Jag håller på och flyttar sånt som ska finnas kvar från den gamla sidan folkrorelselinjen.com (som sen ska tas bort). Sidan ersätts av hopsnackat.se.
Hit till francesblogg har jag flyttat Folk och andra bullar, texter som jag skrev på 1990-talet och 2000-2001. Några av dem finns sen tidigare här o var på bloggen, men nu finns de samlade.
Inlagt 4 aug 2025
Jag har en del träffar inplanerade under hösten med snack/samtal utifrån min nya bok, Bageriet i paradiset – starka tillsammans på jobbet. Ur Btj-recension: ”Boken […] utgör ett starkt och läsvärt ställningstagande för arbetarkollektivets rättigheter och den visar hur det fackliga engagemang som minskar i vårt land kanske skulle kunna väckas och bli starkare igen.”
Hör av er om ni också vill ordna något, för ett gäng arbetskamrater, medlemsmöte, förening, studiecirkel… Skriv till hopsnackat@gmail.com
Film + snack?
En bra grej kan vara att i samband med ett snack med mig också visa dokumentärfilmen Segertåget, som handlar om hur lokförare och tågvärdar på Pågatågen häromåret lyckades försvara både sina heltidsjobb och sitt huvudskyddsombud. Det är ett fint exempel på sånt som jag skriver om i min bok. Filmen är 27 minuter lång så det går att hinna med både film och snack.
Tidigare inlägg här på bloggen: Kolla Segertåget
En annan kombo kan vara om ni har sett filmen Det omätbara och vill diskutera: Vad kan vi göra åt försämrade arbetsvillkor på våra jobb inom dessa ”omätbara” verksamheter? Filmen finns i 1 timmes version på Svt Play. Den längre versionen på 1 tim 30min kan hyras/köpas från flera appar.
Tidigare inlägg här på bloggen: Kämpa för omsorgen
Ytterligare ett filmförslag är att se dokumentären Fackklubb 459 – sista striden på Bagarn. Den är 90 min lång och finns att hitta på nätet, bl.a. uppdelad i tio avsnitt på Youtube. Eller maila hopsnackat@gmail.com så får du en hederlig gammal dvd mot porto!
En del möjliga arrangörer/ordnare kanske är i sommarkoma fortfarande… men jag kommer att påminna igen!
Inlagt 30 maj 2025
Tisdag den 10e juni 2025 kl 18 bjuder förlaget Verbal, som ger ut Bageriet i Paradiset – Starka tillsammans på jobbet, in till ett samtal i Hornstulls Bokhandel med mig och Hanna Garberg, som är huvudskyddsombud för Sveriges Lärare i Stockholm och en av initiativtagarna till instagramkontot Stockholms skolor larmar. Vi ska snacka om organisering och om hur vi kan utveckla folkrörelse på arbetsplatsen.
Jag har mest kontakter med folk i s.k. LO-yrken, som vill använda och utveckla sin kollektiva styrka. Men jag har också haft fruktbara kontakter med exempelvis sjuksköterskestudenter och folk i andra s.k. tjänstemanna-yrken. Det finns skillnader. Men likheterna när det gäller vanliga problem och konflikter, och behovet av hopsnack, är större än skillnaderna. Lärare behöver verkligen snacka ihop sig, så mycket vet jag. Så jag hoppas på ett intressant samtal.
Hornstulls Bokhandel ligger på Bergsunds Strand 32 i Stockholm.
Bibliotekspepp
Bageriet i Paradiset har fått en bra BTJ-recension (BTJ= f.d. bibliotekstjänst), som förhoppningsvis kan göra att bibliotek beställer den. Det står bland annat att ”Tuuloskorpi skildrar träffsäkert och med en koncentrerad prosa sin vardag på bageriet Stockholmsbagarn och hur ett starkt fackligt engagemang växer fram och utvecklas” och ”Boken utgör ett starkt och läsvärt ställningstagande för arbetarkollektivets rättigheter och den visar hur det fackliga engagemang som minskar i vårt land kanske skulle kunna väckas och bli starkare igen.”
