Inlagt 7 november 2011
Tisdagen den 1 november informerade VD Jonas Netterström att fönsterfabriken i Överum definitivt skall läggas ned. Arbetet har sedan dess varit totalt nedlagt på fabriken. Företaget har försökt få igång produktionen igen och lockat med ett nytt ”stimulanspaket”. Arbetarna har inte brytt sig om detta.
Läs mer på overomsolidaritet.wordpress.com
Inlagt 26 oktober 2011
Del 10 av berättelsen om hur vi organiserade oss som arbetslösa.
Den 13 september 2007 bildades äntligen ortsklubben inom Livs Stockholmsavdelning. De som kom på mötet för att vara med och bilda klubben var dels arbetare från åtta små arbetsplatser utan egen fackklubb, dels arbetslösa livsmedlemmar. De allra flesta var nya ansikten för mig.
För många var det nog deras första fackmöte, och vi hann prata om flera olika saker som deltagarna undrade över. Det visade sig att många inte vet vad de har rätt till. Ett exempel: En del betalar egen hemförsäkring hos Folksam fast de har försäkring genom Livs. De fick veta att de ska ha pengar tillbaka. Såna besked ger alltid glada miner.
En annan sak som gjorde oss glada:
Bland mötesdeltagarna fanns ett gäng asiatiska tjejer, som alla kom från samma arbetsplats, där de jobbade med att tillverka pastasallader. De berättade att fast företaget har kollektivavtal så hade arbetarna inte fått lönehöjningen som de skulle fått den 1 april 2007. Det fanns andra problem också, övertidsarbete nästan varje dag till exempel.
Men när tjejerna i förväg meddelade sin chef att de alla skulle gå på fackmöte, så de kunde inte jobba över den 13 september, så sa han inte emot. Tvärtom – han lovade genast att de ska få sin löneförhöjning.
Det visar hur viktigt det är att försöka hålla ihop och agera tillsammans även på en liten arbetsplats. Hade det bara varit en person som sagt att hon inte kunde jobba över för att hon skulle gå på fackmöte, så hade chefen kanske tjafsat med henne eller försökt få de andra arbetarna att att vända sig emot henne.
Men när nästan alla anställda går på fackmöte blir chefen nervös.
Vi utsåg en liten interimstyrelse som skulle hålla i ortsklubbens verksamhet fram till ordinarie årsmöte. Tre personer utsågs – det var jag, en annan arbetslös kvinna och en kille som jobbade hos en färdigmatstillverkare. Båda dessa var nya bekantskaper för mig. Vi bestämde att ha ett första planeringsmöte den 29 september.
(Tidigare inlägg om detta finns under Kategorin Arbetslivet – Livstidsklubben (arbetslösa) i menyn till höger. Hur det gick sen för ortsklubben kommer jag att berätta i annat sammanhang.)
Inlagt 24 oktober 2011
Del 9 av berättelsen om hur vi organiserade oss som arbetslösa efter nedläggningen av produktionen på San Remo-bageriet i januari 2006. (Se tidigare blogginlägg i kategorin Arbetslöshet – vi organiserar oss.)
Ett år har gått
Ett år efter att San Remo lagts ner, så hade en hel del av våra f.d. arbetskamrater hittat jobb eller kommit in på utbildningar. Själv praktiserade jag på tvätterier. Vår f.d. ordförande Åsa hade börjat plugga men ställde fortfarande upp med bl.a. telefonrådgivning till dem som behövde.
Vi höll igång Livstidsklubbens verksamhet under första halvåret 2007, i väntan på att livsfyran skulle komma till skott med att dra igång ortsklubben för livsmedlemmar utan arbetsplatsklubb och arbetslösa.
Träffar/kurs
Vi träffades en gång i månaden, nu i en hyresgästlokal som en klubbmedlem ordnat att vi fick använda. Det var både arbetslösa och anställda på småarbetsplatser som kom till träffarna. Det blev fika, skvaller och erfarenhetsutbyte. Vi genomförde också en liten kurs på träffarna. Som det stod i Livstecken ”Tanken är att alla som gått på vårens träffar/kurs ska kunna titta en arbetsgivare, eller en handläggare på arbetsförmedlingen, i ögonen och säga: Jag vet mina rättigheter! Självklart kommer vi inte att kunna lära oss allt som finns att veta, men vi får i alla fall en grund att stå på och vet var vi ska leta vidare om vi undrar över något.”
Livstecken
Vi fortsatte med medlemsbladet Livstecken för att sprida tips och råd mellan medlemmarna och aktuell information som gällde akassa, arbetslöshet, fackligt, livsarbetsplatser, lediga jobb…
En del av tiden på varje månadsträff ägnades åt att hjälpas åt med att stoppa Livstecken i kuvert, klistra adressetiketter och frimärka. Innan San Remo stängdes hade ett medlemsmöte beslutat att en del av klubbens kassa skulle doneras till verksamhet för de arbetslösa, och de pengarna användes till utskicken. Det var ungefär 60 personer som fick Livstecken per post. Ungefär lika många fick per mail.
Exempel på notis i Livstecken:
En av våra kamrater berättade för handläggaren på AF att han tänkte göra en resa.
Handläggaren sa att vår kamrat skulle kunna få sänkt akassa om det visar sig att han har råd att resa bort! Därför vågade han inte resa. OBS: Det handläggaren sa är INTE SANT. Akassan har inget att göra med om man har bra eller dålig ekonomi för övrigt, har sparat pengar t.ex.. Om man får socialbidrag kan sånt spela in, men inte för akassan. Om man är bortrest, så att man inte står till arbetsmarknadens förfogande, så får man inte akassa för den tiden. Men när man kommer tillbaka kan man påanmäla sig och fortsätta få ersättningen som innan (såvida man inte varit borta ett helt år.)
Vi vet mer tillsammans än en och en
Under den här perioden ändrades akaasse-reglerna. Akasseavgiften höjdes men arbetslösa skulle få tillbaka en del av den (höjda) akasseavgiften varje månad. Det var mycket strul kring det och det kunde dröja lång tid innan återbetalningen kom. (Kännbart för en arbetslös.) Då var det bra att vi som kollektiv kunde få fram information och även trycka på om saken. Vi kunde påvisa att det inte var enstaka misstag som gjorde att återbetalningarna dröjde utan att det var fel i systemet.
Annat vi gjorde
Vi gick på teater (Bageriet av Brecht på Orionteatern) till rabatterat pris och var på studiebesök på Mål & Medel. Vi gjorde också en visit hos Livs förbundsordförande Hans-Olov Nilsson och berättade vad vi höll på med och varför vi tycker det är viktigt att arbetslösa medlemmar är aktivt organiserade.
Några studiebesökare tillsammans med Malin Klingzell-Brulin på Mål & Medels redaktion.
Miniträffar
Fortfarande körde vi ”miniträffar” vid datorerna på arbetsförmedlingen i Hallunda. Dit kom i första hand kamrater som bodde i Botkyrka, men det kunde också dyka upp andra som ville ha hjälp med något eller bara träffas. Ibland var vi bara 2-3, men det kunde vara upp till 7-8 personer som satt och snackade i ett hörn, och vi blev snart kändisar på AF. Det är ju inte så vanligt annars att folk sitter på AF och har trevligt. Vår hörna funkade också som en liten fackexpedition. Den som behövde kunde komma och få hjälp att fylla i papper eller överklaga ett beslut. Det hände också att andra AF-besökare vände sig till gänget från Livstidsklubben för att fråga eller prata om något.
Dags för ortsklubben att ta över
Livsfyrans bildande av ortsklubb drog ut på tiden. Men i slutet av maj fick vi äntligen besked om att ortsklubben skulle bildas den 18 september 2007. Det kom i grevens tid eftersom våra frimärkspengar tagit slut. Vi kunde meddela i Livstecken att Livstidsklubbens aktiviteter upphör i och med att Ortsklubben kommer igång.
Livstidsklubbens era avslutades med en sommarträff i Rålambshovsparken.
(Alla inlägg om detta finns under Kategorin Arbetslivet – Livstidsklubben (arbetslösa) i menyn till höger.)
Inlagt 21 oktober 2011
Igår träffade jag uppsagda tågstädare som delade ut flygblad runtom centralstationen i Stockholm.
Bilderna visar några av flygbladsutdelarna i de brandgula seko-tröjorna med texten Nej till lönedumpning på bröstet.
Centralen är inte världens bästa flygbladsställe. Folk springer förbi med två väskor och en bagel i händerna och den stressade blicken riktad snett uppåt mot meddelandetavlorna. Men det var få som inte ville ha ett flygblad, om de hann höra några ord om vad det handlar om: Att SJ vill bli av med städare som jobbat i många år inom järnvägen. Några reaktioner var ”Aha, som på regeringskansliet”, ”Sånt tycker vi inte om”, ”Vad bra att ni inte lägger er” och ”Hur kan man hjälpa till?”
Ja, hur kan man hjälpa till?
SEKO Trafficares förslag är att alla, som stödjer deras kamp för att förhindra att äldre järnvägsarbetare hamnar i onödig arbetslöshet, mailar sin åsikt i frågan till SJ:s VD Jan Forsberg och personalchefen på SJ Peter Blomqvist, med kopia till stockholmsklubben.
jan.forsberg@sj.se
peter.blomqvist@sj.se
seko@klubb103.org
Det är förstås till stor hjälp om du sprider detta vidare till fler.
Själv kommer jag att skriva följande brev:
Skämmes SJ!
När SJ la ut städningen av tågen på företaget Trafficare, så följde städarna med, med bibehållna villkor, som rimligt och lagligt är vid övergång av verksamhet. Nu när SJ ska ta tillbaka städningen i egen regi, så gör ni tvärtom. Ni gör städarna arbetslösa -för att kunna försämra villkoren för dem ni anställer. Och så annonserar ni efter nya städare! Det finns ingen ursäkt. Dessa järnvägsarbetare har städat våra tåg i många många år. De och deras fack gör helt rätt när de inte accepterar denna behandling.
Har inte SJ fått nog av missnöje och negativa skriverier?
Än är det inte försent – låt tågstädarna behålla sina jobb.
Med i så fall synnerligen vänlig hälsning
/Frances Tuuloskorpi, tågresenär
Följ gärna på sekotc.se vad som händer framöver.
Jag kommer också att fortsätta följa händelseutvecklingen här på bloggen.
