I dag, den 28 april, är det Workers Memorial Day, en dag när vi minns de som förlorat livet på jobbet.
I vårt land dog 63 människor på grund av arbetsplatsolyckor under 2023. Det är den högsta siffran på 10 år. Mycket upprörande och ett allvarligt tecken på missförhållanden på arbetsplatserna. Ändå är dessa 63, som inte kom hem från jobbet, bara en bråkdel av de arbetsrelaterade dödsfallen. Varje år dör cirka 3000 personer i förtid av sjukdomar eller skador orsakade av ohälsosamma arbetsmiljöer.
Bara av jobbstress dör drygt 700 personer varje år och fler riskerar att dö av detta i framtiden, skriver Arbetsmiljöverket. ”Fler riskerar att dö av detta i framtiden” – är det alltså ofrånkomligt att det blir mer och mer stress på arbetsplatserna? Det är klart det inte är. Vi ska inte bara minnas – vi kan sätta ner den gemensamma elefantfoten och vägra acceptera stress och andra missförhållanden och olycksrisker överallt där de finns. Det falska samförståndet dödar.
Opinion är en kraft som kan avsätta partiledare och presidenter. Men opinion kan inte rucka på drivkraften som heter mesta möjliga profit, att mesta möjliga vinst kan dras ut ur de arbetandes arbete. Det handlar inte heller om onda chefer, det handlar om att när vissa företag lyckas dra ner på sina kostnader så måste andra följa efter för att inte slås ut. Det enda som kan sätta gränser för det, är att vi på arbetsplatserna vägrar arbeta under försämrade förhållanden. Den enda verkliga motmakten finns där, och det är därför det är så viktigt för både nutid och framtid med folkrörelse på arbetsplatsen, att vanliga arbetande människor agerar tillsammans som en maktfaktor på sin arbetsplats.
Idag för ett år sen, 17 april 2023, gick stockholmspendelns lokförare ut i en tredagars strejk, en visselblåsarprotest mot att tågvärdarna på pendeln skulle tas bort.
Varför blev det strejk?
Lokförarna menade att om lokförarjobbet blir ett ensamarbete, så får det en rad olyckliga konsekvenser för både lokförare och resenärer, med förseningsrisker och minskad trygghet när något händer. Före strejken hade de länge försökt informera och protestera på olika sätt, men inte fått gehör. Går ditt pendeltåg?
Regionpolitikerna hade brutit sitt löfte
Beslutet togs 2021 av en borgerlig majoritet i Region Stockholm. Inför regionvalet 2022 lovade socialdemokraterna att S skulle bli en garant för att tågvärdarna ska bli kvar. Det löftet bröt de sedan tillsammans med miljöpartiet när de kommit till makten i regionen. Se själv det tydliga löftet.
Vad har hänt efter strejken?
Mycket har hänt – här är något av det
Skyddsstopp
Efter strejken lades skyddsstopp på ensamarbete på pendeln den 24e april 2023. Då togs tågvärdar in igen på alla tåg för att de skulle kunna köras. Skyddet hänvisade bland annat till ett tidigare regeringsbeslut om att ensamarbete på pendeltåg ska vara förbjudet. Men AV (arbetsmiljöverket) hävde skyddsstoppet på den tredje dagen. Avvecklingen av tågvärdarna fortsatte.
Lokförarbrist
Eftersom avvecklingen av tågvärdarna fortsatte trots protesterna, så var det många lokförare som sa upp sig från pendeln. Ständiga förseningar, inställda avgångar och nedbantade tidtabeller blev konsekvensen. Stockholms pendlare märker fortfarande av detta, och för människor som behöver assistans för att komma på och av tågen (t.ex. rullstolsburna) har det blivit krångligare och otryggare att åka pendeltåg.
Guldbergs utredning
Den 7 december 2023 presenterade Christian Guldberg, en erfaren trafiksäkerhetsutredare, en utredning om PTU, dvs om att köra pendeln utan tågvärdar. Han sa bland annat att detta att lokföraren ska bevaka av- och påstigning genom kameror på tågen innebär ständig risktagning. Samt att OTS inte fungerar. OTS (Operativt TrafikStöd) innebär att istället för att tågvärdar finns på tåget ska det komma ut bilburen personal om det händer något ute på spåret. ”Att den enligt MTR tyngsta barriären för säkerhetsfara i PTU inte fungerar borde vara ett direkt hinder för fortsatt PTU-verksamhet”.
Guldbergs analys i sammanfattning: Det systematiska arbetsmiljöarbetet har brustit. Förarnas arbetsmiljö och järnvägssäkerheten har försämrats. Sammantaget har projektet resulterat i ett systemupplägg som öppnar för farliga trafiksituationer. Intressant möte 7 dec och Alarmerande pendelutredning.
