RSS

Det går att stoppa hyvling

02 Dec

hyvel2Inlagt 2 december 2016

Hyvling pågår

Det har pågått hyvling inom handeln i flera år, i flera butikskedjor. Hyvling innebär att man minskar de anställdas veckoarbetstid. Heltidare blir deltidare, och deltidare får gå ner ytterligare i tid. Oftast är det inget som märkts utåt. Men de anställda som har fått sämre ekonomi, har märkt det.

De fackliga förhandlingarna har oftast syftat till att försöka få företagen att hyvla lite mindre. ”Om ni tittar på vårt förslag så ser ni att ni inte behöver hyvla lika många timmar”. Alla heltider försvinner, men några får lite fler timmar kvar på deltiderna.

Men fackförbundet Handels har också gått till AD (Arbetsdomstolen) flera gånger för att försöka få stopp på hyvlingarna genom att hänvisa till olika lagparagrafer. Det har inte gått så bra. Den senaste tvisten har fått uppmärksamhet på grund av en illavarslande dom i AD häromdagen.

En butik hade skurit ner på 11 anställdas veckoarbetstid. Handels hävdade att man då i praktiken sade upp de personerna, för att sedan anställa dem på nytt med lägre sysselsättningsgrad. Facket krävde skadestånd för att arbetsgivaren varken följde turordningsregler eller betalade uppsägningslöner. Men AD gav företaget rätt – därför att de anställda tackat ja till de hyvlade anställningarna. Det hade de förstås gjort under protest, och därför att de hotades med uppsägning – men det hjälpte inte i AD.

Tidningen Arbetet: Hyvling okej enligt Arbetsdomstolen

Det går att stoppa hyvling!

Men lyssna nu. Det finns butiker där hyvlingar har stoppats. Inte av arbetsdomstolen utan av hopsnackade arbetskamrater.

I en butik vägrade alla heltidsanställda att skriva på de nya anställningsavtalen. Heltidarna vägrade därför att deltidarna vägrade. Och deltidarna vägrade därför att timmisarna vägrade, trots att cheferna hotade: om ni inte skriver på måste vi sparka någon. Och timmisarna svarade: det är en smäll vi är beredda att ta, tack så mycket. De hade snackat ihop sig, och de längst bak backade upp dem längst fram. En del timanställningar försvann, men det blev inga hyvlingar.

I en annan butik fanns en nystartad klubb med aktiva medlemmar. Där plockade de fram hur butiken faktiskt sköttes, vilka som faktiskt jobbade, vilka timmar och med vad osv. Plus att de inte förhandlade utan bara sa ”Nej! Vi kommer aldrig komma överens om det här!”
Det visade sig att chefens bild var så långt från verkligheten att företaget avbröt förhandlingarna och drog tillbaka hela förslaget.

I en tredje butik hade de en utdragen strid för att få schema, med en massa möten, hopsnack och olika aktioner. Chefen gick hela tiden och hotade ”efter sommaren blir det hyvlingar”, ”det blir dyrt att följa avtalet som ni kräver, det leder till hyvlingar och neddragningar”. De anställda skrev ett gemensamt brev till butikskedjans regionchef samt drev på facket att lägga krav på att utreda arbetsmiljön på hela arbetsplatsen. Chefen fick gå och den nya nämnde aldrig något om hyvlingar. De fick andra problem sen med den nya chefen, men hyvlingarna stoppades.

I en fjärde butik var det rättså många anställda som tappat hoppet. De hade haft en klubb som runnit ut i sanden. Men nu var de på g igen, höll på att snacka ihop sig om olika saker och utsåg förtroendevalda. När chefen började tala om hyvling blev mullret så högt att chefen slutade tala om hyvling.

Jag säger inte att varje sådan strid kan vinnas eller att alla problem på en arbetsplats försvinner för att man en gång tagit strid. Men de här vanns, genom kollektivt agerande . Observera att NEJ är också en strategi. Är det fräckt? Inte fräckare än det arbetsgivarna håller på med. Men det måste sägas nej kollektivt, av alla eller nästan alla. En eller två som säger nej gör ingen skillnad.

Åt andra hållet

I en femte, nystartad butik, arbetade alla deltid redan från början. Där snackade de ihop sig och några av dem med minst timmar lyckades få upp sina tider på kontrakten.

Ävenså i en sjätte, där många hade väldigt få timmar per vecka på sina kontrakt. De lyckades få upp dem till halvtid eller 75%. De använde sig av LAS §25a, som handlar just om deltidares förtur till fler timmar. Där var det de som stod längst bak, med minst timmar, som snackade ihop sig och drev på. Sen bildade de fackklubb….

Var en maktfaktor

Ta initiativet tillsammans! Var en maktfaktor på arbetsplatsen. Driv på, gå inte och gnäll bara utan snacka ihop er och försök få det bättre. Visst, det kan också leda till problem. Men det är ju inte så att försiktighet och tystnad har gjort det bättre för oss på jobben, eller hur?

Ligger det i luften att cheferna har försämringsplaner? T.ex. ett sämre schema? Sitt inte still och vänta på det. Snacka ihop er och försök pussla ihop ett bättre schema än det ni redan har, istället. Ta upp det med cheferna – helst innan de kommer med sitt försämringsförslag! och säg, nu vill vi ha bättre scheman. Har ni kollektivavtal och klubb så har ni rätt att begära förhandling om vad ni vill, i princip (MBL 10§). Men har ni inte de formella rättigheterna så finns det ändå inget som hindrar att ni ”förhandlar” med cheferna. Det viktiga är att det framgår att ni har snackat ihop er och är överens. Ta fram de stränga minerna!

Allvarligt talat

Till er som är fackligt och/eller politiskt aktiva: Ta folkrörelse på arbetsplatsen på allvar. Det spelar ingen roll vad det kallas, men arbetsplatsorganisering är vad som krävs, på riktigt. Det är inte så att det finns något annat sätt, som är kraftfullare och att folkrörelsestrategi är något slags myspys i kanten. Överbyggnaden har inga egna fötter och kan i längden aldrig vara starkare än fotfolket.

När det gäller inrättningar som Arbetsdomstolen, Arbetsmiljöinspektionen etc, så ska de ska tolka lagar och regler och på det sättet mäkla mellan parter med olika intressen. Sådana inrättningar kan aldrig ersätta vår egen kamp. Tvärtom. När vi blir svagare, så tar dessa inrättningar oftare sämre beslut. Styrkeförhållandena avspeglas i institutionerna likaväl som i centrala förhandlingar och i lagstiftningen.

Läs även: Nej är också en strategi

 
1 kommentar

Publicerat av på 2 december, 2016 i Arbetslivet, Folkrörelsestrategi, Handel, Kamp lönar sig, LAS

 

Etiketter:

Skitfrågor vs unionbusting

22 Nov

16nov1
Strejkmöte i hamnen Foto: En fluga på väggen

22 november 2016
”Många små skitfrågor egentligen” sa en förtroendevald om de frågor som konflikten i hamnen började med. Han menade inte att frågorna är skitfrågor för berörda medlemmar eller för fackföreningen – utan att det är frågor som i normala fall, t.ex. med tidigare ledning i AMPT-hamnen, hade lösts snabbt och enkelt mellan arbetsgivare och fack.

När semesterbeskeden lämnas först andra veckan i maj, när anställda nekas föräldraledighet i strid med lagen, då är det mycket viktiga frågor för den som drabbas. Det är frågor som en fackförening med självaktning inte kan släppa bara för att arbetsgivaren trilskas. Varför skulle man annars ha en fackförening?

När företaget hindrat Hamn4an från att informera medlemmarna om pågående förhandlingar och att ta med valda representanter från arbetsområden på möten som direkt berör deras vardag, då är det försök att slå tillbaka den fackliga styrkan. Men det slår också tillbaka på företaget. APMT verkar vara en klantig företagsledning, just för att de inte tycker sig behöva lyssna på de anställda. Flaskhalsar och problem i arbetsprocesserna har uppstått helt i onödan. Det drabbar i sin tur de företag som är beroende av hamnen.

Det märktes t.ex. när Svensk Skeppsmäklarförening skrev om konflikten. Naturligtvis gillar de inte strejken – men det är också helt uppenbart att de är irriterade sen länge på APMTs nya ledning i hamnen. GP: Hamnstrejken orsakar stor skada – tvångsmedla.

Tålamod

Utomstående intressenter som dessa vädjade redan i samband med punktstrejkerna i våras om att få en chans att bidra till att lösa konflikten. Vilket ledde till att Hamn tålmodigt under flera månader försökte förhandlingsvägen – igen.

Men APMT vägrade diskutera konstruktiva kompromissförslag, vägrade lämna ett eget förhandlingsbud, vägrade medling. Istället har de ägnat sig åt att i tysthet arbeta fram en ny arbetsmiljöorganisation, där 85% av hamnarbetarna (dvs Hamn4ans medlemmar) inte längre ska få utse skyddsombud. Detta på en arbetsplats med stora skaderisker, där Hamn4an, med sina idag ca 20 skyddsombud, under mer än 40 år har arbetat för en bättre och säkrare arbetsmiljö.

Tålamodet brast. Under förra veckan genomförde Hamn4an en rad punktstrejker i hamnen. Övertidsblockad och blockad mot nyanställningar och bemanningsanställningar inleddes veckan innan och pågår fortfarande.

Lucka i lagen?

Vad gör nu arbetsgivarorganisationen Sveriges Hamnar? Försöker de ta APMTs ledning i örat och säga att ni märker väl att Hamn inte ger sig, nu blir det medling, basta!?

Nej, de går ut och driver som sin viktigaste fråga att Hamns möjlighet att lagligen strejka beror på en lucka i lagstiftningen. GP: Hamnstrejken avslöjar en lucka i lagen. De tycker att eftersom APMT har kollektivavtal med Transport (som är minoritetsfack i hamnen) så borde fredsplikt gälla även för Hamn.

Hamn har i åratal önskat kollektivavtal, ett trepartsavtal tillsammans med Transport – en lösning som inte är unik på svensk arbetsmarknad – och skulle i så fall också stå under fredsplikt. Men nu lämnar jag det åt sidan och tittar på vad det skulle innebära för oss alla om ”luckan i lagstiftningen” täpptes igen. Det skulle istället öppna luckan för gula fack, dvs arbetsgivarstyrda fackföreningar:

Allan  ❤ Jocke

Arbetsgivare Allan tecknar ett uselt kollektivavtal med Förbundet ”Jockes fack” som består av Allans brorson och några av hans kompisar. Det skulle då innebära att ett annat fack inte får ta till stridsåtgärder mot Allan, även om de har medlemmar, kanske t.o.m. organiserar majoriteten av Allans anställda. Det skulle inte hjälpa om detta andra fack var Transport, HRF, Unionen, Metall… ”Jockes fack” står ivägen. Tycker du att det låter som en hårddragen tanke? Då vet du inte hur det ser ut på dagens arbetsmarknad. Om företagen kan spärra andra fackföreningar genom att skaffa sig gula fack, så kommer det att bli fler gula fack, punkt.

Nytt utspel

Hamn hävdar envist att konflikten går att lösa: GP: Hamnkonflikten kan lösas – om viljan finns

Medan APMT meddelar att de drar in Peter Annerbacks – ordförande i Hamn4an – betalda fackliga tid, retroaktivt(!) från 4 november. Det handlar om facklig tid som tillkom för fyra år sen på dåvarande APMT-ledningens initiativ.

Detta utspel lär inte ta kål på Hamn4an eller få dem att släppa sina helt rimliga krav. Men det säger något om vad APMT håller på med och hur de ser ser på sina anställda och deras organisation, som något man kan köra över. Jag undrar om de förstår vilka de stungit haver? Inte nog med att Hamn är en stark organisation, internationellt har hamnarbetarna ett starkt nätverk som inte brukar dra sig för sympatiåtgärder när så krävs.

Unionbusting

Något kliar i detta. Är APMTs Göteborgsledning bara ett udda, klantigt gäng som borde tas i örat? Eller är deras sätt att blåköra en del av den unionbusting-strategi som i relativ tysthet redan drivs på många andra arbetsplatser?

Som Raymond Staedel, fackligt aktiv arbetare i ett helt annan bransch, livsmedelsindustrin, uttrycker det:

”Det verkar pågå en drive understödd av LI (arbetsgivarorganisationen) med någon typ av ”unionbusting”, det har vi märkt på våra Livsklubbar. Allt ska ifrågasättas. Även sådant som vi tidigare varit överens om med företagen, vill de inte längre kännas vid. Fighten pågår lokalt hela tiden / … / vi på klubbarna ”blöder” av alla ”knivar i ryggen” som LI förser företagen med….”

Detta händer i fler branscher. Att jag tar upp livsmedelsbranchen beror på att ett par av cheferna i APMTs Göteborgs-ledning kommer därifrån. Kanske tycker de att de nu vet hur man gör och vill ta ett kliv till i unionbustingkarriären.

Ur det perspektivet är det som händer i Göteborgs hamn en avgörande strid inte bara för hamnarbetarna utan för alla arbetare och tjänstemän. En signal om att vi måste sätta ner foten, alla våra fötter, när arbetsgivarna med en blandning av nonchalans och aggressivitet försöker trycka oss tillbaka, lite till och lite till.

LYSSNA PÅ LÖRDAG

Vi kan lyssna på och stödja hamnarbetarna, de tar en strid som berör oss alla.

Nu på lördag 26/11 2016 kommer Hamns ordförande Eskil Rönér till Stockholm och berättar om konflikten. Programpunkten heter ”Konflikten på jobbet” och äger rum kl 13.15-14.00 under Socialistiskt Forum i ABF-huset. Läs mer om det här: Konflikten på jobbet – Striden i Göteborgs hamn
Facebookevent

Följ även vad som händer på www.hamn.nu

Facebook: Vi stödjer hamnarbetarna i Göteborg

Alla mina blogginlägg om hamnkonflikten hittar du i kategorin Arbetslivet – Hamn.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 22 november, 2016 i Hamn

 

Strejk och chickenrace i hamnen

14 Nov

Inlagt 14 november 2016, uppdaterat 15 november

15nov2
Uppdatering 15 nov: Strejkvakt vid Port 4, Indiska Oceanen 11 i Göteborgs hamn

15 nov: Intervjuer i P4 Göteborg med APMTs VD samt Hamn4ans ordförande: Hamnarbetarförbundet har gått i strejk

14 nov: Konflikten i Göteborgs hamn, som jag skrev om häromveckan i Striden återupptas i Göteborgs hamn, har inte lösts, trots många förhandlingsförsök. Nu går hamnarbetarna ut i strejk. De varslade punktstrejkerna utlöses i morgon tisdag.

Tisdag den 15 november kl. 14:00-18:00
Tisdag den 15 november kl. 22:00-03:00
Onsdag den 16 november kl. 06:00-09:00
Onsdag den 16 november kl. 14:00-18:00
Onsdag den 16 november kl. 22:00-03:00
Torsdag den 17 november kl. 09:00-11:00
Torsdag den 17 november kl. 15:00-18:00
Fredag den 18 november kl. 09:00-11:00

Under perioden är det också blockad i andra svenska hamnar mot att befatta sig med gods som omdirigeras på grund av konflikten.