(Alla inlägg om detta finns under Kategorin Arbetslivet – Tåg i menyn till höger.)
Inlagt 20 oktober 2011
Jag har tidigare skrivit om tågstädarna som får kicken och om personaldirektören på SJ som säger: ”Det är inte våra gamla trotjänare. Det är det affärsdrivande verkets Statens Järnvägars gamla trotjänare”: Moppstopp!
Och nu söker SJ nya städare! Skämmes SJ!
Men städarna och deras fack står fortfarande upp. Ett flygblad kommer att delas ut på Stockholms Centralstation idag 20/10 kl 16.30-17.30. Så här står det på flygbladet:
———————————————–
Äldre arbetskraft inom järnvägen dumpas
Cirka 250 personer som är anställda på företaget Trafficare och som städar och underhåller tåg åt statsägda SJ runt om i landet riskerar att förlora jobben. SJ prispressar sina underleverantörer och Trafficare har valt att säga upp olönsamma avtal med SJ.
Det rör sig om äldre arbetskraft med upp till 30 års anställningstid vid järnvägen som nu ställs på gatan. Jobben har inte försvunnit men personalen sparkas för att ersättas av billigare och yngre arbetskraft.
SJ ska nu själva ta över underhåll och städning av sina vagnar och tåg i Stockholm, Göteborg och Malmö.
Även nya underleverantörer knackar på dörren och vill städa tåg,men ingen vill ta över den uppsagda personalen, trots deras stora erfarenhet och kunskap, de anses för dyra och för gamla för att ”hänga med” i dagens arbetstempo.
Fackförbundet SEKO kan inte acceptera den dumpning av äldre anställda och deras anställningsvillkor som nu hotar att ske.
SEKO kräver att de anställda och deras avtalade villkor ska följa med när SJ själva
eller någon underleverantör tar över städning och underhåll av SJ-tåg.
Mer information finns på secotc.se
————————————————
Det har blivit alldeles för vanligt att fack och arbetarkollektiv accepterar att arbetsgivaren väljer och vrakar bland de anställda. Det är värt att uppmärksamma att det finns de som står på sig. Stöd tågstädarna och hjälp till att sprida informationen!
Ett tidigare inlägg om vad som händer när facket viker sig i turordningsfrågor:
När facket skriver på
Jag lär återkomma om den här saken…
PS: Nu har jag återkommit, i inlägget Ett brev till SJ
DS.
(Alla inlägg om detta finns under Kategorin Arbetslivet – Tåg i menyn till höger.)
Inlagt 3 oktober 2011
Här kommer del 8 av berättelsen om hur vi organiserade oss som arbetslösa livsmedelsarbetare.
De tidigare inläggen finns i kategorin Arbetslivet – Livstidsklubben (arbetslösa).
Avdelningen fick inte dra igång en klubb för arbetslösa…
Vi hade haft verksamhet igång i åtta månader sedan San Remo-bageriet las ner i januari 2006. Den 13 september hade livsfyrans repskap röstat ja till vårt förslag om att dra igång en klubb för alla arbetslösa livsare i Stockholm. Men den 19 oktober beslutade Livs förbundsstyrelse att fyran inte fick ha en sån klubb. ”Det finns varken möjlighet eller anledning att bilda klubb för arbetslösa medlemmar” skrev förbundsstyrelsen.
Vi blev förstås lite lätt förbannade. En vanlig reaktion var: – När man är arbetslös ska man tydligen hålla käft och inte märkas. Inte bara i samhället utan i vår fackförening också! Men betala fackavgiften får vi göra!
Det var ju också konstigt att det funnits en klubb för arbetslösa i avdelningen tidigare, och då hade förbundsstyrelsen tyckt att det var helt ok.
… men man kan bilda en ortsklubb!
Den 6 december var det repskapsmöte igen. Repet diskuterade om det skulle vara någon idé att överklaga förbundsstyrelsen beslut att inte tillåta klubben för arbetslösa. Så kom Lennart Göransson, f.d. mejeriarbetare från Uppsala, med en förlösande idé: Bilda en ortsklubb!
Lennart sa att det står i Livs stadgar att ortsklubbar ska bildas inom avdelningarna. Ortsklubbarna ska vara basorganisation för de medlemmar som inte har någon arbetsplatsklubb att vara med i. Nu fanns det ingen ortsklubb inom livsfyran, men det borde finnas, och förbundsstyrelsen borde inte kunna misstycka.
Repskapets beslut blev att avdelningen ska undersöka möjligheten att dra igång en ortsklubb. Tre personer i avdelningsstyrelsen fick i uppgift att förbereda bildandet av ortsklubben.
Vi tyckte det var ett bra beslut. I en ortsklubb kan både livsmedlemmarna på småarbetsplatser och de arbetslösa vara med. De som jobbar på t.ex. småbagerier och småcharkar, med bara en eller några få anställda, skulle få chansen att organisera sig tillsammans med andra i samma sits – och även snacka med arbetslösa med erfarenheter från små och stora arbetsplatser. De arbetslösa får i sin tur kontakter på småarbetsplatserna och kanske jobbtips.
I väntan på att ortsklubben skulle bli verklighet, så fortsatte vi verksamheten i den fristående Livstidsklubben.
Den 14 december deltog några från oss i LO:s manifestation mot de försämrade akasse-reglerna. En gammal strejkbanderoll kom till heders igen.
Den 16 december 2006 hade vi årets sista träff.
För första gången hade vi inte träffen i de gamla San Remo-lokalerna i Västberga, som vi inte längre hade tillgång till. I stället träffades vi i livsfyrans lokaler i Solna. I och med att vi lämnade San Remo, så blev det en tydlig minskning av deltagare från det gamla bageriet.
Vi var inte på hemmaplan längre, de flesta bodde söder om stan, och hade långt att åka till Solna. Samtidigt var det förstås allt fler som hittat jobb och inte hade samma behov av träffarna längre. (Däremot ville de allra flesta fortsätta att få information och hålla kontakt via Livstecken som vi skickade ut per mail och brev.)
Å andra sidan dök det upp nya kamrater som nappat på vårt utskick till de arbetslösa.
På mötet beslutade vi att fortsätta med månadsträffar så länge det finns något intresse, och att dra igång en studiecirkel för arbetslösa.
Inlagt2 oktober 2011
Häromdan tipsade jag om en postarbetarblogg. Så här på söndagsmorron vill jag tipsa om bloggen Tidningsbudens Nyheter. En mycket innehållsrik sida!
Fastnade för den senaste artikeln på sidan, den om Svensk Morgondistribution i Östersund.
Citerar: ”På SMD i Östersund annonserar företaget efter skyddsombud. Trots att skyddsombuden måste väljas av arbetarna och inte får värvas av företagen.
Företaget skriver att de tänker rekrytera ett skyddsombud för tidningsbuden som skall ingå i företagets arbetsmiljökommitté”
Sorgligt på många sätt.
Det är som sagt arbetarna som ska utse sina skyddsombud.
Är det ingen som vill? Utse minst två, så kan det kännas lättare. Snacka ihop er om vad som är era viktigaste arbetsmiljöproblem så att skyddsombuden känner att de har arbetskamraterna bakom sig. Säg ifrån tillsammans när det behövs, ombudet kan inte ersätta er gemensamma styrka och vilja. Men ombudet har en hel del rättigheter och möjligheter som ni kan ha nytta av (och som kommer att försvinna om vi inte håller på dem). De har också rätt till utbildning på arbetstid.
Skyddsombuden kan i sin tur försöka hålla alla arbetskamrater informerade om allt de får veta. Även bland det man får lära sig på utbildningen, finns det saker som alla arbetare bör känna till, och som man kan berätta om vid en fika eller sätta upp på en anslagstavla.
Apropå skyddsombuden och kollektivet: Det finns en berättelse i Hopsnackat som heter Ställa bussar. Den handlar om vad de anställda på ett bussgarage gör åt sina arbetsmiljöproblem. Du kan lyssna på berättelsen direkt, här: Ställa bussar, ljudfil (mp3)
Det här blogginlägget placerar jag tillsvidare i kategorin Arbetslivet – Postisar.
Ursäkta, brevbärare och tidningsutbärare, att jag stoppar er i samma låda!
Inlagt 30 september 2011
Ett tips: Följ postarbetarbloggen så får du veta vad som händer på vägen mellan avsändare och adressat!
Fler inlägg här på min blogg om brevbärarna finns i kategorin Arbetslivet – Postisar i menyn till höger.
Inlagt 28 september 2011
I januari 2012 tar SJ tillbaka städningen av tågen i egen regi, efter att den varit utlagd på entreprenad i tolv år. (Se not). De berörda städarna får sparken. Det handlar om drygt 200 personer, de flesta med lång anställningstid.
Städarna får, om de vill, söka sina jobb igen. Men då gäller inga turordningsregler. Lönen och anställningsvillkoren, heltid/deltid – allt kan försämras. Sekos avtal ska bytas mot Fastighets, som är billigare att följa.
”– Det är inte våra gamla trotjänare. Det är det affärsdrivande verkets Statens Järnvägars gamla trotjänare. SJ AB har inget ansvar för dem. Vi är en av flera operatörer på en marknad i konkurrens och agerar utifrån det, säger Peter Blomqvist, personaldirektör på SJ.”
Fackföreningen Seko hävdar att reglerna om övergång av verksamhet ska följas – de anställda ska följa med vid övergången, med bibehållna villkor. Tvisten kan hamna i arbetsdomstolen.
Det är självklart bra och nödvändigt att facket driver den här tvisten. Men det borde också hända något mer, något mänskligt, när människor blir behandlade på det här sättet. Varför städa tågen när man själv blir behandlad som en sopa?
Jag önskar att städarna skulle lägga ner mopparna och säga: Alla eller ingen! Och få stöd från alla andra SJ-anställda.
Peter Blomqvists-citatet kommer från LO-tidningen: SJ tar tillbaka tågstädning och sparkar personalen
Artikel i Seko-tidningen: SJ vägrar ta över personal
Not: SJ bolagiserades. SJ Städ blev Trafficare, för tolv år sen. SJ sänkte betalningen för städtjänsterna med 20 procent. Visstidare och timmisar sades upp, stressen ökade, men de fast anställda fick i alla fall behålla sina jobb och villkor enligt reglerna om övertagande av verksamhet.