En delseger – bort med MTR
MTR hade i armkrok med Stockholms regionpolitiker genomfört avvecklingen av tågvärdarna. Men den armkroken höll inte. Regionpolitikerna blev hårt pressade av strejken och de efterföljande problemen i pendeltrafiken, och valde att lägga hela skulden på MTR. Och för MTR blev pendeln inte den kassako man hoppats på. Regionens avtal med MTR bröts i förtid och från och med mars 2024 är det SJ som tagit över pendeln.
MTR var en mycket illa omtyckt arbetsgivare. Det gällde inte endast tågvärdsfrågan utan många andra missförhållanden hade tärt på lokförarna. Så det var glada miner då beskedet kom om att MTR försvinner och det kändes verkligen som en seger, åtminstone en delseger.
Men tågvärdarna är fortfarande borta.
Överklagat arbetsmiljöbeslut
Facken överklagade arbetsmiljöverkets beslut att häva skyddsstoppet mot ensamarbetet. Överklagan behandlades 1-2 februari 2024 av förvaltningsrätten – som dömde att det varit ok att häva skyddsstoppet. Det var ett konstigt beslut. Förvaltningsrätten gav nämligen skyddsombuden rätt i att förarnas ensamarbete har gett negativa följder på arbetsmiljön. Men, menade rätten, de negativa konsekvenserna och riskerna borde kunna avhjälpas med andra stödåtgärder. Å andra sidan konstaterade samtidigt rätten, att bedömningen utgår ifrån att de rutiner och stödfunktioner som införts skulle fungera som de ska. Det har de, enligt rätten, inte gjort. Ändå ville de inte döma att AV gjorde fel.
Detta är märkligt, det vanliga är ju att om det uppdagas risker vid ett skyddsstopp så kräver AV att riskerna ska undanröjas för att skyddsstoppet ska kunna hävas. Eller i vissa fall får arbetsgivaren en viss tid på sig för att undanröja riskerna. Borde det inte ha skett den här gången? Jag ser de här besluten, både arbetsmiljöverkets och förvaltningsrättens, som ett utslag av att arbetsgivarnas och politikens önskemål väger tyngre än de arbetandes och resenärernas säkerhet.
Facken har nu överklagat förvaltningsrättens beslut.
Kunde flera skyddsstopp lagts?
Ett nytt skyddsstopp las 12 februari 2024, det gällde då specifikt jobbet att borsta bort snö från tågens kameror, då det fanns risk att komma åt strömförande delar.
Jag kan tycka att det har hänt en hel del incidenter som skulle kunna motivera nya skyddsstopp eller åtminstone 66a (krav på åtgärd) när det gäller ensamarbetet. Exempelvis lokförare som lämnats ensamma alldeles för länge efter påkörningar och lokförare som inte kan jobba kvar pga skadlig arbetsställning under arbetet (vilket beror på bevakningen av skärmarna).
Är det idé att tjata med skyddsstopp eller anmälningar? Kan vara. När kontanthanteringen på bussar försvann i Stockholm hade det lagts upprepade skyddsstopp (det gällde rånrisken) trots att de varje gång hävdes av AV – till slut fick det effekt och kontanthanteringen togs bort. Eller som då hemtjänstarbetare i Göteborg överöste AV med anmälningar – det fick också till slut effekt. Envishet och stridsåtgärder.
Men obs att detta är min fundering från läktaren.
Arbetsdomstolen
Huvudförhandlingen i AD, som ska avgöra om lokförarnas visselblåsarstrejk motiverar att MTR ska få 6000 kr i skadestånd av varje lokförare, har blivit uppskjuten. Den blir troligen inte av förrän hösten 2024. 6000 kr är ungefär dubbelt normalskadestånd för en olovlig strejk. MTR har dragit tillbaka stämningen mot alla strejkande utom tio. Detta hände inför den förberedande förhandlingen den 29/9 då MTR insåg att alla de 105 instämda hade rätt att vara lediga från lokförarjobbet för att sitta med i AD. Med bara tio instämda handlar det inte längre om ett stort skadestånd, även om rättegångskostnaderna blir höga. Så då handlar det om – ja vadå? En fluga på väggen hos MTR
Framtiden?
Regionpolitikerna (och SJ) hoppas förstås att lokförare och resenärer nu accepterar att tågvärdarna är borta. Att arbetsmiljö och trygghet har försämrats, precis som lokförarna larmade om, det blundar man för. Risken för en allvarligare händelse där ensamarbetet spelar in, den blundar man också för. Detta kan bli en av de många försämringar som vi alla drabbas av då man skär ner och skalar bort sånt arbete som gör att samhället fungerar smidigare och säkrare.