Det ligger många problem och mycken irritation bakom den aktuella situationen i hamnen. En lång rad störningar och flaskhalsar har uppstått på grund av dåliga beslut från ledningen. APMT-cheferna tror sig ändå om att veta bäst och att de inte behöver lyssna på hamnarbetarna. ”Vi kan lösa skiten men de lyssnar inte utan kör bara över oss, smutskastar och försämrar” sa en av de äldre.

En allvarlig del av konflikten är att APMT-ledningen inte vill respektera Hamns skyddsorganisation med ca 20 valda skyddsombud. Förmodligen en mycket mer kunnig, erfaren och riskmedveten samling än företagsledningen. Plötsligt, efter 4 decennier, utestängs de från att verka för en bra arbetsmiljö.

APMT i Göteborg är en del av ett internationellt företag, som orsakat problem och konflikter även i andra hamnar i andra länder. Förra året tillsatte de en ny ledning i Göteborgs hamn, som har drivit en antifacklig personalpolitik. De utgår från att de inte behöver respektera lagar, avtal, överenskommelser och praxis i hamnen. Det ledde till att tjänstemännens fackliga organisation Unionen la ner sin lokala klubb. Kanske det gav APMT-ledningen blodad tand. Nu har de också fått Transport, som har förhandlat tillsammans med Hamn i de aktuella sakfrågorna, att vika sig och till och med ställa sig emot Hamn under pågående strid.

I Göteborgs hamn är Hamn4an majoritetsfack och organiserar 85% av arbetarna. Minoritetsfacket är en lokal avdelning av Transport. Situationen med fackföreningarna i hamnen är ovanlig, men den är ett faktum sedan mer än 40 år. Under årens lopp har det ofta varit ett bra lokalt samarbete mellan Hamn4an och Transport. Det har bidragit till bra uppgörelser för arbetarna i hamnen. /Läs t.ex. Hamnarbetarna blev synade – hade bra kort från 2012/  Att Transport nu ställer sig på arbetsgivarens sida mot Hamnarbetarförbundet lär inte gynna någon, utom just arbetsgivaren.

APMT-ledningen har inte varit intresserade av konstruktiva kompromissförslag. De har inte ens lämnat något förhandlingsbud. Kanske tror de att även Hamn ska ge vika i sista stund. Det är ett chickenrace.

”Vi behöver en gång för alla få ett slut på de konflikter som påverkat driften i hamnen sedan 30 år” säger APMT i ett pressmeddelande. Vad de förmodligen menar är ”Vi behöver en gång för alla få slut på det besvärliga inflytande som hamnarbetarna haft över sina arbetsvillkor sedan 30 år”. Förresten borde det stå 44 år, muttrade en tyken hamnarbetare.

Så här står det på Hamnarbetareförbundets hemsida:

”Grundvalen i Hamnarbetarförbundet är medlemmarnas bestämmanderätt; alla viktiga beslut om avtal och konflikter fattas av berörda medlemmar och alla funktionärer väljs för begränsade mandatperioder av medlemmarna i öppna och demokratiska val.

Förbundets avdelningar är självständiga enheter i vilka medlemmarna bestämmer över sina egna angelägenheter.

I Hamnarbetarförbundet samsas facklig tradition med förnyelse på ett sätt som endast är möjligt i en organisation som enbart består av sina medlemmar och som bygger på medlemmarnas engagemang och delaktighet.”

Det säger något.

Information om konflikten hittar du på www.hamn.nu

Facebook: Vi stödjer hamnarbetarna i Göteborg

hamnfyran_arvet_imgg573
Bild från en tidigare konflikt i hamnen (2009), då olika åldersgrupper i hamnen turades om att strejka, för att visa vad som skulle hända om bemanningen drogs ner. Ett ovanligt upplägg. Här är det de yngsta arbetarna som tar sitt strejkpass. Striden var seg och hård men blev framgångsrik.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 14 november, 2016 i Hamn

 

Striden återupptas i Göteborgs hamn

04 Nov

Inlagt 4 november 2016

Svenska Hamnarbetarförbundet, som organiserar 85% av hamnarbetarna i Göteborgs hamn, återupptar stridsåtgärderna från i våras, med nya arbetsnedläggelser, nyanställningsblockad och övertidsblockad i containerhamnen APMT (APM Terminals) från och med den 8:e november.

APMT tror sig tydligen om att kunna göra sig av med hamnarbetarnas rättigheter och vinna över deras fackförening, men så ska det inte bli. Stöd hamnarbetarna!

hamn-2016-3-gp
Artikel i GP från konflikten i våras: Hamnstrejken i Göteborg slår hårt mot Volvo

Vad kräver hamnarbetarna?

Garantera fackliga fri- och rättigheter
Hamnarbetarförbundet kräver skriftliga garantier om att de fackliga organisationernas medlemmar framledes fritt ska kunna utse förhandlingsdelegationer och att valda representanter tillåts informera berörda medlemmar om pågående förhandlingar. Inga fler sanktioner mot fackliga företrädare eller angrepp på fackföreningarnas interndemokrati.

Respektera rätten till våra jobb
Hamnarbetarförbundet kräver ett omedelbart stopp på företagets godtyckliga delegering av hamnarbetar- och båtsmannajobb, som hantering av kylcontainrar eller förtöjning av fartyg, till andra yrkesgrupper och avtalsområden.

Respektera ingångna överenskommelser
Hamnarbetarförbundet kräver att de hamnarbetare som utlovats kompensation då de arbetade extraskift vid den senaste schemaomläggningen omedelbart får betalt.

Sluta utnyttja sjuka och äldre blixtanställda för att utpressa hamnarbetarkollektivet
Hamnarbetarförbundet kräver att vår 60-årige medlem, i enlighet med tidigare utfästelser från företaget, omedelbart utbildas för fysiskt lättare arbetsuppgifter. Alla cyniska motkrav på fredsplikt utan kollektivavtal eller försämrade arbetsvillkor för hamnarbetarkollektivet måste upphöra.

Återupprätta det systematiska arbetsmiljöarbetet
Hamnarbetarförbundet kräver skriftliga garantier om att fackföreningens valda skyddsombud framledes kallas till alla riskanalyser och haveriutredningar som inbegriper arbetarkollektivet.

Följ lagar och avtal gällande semester, föräldraledighet och ansökningar om kompledighet
Hamnarbetarförbundet kräver skriftliga garantier om att APMT framledes kommer att hålla sig till gällande tidsgränser och regler i Semesterlagen, Föräldraledighetslagen samt det lokala kollektivavtalet avseende tidbanksavtalet. Den stress som åsamkats hamnarbetarfamiljer det senaste halvåret till följd av försenade besked och lagstridiga avslagsbeslut är oacceptabel.

Vad har hänt?

Under förra året införde den då nytillträdda APMT-ledningen en antifacklig personalpolitik. Svensk lag, arbetsmiljöregler, kollektivavtal och andra överenskommelser åsidosattes. Både tjänstemän och hamnarbetare angreps. Tjänstemännens fackliga organisation Unionen la ner sin klubb i hamnen. En sorglig ”lösning”.

Hamnarbetarna valde att ta konflikten. De genomförde fyra dygnslånga strejker i april och maj 2016. Strejkerna ledde som väntat till stora problem för hamnens kunder som Volvo, H&M och SKF. Fackföreningen ombads av ”utomstående hamnintressenter” som trodde sig kunna bidra till en lösning av konflikten, att frysa kommande konfliktvarsel. De accepterade för att ge utrymme åt nya förhandlingar utan överhängande strejkhot.

Men APMT:s ledning tog inte chansen utan har förblivit helt avvisande till varje form av konstruktiv kompromisslösning och har istället trappat upp med ytterligare provokationer. De har även vägrat medling från den nationella arbetsgivarorganisationen Sveriges Hamnar. Kort sagt: De tror sig om att kunna göra sig av med hamnarbetarnas rättigheter och vinna över deras fackförening.

Därför har Göteborgs hamnarbetare vid medlemsmöte den 27:e oktober 2016 enhälligt beslutat att återuppta konflikten. Förutom de lokala stridsåtgärderna i hamnen förbereder Svenska Hamnarbetarförbundet en landsomfattande blockad mot omdirigerat gods samt ber om internationella sympatiaktioner i andra hamnar mot ägarkoncernen Maersk Group.

Fakta hämtade från Hamnarbetarförbundets sida www.hamn.nu

Mera info därifrån:

Utförlig information om APMT-konflikten

Kortare utskriftsklart flygblad om APMT-konflikten (pdf)

Jag skrev på bloggen i våras: Gärna ett fack, bara det inte är starkt

ÅTERUPPVÄCKT FACEBOOKGRUPP: Vi stödjer hamnarbetarna i Göteborg

 
1 kommentar

Publicerat av på 4 november, 2016 i Hamn

 

Jag lever

25 Okt

Inlagt 25 oktober 2016

Kära bloggläsare.

Jag lever och har inte slutat berätta och analysera. Men senaste halvåret (nästan) har det blivit så att jag bara har skrivit på facebook. Det är så enkelt gjort. Å andra sidan blir det också mer flyktigt. Gamla inlägg på bloggen är det rätt lätt att hitta och länka till igen. Samt att i förekommande fall säga vadvardetjagsa – vilket går att säga rätt ofta eftersom saker och ting i arbetslivet/samhällslivet har en tendens att i grunden vara desamma. Gamla facebookinlägg däremot är det krångligare att leta fram.

Jag ska försöka börja skriva här igen. Också.

Till dess, tips om ett blogginlägg som känns aktuellt på nytt: Vår rätt att vara varandra. Ur mitt klassperspektiv om en debatt som sen dess har gått hela vägen runt.

Och förresten – om du inte har läst de fyra delarna av antologiserien Folkrörelse på arbetsplatsen, gör det. Vi måste tala om klass? Här är det klassen som talar.

Ett till tips. Åter larmas om höga sjuktal, ofta återkommer oro över hur kraftigt sjuktalen har höjts sedan 2010. Därför vill jag påminna om att siffrorna för 2010 var falskt låga: Elsas 365 sjukpenningdagar och försäkringskassans statistik

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 25 oktober, 2016 i X övrigt

 

Gärna ett fack – bara det inte är starkt

11 Maj

Hamnen 2016-1

Inlagt 11 maj 2016

Hamnfyrans medlemmar i APM-terminalen i Göteborgs hamn har genomfört två dygnslånga strejker den 26:e och den 28:e april. Eftersom konflikten kvarstår har Hamn4an varslat om två nya punktstrejker den 17:e respektive 24:e maj.

Vad handlar konflikten om? Hamnföretaget APM har i strid med lagar o avtal dragit ut på information ang semesterutläggning – en fråga som efter de genomförda strejkerna tycks ha lösts – och genomfört smygförändringar som retat upp hamnarbetarna. Och kanske mest oacceptabelt: APM vill styra över Hamnfyrans interna arbetssätt och hur de lägger upp sitt förhandlingsarbete. De vill lägga sig i sådant som hur många personer, och vilka, som Hamnfyran skickar till förhandlingar, sätta stopp för att förhandlarna informerar medlemmarna etc. /Se länkar sist i inlägget/

Inga jämförelser i övrigt, men jag kan inte låta bli att påminna mig om hur stämningen blev vid förhandlingsbordet när Livsklubben på min gamla arbetsplats Stockholmsbagarn började använda nya (och nygamla) metoder. Det var sånt som vi långt senare började kalla folkrörelselinjen men som till att börja med helt enkelt var försök att bli en starkare och för medlemmarna användbar fackklubb.

Företagsledningen hade varit van vid att kunna kalla in klubben, oftast bara klubbordföranden, och framföra vad de ville. Det kanske blev diskussion bakom stängda dörrar, kanske klubbrepresentanten ryckte lite i kopplet, och sen kom man överens. Då var det klubbstyrelsens uppgift att gå ut och ”förankra” beslutet hos medlemmarna – oavsett om det var något bra eller något dåligt för dem.

Vi började anpassa förhandlingsdelegation efter behov, började ta med berörda medlemmar, folk som visste hur det verkligen fungerade i olika sakfrågor, folk som var berörda av schemaändringar etc. Representanter för olika avdelningar/yrkesgrupper utsågs av dem själva, ofta turades man om att delta tillsammans med de vana förhandlarna från klubbstyrelsen.

Vi begärde förhandling i frågor där vi ville ha igenom förbättringar, gick inte bara och väntade på försämringsförslag att protestera mot.

Vi ajournerade förhandlingar för att gå tillbaka och diskutera med medlemmarna när någon ny situation uppstått. Medlemmarna skulle diskutera läget och bedöma om vi skulle backa, kompromissa, stå på oss, ta strid… Och cheferna ba: Ni kan väl inte gå ut och informera era medlemmar under PÅGÅENDE FÖRHANDLING!

Samtidigt var det ju självklart för dem att om vi kom med t.ex. ett nytt förslag, så skulle de kunna koppla tillbaka till sina högre chefer för att diskutera saken. Och då var det ingen som sa: Men ni kan väl inte gå ut och informera högre chefer under PÅGÅENDE FÖRHANDLING???

Det ansågs självklart att det kunde de. Och vi tyckte det var lika självklart att vi skulle kunna gå till vår högre instans – medlemmarna. Likaså att ett avtal inte var överenskommet förrän medlemmarna sagt sitt i en omröstning. Har ni inte mandat? frågade cheferna. Jo, vi har mandat att tillfråga våra medlemmar om den här överenskommelsen är ok. Och det är för övrigt inte er sak.

I korthet kan man väl säga att vi började förutsätta att vid förhandlingsbordet skulle vi vara en självständig motpart, representerande ett beslutande kollektiv, inte en hund i ledband.

Helt rimliga saker kan man tycka. Men vad det egentligen handlade om, och som gav oro i magen hos cheferna, var att vi genom dessa helt rimliga metoder blev starka, och därför blev det en del motstånd från företagets sida. Men de vande sig och anpassade sig. ”Ja det här måste väl ni gå ut till era medlemmar med – kan vi ses igen på torsdag” – blev en vanlig replik från chefernas sida. Därmed inte sagt att det inte blev konflikter, det blev det, men inte ofta om våra interna sätt att sköta det fackliga.

Inga jämförelser i övrigt som sagt. I vårt fall handlade det om förnyade fackliga metoder, som satte myror i huvudet på förvånade chefer. I hamnen handlar det tvärtom om en fackförening med långvarig tradition av medlemsdemokrati jämt och stridsberedskap när det behövs – och relativt nya chefer som inte vill finna sig i sakernas tillstånd.

Sådana chefer är inte unika. En hel del företag är i dagens läge bortskämda med inga eller relativt svaga fackliga motparter, som de kan behandla som underställda även vid förhandlingsbordet. Och andra företag snyftar: Varför ska just VI ha en så besvärlig (läs stark) motpart.

Vi vill gärna ha en fackligt motpart! enligt arbetsmarknadens regler! försäkrar de flesta chefer. Men vad de inte vill ha om de kan slippa, är en stark facklig motpart och allra minst en folkrörelse på arbetsplatsen. Låt dem inte slippa. Stå på er hamnfyran.