Jag är särskilt glad över detta eftersom Hopsnackat-serien, som vi tryckte på eget bevåg, bara finns på ett fåtal bibliotek. Antologierna spreds visserligen brett och alla berättelserna finns dessutom kvar på hopsnackat.se. Men bibliotek är ändå bibliotek, en utspridd allmänning, för oss och oss, så där vill vi gärna finnas.
Inlagt 8 maj 2025, uppdaterat 12 maj
UPPDATERING: Svenska Hamnarbetarförbundet har varslat om strejk just den 21 maj. Det kommer vi förstås att uppmärksamma, och Amanda Kappelmark från förbundet har lovat komma och berätta om strejken. För övrigt kör vi som tänkt, så gott vi hinner!
Välkomna till boksläpp och filmvisning i Viktoriasalen i Viktoriahuset på Linnégatan 21 i Göteborg, onsdagen den 21 maj 2025 kl 19.00-21.00.
Jag presenterar min nya bok, Bageriet i Paradiset, utgiven på Verbal förlag. Böcker kommer att finnas till boksläppspris. Tjuvläs Mikael Nybergs förord!
Vi kommer också att visa kortdokumentären (27 minuter) Segertåget!
För drygt fyra år sen hotades de arbetande på tågen i Skåne både med hyvlade anställningar och att deras huvudskyddsombud Ola skulle sparkas. Filmen följer hur de snackade ihop sig och stoppade dessa hot.
Filmaren Alex Veitch från Filmkollektivet RåFILM kommer att vara på plats och kan berätta om filmens tillkomst.
Facebookevent: Bageriet i Paradiset + Strejkinfo + Segertåget = i Göteborg
En artikel jag skrivit om Segertåget: Cheferna ska vara rädda för oss
Inlagt 5 maj 2025
Det omätbara, Nils Petter Löftedts dokumentärfilm om omsorgsarbete, som jag har skrivit om flera gånger här på bloggen, går nu att se på SvtPlay. Det är en förkortad version på en timme, och jag var lite orolig för att den skulle tappat för mycket. Men nu, när jag sett den, tycker jag den är lika ljuvlig – och uppviglande – som den längre versionen.
Vi måste hitta metoder att sätta stopp för underbemanning, otrygghet och annan försämring av våra arbetsförhållanden. Det måste finnas tid för det omätbara i arbetet med människor, med vård, lärande och omsorg.
Tyvärr tror jag inte att det räcker att t.ex. politiker får se Det omätbara. De ska se den, absolut! – de ska inte kunna säga att de inte visste. Men det krävs mer. Kommer ni ihåg under covid-pandemin, då uppmärksammades äntligen underbemanning och otrygga anställningar i hemtjänst och på vårdboenden. Nu måste det väl ändå bli ändring! tänkte nog många då. Men hur blev det?
Blogginlägg 2020: Äldreomsorgen kommer att glömmas igen.
Och hur känns det för de kämpande i Förskoleupproret, som år efter år samlas, demonstrerar och ställer krav, men utan att få igenom någon verklig förändring? Detta trots att de i huvudsak inte kräver något mer än att få tillbaka bemanning och barngrupps-storlek som var det normala för inte så länge sen.
Verkligheten visar att det krävs hopsnack och tuffare metoder, sånt som ställer till det på riktigt, säger Nog nu! inte bara i ord, och inte kan pratas bort. Jag är glad över ett samarbete med Studio Himlens Mörkrum/Det omätbara på temat ”Vi kan inte få något annat än det vi själva är beredda att kämpa för”.