Tills vidare – all heder åt lokförarna och deras visselblåsarstrejk.
Alla inlägg som berör striden om tågvärdarna på pendeln hittas i kategorin Tåg – Stockholmspendeln.
Jag var på ett möte igår, med rubriken Bildning i vår tid: Strejk! Mötet hölls på initiativ av Anna Ekström som är ordförande för ABF Stockholm. I panelen satt generaldirektören för Medlingsinstitutet, en universitetslektor i arbetsrätt i Lund och en tidigare förbundsordförande i IF Metall.
Det slog mig att trots att panelen talade utifrån sina egna yrkeserfarenheter så kändes det hela verklighetsfrämmande och faktiskt naivt. Det talades om att systemet är stabilt och det finns en maktbalans. Ja, det finns där ni rör er kanske. På arbetsplatserna är det inte stabilt och det saknas maktbalans. ”Det blir bara sämre och sämre”, som Kommunals ordförande hade modet att erkänna för ett tag sen.
Samförståndet har arbetsgivarsidan lämnat för länge sen. Kan det någonsin få konsekvenser på er nivå? tänkte jag fråga under frågestunden, men jag fick aldrig ordet. Lika så bra, min fråga skulle förmodligen ändå betraktats som retorisk, fast den inte är det.
Det var några lärare i publiken som ville prata om möjligheter/svårigheter när det gäller stridsåtgärder. Det var ett stort gap eller glapp mellan panelens lugna och lite skämtsamma samtalston och den desperata undertonen som hördes på bakersta publikraden, trots att ingen gormade och knöt näven.
Hitta era stridsåtgärder, ni som behöver. Regelverket är verklighetsfrämmande och naivt.
Rubriken stämmer inte helt överens med artikeln. Skribenterna påstår inte att Tesla-striden är vunnen (inte heller att kriget är förlorat) men att den kan vinnas, trots att det inte pågår en effektiv strejk som lamslår arbetet inne på Tesla. Det är sympatiåtgärderna som är effektiva, och detta tack vare att det finns fackförbund som inte är lika försvagade som IfMetall.
Skribenterna beskriver hur maktbalansen i arbetslivet förändrats till kapitalets förmån. Grundbultar i ”den svenska modellen” som anställningsskydd, strejkrätt och lokala klubbar har urgröpts. Teslakonflikten blottar försvagningen av fackliga lokalorganisationer. Samtidigt har kapitalet blivit mer störningskänsligt tack vare just-in-time-produktionen, och det finns objektiva förutsättningarna för en facklig motmakt. Jag citerar:
Men det kräver nya organisatoriska strategier, ett medlemsstyrt och medlemsaktiverande fackligt arbete som förlitar sig på och bidrar till de lokala arbetarkollektivens styrka; vad som har kallats en ”folkrörelselinje” i facket. Detta måste vi göra själva, på våra egna arbetsplatser. Det kräver också nya former av samarbete och koordinerade stridsåtgärder mellan olika fackförbund, ofta över gränslinjen arbetare-tjänstemän, och att strejker intar en mer central roll i landets politiska liv.
Detta om facket. Kan ”folkrörelselinjen” vara av intresse på samhällsnivå, alltså inte bara som facklig strategi?
Nyberg beskriver nyliberalismens korkade samhällsförstörelse med exempel från såväl avlopp som tågtrafik. När vi i Sverige hade mer av planhushållning, om än inomkapitalistisk, så fungerade samhället bättre. Men planhushållningen är å sin sida ”förknippad med en förstärkt chefsdiktatur”. Finns det en annan väg? Nyberg tar upp folkrörelselinjen i facket som ett exempel på verklig demokrati:
Facket får inte avskilja sig från medlemmarna, skriver Frances Tuuloskorpi i en sammanfattning. Klubben ska inte vara en angelägenhet bara för de mest aktiva, den ska vara ett kollektiv i rörelse där de som ”står längst bak” sätter alla andra i rörelse. Medlemmarna måste få all viktig information och fatta alla viktiga beslut. Rösta hellre en gång för mycket än för lite – med lappar så att ingen avstår från att hävda sin mening:
”När beslutet är fattat, så applåderar vi – för minoriteten. Vi påpekar att den som framför sin åsikt gör en viktig insats för klubben. Ofta kommer vi fram till något nytt, tack vare den diskussion som uppstod. Det kan också med tiden visa sig att minoriteten hade rätt.”
Går det att organisera samhället efter sådana enkla, demokratiska principer?