Hamnen 2016 -2

2016-04-28 Uttalande från Hamn4an avseende konflikten på APM Terminals i Göteborg

2016-05-08 Öppet brev till hamnintressenter inför vecka 19

UPPDATERING 2016-05-17: Pressmeddelande från Hamn4an: Strejk på APM Terminals i Göteborg idag
Jag förutsätter att alla som snyftat till Yarden (boken och filmen som utspelas i en annan svensk hamn) nu ger sitt fulla stöd till kämpande hamnarbetare!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 11 maj, 2016 i Folkrörelsestrategi, Hamn, Stockholmsbagarn

 

Taxiförarnas uppror

10 Maj

20160428_100202-1

Inlagt 10 maj 2016

Missnöjesaktioner

Taxichaufförer i Stockholm har i år vid flera tillfällen kört i kortege genom stan för att protestera mot orimliga arbetsvillkor. De berättar om hur de arbetar 12-13 timmar om dagen 6-7 dagar i veckan för att få en rimlig inkomst. Förutom de synliga kortegerna pågår också andra missnöjesyttringar – många sätter bilen på ”paus” när protesterna pågår eller vid andra överenskomna tider, vägrar köra helt enkelt. Detta är något som minskar inkomsterna för taxibolagen – men också för chaufförerna själva, precis som det brukar vara vid en strejk. Någon olovlig strejk är det dock inte fråga om i detta fall. Dels eftersom de berörda förarna inte arbetar under kollektivavtal, dels för att de faktiskt bestämmer själva när de ska köra, även om de kan få problem om de nekar körningar. Själva föredrar de att säga ”missnöjesaktion”.

Hur som helst – de protesterande har insett att det räcker inte att stå vid stolpen och gnälla. De kan inte få något annat än vad de är beredda att kämpa för. Och det räcker inte heller med en enstaka aktion. Det krävs upprepning och kanske upptrappning.

Aktion 17 maj 2016

Det här är kallelsen till nästa aktion, den 17 maj. Till skillnad från de tidigare kortegerna genom stan kommer chaufförer nu att samlas vid Landstingshuset på Hantverkargatan 45 i Stockholm. Där finns inte så mycket plats att stå med bilar, så de kommer att samåka från Bromma. De har valt att samlas vid Landstingshuset för att landstingsfullmäktige ska ha möte och vänsterpartiet kommer att lämna in en motion om att riva upp avtalet med Taxi 020 och Kurir om färdtjänst i Stockholms län.

Färdtjänstkunder och andra som stöder taxiförarnas kamp för rimliga villkor är välkomna att sluta upp. Kom kl 11.30 till baksidan av Landstingshuset, där politikerna går och ut och in.

För färdjänstkunderna kan det förstås bli ett problem att ta sig dit! Men du som åker färdtjänst, tala gärna med någon chaufför i förväg om att bli upphämtad!

Alla kan också stödja taxichaufförernas kamp genom att skriva på denna namninsamling: RIV UPP SLAVAVTALET I FÄRDTJÄNSTEN!

Taxiklubben

Initiativen till aktionerna kommer från föreningen Taxiklubben, som samlar både anställda förare och åkare, f-skattarna. (Mer om detta längre ner.) Avsikten är att vara en samlingspunkt i kampen för gemensamma intressen. Kraven är kollektivavtal, förbättrade arbetsvillkor och specifikt att avtalen mellan Stockholms Läns Landsting och Taxi 020 och Kurir, med dumpad ersättning för färdtjänstkörningar, ska rivas upp.

Taxiklubben är inte en konkurrerande organisation till Transport, som endast organiserar anställda chaufförer. Taxiklubben uppmanar de anställda chaufförerna att också organisera sig fackligt i Transport.

Jag har varit med på några möten med aktiva i Taxiklubben och är imponerad av engagemanget och envisheten och framgångarna hos ett gäng som ofta är trötta efter långa arbetspass och som inte är särskilt organisationsvana men kan sin bransch. Framför allt är de ense om att de inte längre ska vara tysta och att de måste mobilisera sina kollegor. Det är inte alltid lätt att mobilisera ett utspritt kollektiv med olika erfarenheter och åsikter om vad som är bäst att göra och om det är idé att göra något. Det blir bergochdalbana – men det går framåt.

Styrkeförhållandena förändras när förarna börjar agera kollektivt. Det har varit vanligt att chaufförer kallats upp till bolagen för att bli uppläxade, man hotar att klippa deras leg etc. Taxiklubben uppmanar kollegorna att aldrig gå ensamma upp för att bli uppläxade eller hotade, och sådana trakasserier har minskat. Men bolagen försöker förstås behålla greppet på andra sätt – de kallar nu större grupper till ”kurser”.

20160428_100608

Yasser, en av aktivisterna i taxiklubben, talar här till kollegorna på Älvsjömässans parkering vid förra aktionen den 28 april  – Jag vet att ni inte har mycket tid för era familjer, säger han. – Man får välja, betala räkningarna eller vara med sina barn. Är vi tysta så accepterar vi hur det är. Om vi talar turkiska eller arabiska eller svenska, det är samma sak, det uttrycket finns på alla språk: Är vi tysta så accepterar vi.

Färdtjänsten

I Stockholm är det bolagen 020 och Kurir, som genom att lägga skamligt låga bud har fått uppdraget att köra färdtjänst vid senaste upphandlingen. Stockholms Läns Landsting (som styrs av allianspartierna) har utan att tveka antagit skambuden, som inte ger utrymme för kollektivavtal och rimliga arbetsvillkor för taxiförarna. Sedan 2011 har en tredjedel av ersättningen försvunnit. Ersättning för färdtjänstkörning var 2011 12,8 kr per km. 2016 är den 8,2 kr per km.

När taxin kör ”vanliga” taxikunder ger det i snitt 11 kr per km till dagskassan. Skoltaxikörningar ger 9 kr per km. Färdtjänstkörningar ger alltså 8,2 kr per km. De kunder som kräver mest omsorg och som det tar längst tid att ta hand om, hjälpa in och ut ur bilen etc, är alltså de som ger minst betalt, samtidigt som landstinget ställer hårda krav på tidspassning. När färdtjänsten fungerar bra kan bolagen få bonus, extrapengar, som tydligen alltid stannar i deras kassa. Medan däremot när det handlar om avdrag, för att tider inte har hållits eller kunder har klagat, dras de pengarna från åkaren.

Det är inte konstigt att förarna inte vill köra färdtjänst och det är inte konstigt att färdtjänstkunder kan känna sig ovälkomna, även om de flesta förare är noga med att inte låta konflikten gå ut över resenärerna. Taxichaufförer och färdtjänstkunder har gemensamma intressen! Både förarna och de som är beroende av färdtjänst måste få rimliga villkor.

Bolag – åkare – anställda förare

Det är inte något enkelt förhållande mellan bolag och anställda i taxibranchen. Till bolagen som har växlar ansluter sig åkare, som i sin tur kan ha anställda förare – men oftast inte har det.

Åkaren är i de allra flesta fall en ensam person som har en bil och en f-skattsedel. Hen får till att börja med betala för att ansluta sig till växeln, för att bilen ska få Taxi 020s gula färg, taxameter, alkokås etc. Inkomsten för reklamen på bilen går till 020. Ca 10000 per månad och bil går till 020 – även om bilen är trasig och står på verkstad. Av dagskassan går 3,6% till 020. Moms ska betalas och av det som blir kvar av dagskassan ska åkaren betala allt kring bilen, drivmedel, försäkringar, avgifter för att stå t.ex. vid centralstation eller Arlanda, sociala avgifter, inkomstskatt etc. En del åkare anställer i sin tur förare, t.ex. för att bilen ska kunna gå dygnet runt. Det finns stora åkare som har flera bilar och flera anställda förare, men de flesta åkarna är ensamma eller har en-två anställda.

Det finns en överetablering. Arbetsförmedlingen har länge använt att betala utbildning till taxiförare som en av sina åtgärder, fast det absolut inte är något bristyrke. Det blir färre arbetslösa på pappret. Men om man inte kan klara sig på en normal arbetstid – är det då ett ”riktigt jobb”?

Bolagen å sin sida får in pengar för varje bil. även om den står still, och de bryr sig inte om att taxichaufförerna får konkurrera om de underbetalda körningarna.

Kollektivavtal

Såna skambud som 020 och Kurir har lagt för att få färdtjänstkörningarna, kan t.ex. Taxi Stockholm, som har kollektivavtal, inte lägga. Samtidigt ska sägas att det gällande kollektivavtalet inte är särskilt bra. Även chaufförer som kör för Taxi Stockholm kan ha alldeles för långa arbetsdagar och arbetsveckor – garantidelen av lönen är låg. Så det räcker inte med kollektivavtal, det måste bli bättre också. För det krävs i sin tur att fler förare organiserar sig fackligt men också att det blir fortsatta aktioner för bättre villkor.

Filmen Taxiklubben

Taxiklubben_film

Denna film rekommenderas varmt! Filmen följer taxichauffören Allonias, initiativtagaren till Taxiklubben, vars envisa och ganska ensamma kamp kostar honom både jobb och familjerelationer. Men sedan filmen spelades in har mycket hänt – fröna har grott.

Filmen visas i Jordbro Kulturhus imorgon onsdag 11 maj kl 19 och har officiell premiär på Zita nu på fredag 13 maj kl 20. För info om om fler visningar i Stockholm och andra städer: Facebookevent

Uppdatering 22 juni:

Filmen Taxiklubben skulle visas på Svt, som också sponsrat filmen. Men de har tydligen fått kalla fötter. Därför har nu Aftonbladet ryckt in och man kan se filmen gratis på ABs webb under innevarande vecka, alltså t.o.m. söndag 26 juni. Taxiklubben på Aftonbladet (öppnas i nytt fönster/flik)..

Mer att läsa

Mikael Nyberg: En slavkedja runt halsen

Arbetaren: Taxiresans pris

Arbetet Taxichaufförens kamp ger hopp (om filmen Taxiklubben)

 
1 kommentar

Publicerat av på 10 maj, 2016 i Taxi

 

Karriärsatsning på uskan

29 Apr

Inlagt 29 april 2016

Idag har Kommunal (fackförbundet) och SKL (Sveriges Kommuner och Landsting, dvs arbetsgivarna) kommit överens om nytt avtal, med en särskild satsning på utbildade undersköterskor.

Som vanligt är det intressant att jämföra vad fackförbund och arbetsgivarorganisation säger om ett ingånget avtal. Sen måste man ändå titta på själva avtalet och nya eller ändrade formuleringar, för att få veta vad som egentligen är överenskommet.

Eftersom jag inte har tillgång till det nya avtalet ännu, så kan jag nu bara titta på vad parterna har valt att gå ut med.

Kommunal: Avtal med SKL är klart – historisk seger för jämställda löner

SKL: Treårigt framtidsavtal med Kommunal

Kommunal berättar att undersköterskorna i år får en lönehöjning om 1020 kronor per månad. Det gäller förstås heltidsarbete, det blir mindre för deltidarna.

Läser man hos SKL så framgår det att inte alla uskor kommer att få 1020 kr.

Först ska 800 kr i snitt läggas ut på undersköterskekåren. Det finns ingen individgaranti, så det finns inget som hindrar att någon får 0 kr och någon annan långt mer än 800 kr.

Resten av uskahöjningen då, 220 kr? Det ska gå till en ”karriärsatsning” – var fjärde undersköterska ska få en särskild löneökning på 880 kr. Tre av fyra får alltså inget av de slantarna.

Individuella löner är en välkänd och välanvänd splittringsmetod och att redan i avtalet bestämma att en del av höjningen ska gå till var fjärde uska… ?

Jag misstänker att SKL till billigt pris vill kunna lägga fler arbetsuppgifter på karriär-uskorna och därmed minska behovet av sjuksköterskor och lättare stå emot sjuksköterskornas krav på högre löner och bättre arbetsvillkor. Eller möjligen lättare tillmötesgå dem, när de blir tvungna?

Kommunal beskriver uska-satsningen som något de fått igenom utöver märket. SKL säger att kostnaden vägs upp av ”värderade vinster för arbetsgivarna kopplat till bland annat längre avtal, lägre uppräkning av lägstalönerna och förenklade turordningsregler”.

Särskilt intressant blir  att se den exakta formuleringarna när det gäller turordningsreglerna. Dessa har varit hotade länge, framför allt därför att det har blivit så vanligt att facken och arbetarkollektiven accepterar avsteg från turordningsreglerna ute på arbetsplatserna, avsteg som inte alls handlar om ”kompetens”.

Hur avtalet kommer att slå i sin helhet, hur det går med turordningen och vad ”karriär”-inriktningen på satsningen kommer att innebära för individer och kollektiv, det kan man undra – det känns inte tryggt.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 29 april, 2016 i Vård och omsorg

 

Alla för alla

23 Apr

Inlagt 23 april 2016

En för alla…

Claes Melkersson är en ung och engagerad arbetare, som blev omplacerad då han gjorde det han skulle som skyddsombud under bygget av Mall of Scandinavia.

melkersson

Svt: Varnade för farlig arbetsmiljö – fick sluta

Tidningen Arbetarskydd: Mall of Scandinavia: Omplacerat skyddsombud hyllas nu som hjälte

Claes framträdde modigt i Uppdrag Granskning och hyllas nu som en hjälte. Han är värd allt beröm han får. Men den här historien som Claes berättar är inte unik. Inte alls. Det händer hela tiden, skyddsombud och andra fackligt aktiva omplaceras, utsätts för falska anklagelser, sparkas, svartlistas, tystas eller bortmanövreras på olika sätt. Hela tiden i alla branscher. Ibland får de aktivt stöd av sina fackförbund, ibland är stödet svagt eller uteblir helt. Får de stöd så leder det sällan till att de får sitt jobb tillbaka, blir det något så blir det skadestånd.

…alla för en…

Det här är något som borde höra till vardagssamtalet på alla arbetsplatser, därför att det enda som kan ändra på saken är att arbetskamraterna, arbetarkollektivet, säger: En för alla, alla för en. Och då räcker det inte med namninsamling eller protestgrupp på facebook. Vi måste använda det enda maktmedel vi har: att det är vi som gör jobbet. Eller inte gör det. Vi måste vara beredda på att ta strid för varandra när det behövs, och vi måste göra det gemensamt, därför att det är bara så vi har makt.

Det betyder inte att varje sådan strid kommer att vinnas. Men jag kan lova att behovet av att ta såna strider skulle minska drastiskt, om vi är beredda att ta dem. Om det händer oftare att arbetarkollektiven agerar, så kommer de antifackliga uppsägningarna och omplaceringarna att bli färre. Att de idag förekommer ofta beror på att arbetsgivarna kan vara relativt säkra på att det inte blir någon kraftfull motreaktion. När de bedömer vad de ska våga göra, så borde vår kollektiva styrka ligga i den ena vågskålen. Vi väger tungt.

…alla för alla

Detta om stöd för våra fackliga ombud och förtroendevalda.