På bilden syns en A2-affisch/poster för filmen. Hopvikt blir den en fyrsidig pamflett i A4-storlek. Den innehåller utdrag ur sanna berättelser om just att snacka ihop sig och kämpa tillsammans på arbetsplatsen – och med qr-koder till respektive berättelse på hopsnackat.se. Det handlar om vårdbiträdena som strejkade, de timanställda som stoppade hyvling, sopgubbarna som tog strid genom att följa regelboken till punkt och pricka och byggnadsarbetarna som vägrade jobba då städerskan fått sparken.
Affischen går att beställa på himlensmorkrum.se.
Tidigare blogginlägg om Det omätbara.
Inlagt 18 april 2025, uppdaterat 19 april
Jag har smygsläpp i Malmö på 1 maj av min nya bok Bageriet i Paradiset, men det händer mycket mer:
Det pågår 1 maj-firande i Studio Himlens mörkrum, Föreningsgatan 61, mellan kl 14 och 21 och då visas en helt ny utställning av Nils-Petter Löfstedts fotografier från filmarbetet med Det omätbara.
En liten bit därifrån på Pizzeria Ramona, Föreningsgatan 67, invigs det nya Jean Hermanson-rummet, med Jeans foton förstås.
Och så släpps en kombinerad affisch/pamflett, följden av ett samarbete mellan mig och Det Omätbara-gänget. Affisch för Det omätbara på en ena sidan och på andra sidan utdrag ur arbetsplatsberättelser från hopsnackat.se. Temat är ”Vi kan inte få något annat än det vi är beredda att kämpa för!”
Jag och mina nya bok (till boksläppspris) kommer att vara med på firandet kl 14-18.30. Kl 16-16.30 och 18-18.30 ska jag samtala, med någon förhoppningsvis, annars med mig själv.
Och så något bra som inte bara gäller Malmö: Kl 21 på 1 maj visas Det omätbara på Svt! Det är en förkortad version på en timme.
Program:
14.00-21.00 Upplev utställningen Det omätbara av Nils Petter Löfstedt
14.00-21.00 Köp affischer och böcker och ha det gött i Himlens mörkrum!
16.30-21.00 Upplev Jean Hermanson-rummet på Pizzeria Ramona
16.00-16.30 Samtal med Frances Tuuloskorpi
18.00-18.30 Samtal med Frances Tuuloskorpi
Mer om hela grejen: https://himlensmorkrum.se/galleri/
Det finns också ett facebookevent: FIRA 1 MAJ MED OSS!
Inlagt 6 februari 2025
Kortfilmen Segertåget handlar om hur lokförare och tågvärdar på Pågatågen lyckades försvara både sina heltidsjobb och sitt huvudskyddsombud. Filmen är 27 minuter lång, så den passar fint att visa som inledning på ett möte. Eller en AW?
Jag har skrivit om filmen – och om arbetsgivartrix och organiseringsstrategi – på Parabol: Cheferna ska vara rädda för oss.
Allt om kostnad och annat som står här nedanför stämmer fortfarande, förutom att Segertåget inte längre är ”work in progress” utan en färdig film. Maila info@nlff.se om du är intresserad av att ordna en visning.
Inlagt 2 februari 2025
Jag har skrivit på Parabol om filmen Segertåget. Cheferna ska vara rädda för oss. Det är inte en recension utan mina tankar utifrån filmen och striden mot hyvling och mot angreppet på huvudskyddsombudet på Pågatågen. Liknande strider behövs på många arbetsplatser.
Filmen kommer att bli en del av det fackliga kulturarvet. Försök ordna visning för din klubb eller förening eller där ni bor – kontakta veitch@rafilm.se. Det är en kortfilm, 27 minuter lång, så det funkar fint att se den i samband med ett möte eller nåt annat roligt!
Inlagt 15 januari 2025
För fyra år sen utspelade sig en dubbelstrid på Pågatågen i Skåne. Ett enat arbetarkollektiv stoppade uppsägningen av huvudskyddsombudet Ola, genom att varsla om s.k. vild strejk. I en underliggande strid stoppade de hyvling av arbetstiderna, genom att säga NEJ TACK.
