Inlagt 15 augusti 2011

Det hade genomförts en förändring som killarna på kaklagret inte gillade. Nilsson spände ögonen i mig och sa: Om klubbstyrelsen har gått med på det här utan att fråga oss så ska vi spika upp dig på väggen!
Klubbstyrelsen hade inte gått med på förändringen, vi visste inte ens om den. (Och lagerkillarna satte stopp för den.) Men det händer faktiskt att man gör fel också, på riktigt. Att man missar att fråga dem det gäller. Glömmer, vimsar till det eller inbillar sig att man redan vet vad folk tycker.
Och då kan man ge sig fan på att det blir fel.
Nu är det två ärrade gerillakrigare från Eritrea som inte skräder orden. Det har blivit fel i en turordningsfråga, och jag är inte vatten värd. Den första känslomässiga reaktionen – man blir lack. Jäkla gnällspikar! Försök själva göra rätt jämt så får ni se hur lätt det är!
Men sen, vid närmare eftertanke: Vad bra! Att de vet sitt värde, att de vet vad som gäller. Att de inte låter sig hejdas av respekt eller auktoritetstro eller vänskapsband. Att de slåss för sin rätt. Att det brinner.
De gånger jag som förtroendevald blivit uppspikad på väggen har varit de allra bästa stunderna. Inte de trevligaste eller tjusigaste men de bästa.