Och så det verkligt viktiga: Hur det ser ut på arbetsplatserna kan vi inte låta hänga på enskilda fackliga företrädare. Det är bra att det finns eldsjälar, men det räcker inte. Alla måste bidra till brasan. Fackförening – det betyder inte enstaka hjältar som kan kastas ut eller sliter ut sig själva. Fackförening betyder arbetare som förenar sig och kämpar för sina gemensamma intressen. Även om vi väljer företrädare och fördelar arbetsuppgifter, även om våra personliga förmågor är olika, så hänger vår styrka i slutändan på att vi lyckas funka som en folkrörelse på varje liten och stor arbetsplats. Det är en gemensam uppgift att se till att ingen ska behöva gå med böjt huvud. Är det svårt på grund av olika anställningsformer, olika arbetsgivare, olika språk? Desto viktigare.

/skrivet 23 april 2016/

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 23 april, 2016 i Blandat, Folkrörelsestrategi

 

Orten i Fokus: DIN – utställning och tidskrift

20 Mar

Inlagt 20 mars 2016

Orten i Fokus lanserar tidskriften och utställningen Din i samarbete med Botkyrka konsthall.

Igår var det vernissage.

20160319_140103 Konstnärlig verksamhet pågick under vernissagen.

20160319_141011 Mariama Jobe läste sin text Svart smärta.

De som ställer ut sina verk är både etablerade konstnärer och ungdomar från ett boende för ensamkommande unga i Nacka. Här är de fyra unga vid sina självporträtt.

20160319_142332 Ahmad Jahel från Syrien och Sverige.

20160319_142020 Abbas Jaghoubi från Afghanistan och Sverige.

20160319_141911 Temesgen Bahat från Eritrea och Sverige.

20160319_141802  Abdulkader Taher Yusuf från Somalia och Sverige.

20160319_143815  Ungdomarnas arbetsprocess visas på skärm.

20160319_142723  En lång pojke kramar om en kort dam – Marita Castro som jobbar på boendet i Nacka. Marita berättade att det inte var något större intresse från början för att delta i konstprojektet från ungdomarnas sida. Under processens gång har de blivit mer och mer engagerade.

Utställningen pågår till den 28 augusti 2016 i Konsthallen på Tumba Torg 105.

En artikel i lokaltidningen Södra sidan: De gör ny kulturtidskrift från orten

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 20 mars, 2016 i 145 Norra B, Kultursidan

 

Hyresstopp?

04 Mar

1978 Hagalund

Inlagt 4 mars 2016

Hyrorna höjs, trots noll inflation och sänkta räntekostnader. Bostadsföretagen gör en övervinst.

Svt: Hyreshöjningar trots kraftigt sänkta räntekostnader

Det är inte bara de privata hyresvärdarna som skor sig på hyresgästerna. De kommunala bostadsföretagen gör ofta en vinst, som i stället för att sparas till kommande renoveringar dras in i kommunens allmänna kassa. Hyresgäster betalar då dubbelt till kommunens budget, både kommunalskatt och pengar via hyran. Och sen när det är renoveringsdags finns inga pengar och det blir både utförsäljningar och kraftigt höjda hyror.

Det kanske är dags att hyresbetalare snackar ihop sig, letar fram hyresstoppbanderollerna eller gör nya, och diskuterar hyresstrejk.

…då, då komma vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviksbergen, från Tyskbagarbergen, och vi komma med stort dån som ett vattenfall skrev Strindberg. Fast nu kanske det ska vara då komma vi ner från Blue Hill, från Albyberget, från Flemingsberget eller varifrån det nu kan dåna.

(Bilderna är från Blåkulla/Hagalund/Blue Hill 1978. Foto: Horst Tuuloskorpi)

UPPDATERING 11 OKTOBER 2019: ”SCB:s statistik visar att hyrorna höjts nästan dubbelt så mycket som konsumentprisindex – vanliga konsumtionsvaror och tjänster – sedan 1969. I förhållande till andra varor blir det alltså dyrare och dyrare att hyra en lägenhet.” Högsta hyreshöjningen på 6 år. (Svt Nyheter 4 oktober 2019)

1978 Blåkullademo

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 4 mars, 2016 i 145 Norra B, X övrigt

 

NEJ det kommer inte att gå fortare att bli fast anställd

03 Mar

party Har blivit fastanställd!

Inlagt 3 mars 2016

Igår 2 mars 2016 tog riksdagen beslut om en ändring i Lagen om anställningsskydd, som gäller rätten att bli tillsvidareanställd (dvs fast anställd) efter en viss tid av allmän visstidsanställning eller vikariat. Den nya regeln träder i kraft den 1 maj 2016.

Regeln har redan börjat missuppfattas, även av fackförbund och fackförbundstidningar. Många tror att regeln innebär att man kommer att få RÄKNA IHOP olika sorters visstidsanställningar för att snabbare få rätt till fast anställning. Men så är det INTE. Den nya regeln är en luring.

Så här är det:

Hittills har det varit så att om man har varit anställd som vikarie i sammanlagt mer än två år under de senaste fem åren, så ska man bli fast anställd. Och om man har haft allmän visstidsanställning i sammanlagt mer än två år under de senaste fem åren, så ska man bli fast anställd.

Man kan alltså jobba som vikarie i sammanlagt 1 år och 11 månader och 29 dagar och dessutom ha allmän visstidsanställning i sammanlagt 1 år och 11 månader och 29 dagar på samma arbetsplats utan att anställningen övergår till en tillsvidareanställning. Lägg in lite säsongsarbete och perioder då man ”inte behövs” så kan det pågå i år ut och år in.

Och det kan det fortfarande efter 1 maj 2016. Det enda som ändras är att femårsgränsen tas bort när det gäller allmän visstidsanställning.

Jag vill påstå att ändringen är en skenreform. Man måste låtsas göra något efter EU-kritik mot missbruket av visstidsanställningar i Sverige. Gå inte på den lätta.

Så här skrev regeringen om sin promemoria inför gårdagens lagändring:

Skärpta åtgärder mot missbruk av tidsbegränsade anställningar.

”Ändringarna innebär i huvudsak att den nuvarande begränsningen för allmän visstidsanställning kompletteras med en ny regel. Den nya regeln innebär att en sådan anställning övergår till en tillsvidareanställning i flera fall än i dag. En allmän visstidsanställning omvandlas således automatiskt till en tillsvidareanställning om den sammanlagda anställningstiden i allmän visstidsanställning överstiger två år.

Detta gäller inte bara om det sker inom en tidsram om fem kalenderår som i dag, utan även om det – oberoende av en sådan tidsram – sker under en period då tidsbegränsade anställningar enligt anställningsskyddslagen följt på varandra utan uppehåll eller med högst 180 dagars mellanrum.

I en sådan kedja av tidsbegränsade anställningar kan allmän visstidsanställning, vikariat och säsongsanställning ingå som länkar, men endast sammanlagd tid i allmän visstidsanställning har betydelse för om en anställning övergår till en tillsvidareanställning.”

Observera det som jag fetstilat. Det är alltså inte så, att lagändringen innebär att man ska få räkna ihop olika sorters visstidsanställningar för att snabbare komma till fast anställning.

Man får räkna ihop olika sorters anställningar när man ska kolla om man varit anställd på samma ställe med högst 6 månaders uppehåll mellan anställningarna. Men det måste fortfarande ingå sammanlagt 2 år av just allmän visstidsanställning för att man ska bli fast.

Och för vikariat så gäller fortfarande att man måste ha varit anställd som vikarie i minst två år under de senaste fem, för att det automatiskt ska bli en fast anställning.

Den enda skillnaden mot nu blir alltså att man ska bli fast anställd efter sammanlagt mer än två års allmän visstidsanställning även om skiten har pågått i mer än fem år! Vilken lycka.

Skärpt åtgärd? Beror på vad man menar med skärpa, jag tycker att det är en mycket slö åtgärd.

2016-03-02 Riksdagsbeslut

Alla partier utom SD överens

Alla riksdagspartier röstade för denna synnerligen marginella förbättring utom SD, som tyckte att den innebär ”ytterligare regleringar som sannolikt försvårar rekrytering och anställning” (Citat ur SD-motion)

Nu blir det lite av mitt vanliga tjat här

Det enda som kan tvinga fram en verklig förändring är att det blir så mycket liv kring de osäkra anställningarna ute på arbetsplatserna, att de börjar bli ett problem för arbetsgivarna. De osäkra anställningarna är så betydelsefulla, så göttiga för arbetsgivarna att så länge det inte blir hopsnack, påtryckningar, kollektiva uppsägningshot och andra aktioner kring dem, så kommer det inte att bli någon avgörande skillnad mot nu. Det behövs visstidsuppror och det kan bara ske kollektivt. En ensam visstidare är i en oerhört svag ställning. Men samtliga visstidare tillsammans på en arbetsplats, eller visstidarna ihop med de fast anställda, är, kan vara, en maktfaktor på arbetsplatsen. Maktfaktorer på många arbetsplatser är tillsammans en maktfaktor i samhället.
Det behövs också stenhård bevakning av en annan regel i LAS, nämligen förtursrätten till återanställning efter sammanlagt 12 månaders anställning under de senaste tre åren. Den regeln borde bevakas mycket hårdare, både av arbetskamrater och fackföreningar. Arbetskamrater borde inte acceptera att någon som börjar närma sig 12-månadersgränsen tvingas lämna arbetsplatsen.

Men man kan ju inte…. Jo man kan!

(Detta blogginlägg innehåller samma info som jag skrev 14 maj 2015: Regeringens slöa åtgärd mot missbruk av tidsbegränsade anställningar )

Läs även på denna blogg: Anställningstryggheten är död – men var är mordplatsen?

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 3 mars, 2016 i LAS, Osäkra anställningar

 

Vredesgränsen nådd?

25 Feb

arga-mamman Ensamma mamman borde vara skitförbannad.

Inlagt 24 februari 2016

För längesen var jag på ett seminarium som arrangerades av CMS (Centrum för marxistiska samhällsstudier) och LO Idédebatt (en LO-verksamhet som lades ner 2008).

En föreläsare talade om inkomstklyftor och de rikastes löner och bonusar. Han nämnde då att de gärna vill ha så mycket pengar som möjligt, men att de är medvetna om att de måste hålla sig nedanför en gräns. Jag tror att ordet var ”vredesgränsen”. Alltså den gräns som, om den överskreds, skulle göra att de drabbades av folkets vrede, med (för dem) otrevliga konsekvenser.

Det här var för kanske 35 år sen. Sen dess har klyftorna ökat kraftigt genom att de rikastes inkomster flerdubblats. Ändå tycks inte vredesgränsen ha nåtts.

Eller har den det? De som vill utöka låglönemarknaden och pressa ner lönerna är inte riktigt överens om hur det ska gå till, så vi utsätts för en bombmatta av olika förslag. Det är möjligt att de lyckas, t.ex. att fackföreningar viker sig i avtalsförhandlingarna, men det är också möjligt att det blir en motreaktion.

Jag skrev i inlägget Ojojoj så dåligt det går den 15 februari: ”Den lätt desperata lönesänkarpropagandan som pågår nu, kommer att lugna sig efter avtalsrörelsen. Inte så att lönesänkarna ger upp sen, de gör de aldrig, men nu är de i ett akut läge då de måstemåste argumentera med hänvisning till flyktingarna, så att de inte missar GULDLÄGET.”

Samtidigt visar en färsk LO-rapport att ”makteliten nu tjänar 54 gånger mer än en industriarbetare och hela 77 gånger mer än en lågavlönad i Handels”. Tidningen Arbetet: Girig maktelit skapar värld för egen vinning.

Kanske att den intensiva lönesänkarpropagandan inte är så taktiskt smart. Kanske den för oss närmare vredesgränsen.

Det är inte direktörers svinaktigt höga löner och bonusar som i sig förstör samhället. Annat, som att kapitalintressena styr över samhällsintressena, är värre. Men det hänger ihop. Och nog kan man bli jävligt förbannad, utan att behöva grubbla särskilt mycket över samhällssystemet, när de som månar om rikas absurt höga inkomster samtidigt tjatar örona av oss om varför det krävs lägre löner för att alla ska få jobb. Samtidigt som i stort sett varenda arbetsplats är kraftigt underbemannad – det gäller även de så kallade ”enkla” jobben – för att hålla rikas löner och vinster uppe och skatterna nere. Finns det ett välstädat sjukhus eller en välbemannad hemtjänst eller ett restaurangkök utan stress (osv)?

Visa den där artikeln i Arbetet för dina arbetskamrater!

Även den här texten är mycket bra, Sven Lindqvists tacktal 2011, då han fick Ivar Lo-priset: Ett pris räcker gott. Borde skrivas ut och sättas upp på varenda arbetsplats och arbetsförmedling och studeras i varje skola och varje SFI-kurs.

”I sista hand är det sjukvårdsbiträdet och andra lågavlönade som är med och betalar direktörernas fantasilöner” säger Sven Lindqvist.

Vredesgränsen borde vara nådd.

Här finns hela LO-rapporten (pdf): Makteliten – klyftorna större än någonsin

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 25 februari, 2016 i Hur det ligger till

 

Sol och orosmoln över Hallunda

16 Feb

Inlagt 16 februari 2016

Den 7 februari skrev jag Övergrepp mot orten om nedmonteringen av samhällsservice i Hallunda/Norsborg i Norra Botkyrka.

Här finns idag både Arbetsförmedling och ett gemensamt servicekontor för Försäkringskassan, Pensionsmyndigheten och Skatteverket. Både AF och servicekontoret är väldigt välbesökta, det är alltid köer. Många som kommer dit är människor som på grund av språksvårigheter och ibland ovana vid de svenska regelverken har lättare att förstå och göra sig förstådda vid direktkontakt än över telefon och internet.
Mycket viktig samhällsnärvaro i orten alltså.

20160216_172053

Idag sken solen över Hallunda, både bokstavligen och bildligen. Försäkringskassan (Elisabeth Hultengren, tillförordnad försäkringsdirektör, t.v. nedan) och Botkyrka kommun (Ebba Östlin, S, kommunstyrelsens ordförande, t.h.) hade en en gemensam pressträff i servicekontoret och meddelade att de kommit överens om att Försäkringskassan ska bli kvar i Botkyrka Kommun. På frågan om var i kommunen blev svaret att det är någon av två lokaler i Hallunda/Norsborg som kan bli aktuella. Vilka kunde de inte svara på, eftersom samtal pågår med hyresvärdarna.

20160216_123502

Tidigare har, enligt DN, Försäkringskassans fastighetsstrateg klargjort att de ”vill bort från Hallunda centrum för det är på nedgång” att ”området är otryggt, de har problem med hot” och att ”de har kostnader för väktare”. Gissningsvis beror det mesta av problemen på för små lokaler och för lite personal. Ibland kan människor stå och köa fram till stängning utan att komma in.
Fastighetsstrategen ska också ha sagt att Försäkringskassan har ”erfarenhet av att en flytt minskar besökstrycket, vilket ses som positivt”. Vilket man väl får tolka som en rejäl missuppfattning av försäkringskassans uppdrag.

20160216_172115

Idag sa Elisabet Hultengren istället att ”ambitionen har hela tiden varit att vara kvar i Hallunda/Norsborg”. Det är väl troligt att de starka protesterna mot den planerade stängningen har förändrat attityden. Plus kanske att även kommunen fått tummen ur och engagerat sig mer i lokalfrågan?