Avståndet är stort till ett styre där de folkvalda lever avskilda från sina väljare, kommunicerar med hjälp av PR-konsulter och efter politiken promoveras till välbetalda poster hos profitörerna.
I årtionden har vi hoppats på en vändning där uppe i höjderna. Det är nog klokare att pröva folkrörelselinjen.’
Min kommentar: Artikelskribenterna skriver om något som andra måste göra. Folkrörelsestrategi måste utvecklas på arbetsplatserna. Även om vi snackar samhällsnivå, så kommer vi inte att nalkas ett i verklig mening demokratiskt samhälle, utan en demokratisk och stridbar facklig folkrörelse.
När vi utvecklade vad vi så småningom kom att kalla ”folkrörelselinjen” på fabriken Stockholmsbagarn, så var det inte genom att följa ett färdigt recept. Receptet utvecklades utifrån praktiken – våra hopsnack, våra möten, våra strider. Så måste också andra göra, men man kan ha stor nytta av att ta del av andras erfarenheter. Sådant erfarenhetsutbyte, arbetare och arbetsplatser emellan, försöker spridningen av bokserien Folkrörelse på arbetsplatsen och hemsidan hopsnackat.se bidra till. Jag tror, vet, att de har påverkat, åtminstone med några frön på jättefältet. ”Snacka ihop er” är ett begrepp som blivit etablerat (eller återuppväckt, det är ju inte direkt nytt) i fackliga sammanhang, där det överhuvudtaget finns basorganisering. Men som förhållandena i arbetslivet ser ut så krävs det mer, mycket mer.
Det är fortfarande tilltron till de egna möjligheterna, självförtroendet, som vi har för lite av. Att vi ser oss själva som en maktfaktor, och har strategier för att vara det. Det finns, men det behövs mer, mycket mer. Utopin måste göras idag. Citerar mig själv från blogginlägget Kom, vi ska gå tillsammans (2012):
Det handlar om att gå tillbaka, att vi går till våra kamrater – suraste halvrassegubben i fikarumshörnet och tanten i muslimsk hijab och den timanställda snorungen – och säger till dem alla tre, var och en för sig och tillsammans: Kom, vi ska gå tillsammans. Vi ska ta tag i det problem som vi har på den här arbetsplatsen, det här att vi inte får vår övertidsersättning, det här att arbetsledaren jävlas, det här att det är för kallt här, det här att vi ska hinna med mer och mer: Kom vi går tillsammans, du ska vara med, och han ska också vara med, och hon, annars går det inte bra.
Det är att vi går tillbaka till varandra, hämtar varandra, som är riktningen. Det är det som säger vart vi ska.
Jag skrev i förra inlägget Förskolan och kraven att goda argument och opinionsarbete ofta inte räcker för att för att få det man behöver och vill ha i arbetslivet. Det krävs inte bara envishet – motparten ska märka att dom jäklarna kommer aldrig att ge upp – utan ofta också stridsåtgärder.
Vad menar jag med stridsåtgärd? Jag menar något som bryter med ”samförståndet”, (som arbetsgivarsidan ändå lämnat för länge sen), som kostar och/eller ställer till problem för motparten på riktigt och som kan väga så tungt i vågskålen att de väljer/tvingas att tillmötesgå våra krav.
Skyddsombud i hemtjänsten i Göteborg massanmälde kommunen för problem med minutstyrning och stress. Hemtjänstpersonalen hade fått nog. Deras minutscheman var omöjliga att följa och stressen så hög att de skickade in 50 anmälningar till Arbetsmiljöverket. Efter flera överklaganden stod det klart: arbetsgivaren fick betala 1,3 miljoner kronor i böter för den dåliga arbetsmiljö minutstyrningen orsakat. Tack vare att de anställda gick ihop styr nu allt fler hemtjänstgrupper själva över planeringen.
Att överösa Arbetsmiljöverket med anmälningar på detta sätt är inte så vanligt. Jag skulle vilja kalla det en stridsåtgärd. Åtgärden ställde till problem och kostade pengar – och ledde till förbättrade arbetsförhållanden.
Vilka stridsåtgärder skulle kunna genomföras hos er? Vad skulle kunna ha effekt och vad skulle ni klara av? Lokalt eller i större skala? En del stridsåtgärder bedöms som olovliga enligt regler i medbestämmandelagen. Är det något att vara rädd för? Vad händer vid en vild strejk?
Ett tips är att botanisera bland berättelserna på hopsnackat.se. Där finns gott om exempel från verkligheten på både lovliga och olovliga stridsåtgärder och om hur man kan bli starkare tillsammans med sina arbetskamrater. Men bara ni kan avgöra vad som passar för er.
francesblogg 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.