Några år senare kom Sodexo, vann två upphandlingar och tog över tågstädning från Trafficare. Även då följde personalen med, fick behålla sina löner och övriga villkor. Enligt reglerna om övertagande av verksamhet.
(Alla inlägg om detta finns under kategorin Arbetslivet – Tåg i menyn till höger.)
Inlagt 27 september 2011
Jag känner tre personer som väntar på operationer, en väntan där målet inte tycks komma närmare utan bara längre och längre bort. En av dem var på inskrivning för sin operation den 25 maj. Träffade narkosläkaren, tog ekg och allt det där. Operationen skulle bli av inom några dagar. En läkare ringde 5 juli: Tyvärr blir operationen förskjuten till efter sommaren. Den 23 september kommer nästa besked: Vi ringer 12 oktober.
På vår vårdcentral är det snarare regel än undantag att det inte funkar som det ska. Remisser skickas inte iväg, det görs felaktiga beställningar av hjälpmedel. Den som är sjuk eller handikappad måste hela tiden vara på alerten och själv kolla att det blir rätt. På vårt stora sjukhus är det inte bättre: Också där blir remisser liggande och misstag begås, ibland allvarliga.
Orsaken? Min gissning är: underbemanning på grund av nedskärningar, samt försämrade arbetsförhållanden som gör att personal slutar och att de för få tjänsterna ibland lämnas vakanta. Kombinera detta med felprioriteringar och omorganisationer där man inte lyssnat på vårdarbetarna och där struktur och erfarenhet gått förlorad.
Det jag ser från mitt perspektiv som patient och anhörig är inte inbillning. Eländet förekommer inom alla vårdens områden, från akutmottagningen till äldreomsorgen.
Här är ett par artiklar, av många, i Kommunalarbetaren:
Och läs Mimmi Sandbergs rapport i Arbetaren: Med stressen ökar risken
Vänner och bekanta som jobbar inom vården säger ofta ”vi borde ta strid på något sätt – men då drabbar det patienterna”. Men är det inte försämringarna och accepterandet som är farligast?
Hur många har inte drabbats, misskötts, skadats, dött eller ”bara” blivit dåligt omhändertagna – nog allvarligt det – på grund av nedskärningarna och åtstramningarna? Och detta pågår dag ut och dag in.
Men vårdarbetarna kan inte ta strid, för att det skulle drabba patienterna? Det är tvärtom. Det är bristen på strid som drabbar värst. Vårdarbetarna kan och kommer att ta strid.
Läs gärna även dessa inlägg här på bloggen: Säg inte arbetsbrist, säg underbemanning och Vad var det vi sa?
Inlagt 20 september 2011
När en yrkesgrupp tar strid kan det ibland drabba allmänheten. Tänk strejk eller annan aktion inom kommunaltrafiken eller vården eller handeln, eller som när sopgubbarna eller, just nu, brevbärarna följer regelboken och vägrar stressa.
Allmänheten kallas ofta i detta sammanhang tredje man. ”Tråkigt att detta ska drabba tredje man”, säger man. Jag tror att man ska tänka annorlunda: De som tar strid för sina intressen är förste man. Vi, allmänheten, är också förste man. För det är ju vi som också är bussförarna, vårdarbetarna, affärsbiträdena, sopgubbarna och brevbärarna. När vi tar strid om något kan effekterna drabba oss själva, men det är också i vårt eget intresse att striden tas.
Betyder det att man ska tänka: jag solidariserar mig – därför klagar jag inte på att jag blir drabbad? Nej, det tror jag är fel tänkt. Man ska klaga! Ordentligt! Men inte på de stridande, utan på de ansvariga för den situation som har pressat fram striden.
Ta t.ex. brevbärarnas pågående Jobba rätt-aktion. Om posten kommer sent, skäll inte på brevbäraren – men skäll på posten. Försök nå så högt upp i organisationen du kan med dina klagomål. Det är det bästa stödet du kan ge brevbärarna. Eller i en motsvarande situation: bussförarna, vårdarbetarna osv.
Om du är med i en organisation eller grupp som vill visa sitt stöd i en strid – glöm då inte den delen. Uppmana alla i organisationen att som individer klaga på effekterna av striden – på rätt nivå.
Sen kan man också visa sitt stöd genom t.ex. stöduttalanden till de stridande. Då ska man tänka tvärtom mot när man klagar. Man ska nå så långt ner som möjligt, direkt till de arbetare som genomför striden. Det är dom som ska hålla ut. För att fortsätta att ta brevbärare som exempel: Skicka gärna stöduttalanden till deras organisation, men sätt också t.ex. en ”Heja postisar – Jobba Rätt!”-lapp på din brevlåda.
Uppdatering 2013-06-19: Inlägget ovan skrev jag den 20 september 2011, i samband med brevbärarnas ”Jobba Rätt”-kampanj. Idag den 19 juni 2013 sprids det igen, högaktuellt med anledning av bussförarstrejken som brutit ut idag, och spårstrejken som ev. bryter ut i morgon. Här finns dagens inlägg ang busstrejken: Provanställ arbetsgivarna.
Uppdatering 2014-06-01: Inlägget aktualiseras igen på grund av den strejk på Öresundstågen som bryter ut i natt därför att Veolia sagt upp 250 anställda och vill tvinga dem att söka sina egna jobb till sämre och otrygga villkor. Fackförbundet Seko har lagt fram lösningsförslag men Veolia vägrar lyssna. Berörda arbetare har själva mobiliserat för strejk och Seko har varslat.
Uppdatering 2017-07-11. Inlägget aktuellt igen på grund av strejk i sopsvängen. När soporna ligger kvar – klaga uppåt!
Uppdatering 2021-01-03: Inlägget aktualiseras därför att det blir strejk på Pågatågen i morgon om Arriva sparkar huvudskyddsombudet i fackklubben Seko Klubb Pågatåg.
Uppdatering 2022-12-16. Inlägget aktualiseras, inte på grund av strejk utan på grund av vad som pågår i Storstockholms Lokaltrafik. Pendelns tågvärdar har sagts upp, trots massor av protester, och när lokförarna inte vill köra tågen utan tågvärdar, av säkerhetsskäl, så blir det massor av inställda tåg. En situation där det i högsta grad gäller att rikta klagomålen rätt – till MTR (bolaget som kör Pendeln), SL och regionen. Läs mer om konflikten här: Går ditt pendeltåg?
Uppdatering 2023-03-01. Inlägget aktualiseras, på grund av läget på pendeltågen. Det fanns hopp om att en ny utredning skulle göra att region Stockholm skulle ändra sitt beslut om att ta bort tågvärdarna, men nu har situationen hårdnat igen. Pendeltrubbel
Inlagt 17 september 2011
En tidning i pdf-format om brevbärarnas Jobba Rätt-kampanj: Jobba rätt (pdf)
Mycket bra i den – t.ex. ”En rusare ångrar sig”-
Något liknande skulle behövas inom de flesta yrken och branscher! Rusare, som förr eller senare ångrar sig, finns överallt.
På måndag morgon (19/9) kommer två inslag om kampanjen i TV4:
08.53-09.00 Direkt: SEKO startar ett uppror bland de postanställda och uppmanar 13 000 anställda att ta de pauser de har rätt till samt att inte stressa för mycket. Lelle Modig träffar Sune Blomqvist, ordf. SEKO Posten, som berättar varför posten nu blir sen.
09.39-09.47 Direkt: SEKO startar en jobba rätt-kampanj. Lelle Modig träffar brevbäraren Monica Moström som i dag tänker ta de pauser hon har rätt till samt jobba i ett tempo ”anpassat för att klara hela arbetsdagen”.
Fler inlägg här på bloggen om postarbetarna finns i kategorin Arbetslivet – Postisar.
Inlagt 17 september 2011
På måndag ska 13 000 postanställda jobba utan att bryta lagar, avtal eller regler. Ingen ska springa i trappor, köra bilen upp på trottoarer eller strunta i raster.
De reglerna borde naturligtvis följas jämt, men i praktiken funkar det inte så.
När man bestämmer sig för att följa reglerna till punkt och pricka, så får det ofta en effekt som visar att den ”normala” verksamheten är uppbyggd på stress och regelbrott.
Ett bra exempel är Stockholms sopgubbar som i början av 2010 körde efter regelboken – då växte sopbergen i hela Stockholm.
Om brevbärarna lyckas sätta ner foten (= de 26 000 fötterna) tillsammans, kan det få en kraftfull effekt. Lycka till postisar!
Artikel i Efter arbetet om Jobba rätt-aktionen: Facket till strid mot jobbstressen
Fler inlägg här på bloggen om postarbetarna finns i kategorin Arbetslivet – Postisar.
Inlagt 16 september 2011
Del 7 av berättelsen om hur vi organiserade oss som arbetslösa.
Glada bagarn från San Remo.
Livsfyran repskap den 13 september 2006 hade sagt ja till vårt förslag om att återuppväcka avdelningens Livsklubb för arbetslösa. Vi var glada. Det var en facklig framgång! Som arbetslivet ser ut är det allt fler som tvingas varva visstidsanställningar med arbetslöshet. Om engagemanget för gemensamma intressen finns med hela tiden så kan vi motverka att arbetarklassen blir alltmer försvagad på grund av det osäkra arbetslivet.
Vi förstod att ”Livstidsklubben”, för bara oss som jobbat på San Remo, trots sitt namn inte skulle leva vidare i evighet. Behovet för just oss att fortsätta träffas och hjälpa varann i situationen som arbetslösa skulle minska allteftersom folk hittade jobb, kom in i nya arbetarkollektiv, bytte fack – eller gick i pension. Men i en klubb för arbetslösa skulle våra erfarenheter komma fler till nytta. Verksamheten skulle kunna fortsätta och utvecklas av andra arbetslösa som kommer efter oss.
Brev till de arbetslösa
I mitten av oktober gjorde vi ett brevutskick till alla arbetslösa livsare i Stockholm med hjälp av Livsfyrans expedition. Vi berättade om planerna på att dra igång klubben. I brevet ingick också en inbjudan att hänga med på Livstidsklubbens träffar. De träffarna fortsatte i väntan på det formella bildandet av Arbetslösas klubb.
Ett gäng nya kompisar dök upp redan på Livstidsklubbens träff den 21 oktober. (Det var sista gången vi kunde samlas i San Remo-bageriets gamla matsal. Huset skulle sen byggas om till ett Coopvaruhus.) På mötet blev det en hel del frågor, och ilsket snack, om de försämringar av akassan som då var på gång.