Nu är kassan och kommunen överens. Så långt allt väl. Men det finns ett orosmoln kvar. Arbetsförmedlingen!

20160216_172307 - Kopia

Eder utsända (jag alltså) frågade Ebba Östlin om hon kan säga något om hur det blir med Arbetsförmedlingen i Hallunda. Det kunde hon inte göra idag. Jag frågade om det kan vara så att det är Arbetsförmedlingens nuvarande lokaler som är tänkta för Försäkringskassan. Då uppstod en kort ”hur ska jag formulera mig nu?”-tystnad innan Östlin svarade ”I första hand inte”.
Det tolkar jag som att AFs lokaler är ett av alternativen. Därför kan jag inte vara riktigt glad.

20160216_171104

Vi behöver även Arbetsförmedlingen kvar här i Norra B.

#svikinteförorten

 
1 kommentar

Publicerat av på 16 februari, 2016 i 145 Norra B

 

Etiketter:

Ojojoj så dåligt det går

15 Feb
smiley_illa

Inlagt 15 februari 2016

Många har väl varit med om att det går dåligt för företag just när det är dags för löneförhandlingar. Ojojoj så dåligt det går. Bäst att hålla tillbaka lönekraven så vi inte måste sparka folk… Och sen när avtalet är klart, så går det plötsligt ganska bra. Nu behöver vi övertidsarbete!
Känns igen? Det kan vara något att påminna arbetskamrater om, ifall de oroar sig för ”nyanlända” och löner. De som vill hålla lönerna nere hittar alltid argument för sin sak. Kolla t.ex. hur ekonomiprofessorn Lars Calmfors som vill ha lönesänkningar ”för att arbetslösheten ska minska”, har krävt sänkta löner med olika argument under 25 års tid. Artikel i ETC
Den lätt desperata lönesänkarpropagandan som pågår nu, kommer att lugna sig efter avtalsrörelsen. Inte så att lönesänkarna ger upp sen, de gör de aldrig, men nu är de i ett akut läge då de måstemåste argumentera med hänvisning till flyktingarna, så att de inte missar GULDLÄGET. Vilket de förhoppningsvis gör. Missar.
Argumentet ”får vi som vi vill så kan fler få jobb” är en klassiker som alltid används, då man önskar försämra för de arbetande, oavsett om det gäller löner, arbetstidsregler eller anställningsskydd.
Men i verkligheten blir det fler jobb bara om det behövs fler arbetande, på grund av ökning av arbetsuppgifter och/eller bättre bemanning på arbetsuppgifterna.
En ökning av arbetsuppgifterna uppstår utan tvekan när vi blir fler människor i landet. Vi ser redan en effekt av det. När vi blir fler är det också fler som behöver mat och andra varor och tjänster som vi tillhandahåller på våra arbetsplatser. Det blir fler jobb, men det betyder inte nödvändigtvis att andelen arbetande i befolkningen ökar.
Om andelen som har jobb ska öka, så måste de som arbetar står på sig om att de ska vara tillräckligt många. Tänk på det – att t.ex. avstå från raster och pauser för att vi inte hinner med, det är i princip lika illa som att acceptera lönesänkning. Plus att vi hjälper till att hålla andra arbetslösa.
Så tänk på de arbetslösa – jobba lugnt och ta din rast!
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 15 februari, 2016 i Hur det ligger till

 

Städare & postisar strejkade och vann

14 Feb

scbInlagt 14 februari 2016

Idag på Alla Hjärtans dag vill jag rapportera två saker som visar att kamp lönar sig.

Först en  hjärtevärmande nyhet från Bridgwater, England

Postisar på Bridgwater Royal Mails brevbärarkontor firar segern efter att deras hörselskadade arbetskamrat Andrew Mootoo fått tillbaka jobbet. De har kämpat för detta i två år och striden kulminerade med en 24-timmars vild strejk. Under den långa striden har Mootoo också fått diagnosen MS. Han börjar nu arbeta deltid med skrivbords- och datorjobb och skanning av olevererade paket.

Mootoo sade efter segern: ”Jag vill säga ett stort tack till alla Bridgwater CWU-medlemmar som gick ut i strejk för mig: det var avgörande…. // … Jag är så stolt över vår militanta historia här på Bridgwater!”

Artikel på engelska: NEWS FROM BRIDGWATER: Disabled postman is going back to work!

bridgwatervictory

Och så hur det gick för städarna som jag skrev om den 26 december 2015: Strejker bland stockholmspendelns städare  Ifall någon har missat det.

Det blev spontana strejker bland städarna, då de alla blivit uppsagda av ISS, som har hand om städningen av pendeltågen i Stockholm. Uppsägningarna kom efter en upphandling som vunnits av MTR, ett företag som alltså ska ta över städningen. Uppsägningarna skulle kunna innebära att de städarnas tillsvidareanställningar går upp i rök inför övergången av verksamhet, så att övergångsreglerna i praktiken sätts ur spel. ”För en ny arbetsgivare är det självklart en våt dröm att kunna välja vilka man vill ha bland personalen och till vilka anställningsvillkor” skrev SEKOs pendelklubbs styrelse.

I en intervju i tidningen Arbetaren, Pendeltågsstädare i vild strejk efter varsel  berättar städarnas fackrepresentant Rainer Andersson att han upplevt en ”förändrad ton” från arbetsgivarnas sida:

– De blev skärrade av personalens strejkaktion. De blev byxis, helt enkelt

Och nu är det klart att all personal som arbetar inom pendeltågstrafiken i Stockholm – även städarna – får behålla sina anställningar och anställningsvillkor när de nya arbetsgivarna tar över i december i år. Tidningen Arbetet: Jobben kvar för pendelstädarna

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 14 februari, 2016 i Kamp lönar sig, Posten, Tåg

 

Övergrepp mot orten

07 Feb

20150426_160853-1
Körsbärsblom finns inte bara i Kungsträdgården.

Inlagt 7 februari 2016

Mitt Hallunda

Jag bor sedan 12 år i Hallunda/Norsborg, som i en hemlig (?) polisrapport räknas upp bland de orter som ska vara särskilt utsatta områden.

Lägg på larmrapporterna från journalister som med innerstadsblick betraktar våra proletära förorter. Det är lätt att få för sig att man måste ha skottsäker väst på sig när man går till affären i Hallunda centrum. Andra människor kanske drar sig för att flytta hit eller ens besöka orten. Därför vill jag tala om att här är det väldigt lugnt för det mesta. Häromdan försökte rånare ge sig på Direktbutiken (som också är vår lokala post), men de togs effektivt omhand av de milda men biffiga grabbarna som jobbar där, androm till skräck och varnagel. Biblioteket i Hallunda är stillsamt och trevligt, inte en tillstymmelse vad jag vet av bus och bråk. De har språkcafé och sagostunder. I Folkets Hus är det alltid aktivitet i salarna. Till en del aktiviteter kommer främst den äldre generation svenne- och finne-arbetarklass som bor här och som jobbat på industrier i södra Stockholm. Till andra, t.ex. sådant som invandrarorganisationerna ordnar, kommer främst ungdomar och familjer. Och till en del är det blandad kompott.

Säkert förekommer här organiserad brottslighet som är osynlig för mig, men inte värre än i storföretagen. Bådadera borde stoppas. Det finns idioter, t.ex. de som kör rally med mopeder på gångvägarna. Någon gång brinner bilar. Ofta hänger ynglingar utanför tunnelbanan och i sofforna i centrumfiket tills centrum stänger klockan 21, men jag har peppar peppar inte hört talas om några övergrepp där. Själv har jag inte råkat ut för något värre överfall än att ungar kommer rusande i centrum och attackkramar under fältropet Mormor! (De kommer ihåg mig från att jag var klassmormor och hade mattestuga i deras skola för ett par år sen.) Ytterst sällan blir jag bestulen på någon grönsak från min puttenuttiga köksträdgård på uteplatsen som hör till lägenheten. Lilla hucklegumman som kom och plockade av mitt persiljeöverflöd i somras, lämnade i gengäld nybakat bröd. Okej, detta är mina högst subjektiva upplevelser, men de kan väl duga likaväl som de tillfälliga journalistbesökens rapporter.

Det kan säkert ändå finnas skäl att kalla Hallunda/Norsborg ett särskilt utsatt område. Med ett särskilt utsatt område menar polisen ”Ett område med så mycket problem att det kräver insatser från alla myndigheter för att komma tillrätta med dem”.

Men så bra då (ironi) att både arbetsförmedlingen och försäkringskassan planerar att flytta härifrån.

Hallunda Centrum dräneras på samhällsnärvaro och service

Flera banker har stängt sina kontor här (inte tillräckligt penningstarka kunder, gissningsvis), istället har pantbanken flyttat in. Arbetsförmedlingen i Hallunda är alltid full av köande förhoppningsfulla (?) arbetssökande. Jag vet, för under den period när jag själv var arbetslös var vi ett gäng som träffades där en gång i veckan, hängde vid datorerna och utbytte råd och tips, och den som behövde stöd kunde få sällskap in till handläggaren. Nu planerar AF att stänga kontoret i Hallunda, fast här säkert finns en stor andel arbetssökande som har lättare att förstå och göra sig förstådda öga mot öga än via nät och telefon. I Servicekontoret i Hallunda samsas försäkringskassan, pensionsmyndigheten och skatteverket i sammanhängande lokaler. Det är ofta en lång, slingrande kö utanför och i dörren står en vakt och organiserar insläppet, han släpper in fem personer i taget. Nu är det på g att stänga servicekontoret , och det verkar vara just för att det är så många som kommer dit.

Kanske det är integration, att osynliggöra köerna genom att stänga de ställen som människor köar till? Nej, jag kallar det övergrepp mot vår ort, nedmonteringen av service, av samhällsnärvaro.

Facebookgrupp: Vi vill ha försäkringskassan kvar i Hallunda #svikinteförorten

Uppdatering 10 februari: Idag skriver även DN om den hotande nedläggningen av Försäkringskassan kontor i Hallunda. Två artiklar i stockholmsdelen:
”Försäkringskassans flytt är en katastrof”
Botkyrka slåss med näbbar och klor

FORTSÄTTNING FÖLJER: 14 februari: Sol och orosmoln över Hallunda

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 7 februari, 2016 i 145 Norra B

 

Etiketter:

Sluta LJUG om jobb för nyanlända!

05 Feb

annie_loof En representant för lönedumparmaffian.

5 februari 2016. SPRID DETTA SOM JAG ÄR TRÖTT PÅ ATT TJATA OM.

De där möjligheterna för nyanlända att lättare få sitt ”första jobb”, om det blir lättare ifall arbetsgivaren får en lägre kostnad, de finns redan. FINNS REDAN! De heter Nystartsjobb och Instegsjobb. Att låtsas som de inte finns, är att ljuga.

Men nu är det inte Lööf & co jag är mest förbannad på utan det är deras MOTdebattörer och även journalister, som inte har gjort ett gnutta research så att de kan ställa frågan om varför inte de existerande ”första jobb”-konstruktionerna duger.

Nystartsjobb
 Om du som arbetsgivare anställer en person som kommit till Sverige för max 3 år sedan som flykting, skyddsbehövande eller på grund av anknytning. eller som av annat skäl varit utan arbete en längre tid eller varit sjukskriven, eller fått försörjningsstöd (socialbidrag) osv – det finns flera alternativ – så får du bidrag. Om personen är 21-26 år får du ett bidrag motsvarande arbetsgivargiften på 31,42%. Har personen inte jobbat på ett år får du dubbla arbetsgivaravgiften. Är personen 27 år eller äldre får du också dubbla arbetsgivaravgiften. Ex Du får 12568 kr om lönen är 20000 kr. Du kan få bidraget i ett år (för en person 21-26 år) eller i fem år (27-55 år) eller upp till tio år (56 år och äldre)

Instegsjobb
 Om du anställer en person som har fyllt 20 år och har ett uppehållstillstånd som inte är äldre än 36 månader och som läser på sfi får du ett bidrag på upp till 80 procent av lönekostnaden. Du kan få bidraget så länge den anställde har uppehållstillstånd, upp till 25 månader om anställningen omfattar högst halvtid. Om anställningen omfattar mer än 50% kan du få bidraget i upp till ett år.

Nystartsjobb och Instegsjobb innebär alltså att den nyanlände får en normal lön, vilket förhoppningsvis ska vara en lön att leva på, men att arbetsgivaren inte behöver ha normala kostnader. Obs att det finns fler subventioner som kan användas (se länk längre ner), här valde jag de två som tydligast nämner nyanlända.

Varför duger då inte Nystartsjobb och Instegsjobb för Lööf & co? Jo för att egentligen är det inte  i första hand lägre kostnader för anställningen de vill ha, utan lägre löner = lägre inkomster, vilket i förlängningen ger ökande klassklyftor och får en lönedumpande effekt på hela arbetsmarknaden. Det är avsikten.

Från och med nu räknar jag varje reporter som tar upp ”förstajobbet för nyanlända” som inkompetent om hen inte tar upp frågan om varför inte de existerande Nystartsjobben och Instegsjobben duger.  Detsamma gäller varje politiker, oavsett om hen är för eller mot Lööfs och arbetsgivarnas lönedumparkamp.

SPRID för fasen det här!

 

Uppdatering 6 feb 2016: idag skriver DN Rätt att bråka om lönerna, och nämner faktiskt Instegsjobb, men utan att nämna den avgörande skillnaden mellan lönesubvention och sänkt lön: Lönesubventionen ger inte sänkt inkomst för den arbetande.

 

Här finns ett tidigare blogginlägg  om olika möjligheter för arbetsgivare att få bidrag vid anställning av unga, nyanlända och andra som anses stå långt från arbetsmarknaden: Kära arbetsgivare – välj ditt bidrag här.

Det här har också, i högsta grad, med saken att göra: 2010-talets klasskampsvåg: Sänkta löner?

 

 
9 kommentarer

Publicerat av på 5 februari, 2016 i Blandat, Hur det ligger till

 

Låt oss icke hundsfotteras!

03 Feb

Inlagt 3 februari 2016

Vad sägs om att bli rejält utskälld – och, hoppas jag, uppmuntrad – av en bageriarbetare? Nej, det är inte jag som skäller. Det är Fritjov Flodkvist, år 1914. ”Ni arbetare” skriver Flodkvist, men han var som sagt bageriarbetare, så det är sina egna han vänder sig till.

Bageri Uppsala Industriminnes
Bageriscenen är ett verk av konsnären Hans Lustig. Finns i  Uppsala Industriminnesförenings utställning.

Man blir förbannad

Jämt och ständigt återkommer såväl i arbetartidningar som i samspråk man å man emellan klagovisorna om brutal och hänsynslös behandling, sparkningar, prickningar, svarta listor och hundsfotteringar av alla möjliga och omöjliga arter – rent ut sagt ett makalöst oefterrättlighetssystem. Men varav kommer sig allt detta?

Ännu har väl ej någon så enfaldig tanke uppstått i en proletärhjärna, att våra arbetsgivare av egen inre drift och omtanke om oss skall fråga oss, om vi vill ha det så eller så? Utan om en reglering på ett eller annat vis skett, har en påtryckning eller maktförflyttning först gjort sig gällande. Därför finns det ej något som låter så djävligt som just detta jämmer, ty vad göres för att få bort den rådande gå-på-taktiken och utsvettningssystemet? Platt intet!

