Inlagt 13 augusti 2011

Han har kommit, uppifrån, för att läxa upp oss. Visa vem som bestämmer. Nu får det vara nog med motstånd.

Rummet är fullt av chefer från alla nivåer. Han sitter längst bort, nära bordsänden. Det är tomt på stolarna mitt emot honom. Ingen vill sätta sig emot den högste.

Jag går igenom rummet, fixerar honom med blicken hela vägen, väljer stolen mitt emot honom. Min kamrat har först slagit sig ner på en stol nära dörren, bredvid de vettskrämda arbetsledarna. Men han reser sig, går genom rummet han också, och sätter sig bredvid mig.

Jag lutar mig framåt en aning. Fixerar. Jag har de strejkande i ryggen, deras ilska. En lugn ilska. Lugnet bottnar i att vi vet att han är onödig men inte vi.

Han har redan bleknat. Rösten är osäker när han säger de bestämda orden uppifrån. Nu lämnar han lucka och jag fyller den. Fyller den med våra ord, nerifrån. Blicken i hans. Han kunde ha avbrutit mig, återfört oss till sin dagordning, men det är försent. Medan jag talar skjuter han stolen bakåt. Han reser sig, backar.

Nu har vi sagt vårt. Vi reser oss. Vi lämnar rummet.