Gamla och nya kamrater droppar in på fika före Livstidsklubbens möte.
Förbundsstyrelsen säger nej!
Tre dagar efter vår oktoberträff fick vi ett mail, vidarebefordrat av Livsfyran. Det innehöll ett brev från Livs förbundsstyrelse. De hade vid sitt möte den 18 oktober 2006 beslutat att avslå avdelningens hemställan om att få bilda en klubb för arbetslösa.
Det finns varken möjlighet eller anledning att bilda klubb för arbetslösa medlemmar skrev förbundsstyrelsen.
(Alla inlägg om detta finns i kategorin Arbetslivet – Livstidsklubben (arbetslösa) i menyn till höger.)
Inlagt 11 september 2011
Del 6 av berättelsen om hur vi organiserade oss som arbetslösa. De tidigare delarna hittas under kategorin Arbetslös (i menyn till höger).
Vi hade lämnat in en motion, alltså ett förslag, till ”repet” – Livsfyrans representantskap – om att arbetslösas klubb skulle dras igång.
Repet bestod av valda ombud från avdelningens klubbar. Alla livsmedlemmar hade rätt att gå på repskapsmötet och att prata där och ställa förslag, men bara de valda ombuden från klubbarna hade rösträtt. (Vi arbetslösa hade alltså inga valda representanter med rösträtt.)
Det blev en het diskussion på repet den 16 september 2006. Avdelningsstyrelsen ville nämligen att motionen skulle avslås. De ville alltså inte att det skulle dras igång en livsklubb för arbetslösa medlemmar.
I stället ville avdelningsstyrelsen ha ett ”verksamhetsområde” inom avdelningen som skulle ta hand om verksamhet för arbetslösa. Men ett ”verksamhetsområde” är inte samma sak som en klubb, där medlemmarna själva engagerar sig och bestämmer vad som ska göras.
I diskussionen sa avdelningens ordförande: Men det är väl ingen idé att dra igång en klubb för arbetslösa om förbundsstyrelsen ändå säger nej. Och där avslöjades troligen den verkliga orsaken till att avdelningsstyrelsen var emot vår motion: Förbundsstyrelsen, högre upp, gillade inte idén.
Vi arbetslösa var en fjärdedel av de närvarande på repet. Och vi hade som sagt ingen rösträtt. Men det var inte bara vi som snackade för vår motion. Vi behövde faktiskt inte säga så mycket. Det var folk från flera olika klubbar som argumenterade för att vår motion skulle antas.
Argumenten för vår motion var t.ex. att det står i förbundets stadgar att de arbetslösa ska betraktas som ”aktiva medlemmar” och att det också står i stadgarna att en av avdelningens uppgifter är att ”bilda och upprätthålla klubbar”. Plus förstås att flera sa att det vore dumt att inte ta tillvara det fackliga engagemang som de arbetslösa f.d. bageriarbetarna visade.
Det blev en sluten omröstning och majoriteten röstade ja till vår motion. Beslutet blev alltså att klubben för arbetslösa skulle dras igång som vi hade föreslagit.
(Alla inlägg om detta finns i kategorin Arbetslivet – Livstidsklubben (arbetslösa) i menyn till höger.)
Inlagt 10 september 2011
Jag har fått frågan om jag inte förstår bilarbetarnas hopp om fortsatt arbete inom Saab, när jag ”raljerar” om tömningskonkursen. Självklart förstår jag det, även personligt, eftersom jag varit med om flera nedläggningar av produktion, med åtföljande uppsägningar, i mitt eget arbetsliv. I fallet Saab handlar det dessutom om en nedläggning som drabbar en hel bygd. Desto värre att se det som jag uppfattar som en tömningskonkurs.
Jag är inte kunnig när det gäller just bilbranschen. Lars Henriksson, som har den kunnigheten i högsta grad, skriver om möjligheten att ställa om Saabs produktion för tillverkning av något annat: Rekonstruera Saab till ett framtidsföretag
Men produktionsapparaten kommer knappast att finnas kvar när Müller & co har sålt ut och sugit åt sig allt. De enda som skulle kunna hålla fast apparaten är i så fall saab-arbetarna själva. Sällan har väl tanken på en ockupation känts så välmotiverad och jordnära. Ockupera för bövelen! Ta över, mänskor i Trollhättan. Ni har inget att förlora.
Fler inlägg här på bloggen om Saab finns i kategorin Arbetslivet – Saab.
Inlagt 7 september 2011
Saab begär rekonstruktion igen. Betyder bl.a. att staten går in och betalar lönerna. Förra gången var 2009. Tjatigt. Jag tjatar väl jag också då – hänvisar till inlägget här på bloggen den 25 augusti: Tömningskonkurs av Saab?
Fler inlägg här på bloggen om Saab finns i kategorin Arbetslivet – Saab.
Inlagt 3 september 2011
Del 5 av berättelsen om hur vi organiserade oss som arbetslösa.
Vi hade skickat ett förslag till Livsfyrans styrelse om att dra igång Arbetslösas klubb. Styrelsen hade bordlagt frågan. På vår träff i juli pratade vi om saken och bestämde att skicka förslaget till avdelningens representantskap så att fler i avdelningen skulle vara med och ta beslutet.
Notis i Livstecken:
————–
Repskapsmöte
Onsdag 13 september 2006 kl 18 på Livs avd 4
På det här mötet ska vår motion om Arbetslösas klubb behandlas. Häng med! Vi möts från kl 17 på ett fik i Solna Centrum.
Det är bara klubbarnas valda representanter som har rösträtt på mötet. Ingen av oss alltså. Men alla livsmedlemmar har rätt att gå på mötet och höra vad som sägs. Alla livsmedlemmar har också rätt att yttra sig och ställa förslag. Följ med du också!
————
Men vi satt inte still och väntade på hur det skulle gå i representantskapet, utan fortsatte verksamheten i Livstidsklubben under sommaren med träffar en gång i månaden och utskick av Livstecken.
En stående punkt på träffarna var att utbyta erfarenheter och tips. Det som berättades på träffarna blev ofta också notiser i Livstecken. Exempel:
—————–
Hur är det på nya jobbet?
Flera av dem som hittat nya jobb, berättar att det är underbemanning och strul. Så tycks det vara på de flesta arbetsplatser nuförtiden. Ibland finns det ingen fackklubb eller så är facket svagt o passivt. Så det blir att börja från början med att försöka snacka ihop sig med de nya arbetskamraterna.
Sånt kan vi prata om på våra träffar. Kan vara skönt att prata av sig och att rådgöra med varandra om vad man kan göra.
Kort prov
Provanställning på 3 eller 6 mån. är avskaffade av många företag, som i stället anställer på 1 mån visstid. Detta visar sig vara ganska tufft för en nyanställd. Det finns inte mycket utrymme att gör nybörjarmisstag på. Eller om man har ren otur… Och missar man detta ”snabbprov”, hur skall man då tvätta bort en dålig merit i CV`t? I praktiken blir man svartlistad, om man inte ljuger. Visstidsanställningarna tvingar oss att ljuga eller….? /LE
Bra att veta sina rättigheter
Så här berättade en f.d. arbetskamrat: ”Jag har haft ett visstidsjobb. De betalade inte ut helgersättning för 1:a maj och KristiFlygardagen eftersom jag hade för kort anställningstid. Men det visade sig att 5 veckor är alldeles tillräckligt för helgkomp, så de fick ändra sig.”
Tillfälliga anställningar
Om du får en visstidsanställning och sen kommer till AF igen, så räkna med att AF kommer att begära arbetsgivarintyg. Så säg till arbetsgivaren att du behöver ett arbetsgivarintyg när anställningen upphör. Kan dra ut på tiden om du gör det efteråt.
Hygienkurs är en merit
Kurser i livsmedelshygien hölls både på Bagarn och på Schulstad. Om du har gått en sån kurs så ta med det i din merit-förteckning (CV). Det är ett plus när du söker jobb.
———–
I slutet av sommaren började ett gäng också att träffas på arbetsförmedlingen:
————————
Miniträffar på AF
Vi är ett gäng som bor i Botkyrka och går på arbetsförmedlingen i Hallunda.
Vi har bestämt att vi gör sällskap på AF på onsdagar kl 12. Vi kan hjälpa varandra vid datorerna, och kanske ta en fika efteråt. Häng på om du behöver hjälp med något eller bara tycker det är trevligt med sällskap!
Obs att även ni som brukar gå på någon annan arbetsförmedling, kan åka ut till Hallunda om ni vill! Man måste ju inte alltid gå på sin vanliga arbetsförmedling, om man inte ska träffa sin handläggare.
——————-
Erfarenhetsutbytet och träffarna var ett sätt för oss att säga till varandra: Du är inte ensam, fast du är arbetslös. Och inte bara säga det utan visa det också.
(Alla inlägg om detta finns i kategorin Arbetslivet – Livstidsklubben (arbetslösa) i menyn till höger.)
Inlagt 2 september 2011
Del 4 av berättelsen om organisering av arbetslösa.
De uppsagda bageriarbetarna var inte längre medlemmar i Livsklubben på San Remo i Hägersten, och Arbetslösas klubb inom Livsfyran hade inte kommit igång än.
Vi bildade därför en informell klubb.
Tre notiser i LIVSTECKEN nr 10/2006:
——————-
LIVSTIDSKLUBBEN
På mötet 17/6 bildade vi Livstidsklubben! Andra bra namnförslag var Visstidsklubben och Ledighetskommittén men det blev Livstidsklubben.
Medlemmar i denna informella klubb är helt enkelt alla de (f.d.) arbetskamrater som anmält att de vill ha fortsatt info (Livstecken) per mail eller brev. Både de som går arbetslösa, de som hittar nya jobb och de som jobbar kvar i Hägersten (brödutkörarna).
Uppgifter för Livstidsklubben är
1) att vara en fortsatt träffpunkt för erfarenhetsutbyte med mera mellan de f.d. bageriarbetarna i Hägersten. Träffar, Livstecken och hemsidan kommer att användas för denna verksamhet.
2) att dra igång Arbetslösas Livsklubb för arbetslösa livsare i Stockholmsområdet.
Vi bestämde att fortsätta med månadsträffar.
Sommarens träffar blir lördag 15 juli och lördag 19 augusti. Tid: kl 13.