För mig kvarstår inget annat, än att arbetarklassen gärna kan ha som den har det; den har inget annat förtjänat. Just på den grund att den ej själv avskakar sig kopplet, utan jämt överlåter detta åt andra. Ja, jag vill erinra om ett gammalt gott ordspråk som lyder: ”Hjälp dig själv”. Skulle ni arbetare ej ta fasta på det litet mera än hittills varit fallet? Lär er värdesätta ert eget jag, så skall strax därigenom mycket vara vunnet, ty själv är bästa drängen, och resultatet blir, om man själv gör det, bättre än genom ombud, och det skall visa sig gott och hålla streck i praktiken.

Ett ofrånkomligt faktum är att mot brutaliteter och trakasserier av arbetsgivare, verkmästare, förmän av vad skrot och korn som helst, går lätt att reagera, och även att få förhållandena ordnade, lika lätt som att säga eller skriva det. Det kommer endast ett litet moment emellan: att skall någon bättring mot oefterrättlighetssystemet bli till praktisk verksamhet och nytta, så – gör det själv och det genast, gå ej och vänta och tro som det står i psalmen ”Min egen kraft ej hjälpa kan”, ty då går det åt helvete.

Det är egendomligt att ni arbetare själva kan underskatta er så gränslöst och känna er så kraftlösa. Skäms ni ej något? Huru? Eller på vilken väg menar ni er komma till något bättre om ni ej själva tar i ett tag för ”Sverges vattvälling” som det så vackert heter; det är ej så svårt som det ser ut. Låt dem som det intresserar, slåss om teorier, doktriner, F- och undervattensbåtar, det har vi för tillfället ingen praktisk nytta av. Vi ska tänka på det som ligger oss närmast, och det är strid mot godtycklighetssystemet. Och en sak som ligger så i öppen dag, är att vi ej på något eller minsta vis behöver – på eller utom arbetsplatserna – låta oss hundsfotteras av vilka flåbusar till s. k. överordnade som helst, utan ge svar som svider, och det så godtycket skall försvinna och aldrig återkomma. Det tycks mig som om medlet till detta skulle ligga inom varje arbetares tankesfär, och även komma till obligatorisk användning i stället för dessa jämt och ständigt återkommande förbannade klagovisorna.

Fritjov Flodkvist 1914

I vilket sammanhang skrevs denna arga text? Jag har bett en i saken kunnigare kamrat, Erik Bohman, att kommentera:

Texten härovan kommer från tidningen Brand, nr 23 år 1914. Några år tidigare, 1909, hade arbetarklassen förlorat den största konflikten på svensk arbetsmarknad någonsin. Storstrejken. Arbetsgivarna firade sin seger med att äntligen få styra och ställa som de ville på sina företag. Fackligt aktiva fick inte bara sparken, de fick prickade betyg och sattes upp på listor som skickades mellan chefer över hela landet. Fick åka från stad till stad på jakt efter arbete. Fick överallt nej. Oerhört många flyttade till USA och Brasilien för att komma undan förföljelsen. De som fick komma tillbaka till sina jobb visste hur nära det var till dörren för den som sa vad hon tyckte, blev sjuk eller uttryckte socialistiska åsikter.

Så det är inte så konstigt att Flodkvist var förbannad. Men han var inte förbannad över hur chefer och kungar betedde sig. Det är klart att de styr och ställer om de kan. Nej, Fritjof var förbannad på arbetskamraterna. Över mycket gnäll och lite verkstad. Över att så få ens vågade säga: Nej, det här är fan inte okej! Över att alla så snabbt glömt att när vi som jobbar inte vill det längre så står allt still. Närmast tyckte han att arbetarna borde ta upp striden mot ”godtycklighetssystemet”. Alltså arbetsgivarnas trakasserier, orättvisa uppsägningar, omplaceringar, nedbemanningar. Kommer vi åt det kan vi börja snacka om de större sakerna igen.
Flodkvist blev bönhörd så långt att arbetarklassen under flera decennier på 1900-talet tillkämpade sig förbättringar på arbetsplatserna. Idag känns texten väldigt aktuell. Vi behöver återta vårt kollektiva självförtroende och märka att vi kan sätta stopp för hundsfotterande flåbusar.

Erik Bohman 2016

Fritjov Flodkvist
Bageriarbetare. Invald i Ungsocialistiska partiets centralkommitté 1915.
Senare socialdemokrat och stadsfullmäktiges ordförande i Eskilstuna.

LITEN ORDLISTA
hundsfottering = typ orättvis uppläxning, utskällning.
oefterrättlighetssystem = typ hopplöst, orättvist, oacceptabelt system.
F-båt, undervattensbåt = överklassen hade stora insamlingar och politiska möten för att köpa vapen och fordon åt militärmakten.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 3 februari, 2016 i Blandat, Gästbloggare

 

Om att förhandla duktigt

04 Jan

taihand

Inlagt 4 januari 2016

Idag för sex år sen skrev jag på Facebook  om hur metallklubben på Volvo Personvagnar i Göteborg skött LAS-förhandlingarna i samband med stora varsel på fabriken.
Lyfter hit den texten därför att den konkret visar på det som föregått att flera stora fackförbund nu är inne och nosar på att lydigt släppa turordningsreglerna centralt.

Det är viktigt att fackligt och politiskt aktiva förstår hur det går till. Arbetsgivarna förstår, alltför väl.

Så här skrev jag på facebook den 4 januari 2010:

Om att förhandla duktigt

Såg första delen av dokumentären Kraschen på Svt.
Ordföranden för Volvos metallklubb Olle Ludvigsson uttalar sig om turordningsförhandlingarna och säger ungefär att ”längre anställningstid ger förtur och det har vi fått igenom på de flesta ställen men självklart inte överallt”. Dvs. han försöker ge intrycket att i de fall som längre anställningstid givit förtur så är det duktiga metallklubbens förtjänst. Men det är ju precis tvärtom. Lagen (LAS) säger att längre anställningstid ger förtur. Det facket på Volvo har gjort är att gå med på undantag från turordningsreglerna – hundratals undantag. En annan facklig företrädare yttrar sig. ”Företaget har gjort en massa undantag” säger han beklagande. Han borde ha sagt ”Vi har gått med på en massa undantag”. Företaget hade nämligen inte kunnat göra dessa undantag utan fackets godkännande. Metallklubbens insatser i turordningsförhandlingarna på Volvo ger också ett intressant perspektiv på en artikel i Dagens Arbete ”Facket har glömt använda MBL”.Paula Thunberg Bertolone från IF Metalls förbundskontor säger i artikeln att det är för lite förhandlingar på arbetsplatserna. Det sker inte ens om så viktiga frågor som när bemanningsföretag tas in.

Men då är frågan: vad ska man säga om Metallklubben på Volvo? Vad skulle Paula Thunberg Bertolone säga om deras insatser? Är det ett exempel på en lokal klubb som är duktig på att förhandla?

Jamenvisst, Olle Ludvigsson är ju en framstående facklig företrädare! ”Rösta i EU valet och kryssa Olle Ludvigsson (S). Olle har både förmågan och kunskapen om hur Sveriges industri och dess villkor påverkas av besluten i EU. Han vet vad kollektivavtal och schyssta arbetsvillkor har för värde.” (Citat från facebookgruppen Olle Ludvigsson till EU.)

Men det hade varit bättre om Metallklubben på Volvo inte hade förhandlat alls. För då hade företaget varit tvungna att följa LAS. Och jag vet eftersom jag varit med och förhandlat vid flera nedskärningar och nedläggningar, att det finns få saker som människor tar så illa vid sig av, som avvikelser från turordning. Om vi som förhandlade på Stockholmsbagarn hade suttit med företaget, utan insyn, och godkänt undantag, då hade vi aldrig förhandlat mer. Snarare hade vi blivit nedkastade i degstörtarna av skitsura arbetskamrater och kommit ut skivade i formbrödsslicern två våningar längre ner.

Fast.
I och för sig.
Om alla klubbar förhandlade lika ”duktigt” som metallklubben på Volvo skulle det inte tas in så många bemanningsföretag. För det skulle inte behövas. Turordningsreglerna skulle inte betyda något och alla arbetare skulle sitta osäkert trots fasta anställningar. Företagen skulle kunna göra precis som de ville. Med fackets hjälp.

Så långt mitt facebookinlägg från 2010.
Var Volvos metallklubb piskad att släppa på turordningsreglerna? Naturligtvis inte. Det kan nämnas att en jämförelsevis liten klubb, som den för Lerniaanställda på Volvo, ett par år senare höll på turordningsreglerna vid uppsägningar av bemanningsanställda på fabriken. Det går att förhandla duktigt på riktigt, om man bestämmer sig för att klubben ska företräda medlemmarna och deras rättigheter gentemot företaget, inte tvärtom.
Turordningsreglerna kan släppas centralt antingen genom att man i kollektivavtal friskriver företagen från lagens regler utan att lokala förhandlingar krävs, eller genom att verka för att själva lagen ändras.
(När man släppte lös visstidsanställningarna gjorde man först det ena – ändrade i kollektivavtalen – och sen det andra – ändrade lagen.)
Men det föregås alltså av att man släpper på reglerna ute på  arbetsplatserna, och av att det kan ske utan att de berörda arbetarkollektiven ryter ifrån. Arbetsgivarna testar ständigt på arbetsplatserna vad vi och våra fackliga företrädare accepterar.
Tidigare här på bloggen: Turordningslistan på väggen (14 dec 2012)
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 4 januari, 2016 i Hur det ligger till, LAS, Osäkra anställningar

 

Avgå 2015! men tack för modig kamp

01 Jan

2015-2016

Inlagt 1 januari 2016

Avgå, 2015!! var min sammanfattning på nyårsafton av ett på många sätt och för många människor förskräckligt år.

Just därför blev jag glad då jag läste en helt annan sammanfattning av 2015 som en vän skrev på Facebook. Jag bad att få publicera den här.

Ordet till en bemanningsanställd metallarbetare i Göteborg:

Jag skulle kunna skriva om allt de hemska som hänt detta året som nu tar slut både här i Biskopsgården eller Göteborg men också Sverige och världen. Men känner att vi behöver inga mer påminnelser om alla misslyckanden. Inga foton på döda barn eller exempel på fruktansvärda politiska beslut flyttar fram våra positioner. Hade exempel, recensioner, argument eller debatter förbättrat läget så hade vi kommit långt nu, eftersom det flödat över oss hela året och jag är inte oskyldig till floden på något sätt. Exempel på hur man gör rätt är det som behövs. Hur man organiserar sig och vinner är det vi behöver exempel på och nyheter om, att sprida och ta efter.

Därför vill jag istället skriva om hur slaktarna på Scan med sin fackförening lyckades i stort sett att få bort all inhyrning genom att attackera företagets varumärke tills företaget gick med på ett bra lokalt avtal. Om hur tyska bilarbetare genom sin fackförening IG metall fått igenom ett internationellt ramavtal på VW som begränsar både antalet inhyrda hos Scania i Södertälje och hur länge man får vara inhyrd, så att kamrater till mig snart kommer bli fastanställda. Jag vill också påminna om Göteborgs buss- och spårvagnschaufförer som tillsammans räddade en arbetskamrat som blev misshandlad av biljettkontrollanter och hotad med uppsägning. De valde att högljutt protestera tillsammans med allmänheten och även hota med att inte släppa på kontrollanter på sina bussar och spårvagnar. Företaget backade och fick be om ursäkt i media och även kompensera den misshandlade och hotade chauffören. Göteborgs hamnarbetare drog tillbaka strejkhot under julen efter att arbetsgivaren gått med på deras krav om bl.a. att inte kraftigt höja veckoarbetstiden på deras scheman och att man även kommer att erbjuda de personer som har förtur- eller företrädesrätt en förlängning av visstidsanställningen. Det finns många andra små vinster på grund av kollektiv styrka på arbetsplatser som jag inte har med för att jag inte känner till alla eller kan få med alla i denna status.

Runt om i Sverige fortsatte den växande och imponerande antirasistiska gräsrotsrörelsen för lokal sammanhållning som ibland kallas för tillsammansskapet att växa och organisera nya gamla och unga medborgare i orter på landsbygd och I städer. I år organiserade tusentals människor ett värdigt flyktingmottagande utan lön eller medel från kommun eller stat när flyktingströmmarna började öka.

I Norge genom fördes en omfattande politisk strejk mot regeringen och i Finland avslutades en stor poststrejk nyligen. Världens största strejk gick av stapeln i år i Indien där över 150 miljoner arbetare strejkade, i Turkiet strejkade bilarbetarna. I USA genomfördes den största strejken i oljebranschen på 30 år, den resulterade i hårdare säkerhetsregler i en bransch där det varit höga olyckstal och dödstal. I USA fortsatte en fungerande gräsrotsrörelse för högre lägstalöner ”fight for 15” även i år och miljoner arbetare runt om i USA har fått höjda löner på grund av att arbetare gått ihop och strejkat och protesterat mot företag och politiker.

Politiska, ekonomiska och väpnade kamper för arbetare och demokrati har förts och vunnits både i Göteborg, Sverige och i världen detta året. Den modiga befolkningen i Kobane drev ut IS-fascisterna. I Turkiet lyckades det hjältemodiga partiet HDP komma in parlamentet och hålla sig kvar där trots att det utlystes ett nytt val och över 400 av deras partilokaler förstördes och många av deras medlemmar fängslades och mördades.  Vänsterrörelsens Podemos framgångar i spanska valet…  och en modig flyktingfamilj som jag lärt känna fick sitt efterlängtade permanenta uppehållstillstånd efter en kamp på över 9 år på flykt i Sverige.

Det finns folk som säger att inget går att förändra – lyssna aldrig på dom för de skyr inga medel och de hade fel även detta året. Som ett sista exempel på lyckad kamp för arbetare och demokrati så kommer här ett tal från den modiga lokalbefolkningen i Dorotea i Västerbottens län, som ockuperade sin sjukstuga för att få behålla sin akutvård. Efter över tre år så vann dom. Här är Ingrids segertal från Dorotea. Så God jul och Gott Nytt År eller ”ser sala te piroz be” som de kurdiska hjältarna i det multietniska och socialistiska folkförsvaret YPG/YPJ skulle säga.

Tack för lånet av denna text och god fortsättning på kampåret 2016 önskar jag er alla!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 1 januari, 2016 i Gästbloggare, Kamp lönar sig

 

Strejker bland stockholmspendelns städare

26 Dec

pendel.jpgInlagt 26 december 2015.

ISS är företaget som har hand om städningen av pendeltågen i Stockholm. Nu har det gjorts en ny upphandling, som har vunnits av MTR.  ISS är fullt medvetna om att SL:s beslut är överklagat av SJ och att det i vilket fall är övergång av verksamhet som gäller. Ändå vill ISS säga upp all sin personal.

Det har lett till spontana strejker bland de anställda städarna.

ISS agerande kan innebära att de anställdas tillsvidareanställning går upp i rök inför övergången av verksamhet, så att övergångsreglerna i praktiken sätts ur spel. ”För en ny arbetsgivare är det självklart en våt dröm att kunna välja vilka man vill ha bland personalen och till vilka anställningsvillkor”, som SEKOs pendelklubbs styrelse skriver.

