Idag 4 juni 2012 blir det kulturblogg.
Man står vid ett band med skorpor. Fabrikshallen ligger bredvid ugnen, det är mycket varmt. Man plockar upp några skorpor, man stoppar dem i en påse. Bandet går. Man fyller påsen. Fingrarna rispas av skorpornas skrovliga yta.
Bandet går. Påsarna är av metalliserat papper. Skorporna är mycket hårda.
Det luktar mjöl på gården redan innan man går in. När man är på gården, är man inte i fabrikshallen.
Det finns en maskin som tillsluter påsarna.
Vad är detta? När man är på gården är man inte i fabrikshallen. En läsalätt-bok om fabriksarbete? Lottas första dag på skorpfabriken?
Nej, det är en bok av Leslie Kaplan, Överflödet fabriken.
Kaplan är en intellektuell och politisk radikal som 1968 lät sig proletariseras och en tid arbetade på olika fabriker. 1982 debuterade hon som författare med Överflödet fabriken. Det är en diktsamling, skriven på en komprimerad prosa som man kan kalla poesi. Fabriken beskrivs i nio avsnitt, kretsar. (I Dantes Den gudomliga komedin är det helvetet som har nio kretsar.)
De citat som jag inledde med är det inte helt rättvist att plocka ut. Läsalätt är inte det enda jag påminns om. Kaplans beskrivning av fabrikens universum hämtar också bilder i mitt huvud. Inte mina egna minnesbilder, utan bilder av den danske grafikern Palle Nielsen. Det är som om Kaplan beskriver hans bilder, när hon beskriver fabriken, och det är som om hans bilder – särskilt en bildsvit som heter Orfeus och Eurydike – skulle ha illustrerat hennes bok. Trots att bildsviten inte utspelas i ”fabriken”, utan i ”staden”. Det är samma svartvita, konkreta men ändå overkliga stämning, enorma implosiva byggnader, öppna ytor som känns tomma fast människor skyndar förbi. Hotfulla, svårfattliga, stupande perspektiv som i drömmar.
De beskriver främlingskap.
I Kaplans bok förekommer enstaka människor. Fabriksarbeterskor, arbetsledare. Ett par gånger tonar de fram, tack vare något enstaka ord med positiv laddning, som om de framstod i färg i en i övrigt svartvit värld. Men oftast passerar och passeras de i texten på samma sätt som andra detaljer – en fabriksvägg eller en maskin.
Boken innehåller också ett samtal mellan Leslie Kaplan och den franska romanförfattaren Marguerite Duras.
För mig som fabriksarbetare är samtalet en smula komiskt. Det kretsar mycket kring proletariatets alienation – den marxistiska tesen att arbetaren under kapitalismen förfrämligas från såväl produkten av arbetet som från själva arbetet, sin mänsklighet och andra människor.
Just denna tes är speciellt poppis bland vänsterintellektuella, medan andra delar av marxismen ofta går dem förbi. Det beror på deras eget främlingskap. Fabriken är inte den intellektuelles hemmaplan. Det är en främmande värld. Genom att mystifiera denna värld knölar man in fabriken på den intellektuella hemmaplanen. Man återtar sitt överläge, man vet saker. Fabriksarbetaren görs till en förfrämligad detalj i ett förfrämligat sammanhang som andra kan diskutera men inte han själv.
Dessa funderingar fick mig att komma ihåg en sommar för ganska länge sen.
Brödfabriken stänger inte på sommaren. Vi har två olika semesterperioder och det kommer in semestervikarier som ersätter dem som är borta.
En sommar var det två av vikarierna som vi hade lite roligt åt. Grabbarna var så fruktansvärt coola så de hade svårt att lära sig jobbet. Om man hela tiden måste stå och se cool ut med halvslutna ögonlock utan att röra på huvudet, så är det svårt att se hur andra gör.
Men de orkade i alla fall ha radikala synpunkter, t.ex. att arbetarna går omkring som zombies på fabriken och låter sig utsugas och att Björn Afzelius har gjort mer än arbetarklassen för socialismen.
Under den här perioden pågick förberedelser för en gemensam stridsåtgärd i fabriken, med anledning av tröga löneförhandlingar. Det jäste överallt. Folk diskuterade i pausrummen och genomförde omröstningar. Vi invigde inte aktivt sommarvikarierna i saken, eftersom aktionen skulle genomföras då de slutat. Vi litade inte heller helt på deras förmåga att hålla käft.
Men med de två radikalerna var det ingen fara. De märkte helt enkelt inte vad som pågick. Arbetarna kunde diskutera och planera mitt framför ögonen på dem utan att de fattade vad de såg. De uppfattade bara det de trodde sig se.
Veckan efter att sommarvikarierna slutat genomfördes en välorganiserad maskningsaktion i hela huset vilket orsakade kraftiga förseningar i produktionen och fart på löneförhandlingarna.
Några år senare läste jag en intervju i en kvällstidning med en av grabbarna, som då hade blivit skådespelare och blivande regissör. I intervjun berättade han att han hade jobbat på brödfabrik, så han hade fått lära sig vad klasskamp är.
Det påminde jag mig, när jag läste Kaplans bok om fabriken. Hon beskriver vad hon såg. Vad var det hon inte såg?
Ur bildsviten Orfeus och Euridike av Palle Nielsen.
(En tidigare version av den här artikeln har varit publicerad på LO-tidningens kultursida, 2006)
Läs även: Alienation.
Tag inte denna bil.
francesblogg 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.