Plats: Gamla lunchrummet om vi inte meddelar något annat.
Vi utsåg några frivilliga till en arbetsgrupp som ska se till att saker blir av.
Obs att alla andra också kan hjälpa till! Hör av er med tips och erfarenheter som vi kan sprida. Och vill ni ordna någon aktivitet, så gör det! Säg till i tid så vi kan informera om det i Livstecken.
MINIGOLF o FIKA!
Alla är välkomna till Tantogårdens bangolf (minigolfbana) lördagen den 1 juli kl 13!
Närmaste tunnelbane-station är Hornstull.
Familjemedlemmar är också välkomna! Ta med frugan, gubben, ungarna, barnbarnen, morsan eller brorsan o kom!
De som vill kan spela minigolf, eller bangolf som det egentligen heter. Livstidsklubben bjuder på startavgiften. Men det går också bra att bara fika o snacka.
Vår (f.d.) arbetskamrat Eva, som är elitspelare, har lovat att vara med, så den som vill ha lite instruktioner kan nog få.
HÄLSNING till upproriska
På mötet i lördags beslutade vi att skicka en uppmuntrande hälsning till de strejkande hemtjänstanställda i Hässelby/Vällingby.
De strejkar mot osäkra anställningsförhållanden och försämringar på jobbet.
Och de använder våra visstidsupprorströjor! Det är lite kul, för vi vet inte hur de har fått tag på tröjorna. Det är nog några av våra gratisutdelade tröjor som har nått dem.
——————
Arbetsmöte med Livstidsklubben:
(Alla inlägg om detta finns i kategorin Arbetslivet – Livstidsklubben (arbetslösa) i menyn till höger.)
Inlagt 1 september 2011
Det här är del 3 i min berättelse om organisering av arbetslösa.
Under det halvår då vår egen verksamhet för arbetslösa (dvs för oss själva) hade pågått, så pratade vi på varje träff om hur nåt liknande skulle kunna funka som en del av den fackliga verksamheten i Livsfyran. Alltså inte bara för oss utan för alla arbetslösa Livsare i stan. Den 17 juni 2006 skickade vi ett brev som vi hoppades skulle göra avdelningsstyrelsen glad, kåt och tacksam (typ).
——————
TILL AVDELNING FYRAS STYRELSE
Dags att Livsklubben för arbetslösa inom Fyrans område kommer igång igen!
Uppgifter för en livsklubb för arbetslösa:
Ge kontinuitet i det fackliga medlemsskapet så att man inte känner sig ensam och ”facklös” då man är arbetslös. Alltså att göra det meningsfullt för arbetslösa att vara kvar i Livs.
Vara en social mötesplats där man utbyter råd och erfarenheter.
Hjälpa medlemmarna/varandra med praktiska frågor kring försäkringar, arbetsförmedling, akassefrågor o dyl. Hjälpa till med anmälan till autogiro.
Agera kollektivt gentemot arbetsförmedling och beslutsfattare på olika nivåer.
Ge riktade kunskaper till arbetslösa om deras rättigheter samt rättigheter i samband med nyanställning, tillfällig anställning, anställning vid bemanningsföretag etc.
Sprida riktad information till och mellan arbetslösa.
Samarbeta med livsare i arbete, exempelvis utifrån det faktum att arbetslöshet och underbemanning på arbetsplatserna hänger direkt ihop.
Bygga upp en löpande verksamhet som fungerar trots att både de förtroendevalda och övriga medlemmar i klubben förhoppningsvis kommer att bytas ut oftare än i en arbetsplatsklubb.
————–
Brevet innehöll också konkreta förslag till hur hur Arbetslösas klubb skulle komma igång och hur verksamheten skulle kunna läggas upp. Brevet byggde på våra erfarenheter, och på vad vi fått höra om verksamheten i den klubb för arbetslösa som tidigare varit aktiv inom Livsfyran.
Vi skickade brevet så att avdelningsstyrelsen skulle hinna behandla förslaget på sitt möte i juni. Beskedet efter det mötet blev att frågan varit uppe till diskussion men bordlagts till augusti. När jag hörde detta, fick jag en känsla av att de inte var överens i styrelsen. Fast det var nog inbillning. Att medlemmar vill vara aktivt organiserade även då de är arbetslösa, hur skulle man kunna vara oense om en så självklart bra sak?
(Alla inlägg om detta finns i kategorin Arbetslivet – Livstidsklubben (arbetslösa) i menyn till höger.)
Inlagt 31 augusti 2011
Del 2 av berättelsen om hur vi organiserade oss som arbetslösa.
Efter nedläggningen av produktionen i San Remo-bageriet den 9 jan 2006, fortsatte vi att träffas en gång i månaden i den gamla matsalen i bageriet. Både träffarna och vår klubbtidning Livstecken ägnades mycket åt erfarenhetsutbyte, tips och råd till varann i situationen som arbetslösa.
Typiska smånotiser i Livstecken:
Ta kopior
Innan du skickar iväg något till t.ex. akassan, ta kopia och behåll den. Jättebra att ha om det blir något problem. Ett tips som en arbetskamrat har lämnat är också att alltid anteckna vilket datum du skickar iväg papprena.
Jobba inte gratis!
Fler arbetskamrater har råkat ut för erbjudandet att provjobba utan lön på ett bemanningsföretag. Sånt behöver man inte tacka ja till! Om jobbet blivit anvisat av arbetsförmedlingen så tala om för af att det handlar om obetalt provjobb.
Tokigheter
En chilensk kamrat blev skickad på en femdagarskurs som hölls på arabiska!
En annan av våra arbetskamrater sa på AF att han skulle kunna tänka sig jobb även i Norge. Då fick han anvisning till ett jobb som bagare i Thailand.
Nattgängets sista arbetspass 9 jan 2006
KLUBBEN FANNS KVAR
Det första halvåret efter stängningen var en övergångsperiod. Det var Livsklubben på San Remo som stod för verksamheten för de arbetslösa. De flesta hade en eller flera månader betald arbetsfri uppsägningstid efter stängningen, och var alltså formellt fortfarande anställda. Men även de vars uppsägningstid gick ut var fortsatt välkomna.
Livstecken skickades ut med hjälp av företagets portomaskin. De som hade mailadresser fick Livstecken per mail i stället för brev.
Klubbens ordförande Åsa fanns i klubbrummet ett par dar i veckan för att hjälpa arbetskamrater med att fylla i blanketter och annat arbetslöshetsjox. Det fanns stort behov av sådan hjälp.
MEN SEN?
När allas uppsägningstider gått ut, så kunde verksamheten inte längre ske i San Remo klubbens regi.
En del hade hittat jobb eller kommit in på utbildning, men det fanns fortfarande intresse för att kunna träffas och utbyta erfarenheter. I juni skickade vi ut en förfrågan till var och en om de ville fortsätta att få Livstecken med info om träffar och annat. Det var över hundra som ville, och det var en bra grund för att fortsätta – och även att göra allvar av idén att återuppväcka ”Arbetslösas klubb”, inte bara för oss utan för alla de 689 arbetslösa livsmedelsarbetarna inom Livsfyran (Livs avdelning i Stockholm).
Vi beslutade att skicka ett förslag till Livsfyrans styrelse.
(Alla inlägg om detta finns i kategorin Arbetslivet – Livstidsklubben (arbetslösa) i menyn till höger.)
Inlagt 27 augusti 2011
Apropå skitjobb. En sann historia från 1995. Som det mesta från den tiden lika aktuell idag. Kanske ”lönen” grabben fick skulle vara något högre idag. Men det spelar ingen roll, det är ingen lön i alla fall.
En ung mansröst i telefonen: – Hej, jag känner din son. Han sa att du vet en massa om löner och sånt.
– OK, prata på.
– Jag har fått jobb att montera dörrar. Det är väldigt tungt och jag får bara 3500 kr i månaden.
– Det låter konstigt. Är du under arton?
– Nej jag är nitton. Jag har körkort och jag åker omkring själv med dörrarna.
– Vem sa att du ska tjäna 3500?
– Chefen.
– Det kan inte vara rätt. Hur fick du jobbet?
– Genom arbetsförmedlingen.
– Det kanske är nån sorts ungdomspraktik?
– Nej det tror jag inte. Jag gör samma jobb som dom andra montörerna.
– Du har ingen handledare eller så?
– Nej, jag fick åka med en av dom andra i tre dar. Sen fick jag jobba själv.
– Vad tjänar dom andra montörerna då?
– Vet inte.
– Men du kanske jobbar deltid?
– Nej jag jobbar från 8 till halv 5 varje dag.
– Med en halvtimmes lunch?
– Nej det sa dom inte. Jag jobbar hela tiden.
– Finns det nån fackrepresentant som du kan snacka med?
– Nej ingen är med i facket. Chefen sa att det inte behövs.
– Han ska ha en smäll. Gå till chefen och be om papper på din lön och din anställning, så ska jag hjälpa dig och så ska vi ta reda på vilket fack du ska gå med i.
– Din son sa att du skulle säga så. Men jag har redan sagt upp mig. Jag trodde inte man kunde göra nåt åt det.
– Det var synd. Blir du arbetslös igen då?
– Ja. Jag har varit på arbetsförmedlingen igen.
– Vad sa dom då?
– Att jag är en sån där som inte vill jobba.
Inlagt 26 augusti 2011
Kan man organisera sig som arbetslös? Inte bara betala en medlemsavgift, utan organisera sig tillsammans och hitta nån sorts gemensam styrka? Tänkte att jag ska skriva några bitar om egna erfarenheter av såna möjligheter – och svårigheter.
Här kommer den första biten. Den handlar om facklig utbildning för arbetslösa.
Inför nedläggningen av San Remo i Hägersten år 2006 (se Not) började vi snacka om att behålla någon form av facklig verksamhet för oss som arbetslösa, åtminstone en tid framåt.
Vi gjorde upp med Livsfyran (Livsmedelsarbetareförbundets stockholmsavsdelning som vår klubb tillhörde) att ordna en tredagars medlemsutbildning någon månad efter stängningen, med särskild inriktning på sånt som kan vara bra för arbetslösa att veta och att prata om. Vi gjorde själva studieplanen för kursen.
Det var över 50 arbetskamrater som anmälde sig till kursen!
Det är nog unikt att 50 arbetskamrater från samma arbetsplats anmäler sig till en facklig tredagars utbildning. (Och på en icke nedlagd arbetsplats skulle det förstås blivit problem med att släppa iväg så många på en gång.)