”Möjligen är detta en medveten provokation som ISS/Almega vill ha prövad i Arbetsdomstolen”, skriver de också.

Det stämmer säkert, och jag tror inte det är bara i AD som arbetsgivarna vill ha saken prövad. De prövar framför allt vad de kan göra mot anställda, utan att det blir ”vilda” strejker eller andra kännbara motaktioner. Funkar det, så kommer samma sak att genomföras på andra ställen, av andra arbetsgivare. Arbetsgivarna kan klasskamp, och det är så de gör framsteg: Tryck mot lagars och anständighets gränser, kliv över, testa. Går det så går det, och då kan de sprida framstegen och komma vidare.

Därför är det mycket bra att städarna reagerar och man kan hoppas på, för deras och alla lönearbetares skull, att det händer mer. Tyvärr räcker det inte med ”snälla” protester och opinionsbildning. Det visar t.ex. händelserna i en annan tåganknuten konflikt för några år sen (2012). Då var det SJ AB som, då de tog tillbaka städning från Trafficare, vägrade ta över alla anställda. De gjorde ett urval och uteslöt bland annat äldre och fackligt aktiva. Arbetarna och facket kämpade med demonstrationer och förhandlingar, men det räckte inte. Jag skrev om den striden bland annat här: Moppstopp.

Läs pendelklubbens uttalande om den aktuella situationen: ISS vill säga upp all sin personal på Pendeln !

Uppdatering 14 februari 2016: Här kan du läsa hur det gick för städarna som strejkade. Städare & postisar strejkade och vann

Och vem du än är och var du än jobbar… LÄS PÅ i Slutsnackat och Om strejker, rätt vad det är får du nytta av andras erfarenheter av strejk och andra kampmetoder.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 26 december, 2015 i Tåg

 

Mitt folk II

20 Dec

Inlagt 20 december 2015

Kan arbetsplatskamp verkligen vara något viktigt, något att bry sig om, i tider av krig och flykt, stängda gränser och fascistiska rörelser? Ja, arbetsplatskampen är viktigare än någonsin.

Ett samhälle med skärpt utsugning ger hårdare arbetsplatser, många arbetslösa, rädsla och missnöje. Vad ska gro därur – splittring eller kamp?

Arbetare med vanliga fördomar och vanligt missnöje och numera vanliga SD-sympatier, de är mitt folk, en del av mitt folk. De är mina kamrater på arbetsplatsen eller arbetsförmedlingen. Arbetare av alla ursprung och hudfärger är mina kamrater på arbetsplatsen eller arbetsförmedlingen, mitt folk. Arbetare som borde hålla ihop.

En arbetarrörelse värd namnet erbjuder gemenskap och kamp. När t.ex. de svenska lastbilschaufförerna drabbas hårt av lönedumpningen i åkerinäringen, så har det oerhört stor betydelse att de vänder sig mot de orättvisa villkoren, inte mot de utländska chaufförerna.

lastbilar

Sådana handlingar betyder mer än sådan opinionsbildning, som mest ger applåder från kompisar.

Saker hänger ihop.
”Flyktingkrisen” är inte vår kris, den är de flyendes kris.
Men vi har ett sedan åratal försvagat samhälle. Fortfarande ett starkt samhälle jämfört med många andra, men  förebyggande underhåll och marginaler saknas på enskilda arbetsplatser och i samhället i stort. Det har jag och andra larmat om, också i åratal.

Att t.ex. socialarbetare, vårdpersonal, skolpersonal går på knäna, och/eller ser att de inte räcker till, att saker går fel, är inget som började hösten 2015. Det är lätt att bli tippad över kanten. Jag hörde någon säga ”Hur kan de klaga på lite övertid när andra drunknar!” Jag tror det är fel attityd. Det är de som inte klagar, de som bara biter ihop och ”gör sitt bästa”, som förr eller senare går i väggen.  Det händer för övrigt även bland volontärer.

Så även ur den synvinkeln är arbetsplatskampen urviktig. Det finns pengar, det finns inte minst enorma vinster. /Ex: Vinsten på barn och gamla: 30 miljarder./ Men det räcker inte att hämta pengarna ur pengabingen. De måste omvandlas till förebyggande underhåll och marginaler – mer människor, konkreta resurser. Det kräver kamp. Det är de som arbetar, som vet vad som behövs. Bland annat vet de, att de behöver vara fler – dvs att de arbetslösa egentligen är arbetskamrater som saknas. Snacka inte om utanförskap, snacka om klassamhälle.

De där borgarnassarna som beskrivs i DN idag, de ”intellektuella” (vilket verkar vara en överdrift – småborgare och akademiker är sällan så intellektuella som de och andra tror), de är inte mitt folk. Naturligtvis inte SD-ledarna heller. Desto viktigare att inte ”gemenskap” mellan de där typerna och delar av mitt folk får växa. Vi måste ha en strategi, och den handlar om att hålla samman på klasskampens grund. Stora ord men de ryms i alla små, viktiga handlingar. Kämpa tillsammans.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 20 december, 2015 i Blandat, Hur det ligger till

 

Fras in, Las ut

14 Dec
Inlagt 14 december 2015
 
Jaså, också Kommunals ordförande är inne på att även i regelverket sälja ut det som facken redan i stor utsträckning släppt efter på ute på arbetsplatserna, nämligen turordningsreglerna.
 
Precis som Metall och Handels varit på gång med fast det bromsats upp (tillfälligt?) av medlemsprotester.
 
Citerar DN idag, 14 december 2015:
Den kontroversiella planen att byta bort LAS ”sist in först ut” mot mer arbetsgivarfinansierad fortbildning har nått ända in i regeringskansliet. Den plockas upp av framtidsministerns analysgrupp, som i dag rapporterar till regeringen.  ..//…
Gruppen ”Arbetet i framtiden” efterlyser en bred reform för livslångt lärande, med finansiering från både staten och arbetsgivarna, framhåller fackförbundet Kommunals ledare Annelie Nordström // …
/Hela artikeln ”Regeringens analysgrupp inte främmande för LAS-nedrustning”/
 
Mer arbetsgivarfinansierad fortbildning, my ass. Eller kyss mig därbak som det heter på svenska. Det är ju inget som kan ersätta turordningsregler.
Däremot vore det bra om arbetsgivarna såg till att på plats finansiera behövlig vidareutbildning av de anställda istället för att slänga ut dem och skylla på att deras kompetens inte längre räcker.
 
Citerar mig själv:
När företag vill göra avvikelser från reglerna handlar det ofta i praktiken om att man vill göra sig av med äldre anställda, ofta trotjänare, de som blivit slitna/skadade, eller de som anses besvärliga på något sätt, t.ex. fackliga aktivister och personer som vet sin rätt och håller på den.
Arbetsledningen vill gärna behålla lydiga personer och kompisar och personer som ännu inte blivit utslitna, sådana som klarar TEMPOT.
Det är just ett sådant subjektivt och tempo-uppskruvande urval som reglerna är till för att förhindra.
/Hela blogginlägget ”Turordningslistan på väggen”/
 
 
” – I praktiken hindrar ju inte LAS arbetsgivaren från att välja, man hittar alltid vägar att bli av med de man vill bli av med” säger Kommunals ordförande. Ja det tror f-n, när facken alldeles för ofta står till tjänst med att underlätta i stället för att sätta stopp. Och när arbetarkollektiven accepterar det.
 
 
livefterdetta_nyberg  Bild: Robert Nyberg
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 14 december, 2015 i LAS, Osäkra anställningar

 

Ett anspråkslöst förslag

07 Dec

sedlar

Inlagt 7 december 2015

Vad tror ni skulle hända om fackföreningarna i de kommande avtalsförhandlingarna skulle säga: Vi vill byta tillbaka. Vi struntar i löneökning i år. Vi vill istället ha tillbaka hårdare reglering av arbetstidsregler och anställningstrygghet.

Fackmedlemmarna skulle nog bli skitförbannade om fackledningarna sa att vi struntar i att kräva lönehöjning. Men vad jag vill komma till är att arbetsgivarna skulle bli ännu mer skitförbannade. De har gjort oerhört stora vinster på sådant de fått i utbyte mot de futtiga löneökningarna. Vinsterna stiger på lönesummans bekostnad, även om vi fått en lönehöjning på pappret.

Så om vi skulle säga: Låt oss byta tillbaka! då skulle arbetsgivarorganisationerna säga NEJ NEJ NEJ.

De centrala avtalsförhandlingarna är sedan länge byteshandel. Lönepåslagen har vi fått i utbyte mot ökad flexibilitet när det gäller arbetstidsregler, anställningstrygghet med mera. Så släpptes t.ex. det fria visstideriet in i kollektivavtalen innan det sedan (som en följd av detta) släpptes in i Lagen om anställningsskydd.

Ökad flexibilitet innebär att din chef har mer att säga till om hur du ska leva ditt liv, och du själv har mindre.

Ökad flexibilitet innebär att arbetsgivarna kan få arbetsuppgifterna gjorda på färre arbetstimmar. Om de bara måste ha folk inne exakt när de vill, utan att behöva ta hänsyn till arbetstidsregler och anställningstrygghet, så minskar lönekostnaderna. Att färre gör fleras jobb, att rädsla får arbetare att inte hålla på sina rättigheter, att scheman försämrats så att folk blir tröttare och ”inte orkar bråka” osv – allt sådant hjälper upp profiten.

Det enda sättet att få förbättringar utan att betala med försämringar som i längden är värre, är att vi kämpar på arbetsplatserna. Det är först när arbetsgivarna inte får saker och ting gjorda under försämrade förhållanden, som en annan situation kan uppstå. Då kommer de också att be facken om hjälp att göra något åt saken. Istället för att som idag lugnt invänta löneanspråken, spela lite konfliktteater, och sen ta tillbaka pengarna och mer därtill, i andra änden – på arbetsplatserna.

 

Och så vill jag passa på att berätta att antologiserien Folkrörelse på arbetsplatsen nu är fullföljd med den fjärde delen Om strejker (öppnas i nytt fönster/flik). Present till arg eller ledsen arbetskamrat?

 
2 kommentarer

Publicerat av på 7 december, 2015 i Avtalsrörelse, Hur det ligger till

 

Hur ”flyktingvågen” utnyttjas i klasskampsvågen.

07 Nov

Inlagt 7 november 2015

Så här skrev jag 2012 i blogginlägget 2010-talets klasskampsvåg: Sänkta löner?

Och nu: Sänk lönerna.

Arbetsgivarna har förstått att i kampen för sina intressen måste de djärvt, uthålligt och provokativt trycka mot lagars och avtals gränser, ute på arbetsplatserna. Så får man gränserna förflyttade. Men när det inte finns så mycket mer att ta genom ”ökad flexiblitet” och facken snart inte har mer sådant att sälja, vad blir nästa etapp i denna klasskamp? Observera att jag snackar inte om ”onda chefer” här utan om profitkrav. Det blir att gå direkt på lönerna. Den processen pågår redan på arbetsplatserna.

De osäkra anställningarna och den strukturella arbetslösheten (dvs avsiktligt underbemannade arbetsplatser) gör att ungdomar och andra arbetssökande tar de jobb de kan få, ofta till skitlön. Denna tendens slås fast i div. kollektivavtal om 75% lön för unga, som kanske inte kommer att användas så mycket – men det är en förankring i bergsklättringen, som gör att man (arbetsgivarna) kan komma vidare.

Metalls krisavtal häromåret och nu SAS ”räddningsavtal” fungerar på liknande sätt. Många många arbetare och fackföreningar kan komma att ställas inför ultimatum: Gå med på detta, annars försvinner jobben.  Observera att så hotar man även på arbetsplatser och i branscher som egentligen INTE står inför något direkt konkurshot. (Och sänkta löner brukar för den delen inte rädda ett företag på obestånd.) Det är helt enkelt en smart metod att sätta press på människor.
Så hotade man på 1990-talet för att få igenom försämrad bemanning (dvs skärpt utsugningsgrad). Tro inte att arbetsgivarna har glömt bort hur effektivt det var! ”Såna är tiderna”. På 2010-talet kan hoten användas för att sänka löner (dvs skärpt utsugningsgrad).

Och nu 2015 passar man på att åter köra ”Såna är tiderna” och ta ett stort kliv framåt i lönesänkarstrategin genom att skylla på det stora antalet flyktingar. Låtsas att det är för deras skull som löner ska sänkas och anställningstryggheten försämras ytterligare. Man förtiger då, förstås, att det redan är otroligt billigt för arbetsgivare att anställa nyanlända, ungdomar och andra som ”står långt från arbetsmarknaden” som det heter. Kära arbetsgivare – välj ditt bidrag här.

Med den här sorgligt framgångsrika strategin underblåser politiker och arbetsgivare motsättningar inom och splittring av arbetarklassen. Andra får stå för den öppna rasismen. Men det hänger ihop.

stora_krav Teckning Robert Nyberg.

.

 
4 kommentarer

Publicerat av på 7 november, 2015 i Blandat, Hur det ligger till

 

Kära arbetsgivare – välj ditt bidrag här

16 Okt

troskel

Inlagt 16 oktober 2015

Nu tjatas det igen om att ”sänka trösklarna”, dvs sänka lönerna, för dem som ”står långt från arbetsmarknaden”.

I verkligheten saknas det inte alls ”ekonomiska incitament” för att arbetsgivarna ska anställa ungdomar, nyanlända, äldre och andra arbetslösa. De (arbetsgivarna) har ett helt smörgåsbord av feta bidrag de kan få: Särskilt anställningsstöd, Nystartsjobb, Yrkesintroduktionsanställning,  Särskilt nystartsjobb, Instegsjobb, Traineejobb, Lönebidrag…

De kan upp till få ända upp till 85% av hela lönekostnaden (inkl soc avg) i bidrag, ofta i åratal.

Jag har tyvärr aldrig hört t.ex. någon reporter pressa lönesänkarivrarna på varför de vill sänka trösklar som redan är bortslipade. Även de som är emot lönesänkningar missar ofta den saken.

När lönesänkarna pratar om att sänka trösklarna för att folk ska ”få sitt första jobb” så hoppas de nog att vi inte ska känna till alla de här bidragen som redan finns. För lönesänkarkampanjen handlar egentligen inte alls om att folk ska ”få sitt första jobb”. Det handlar om att skapa låglönemarknad och sänkta löner generellt. Och de vill inte sänka lönerna för att kunna anställa fler, utan för att höja vinsterna. Men det handlar inte om onda chefer utan om profitkrav. (Det finns 1 sak som kan få arbetsgivare att anställa fler än DE tycker att de behöver. Det är att de som arbetar vägrar att arbeta underbemannade.)

Titta igenom listan här nedanför och snacka sen om för höga trösklar. Läs gärna även det här blogginlägget från november 2012: 2010-talets klasskampsvåg: Sänkta löner?

