Inlagt 11 maj 2016

Hamnfyrans medlemmar i APM-terminalen i Göteborgs hamn har genomfört två dygnslånga strejker den 26:e och den 28:e april. Eftersom konflikten kvarstår har Hamn4an varslat om två nya punktstrejker den 17:e respektive 24:e maj.

Vad handlar konflikten om? Hamnföretaget APM har i strid med lagar o avtal dragit ut på information ang semesterutläggning – en fråga som efter de genomförda strejkerna tycks ha lösts – och genomfört smygförändringar som retat upp hamnarbetarna. Och kanske mest oacceptabelt: APM vill styra över Hamnfyrans interna arbetssätt och hur de lägger upp sitt förhandlingsarbete. De vill lägga sig i sådant som hur många personer, och vilka, som Hamnfyran skickar till förhandlingar, sätta stopp för att förhandlarna informerar medlemmarna etc. /Se länkar sist i inlägget/

Inga jämförelser i övrigt, men jag kan inte låta bli att påminna mig om hur stämningen blev vid förhandlingsbordet när Livsklubben på min gamla arbetsplats Stockholmsbagarn började använda nya (och nygamla) metoder. Det var sånt som vi långt senare började kalla folkrörelselinjen men som till att börja med helt enkelt var försök att bli en starkare och för medlemmarna användbar fackklubb.

Företagsledningen hade varit van vid att kunna kalla in klubben, oftast bara klubbordföranden, och framföra vad de ville. Det kanske blev diskussion bakom stängda dörrar, kanske klubbrepresentanten ryckte lite i kopplet, och sen kom man överens. Då var det klubbstyrelsens uppgift att gå ut och ”förankra” beslutet hos medlemmarna – oavsett om det var något bra eller något dåligt för dem.

Vi började anpassa förhandlingsdelegation efter behov, började ta med berörda medlemmar, folk som visste hur det verkligen fungerade i olika sakfrågor, folk som var berörda av schemaändringar etc. Representanter för olika avdelningar/yrkesgrupper utsågs av dem själva, ofta turades man om att delta tillsammans med de vana förhandlarna från klubbstyrelsen.

Vi begärde förhandling i frågor där vi ville ha igenom förbättringar, gick inte bara och väntade på försämringsförslag att protestera mot.

Vi ajournerade förhandlingar för att gå tillbaka och diskutera med medlemmarna när någon ny situation uppstått. Medlemmarna skulle diskutera läget och bedöma om vi skulle backa, kompromissa, stå på oss, ta strid… Och cheferna ba: Ni kan väl inte gå ut och informera era medlemmar under PÅGÅENDE FÖRHANDLING!

Samtidigt var det ju självklart för dem att om vi kom med t.ex. ett nytt förslag, så skulle de kunna koppla tillbaka till sina högre chefer för att diskutera saken. Och då var det ingen som sa: Men ni kan väl inte gå ut och informera högre chefer under PÅGÅENDE FÖRHANDLING???

Det ansågs självklart att det kunde de. Och vi tyckte det var lika självklart att vi skulle kunna gå till vår högre instans – medlemmarna. Likaså att ett avtal inte var överenskommet förrän medlemmarna sagt sitt i en omröstning. Har ni inte mandat? frågade cheferna. Jo, vi har mandat att tillfråga våra medlemmar om den här överenskommelsen är ok. Och det är för övrigt inte er sak.

I korthet kan man väl säga att vi började förutsätta att vid förhandlingsbordet skulle vi vara en självständig motpart, representerande ett beslutande kollektiv, inte en hund i ledband.

Helt rimliga saker kan man tycka. Men vad det egentligen handlade om, och som gav oro i magen hos cheferna, var att vi genom dessa helt rimliga metoder blev starka, och därför blev det en del motstånd från företagets sida. Men de vande sig och anpassade sig. ”Ja det här måste väl ni gå ut till era medlemmar med – kan vi ses igen på torsdag” – blev en vanlig replik från chefernas sida. Därmed inte sagt att det inte blev konflikter, det blev det, men inte ofta om våra interna sätt att sköta det fackliga.

Inga jämförelser i övrigt som sagt. I vårt fall handlade det om förnyade fackliga metoder, som satte myror i huvudet på förvånade chefer. I hamnen handlar det tvärtom om en fackförening med långvarig tradition av medlemsdemokrati jämt och stridsberedskap när det behövs – och relativt nya chefer som inte vill finna sig i sakernas tillstånd.

Sådana chefer är inte unika. En hel del företag är i dagens läge bortskämda med inga eller relativt svaga fackliga motparter, som de kan behandla som underställda även vid förhandlingsbordet. Och andra företag snyftar: Varför ska just VI ha en så besvärlig (läs stark) motpart.

Vi vill gärna ha en fackligt motpart! enligt arbetsmarknadens regler! försäkrar de flesta chefer. Men vad de inte vill ha om de kan slippa, är en stark facklig motpart och allra minst en folkrörelse på arbetsplatsen. Låt dem inte slippa. Stå på er hamnfyran.

2016-04-28 Uttalande från Hamn4an avseende konflikten på APM Terminals i Göteborg

2016-05-08 Öppet brev till hamnintressenter inför vecka 19

UPPDATERING 2016-05-17: Pressmeddelande från Hamn4an: Strejk på APM Terminals i Göteborg idag
Jag förutsätter att alla som snyftat till Yarden (boken och filmen som utspelas i en annan svensk hamn) nu ger sitt fulla stöd till kämpande hamnarbetare!