Det intresset tyder på att när medlemmar blir arbetslösa är det ett bra tillfälle för facket att aktivt gå in och passa på att ge facklig utbildning och möjlighet att utbyta erfarenheter med andra i samma sits. Vilket dels skulle göra oss starkare i själva arbetslöshets- och arbetssökande-situationen, dels bättre fackligt rustade inför nästa jobb.
Sen visade det sig att kursen kolliderade med bl.a. en truck-utbildning (som vi fick igenom i uppsägningsförhandlingarna att de uppsagda skulle kunna gå på företagets bekostnad). I slutändan var det 40 medlemmar som kom till kursen.
Här är en rapport om vad kursen innehöll (hämtad från skvallerspalten på vår dåvarande hemsida). Kanske kan ge lite tips om vad som kan passa att ta upp på fackliga utbildningar för arbetslösa.
——————–
Dag 1:
Idag har vi lärt oss mycket om arbetsförmedlingen, akassan och sånt. Vi pratade bland annat om hur akasseersättningen räknas ut i olika situationer. Det har visat sig att det är mycket svårt att få svar på sådana frågor. Alla som man frågar har olika svar och alla uttrycker sig vagt. Inte ens akassans chef har kunnat ge klara besked om vad som gäller. Det verkar som om det är upp till varje AF och akassehandläggare att göra individuella bedömningar. Detta måste vara ett problem för alla som blir arbetslösa men en och en står man maktlös. Som kollektiv har vi bättre chans att uppmärksamma hur virrigt och godtyckligt det fungerar och kräva rak och klar information.
Sen delade vi in oss i grupper efter vilka arbetsförmedlingar vi hör till. De som varit arbetslösa förut berättade för oss andra om hur det funkar. Vilka rättigheter man har och diverse tips och råd. Det utbyttes även tips om fördelar och nackdelar med olika arbetsförmedlingar i och runt Stockholm. Man har ju faktiskt rätt att välja själv vilken man ska gå till.
Vi såg också en film som heter Bröd och Rosor. Det är en spelfilm som handlar om mexikanska papperslösa immigranter i USA som jobbar på en städfirma och om deras kamp för facklig organisering och bättre arbetsvillkor.
Dag 2:
På förmiddan körde vi en intensiv snabbkurs om lagar och avtal, med särskild inriktning på osäkra anställningar (visstid, provanställningar etc) och bemanningsföretag. Kursen avslutades med ”egenkontroll” i form av en tipsrad. Nästan alla hade nästan alla rätt, sa de i alla fall.
Vi pratade också om förhållandet mellan lagar och avtal å ena sidan och styrkeförhållandena på arbetsplatsen å andra sidan. Lagar och avtal hjälper inte om arbetarna inte känner till sina rättigheter eller inte vågar kräva dem. Å andra sidan kan ett starkt arbetarkollektiv tillkämpa sig mer än vad som står i lagar och centrala avtal. Det kan märkas i lokala avtal. Men även direkt på golvet i arbetarnas förmåga till sammanhållning och vilka rättigheter man tar sig.
På lunchrasten minglade vi med världspressen.
På eftermiddagen hade vi tre pass.
Första passet handlade om bolagsfackligt samarbete. Eftersom vi hade bjudit in Bert från bageriet i Eskilstuna så blev det en hel del info om det kaos som dom haft där efter stängningen i Hägersten.
Andra passet handlade om arbetslösas klubb inom Livs avd 4 (Livs stockholmsavdelning som vi tillhör.) Vi hade bjudit in Raymond som var ordförande i klubben då den var aktiv. Aktiv är den inte idag, men det ska vi ändra på. Det är en kul utmaning att söka kontakt med de ca 700 (?) arbetslösa Livsmedlemmar som finns inom fyran, och undersöka de kollektiva möjligheterna tillsammans med dem.
Till tredje passet hade vi inbjudit Nicklas som är ombudsman i Livs avd 4. Han berättade om fackets uppbyggnad. Diskussionen kom också in på internationella aktioner. Vi pratade t.ex. om hamnarbetarnas strejker och militanta aktioner i flera länder häromveckan, som ledde till att ett EU-förslag stoppades.
Dag 3:
Förmiddan ägnades åt försäkringar, pension o sånt, framförallt vad som gäller när man är arbetslös.
På eftermiddan gick vi igenom vad som händer framöver och beslutade om vad vi ska göra tillsammans.
Så här blir det:
Måndagar och tisdagar öppet i klubbrummet (så länge vi får komma in där). Ring och kolla innan ni dyker upp. Välkomna att komma o dricka kaffe och surra och hjälpa till med ett och annat, tillexempel informationsutskick till alla arbetskamraterna. Det blir rätt mycket jobb med sånt.
Februari-träff tisdag 14 februari kl 12-14 för dem som kan o vill. Plats: Gamla lunchrummet.
Studiebesök i Eskilstuna, datum meddelas senare.
Mars-träff, datum meddelas senare.
Arbetslösas klubb. Vi måste först och främst försöka få kontakt med andra arbetslösa livsmedelsarbetare i Storstockholm. Det är ju den kollektiva styrkan vi vill locka fram ut garderoberna! Mål & Medel skriver förhoppningsvis en snutt om detta i numret som kommer ut i början av mars, så att intresserade kan höra av sig. Vi kan också hjälpas åt t.ex. med att sätta upp lappar på arbetsförmedlingarna.
Avdelning fyras representantskaps årsmöte: 1 april 2006 kl 9.00 i Folkets hus.
Alla medlemmar har närvaro- och yttranderätt. Vår motion om att det inte ska drickas alkohol på medlemmarnas bekostnad inom Livs avd 4, ska behandlas.
Klubbmöte 22 april kl 14.00.
———–
Not: Nedläggningen av San Remo skedde 2006. Två år tidigare hade Stockholmsbagarn lagts ner (där jag jobbat i 27 år). Men efter en lång och seg strid fick alla från Bagarn (som ville) möjlighet till jobb på San Remo, dit en del av Bagarns produktion flyttades. (En strid som skildras i dokumentärfilmen Fackklubb 459.)
Ett par år senare las alltså även San Remo ner. Det var något som vi från Bagarn misstänkt från början, det blev nog mera av en chock för de arbetskamrater som jobbat länge på San Remo. Det blev ändå en hel del strid även kring denna nedläggning, framför allt kring uppsägningsvillkoren. Vi fick till slut igenom mycket bättre villkor än vad som erbjudits från början. Men det är en annan historia.
———-
(Alla inlägg om detta finns i kategorin Arbetslivet – Livstidsklubben (arbetslösa) i menyn till höger.)
Inlagt 25 augusti 2011
Konkurser är inget ovanligt. Har sett hur det går till inom bageribranschen då och då.
En del konkurser innebär egentligen bara att skulder avskrivs och nya ägare kommer in (ofta med de gamla ägarna gömda i bakgrunden). Sen fortsätter man baka som tidigare.
En del är vad jag kallar tömningskonkurser. De drar ofta ut på tiden. Man försöker få in nya pengar – som när allt är över inte finns kvar längre. Lokaler och maskiner visar sig vara sålda och har fått andra ägare. Eller så har de ”försvunnit”. Fodringsägare som har fått ut något innan konkursen, är sådana som har kopplingar till ägarna eller är bulvaner för dem. Inga andra fodringsägare kan få ut något och den statliga lönegarantin får rycka ut och betala uteblivna löner.
Förmodar att det går till på samma sätt inom andra branscher.
Det som händer med Saab är misstänkt likt en tömningskonkurs. Det är bara storleken på företaget och mediauppmärksamheten som är något extra. Men ibland kan man undra om ingen ekonomireporter har sett en tömningskonkurs förr.
PS 7 september 2011: DN: Saab ansöker om rekonstruktion
Fler inlägg här på bloggen om Saab finns i kategorin Arbetslivet – Saab.
UPPDATERING 17 SEPTEMBER 2016. DN: Saab blödde 11 miljoner – om dagen
Inlagt 21 augusti 2011
Ursprungligen en föreläsning som jag höll i februari 1996 för fackligt aktiva från olika klubbar i Stockholm. Texten finns redan på folkrorelselinjen.wordpress.com men den får vara med här också.
Försämringar av arbetsförhållandena och angrepp på arbetarna liknande det vi på Bagarn utsattes för under 1995 är inget unikt, tvärtom. (Not: Striden 1995, som bland annat innehöll en s.k. vild strejk, innebar att vi lyckades stoppa en stor nedskärning samt försämring av våra lokala avtal, trots hot om nedläggning av arbetsplatsen.) Det är säkert också fler än vi som tar strid emot sådant. Men det som hörs mest är att man inte kan göra något – ”det är såna tider”. Sådan uppgivenhet skapar sådana tider!
Hur kom det sig att vi tog strid och att vi vann så pass som vi gjorde? Jag tror att svaret finns i den fackliga linje som vår fackklubb använder. Vi kanske skulle ha reagerat och rest oss mot de hårda angreppen, även utan den linjen. Men skulle vi stått emot hotelserna under så lång tid? Skulle vi som förhandlade vågat lita på att medlemmarna skulle hålla ut? Skulle medlemmarna vågat lita på att förhandlarna skulle hålla ut? Det tror jag faktiskt inte. Vi behövde all den erfarenhet och alla de metoder som vi skaffat oss under flera år.
Den viktigaste erfarenheten vi har är att man måste våga lita till medlemmarna. Vi på Bagarn är lika gnatiga och tröga och osams och omöjliga som alla andra arbetare – och har tillsammans samma enorma styrka som alla andra arbetare. När vi som leder facklubben har vågat lita på den styrkan, har vi haft framgång. När vi har missat eller glömt eller inte vågat vända oss till medlemmarna, har vi tabbat oss. Vi hade tillräckligt med erfarenhet av både framgångar och tabbar för att klara en långvarig strid.
Erfarenheterna har vi fått då vi under åren försökt utveckla en kämpande, medlemsstyrd och självständig facklig linje. Vår metod och vårt mål är att folk ska vara i rörelse – det är en folkrörelselinje! Folk ska bestämma och folk ska agera. De idéer som vi utvecklar ska komma ur denna rörelse. Verksamheten ska vara i rörelse, från erfarenhet till erfarenhet, från arbetare till arbetare, från medlemmarna till de förtroendevalda och tillbaka igen.