Kära arbetsgivare…. välj ditt bidrag här:

Särskilt anställningsstöd
Om du anställer en person som är arbetssökande och har varit arbetslös en längre tid (deltagit i jobb- och utvecklingsgarantin i 6 månader) så får du bidrag med upp till 85% av lönekostnaden (bruttolön, sjuklön, semesterlön och arbetsgivaravgifter). Om lönekostnaden är upp till 130 kr i timmen, så behöver du bara betala 15% av den. Är lönekostnaden högre får du ersättning med 890 kr om dagen.
Dessutom kan du få 50 kr per dag om du handleder den anställde på arbetsplatsen. I vissa fall kan du få 150 kr per dag under de tre första månaderna, sen 100.
Du kan få särskilt anställningsstöd i tolv månader med möjlighet om till förlängning om personen ”har behov av en längre tid med anställningsstöd för att kunna etablera sig på arbetsmarknaden”.

Nystartsjobb
Om du anställer en person som kommit till Sverige för max 3 år sedan som flykting, skyddsbehövande eller på grund av anknytning. eller som av annat skäl varit utan arbete en längre tid eller varit sjukskriven, eller fått försörjningsstöd (socialbidrag) osv – det finns flera alternativ – så får du bidrag.
Om personen är 21-26 år får du ett bidrag motsvarande arbetsgivargiften på 31,42%. Har personen inte jobbat på ett år får du dubbla arbetsgivaravgiften. Är personen 27 år eller äldre får du också dubbla arbetsgivaravgiften. Ex Du får 12568 kr om lönen är 20000 kr.
Du kan få bidraget i ett år (för en person 21-26 år) eller i fem år (27-55 år) eller upp till tio år (56 år och äldre)

Yrkesintroduktionsanställning
Om du anställer en person mellan 15 och 25 år som saknar erfarenhet av yrket eller är arbetslös och du erbjuder handledning eller utbildning så kan du kalla 15-25% av arbetstiden för handledning eller utbildning, Den delen behöver du inte betala någon lön för. För den delen du betalar lön för, får du ett bidrag motsvarande arbetsgivaravgiften på 31,42%. Du får dessutom ersättning med upp till 115 kr per dag för handledningen. Du kan få detta bidrag upp till tolv månader

Instegsjobb
Om du anställer en person som har fyllt 20 år och har ett uppehållstillstånd som inte är äldre än 36 månader och som läser på sfi får du ett bidrag på upp till 80 procent av lönekostnaden. Du kan få bidraget så länge den anställde har uppehållstillstånd, upp till 25 månader om anställningen omfattar högst halvtid. Om anställningen omfattar mer än 50% kan du få bidraget i upp till ett år.

Traineejobb
Om du anställer en ung person (20-24 år) som saknar erfarenhet av yrket och som samtidigt utbildar sig inom yrket och har varit arbetslös minst 3 mån, får du inom välfärdssektorn bidrag med 85% av lönekostnaden vid halvtidsarbete + 100 kr per dag för att handleda personen. Inom bristyrke: 50% av lönekostnaden. Du får bidrag i upp till 12 månader.

Lönebidrag
Om du anställer en person med nedsatt arbetsförmåga på grund av en funktionsnedsättning kan du kan få bidrag på upp till 16700 kr per månad (individuell bedömning). Dessutom 70 kr per dag i för särskilda kostnader.

Praktikant
Du kan ta en person som praktikant i upp till 6 månader. Du behöver inte betala något alls. Det finns flera trevliga varianter: Arbetspraktik, prova på-plats, yrkeskompetensbedömning, praktisk kompetensutveckling.

Veta mer?
Du kan kolla på arbetsförmedlingens sida. Välj flliken Arbetsgivare och Anställningsstöd.

PS. En annan aktuell grej – förhandlingar pågår för att ytterligare urholka lagen om anställningsskydd. Detta har förarbetats länge på våra arbetsplatser. Läs här om hur det går till: Turordningslistan på väggen (blogginlägg från 2012) När facket skriver på (blogginlägg från 2011)

 
2 kommentarer

Publicerat av på 16 oktober, 2015 i Blandat, Hur det ligger till

 

Vad håller jag på med egentligen?

28 Aug

Inlagt 28 augusti 2015

Jo jag håller på och jobbar med strejkboken – del 4 i antologiserien Folkrörelse på arbetsplatsen. Den handlar alltså helt och hållet om erfarenheter av s.k. vild strejk och sittningar. Har fått in ett tjugotal fina berättelser. Vi måste tala om klass! tycker jag det tjatas en hel del om. Här är det klassen som talar. För smakprov, kolla de korta citaten som besvarar frågan – varför blev det strejk? Finns på en annan blogg, där bokserien presenteras:

Varför blev det strejk?

En annan sak jag hållit på med är att skriva en krönika för Seko-tidningen. Det är facktidningen för järnvägare, brevbärare och andra som jobbar inom ”service och kommunikation”.

Här är krönikan: Orkar du med dä?

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 28 augusti, 2015 i X övrigt

 

Att vägra jobba för mycket

24 Jun

solidarnosc

Inlagt 24 juni 2015

Bilden visar Mattias Elftorps illustration till berättelsen Solidarnosc i Slutsnackat. I den berättar Egon (pseud.) om hur inhyrda polska charkuteriarbetare slutar jobba övertid och hur karen med julskinkor blir överfulla.

Det är flera av berättelserna i Slutsnackat som handlar om just det att man snackar ihop sig om att säga nej till övertidsarbete eller extrapass. Därför skrev jag den här pekpinnen som en del av mitt förord till boken:

Stopp för övertidsarbete kan användas som en stridsåtgärd för att tillexempel sätta press i en konflikt om lön eller för att stoppa en hotande eller genomförd försämring. Att komma överens om att sätta stopp för övertidsarbete är inte alltid så lätt, även om alla innerst inne tycker det är en bra idé. Ofta är det några som har svårt att avstå de extraslantar som man vant sig vid. (I fallet med de inhyrda charkuteriarbetarna var just det inget hinder. De vägrade jobba övertid därför att de inte fick övertidsersättning.)

Det kan underlätta om man kommer överens om att köra blockaden under en viss begränsad tid. Det brukar också vara klokt att, när frågan ställs om en gemensam åtgärd av något slag, formulera den med villkoret: Om alla, eller de flesta, är med. Det kan vara en avgörande skillnad mellan ”Tycker du att vi ska genomföra den här aktionen?” och ”Tycker du att vi ska genomföra den här aktionen om 80% röstar ja?”.

Att säga nej till övertid och extrajobb är inte alltid en åtgärd för att sätta press i en specifik konflikt. Det kan också vara en direkt aktion för att man arbetar för mycket och helt enkelt gemensamt slutar göra det, när man fått nog. I praktiken är det förstås också ett krav, en begäran om att få fler arbetskamrater eller bättre planering. Även om övertiden ger pengar så sliter den, och den är oftast ett tecken på underbemanning. För mycket jobb på för få personer, arbetslöshet för andra. Varje gång bemanningen på en arbetsplats minskas med en person, så ökar arbetslösheten i landet med en person. När det händer på tiotusentals arbetsplatser ökar arbetslösheten med tiotusental. Avsiktlig underbemanning och arbetslöshet hänger ihop som två sidor av ett mynt – ett mynt som oftast hamnar i arbetsgivarens ficka eller bekostar en skattesänkning för välbärgade.

Övertidsblockader är en av de stridsåtgärder som ingår i fackförbundens formella vapenarsenal. När fackförbund utlyser övertidsblockad på central nivå, så gäller samma regler om avtalslöshet, varseltid osv som för strejker. En lokal klubb eller facklig företrädare skulle eventuellt kunna bli anklagad för att ha organiserat en olovlig stridsåtgärd, när man agerar på lokal nivå. Det avspeglas i berättelserna, där det ibland framgår att man undviker att förtroendevalda öppet uppmanar till övertidsblockad eller att beslut tas på ett formellt fackligt möte.

Samtidigt ska man komma ihåg att frivillig övertid är frivillig. Om cheferna har vant sig vid att de anställda hela tiden ställer upp, så kommer de inte att älska er om ni tackar nej. Men ni gör inte fel, och om alla eller nästan alla gör likadant blir det svårt att ge sig på någon enskild. När det gäller beordrad övertid så finns det ofta skrivningar i kollektivavtalet som ger möjlighet att tacka nej av olika skäl, såvida det inte gäller nödfallsövertid i ett oväntat katastrofläge. Vilket det ju sällan handlar om i verkligheten. Övertidsarbete får inte vara en del av den planerade verksamheten. Är övertiden ständigt eller ofta återkommande, då är det arbetsgivaren som bryter mot lagen. Även reglerna för hur mycket övertid eller mertid (dvs deltidsanställdas extratimmar) som får läggas ut på en person under ett år eller en månad, bryts det ofta emot. Det är helt rimligt att förutsätta att om den ordinarie personalens normala arbetstid inte räcker till för arbetsuppgifterna, i ett hälsosamt arbetstempo, då ska det anställas fler.

Observera: hälsosamt arbetstempo. Avsiktlig underbemanning på arbetsplatserna syns inte bara i behovet av övertidsarbete, utan också i att vi på många arbetsplatser får stressa för att hinna med arbetsuppgifterna. Hinner vi inte med dem eller det blir fel, får vi skit för det, trots att det inte är vi som har orsakat situationen. Ofta har vi också en inre drivkraft som gör att vi springer fortare, försöker rädda situationen, när vi är för lite folk eller planeringen är dålig. Vi vill göra ett bra jobb. Vi vill inte ställa till för arbetskamraterna. Jobbar vi med människor vill vi inte att de ska drabbas. Det är vi som bryr oss om sådant, ofta mycket mer än vad chefer och beslutsfattare gör.
Men vi lägger ändå krokben för oss själva, arbetskamraterna och de människor vi jobbar med, när vi försöker jaga ikapp, fortare och fortare, i stället för att sätta stopp. När de som bestämmer skär ner på folk eller ställer till problem för oss på andra sätt, så borde vi se till att problemet faller tillbaka på dem. Vi ska inte hoppa över raster och pauser, vi ska inte glömma arbetsskaderisker, vi ska inte stressa och slarva.

Att vi vägrar anpassa oss till underbemannade arbetsplatser är idag en akut mänsklig, facklig och politisk uppgift för oss alla, tillsammans. Tänk på de arbetslösa – maska mera! var det någon som sa. Det är en bra paroll, även om maskning egentligen inte är rätt ord i sammanhanget. Jobba rimligt.

Första delen av mitt förord kan du läsa här: Ni är fuckade utan oss – Arbetarkollektivet som maktfaktor.

Mer om böckerna i Folkrörelse på arbetsplatsen-serien och hur man får tag på dem: Kolla här (öppnas i ny flik).

 
1 kommentar

Publicerat av på 24 juni, 2015 i Blandat, Kultursidan

 

Ni är fuckade utan oss! – Arbetarkollektivet som maktfaktor

23 Jun

Inlagt 23 juni 2015

Den här texten är mitt förord i antologin Slutsnackat.

De flesta händelserna i Slutsnackat har utspelat sig under 2010-talet, en tid då vi ofta får höra repliker som:
– Det spelar ingen roll om jag säger ifrån.
– Säger jag nej till den där försämringen så ringer dom inte in mig igen.
– Inte sjutton gör det nån skillnad om jag vägrar jobba övertid.

Sanna repliker, tyvärr. Men testa att byta ut jag mot vi i de där meningarna. Testa att byta ut jag mot alla. Då stämmer replikerna inte längre. Det vi gör tillsammans spelar roll. Kraften i de aktioner som beskrivs i boken ligger helt och hållet i att man genomför dem tillsammans. Här agerar arbetarkollektiven, med smarta metoder, som den maktfaktor vi är, kan vara, i kraft av att vi är de som faktiskt gör jobbet. Smarta metoder betyder inte problemfria. Det uppstår svårigheter på vägen, tveksamheter, oenigheter, risk för splittring, och det blir inte alltid en storseger. Lägg märke till sådana erfarenheter i berättelserna. De är bra att ha i åtanke när ni själva tar strid om något.

De aktioner som beskrivs här bryter oftast inte mot regler i lagar och avtal. Men de bryter mot sådant ”samförstånd” som alltför ofta innebär underordning, underkastelse. De bryter också mot ovanan att tänka jag men glömma vi. De bryter inte minst mot ovanan att vi nöjer oss med att gnälla i fikarummet eller på sin höjd skicka en upprörd skrivelse till facket eller en arg insändare till lokaltidningen eller starta en Vi-som-tycker-grupp på facebook. Inget ont om sådant, det kan ibland vara en bra början, men det räcker oftast inte.

Smarta metoder: Ingen kan, än så länge, förbjuda människor att säga upp sig, som de personliga assistenterna i Får vi inte månadslön så säger vi upp oss eller sjuksköterskorna i Sitt ner i båten. Inte heller finns det någon lag mot att tacka nej till jobb som man tycker är för dåligt betalt, som sjuksköterskestudenterna i berättelserna om Inte under 24000-kampen. Att jobba strikt efter regelboken, som sopåkarna gör i berättelsen Till punkt och pricka, är snarast motsatsen till lagbrott, men får uppstudsiga arbetsgivare att slita sitt hår minst lika mycket som en vild strejk skulle göra. Att timmisar beslutar sig gemensamt för att tacka nej till att bli inringda när deras arbetspass kortas ner som i Driver ni med oss? är inte något man kan lagföra dem för. Ett regelbrott är det oftast inte heller att tacka nej till övertidsarbete eller extrapass, vilket förekommer i flera av berättelserna. (Mer om det i Att vägra jobba för mycket, som också finns här på bloggen.)

Berättelsen Till punkt och pricka handlar om en aktion som Stockholms Sopgubbar genomförde 2010, i protest mot att kollegor blivit uppsagda för att de inte accepterat lönesänkning. När aktionen pågick intervjuades en sopentreprenör, alltså en arbetsgivare, i Svenska Dagbladet. Han sa apropå de växande sopbergen i soprummen:
– Vi gör vårt bästa, men vi har hundra sopgubbar med en egen vilja.
Att göra sitt bästa innebar att försöka få de anställda att vara lydiga och inte ta strid. Men det föll på att sopgubbarna agerade som en maktfaktor med en egen, gemensam vilja.

– Vi har hundra sopgubbar med en egen vilja.
Den repliken, och den motvilliga respekt som den speglar, vill vi höra ofta, om alla möjliga yrkesgrupper. I Slutsnackat möter vi några brevbärare, verkstadsarbetare, bageriarbetare, kockar, charkuteriarbetare, vårdbiträden, personliga assistenter, sjuksköterskor och järnvägare med en egen vilja. Fastanställda, timanställda, bemanningsanställda och blivande anställda hittar smarta strategier och påminner om vilka det är som gör jobbet. Som de timanställda vårdbiträdena uttrycker det i berättelsen Driver ni med oss: Ni är fuckade utan oss.

Del två av förordet kan du läsa här: Att vägra jobba för mycket

20150422_175146 Slutsnackat är del 3 i serien Folkrörelse på arbetsplatsen. Mer om böckerna och hur man får tag i dem finns här. (Öppnas i ny flik.)

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 23 juni, 2015 i Blandat, Kamp lönar sig, Kultursidan, Osäkra anställningar, Posten, Sopgubbar, Tåg, Vård och omsorg

 
← Äldre inlägg
Nyare inlägg →