orimligt lågt bud på Öresundstågstrafiken och vunnit upphandlingen. Försöker nu ro hem det – med vinst – genom att dra ner på personal, säga upp många och erbjuda dem jobb till sämre villkor, t.ex. timanställningar och deltider. Det är en koncentrerad bild av vad som hänt och händer på hela arbetsmarknaden, även om det inte alltid sker så direkt och provokativt som i detta fall.

Hur har vi hamnat här?

Centrala förhandlingar på svensk arbetsmarknad har i många år varit ren byteshandel. I utbyte mot löneökningar har arbetsgivarna fått lättnader i anställningsskydd och arbetstidsregler. Flexibilitet som det kallas – och som betyder att chefen får mer makt över hur du ska leva ditt liv, och du själv får mindre.
Möjligheten att anställa hur många som helst på visstid (dvs som timanställda eller tidsbegränsat anställda) utan att behöva ha något särskilt skäl, togs t.ex. in i de flesta kollektivavtal innan möjligheten togs in i LAS. Hade det inte skett, så hade inte heller LAS ändrats. Alla såna förändringar börjar på arbetsplatserna.
(Anställningstryggheten är död – men var är mordplatsen?)

Samtidigt sker inom många sektorer, t.ex. tågtrafiken, upphandlingar där lägsta anbud vinner, även när det är orimligt lågt. Och skyddet för anställda vid övergång av verksamhet funkar inte, det finns för många kryphål.

Eftersom vinstintresset fortfarande är drivande, så måste de orimligt låga anbuden kompenseras av orimligt nedpressade villkor. Till slaveriets gräns. För vad är det att ha ett jobb men inte kunna försörja sig på det, att tvingas vara oavbrutet tillgänglig utan ersättning och hela tiden vara beredd på att springa när chefen kallar?

Arbetsgivarna har tjänat fetvinsten på att a) ha så kort bemanning som möjligt b) hålla arbetare så osäkra som möjligt. De har vunnit mycket mer på det än vad löneökningarna har kostat. Det är klart att det sitter hårt åt att de ska släppa ifrån sig sådant som de så smart bytt till sig. Bytt är bytt liksom. Men reaktionen kommer när människor till sist inte accepterar att de och deras dagliga liv ska vara bytesvara på detta sätt. Det är på tiden. Byteshandeln drabbar både individerna och hela samhället  – mer arbetslöshet, mer ohälsa, sämre samhällsfunktioner.

Varför strejk?

Man bör hålla hårt på de rättigheter som fortfarande finns i anställningsskyddet. Men att förlita sig på formella lagar och regler räcker inte. Arbetsdomstolen dömde häromsistens att SJ gjorde rätt då tvingade tågstädarna att söka sina egna jobb efter att städningen några år varit utlagd på en firma. AD dömde också att det inte var åldersdiskriminering när trotjänarna (och de fackligt aktiva) inte fick tillbaka sina jobb.

SEKO förlorade tvisten. Var det fel av SEKO att stämma SJ till AD? Nej det tycker jag inte. Men det är helt uppenbart att det krävs andra sorters strider. Regelverket har som sagt för många kryphål och vi står sällan starkare i Arbetsdomstolen än vi gör på arbetsplatserna.
Det har SEKO fått känna av och det kanske bidrar till att de nu tar till hårdare metoder när förhandlingar inte räcker, och arbetsgivarna blåljuger om varför de ”måste” timanställa. Men att facket verkligen tog ut sina medlemmar i strejk beror säkerligen på att de anställda på Öresundstågen själva, anonymt men öppet på Öresundstågsbloggen började diskutera och planera för vild strejk. Utan att be om lov. Strejkvarslet kom inte därför att arbetarna ställde krav på facket utan därför att det fanns ett hot/löfte om självständigt agerande, riktat mot arbetsgivaren.

Vad gör vi mer?

Det finns ett starkt stöd för tågstrejken, trots att den slår hårt, t.ex. för alla som får svårt att ta sig till jobbet. (Klaga där uppe, stöd här nere.) Men Veolia har också ett starkt stöd, ett starkt tryck på sig från alla andra arbetsgivare och Svenskt Näringsliv, att inte vika för strejken.

Jag säger som jag sa om Lagenastriden, strejken som bröt ut när företaget Lagena bytte ut direktanställningar mot bemanningsanställningar: Lagenaarbetarna tog strid när de förstod att det kommer ingen riddare på vit häst och räddar dem. Men företaget Lagena hade hela arbetsgivarsidan i ryggen och SN över sig som en hök: Vik inte! För då måste vi också vika!
Lagenaarbetarna tog modigt striden. Och efter ett tag började många betrakta Lagenakollektivet som en riddare på vit häst som skulle rädda alla andra. Att det skulle räcka. Då spelade de arbetsgivarna i händerna. För om arbetsgivarna genomför försämringar av liknande typ på 10000 arbetsplatser och arbetarna modigt tar strid på 1 av dem, men inte på de övriga 9999, då sitter arbetsgivarna fortfarande säkert, oavsett hur mycket vi hurrar för de modiga.

2, 3, många

Lagenaarbetarna vann inte sin strid, men den fick några andra arbetsgivare att ställa in sina planer på att byta anställningar mot bemanning, de var rädda för strejk. Det var en bra effekt, men kortvarig. Det behövs 2, 3, många Lagena för att verkligen få stopp på bemanningseländet.

Jag säger samma nu: Det krävs 2, 3, många Öresundståg för att verkligen få stopp på timmis- och visstidseländet. Det absolut bästa stödet till arbetarna på Öresundståg och till oss alla är att vi tar strid på fler ställen och på fler nivåer. Fler fack än SEKO behöver ta striden, i sympati med SEKO och strejken på Östersundståg, men också direkt inom sina egna branscher.

Du kan ta striden också där du är, på din nivå, på golvet. Acceptera inte att arbetskamrater går på osäkra anställningar bara för att. Snacka ihop er och säg ifrån. Se till att det inte funkar när arbetsstyrkan skärs ner, i stället för att springa benen av er för att rädda situationen. Det påverkar både fack och arbetsgivarorganisationer mer än om vi i ord ”ställer krav på facket”. Om ni t.ex. har en timmis som behövs nästan hela tiden, säg till att ni vill att hen ska bli heltidsanställd. Spelar det ingen större roll att ni säger ifrån om 1 person? Jo det gör det – när det händer på många ställen. Förstå effekten, makten i om detta börjar hända på väldigt många arbetsplatser. Spridningseffekten mellan arbetsplatserna och uppåt. Det är sånt som får tåget att vända.

Allt stöd till tågvärdar och lokförare, allt stöd till SEKO då de tar striden. Och allt stöd till de kommande 2, 3, många Öresundståg, i hela samhället, som ska slå till bromsen.

/11 juni 2014

Min analys av avtalet som skrevs efter strejken finns här: Efter tågstrejken – varning för klipp och klistra.