Vad betyder det i praktiken? Jag ska utgå från några punkter som vår klubbstyrelse tidigare har formulerat, och beskriva hur vi försöker utveckla demokratiska och medlemsstyrda arbetsformer. Vi försöker:
Informera medlemmarna om allt, tala klarspråk.
Det gör vi bland annat i vårt informationsblad Livstecken. Det är ett enkelt A4-blad som delas ut till alla medlemmar och där vi försöker berätta om allt som händer.
Fråga, inte gissa, vad medlemmarna tycker att klubben ska göra.
Vi använder medlemsomröstningar, enkäter och sakfrågemöten. När vi arbetar fram våra krav och förslag går vi ofta flera varv – möte – enkät – möte – omröstning. Om företaget kommer med något så måste vi på samma sätt fråga vad medlemmarna tycker om det och hur klubben ska agera. Varje gång som vi har tyckt att vi kan hoppa över det steget, så har vi missat något viktigt – och gjort medlemmarna besvikna.
Nej, inte en omröstning till! pustar arbetskamraterna ibland. Men det är bättre att de klagar på att vi är tjatiga, än på att vi skiter i att fråga dem! Bättre att fråga för ofta än för sällan. Och det är rätt att ställa krav på medlemmarna, visa att allt hänger på dem. Att det är en styrka gentemot arbetsgivaren att klubben har medlemsbeslut i ryggen, och röstar om överenskommelserna, det behöver jag väl inte förklara.
Vi frågar inte bara vilka krav och förslag medlemmarna har. Utan också hur viktiga kraven är för dem. Om man frågar: Vad vill ni ha? så kan man lätt få en massa tuffa förslag. Man måste också fråga – är ni beredda att kämpa för det? Vad betyder det här för företaget, vad kommer de att sätta emot? Vad är vi då beredda till? Sådana frågor kan göra att medlemmarna sänker sina krav – men vi höjer medvetenheten om att vi kan inte få något annat än det vi själva är beredda att slåss för.
Underskatta inte medlemmarnas förmåga!
Grundläggande är att tala med alla, bygga underifrån. Inte att försöka hitta ”de som tycker som jag” eller ”de mest medvetna”. Då missar man den verkliga styrkan. Om man satsar på dem som står ”längst fram” och springer iväg med dem, så drar man ut arbetarkollektivet som ett gummiband. Det kommer att brista eller slå tillbaka. Lyckas man däremot få dem som står ”längst bak” i rörelse – då driver de alla andra framför sig.
Utgå ifrån att alla medlemmar kan ta ansvar för arbetskamraterna och klubben efter sina förutsättningar.
Ta med folk det gäller i förhandlingar.
När vi förhandlar, ska vi ta med folk som vet av egen erfarenhet vad frågan handlar om i alla detaljer. Vi kompletterar med vana förhandlare från klubbstyrelsen. Då får vi det bästa förhandlingsresultatet. Dessutom visar vi att facket är medlemmarnas organisation. Att vara med i förhandlingar är också den bästa skolan för blivande förtroendevalda (= alla våra medlemmar).
Gå tillbaka till medlemmarna när det kör ihop sig.
På fackets kurser får man lära sig hur man går vidare till ombudsmannen och till central förhandling. Och visst händer det att vi går centralt, vi har även drivit tvistefrågor till arbetsdomstolen några gånger. Men när vi säger att vi går till ”högre instans”, då menar vi att vi går till medlemmarna. Det ska vi alltid göra när vi är osäkra om hur vi ska agera. Om det tar stopp i en förhandling ska vi tala om hur läget är och fråga: Ska vi backa? Ska vi stå på oss? Vad är ni beredda till?
Ta tillvara alla förslag och initiativ, inklusive kritik.
Sjävklara saker. Men det gäller att komma ihåg det när medlemmarna kommer med något nytt, då man har huvudet fullt av allt som redan pågår. Man måste också bestämma sig för att kritik alltid är motiverad. Dessutom ska man vara glad att man får höra den. Får man inte höra kritiken så finns den där ändå, och växer.
Uppmuntra opposition och diskussion inom klubben.
Enighet ger styrka. Försök bestämma er för vad ni vill och kämpa för det tillsammans. Så säger vi ofta till våra medlemmar. Men för att få fram en bra och levande enighet är det viktigt med en fri diskussion, där ingenting tas för givet.
Vi använder nästan alltid slutna omröstningar i både små och stora frågor. Det händer att medlemmar säger ”det är väl onödigt att skriva lappar, vi vet ju redan vad vi tycker”. Men att använda sluten omröstning är ett sätt att säga till varje medlem: vi vill veta vad just du tycker. Du kan inte slölyssna på diskussionen och sedan rösta som kompisen eller ordföranden. Du måste tänka själv. När vi räknar rösterna visar det sig ofta att det finns någon eller några som röstar annorlunda än majoriteten – även om vi verkat eniga i diskussionen. Det är en viktig påminnelse om att det finns fler synpunkter och att vi ska försöka få upp dem i ljuset.
Tänk er ett möte där en medlem framför en åsikt som går emot vad de flesta tycker. Han blir nedsnackad och nedröstad. Han kanske känner sig dum och sticker inte ut hakan nån mer gång. Vi försöker motverka den effekten. När beslutet är fattat, så applåderar vi – för minoriteten. Vi påpekar att den som framför sin åsikt gör en viktig insats för klubben. Ofta kommer vi fram till något nytt, tack vare den diskussion som uppstod. Det kan också med tiden visa sig att minoriteten hade rätt.
Undvik att dras in i ”fackvärlden”.
Vi pratar ibland om ”passiviserande kursverksamhet”. Det kanske låter provokativt. Kunskap är ju makt, säger man. Kan utbildning verkligen vara passiviserande? Ja, om man går på en massa fackliga kurser där man inte får lära sig att lita till medlemmarna och tillämpa folkrörelselinjen, då lär man sig ju faktiskt något annat! Det finns en risk att man dras in i värld för sig – kurserna, repskapet, umgänget med andra förtroendevalda, partiet. ”Facket” blir något som man åker iväg till, inte det där träliga hemma på klubben med de surmulna arbetskamraterna. Då är det kört! Man får inte förväxla fackvärlden med facklig kamp! Den bedriver man med sina arbetskamrater. Allt annat är överbyggnad. Och överbyggnaden är ett luftslott om man inte har en grund där hemma på jobbet.
Sammanfattningsvis – vi försöker göra facket till en kämpande organisation.
Det betyder inte strid och strejk varje dag men att vi hela tiden kämpar för våra intressen.
Vi frågar inte efter arbetskamraternas politiska åsikt. Vi förutsätter att eftersom vi jobbar ihop och delar samma villkor, så har vi gemensamma intressen och kommer att kämpa tillsammans. Och så blir det också nästan alltid. Även om det är svårt ibland så är det enkla saker – det är bröd och solidaritet.
————————————————————
Kommentar år 2011: ”Folkrörelselinjen” är alltså metoder för att att använda och utveckla den kollektiva styrkan på arbetsplatsen. Det är naturligtvis inget nytt påfund, och var inte något nytt år 1996 heller. Däremot saknas ofta sådana erfarenheter i fackliga utbildningar och i politiska diskussioner om förhållanden i arbetslivet.
Våra erfarenheter från Bagarn väckte intresse hos andra arbetare och metoderna har sedan prövats och utvecklats på olika sorters arbetsplatser med olika förutsättningar. Bokserien Folkrörelse på arbetsplatsen är ett försök att samla dessa och liknande erfarenheter.
Inlagt 16 augusti 2011
Förbjudet att läsa böcker när man har paus. Tidningar är tillåtna.
En av paketerarna hade fördjupat sig i en bok på sin paus och glömt tiden, så arbetsledaren var tvungen att komma och hämta honom. Därför denna nya käcka ordningsregel. På anslagstavlan i pausrummet satt även en handskriven lapp: I Sverige alla får läsa vad de vil.
Nästa morgon tog jag med mig ett par böcker hemifrån. Det var fler som hade tänkt likadant. Böcker på svenska, finska, spanska och serbokroatiska låg redan utspridda på borden. Livsklubben fixade fram en hylla till varje pausrum och uppmanade alla att fortsätta fylla på vårt spontana arbetsplatsbibliotek.
När trågaren inte släpper iväg alltför veka degar, och maskinskötaren ställer in allting perfekt, så kan de sitta ner och bevaka ugnslinjen. När degen fastnar och det kommer dubbelbitar, då går det inte att sitta.
Det hade varit en lugn natt. Maskinskötaren hade råkat slumra till och hängde som en riktigt vek deg på stolen bredvid ugnen. Givetvis hade platschefen råkat passera just då. Han hade för vana att göra en nattrond ibland, inte alltid helt nykter. Order: Bort med stolarna!
Vi hittade de slängda stolarna i sopcontainern ute vid lagret, plockade upp dem och ställde tillbaka dem på sina platser vid ugnarna.
Sällan tänker man på sånt när man säger ”fackligt arbete”. Men det är en strid som ständigt pågår. En avgörande strid. Om arbetsledare och chefer får härja fritt, då får de blodad tand och kräver lättnader i arbetsrätten.
Uppdatering 19 december 2018: Det här blogginlägget om böcker och stolar skrev jag i augusti 2011 och händelserna jag skrev om utspelade sig på Bagarn för rätt länge sen. Men maktstriden som sådan är alltid aktuell. Läs i Handelsnytt Efter viteshot – stolen på Coop Online blir kvar och Jenny Wrangborgs krönika i Seko-tidningen: Stolen som maktmedel .
Inlagt 15 augusti 2011
Det hade genomförts en förändring som killarna på kaklagret inte gillade. Nilsson spände ögonen i mig och sa: Om klubbstyrelsen har gått med på det här utan att fråga oss så ska vi spika upp dig på väggen!
Klubbstyrelsen hade inte gått med på förändringen, vi visste inte ens om den. (Och lagerkillarna satte stopp för den.) Men det händer faktiskt att man gör fel också, på riktigt. Att man missar att fråga dem det gäller. Glömmer, vimsar till det eller inbillar sig att man redan vet vad folk tycker.
Och då kan man ge sig fan på att det blir fel.
Nu är det två ärrade gerillakrigare från Eritrea som inte skräder orden. Det har blivit fel i en turordningsfråga, och jag är inte vatten värd. Den första känslomässiga reaktionen – man blir lack. Jäkla gnällspikar! Försök själva göra rätt jämt så får ni se hur lätt det är!
