Stressad på jobbet.

Arbetslös.

Inlagt 17 april 2012

Ursäkta mig, men det Löfven och Andersson skriver i sin artikel i DN idag är meningslöst pladder. De utelämnar helt den strukturella orsaken till arbetslöshet i vårt land – att i stort sett alla arbetsplatser är underbemannade.

De letar där det är ljust, inte i mörkret där den tappade nyckeln finns.

Våra arbetsplatser är fulla av mörker, det är skuggorna av människor som borde finnas där, men som vankar hemma i köket. De behövs egentligen, det hör vi på nödropen från alla sorters arbetsplatser, från hemtjänstarbetare, verkstadspersonal, butikspersonal, fabriksarbetare, socialassistenter, brevbärare…

Anledningen till att vi har denna strukturella arbetslöshet, och anledningen till att den förtigs, är att den genererar vinst. Den är bra för dem som tar åt sig vinsterna i vårt samhälle. Ju lägre personalkostnader, desto högre vinst, alternativt desto mer kan man hålla ner skatterna, vilket allra mest gynnar samma grupp av människor som också får del av högre vinster.

Är ni för få på ditt jobb? Det är en fråga jag ställer till många. Ja, svarar de flesta. Borde ni vara tio där ni nu är nio, för att allt som borde göras ska bli gjort på ett bra sätt och under rimliga arbetsförhållanden för er? Ja, svarar de flesta.
Det finns undantag. Någon säger: Nej det är lugnt hos oss, vi behöver inte vara fler. Å andra sidan säger någon annan: Tio där vi är nio, det räcker inte. Vi borde vara dubbelt så många som vi är idag.

Arbetslösheten är under 10 procent. Om vi vore tio överallt där vi nu är nio, då skulle det inte finnas någon arbetslöshet. Det där med utbildning är en marginell fråga – de arbetsplatser som inte kräver lång eller akademisk utbildning är minst lika underbemannade som alla andra. Människor saknas där också, och det är inte människornas fel att de inte får vara där de behövs.

De arbetslösa kan inte åstadkomma fler arbetstillfällen. Däremot kan de som arbetar göra det. När vi dagligen och stundligen försöker rädda situationen i mörkret genom att stressa och fixa och ofta genom att göra ett halvdant jobb – då håller vi samtidigt andra arbetslösa. Konsekvens: Sämre samhälle. Sämre liv för arbetande och arbetslösa. Det är vi, arbetarklassen, som accepterar dessa förhållanden – ur den synvinkeln är det vårt ansvar. Men vårt ansvar är inte att göra oss anställningsbara utan att sätta stopp för den generella underbemanningen, den skärpta utsugningen av människor på arbetsplatserna.