Men sen, vid närmare eftertanke: Vad bra! Att de vet sitt värde, att de vet vad som gäller. Att de inte låter sig hejdas av respekt eller auktoritetstro eller vänskapsband. Att de slåss för sin rätt. Att det brinner.
De gånger jag som förtroendevald blivit uppspikad på väggen har varit de allra bästa stunderna. Inte de trevligaste eller tjusigaste men de bästa.
Inlagt 13 augusti 2011
Letade efter något i en gammal mapp med tidningsklipp om min tidigare arbetsplats Bagarn, och hittade i stället en intervju med mig själv från 1982, i en tidning som hette Kommunistiska arbetartidningen (tror inte den finns längre).
Det är alltså en nästan trettio år gammal intervju. När den gjordes var ungefär en tredjedel av mina arbetskamrater invandrare. Andelen ökade därefter år från år. Tjugofem år senare var invandrarna minst hälften av inomhusarbetarna. Då var den största invandrargruppen från Eritrea.
Det var lite kul att läsa intervjun så här långt efteråt. Jag tror att den attityd som presenteras i intervjun bidrog till utvecklingen av det starka kollektiv som vi med tiden blev på Bagarn – en för alla, alla för en – och att den därför kan vara av intresse även för andra. Jag har skurit ned lite grann eftersom artikeln är lång, men det mesta är kvar.
————
Svenskar och invandrare: STÄLL KRAV PÅ VARANN!
Rasistiska grupper har blivit mindre ljusskygga. Åtminstone skrivs det mer om dem i pressen. Men hur ser det ut på den vanliga arbetsplatsen? Arbetartidningen träffade Frances Tuuloskorpi, klubbordförande på storbageriet Stockholmsbagarn. I sin lägenhet i nya Hagalund i Solna – ”Blåkulla” i folkmun – ger hon ett lite annorlunda perspektiv på den här frågan.
Berätta om din arbetsplats!
– Jag jobbar på Skogaholms Bröds stockholmsbageri, ”Bagarn” som vi säger. Det är en av Sveriges största brödfabriker med ca 250 arbetare och 50 tjänstemän. De flesta är svenskar. Den största invandrargruppen är jugoslaverna. Sen kommer de spansktalande, finnar, turkar och greker. Sen har vi en del udda från t.ex. arabländer, Thailand, Nepal.
På somrarna har vi många extranställda skolungdomar och många utländska studerande kommer och arbetar.
Det är mycket småborgerligt trams som skrivs och sägs i invandrarfrågorna. Vi ska ha det så underbart tillsammans och krama varandra. Men orsaken till invandringen, kapitalismens kaos, är något som måste bekämpas, eller hur? Skälen till ut- och invandring är ju inte att vi ska få smaka på nya maträtter – vilket i och för sig är trevligt. Folk har ju mer eller mindre tvingats och lockats att lämna sina hemländer – även om de inte är flyktingar – och ta sig till de industriländer som haft högkonjunktur. Det är inte underbart!
Men det är inte folk det är fel på. Alla arbetare, var vi än kommer ifrån, är utsatta för kapitalismens kaos och vi måste hålla ihop.
Finns rasismen i första hand inom arbetarklassen?
– Nej, men det är arbetarklassen som drabbas av invandringens problem. Både invandrarna själva och svenskarna. Det är tex. inte så kul för en svensk – eller för en turk – att jobba på en avdelning där alla andra talar serbokroatiska.
Modersmålsundervisning för mina arbetskamraters barn måste jag vara med och kräva – men också att arbetskamraterna ska försöka lära sig svenska ordentligt. Vi ska inte vara mesiga utan ställa gemensamma krav på varann. Svenskarna måste hjälpa invandrade arbetskamrater att lära sig svenska.
Jag skriver ju in de nya medlemmarna i facket. Jag vet att det blir problem, om de inte kan svenska. Det blir svårt att informera och få med dem i kampen. Man kan ju ha tolkar på mötena, men alla måste kunna vara med i det dagliga snacket, det är där det viktiga händer på en arbetsplats. Själv har jag lärt mig lite serbokroatiska. Men alla kan ju inte lära sig alla språk. Svenskan måste vara det gemensamma.
Vad säger invandrarna på ditt jobb i de här frågorna?
– Vi pratar inte mer om rasism än om något annat. Men jag har märkt att precis som det förekommer förakt mot invandrare bland svenskar, så förekommer det bland invandrare förakt mot den svenska arbetarklassen. En del tycker att svenskar är slöa och dumma. Vissa hårt prövade flyktingar från tex. Latinamerika säger: ”Svenska arbetarklassen är lurad och reformistisk”. Det ligger ju nåt i det, men det är ändå en fördom. Vi måste kämpa oss bort från fördomarna och förena oss.
Invandrarna är inte nån likformig grupp. De kommer från olika kulturer. Det finns också klassmässiga skillnader. Det finns tex. invandrare som är här i avsikt att jobba en kortare tid för att kunna bli småföretagare i sitt hemland. Det finns ju även svenskar med den inriktningen. När sånt folk drar sig för att ställa upp på gemensam facklig kamp är det inte fråga om personlig elakhet eller rasolikhet, utan om olika klassintressen. De som inte räknar med att kunna lämna arbetarklassen är stabilare och ofta stridsberedda, oavsett var de kommer ifrån.
Tycker du att rasismen har ökat på senare tid?
– Nej, det tycker jag inte, jag har inte märkt det på jobbet i alla fall. Men faran får inte underskattas.
Hur fackligt/politiskt ledande personer uppträder mot invandrarna på arbetsplatsen har stor betydelse. Attityder sprids.
Inom facket är det viktigt att försöka ordna kontaktombud för alla språkgrupper. Det gör vi. Vi ska försöka få iväg några på facklig tolkutbildning.
I vår klubbstyrelse sitter en finska, en jugoslav, en turk, en grek. Några svenskar får vara med också.
Vill du tillägga något?
– Ja. Man ska inte förneka att man har vissa gemensamma intressen med folk från sin ”egen” kultur, precis som med folk av ens eget kön. Men jag (som är kvinna) har ju mycket mer gemensamt med mina manliga arbetskamrater än med en kvinnlig chef. Man måste se till huvudmotsättningen.
Vad jag menar md småborgerligt trams är uppfattningen att man först måste gilla varann jättemycket – sedan kämpa. Jag var en gång på ett möte om invandrarfrågor här i Hagalund. Då var det en finsk kvinna som sa: ”Vad är egentligen solidaritet? Det är inte vänskap, inte förståelse. Det är att vi håller ihop även om vi inte förstår varann eller ens tycker om varann särskilt mycket.” Det tycker jag var bra sagt. Vi måste kämpa ihop. Då blir vi också vänner och kan ha kul ihop.
Däremot ska vi inte försöka förneka invandringens problem. Vi måste som jag sa ställa krav på varann, både svenskar och invandrare. Det tror jag är bästa skölden mot rasism.
Jag ska ta ett exempel. Vi hade en städare från ett latinamerikanskt land. Han kom i bråk med en svensk äldre kvinna och var väldigt oförskämd mot henne. Hon tog förstås åt sig och tyckte att han var ”en jäkla elak utlänning”. Jag skällde ut honom för att han hade en föraktfull stil. Jag skällde lika mycket på honom som jag skulle skällt på en svensk. Det blev en öppning. Den killen blev sen kontaktombud och det blev fart på städarna. Man behöver inte gå på tå, om man visar klart och tydligt att man är ute efter enighet.
Tre av många många möten och diskussioner på Bagarn
Inlagt 13 augusti 2011
Han har kommit, uppifrån, för att läxa upp oss. Visa vem som bestämmer. Nu får det vara nog med motstånd.
Rummet är fullt av chefer från alla nivåer. Han sitter längst bort, nära bordsänden. Det är tomt på stolarna mitt emot honom. Ingen vill sätta sig emot den högste.
Jag går igenom rummet, fixerar honom med blicken hela vägen, väljer stolen mitt emot honom. Min kamrat har först slagit sig ner på en stol nära dörren, bredvid de vettskrämda arbetsledarna. Men han reser sig, går genom rummet han också, och sätter sig bredvid mig.
Jag lutar mig framåt en aning. Fixerar. Jag har de strejkande i ryggen, deras ilska. En lugn ilska. Lugnet bottnar i att vi vet att han är onödig men inte vi.
Han har redan bleknat. Rösten är osäker när han säger de bestämda orden uppifrån. Nu lämnar han lucka och jag fyller den. Fyller den med våra ord, nerifrån. Blicken i hans. Han kunde ha avbrutit mig, återfört oss till sin dagordning, men det är försent. Medan jag talar skjuter han stolen bakåt. Han reser sig, backar.
Nu har vi sagt vårt. Vi reser oss. Vi lämnar rummet.
Inlagt 13 augusti 2011
Klockan är sex på morgonen, solen på sned över industriområdet. Det är strejk. Beslutet togs på ett möte i går kväll. De som annars skulle ha arbetat under natten, har stannat kvar utanför fabriken.
Strejkvakterna står och pratar utanför porten, andra är på väg tillbaka efter frukost på arbetarfiket som öppnar fem. Nu kommer dagarbetarna för att ta över. Det är kvinnorna som kommer, städarna och dagskiftarna. Några var med på mötet igår kväll, för andra är det som hänt en nyhet. Inte en förvånande nyhet, dock, utan en bekräftelse, diskussionerna har pågått länge.
Allvar i solskenet, och skratt. Nattens män går hem, och dagens kvinnor tar över. De bär thailändska sjalar, etiopiska slöjor, muslimska hucklen. De står strejkvakt, med stolthet.
Jag tänker på bilden av kvinnan, arbetarkvinnan, invandrarkvinnan. Hon är förtryckt och misshandlad. Man skall tycka synd om henne.
Över den bilden lägger sig för alltid denna junimorgon.
En ung arbetskamrat står bredvid mig. Vi två är utsedda att förhandla.
– Titta, vad de är vackra! viskar han. – En dag ska den siste kapitalisten dingla i den siste byråkratens slips!
– Din lilla anarkistjävel, flinar jag.
Vi passerar strejkvakterna och går in genom porten. Vi bär deras styrka med oss in. Vi vet, att vi ska vinna. En tillfällig seger och ett morgonminne.
francesblogg 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.