Nu kommer dokumentären Segertåget av Talat Bhat och Alex Veitch, en kortfilm på 27 minuter. ”När de lila tågen som rullar genom Skåne byter ägare väntar nya nedskärningar. Ilskan väcks hos tågpersonalen och en utdragen strid mellan arbetstagarnas villkor och arbetsgivarnas vinstkrav tar fart. Solidaritet och uthållighet är ledorden för kollegornas gemensamma kamp.”
Under Göteborgs filmfestival 2025 ingår Segertåget i kortfilmspaketet ”Disobedience shorts” som har premiär Fredag 24 januari kl 17.00 på Hagabion. Efter premiären blir det en fackpub på Bishop Arms (Järntorget) kl 19 där Ola Brunnström och Knut Thor från Seko Klubb Pågatåg medverkar.
Kortfilmspaketet visas också Söndag 26 januari kl 15:00, Fredag 31 januari kl 13.15 och Lördag 1 februari kl 10:00, på Hagabion.
Intresserad av att försöka få till en visning av Segertåget någon annanstans? Kontakta filmarna på veitch@rafilm.se
En inifrån-berättelse om händelserna på Pågatågen finns också på hopsnackat.se!
PS. Du har väl inte missat Det omätbara?
När vi nu snackar film så vill jag påminna om Det omätbara, en helt ljuvlig film om människor och samtidigt, i mina ögon, en uppmaning till strid, strid om villkoren, tiden, bemanningen i allt det där arbetet som livet egentligen handlar om – att ta hand om varandra.
Jag skrev om filmen i samband med de första visningarna, t.ex. här: Tankar efter Det omätbara
Filmen visas nu runtom i landet, och det kommer hela tiden nya visningar. Kolla läget här: Det omätbara – klicka på Välj din biograf!
Inlagt 29 mars 2024
Fler tankar efter att ha sett Det omätbara. Nu om förskolan.
”Vi vill ha mindre barngrupper, högre personaltäthet, planeringstid samt mindre kringuppgifter” säger de brandgula aktivisterna i Förskoleupproret och så säger säkert också de flesta av deras arbetskamrater. Men tyvärr är det ofta så att opinionsarbete, dvs upprop, namninsamlingar, mediauppmärksamhet osv inte ger det resultat man hoppas på. Man kan använda sånt för att tala om vad man vill ha och samla människor kring det. Men för att få det man vill ha, så krävs inte bara envishet utan ofta också någon form av stridsåtgärd. Då behövs opinionsarbetet för att förklara varför striden tas, särskilt om allmänheten kommer att märka av åtgärden. Vilket de ju kommer att göra om det tas strid inom förskolan, oavsett om det handlar om regelrätt strejk eller om man t.ex. vägrar ta emot fler barn än vad som är lämpligt. Det märker både föräldrarna och de arbetsplatser där föräldrarna arbetar. (Och då är det ändå bara för att ”barnpassningen” uteblir. Att det pedagogiska arbetet uteblir är ju lika allvarligt men det märks inte lika direkt.)
Det finns inget som hindrar att berörda fackföreningar, som Kommunal och Sveriges Lärare, ställer krav i avtalsförhandlingar på mindre barngrupper och färre barn per pedagog. Men kan de varsla om stridsåtgärder för sådana krav? Det brukar sägas att det inte är tillåtet, med hänvisning till reglerna i LOA, Lagen om offentlig anställning. ”Stridsåtgärder i syfte att påverka inhemska politiska förhållanden är otillåtna inom lagens tillämpningsområde”. Det skulle säkert motparten peka på. Men nånting haltar här. OK, det är från de politiska besluten som pengarna kommer – men det är ju ändå inte förbjudet att strejka för högre lön om man är anställd inom ”det offentliga”. Så varför skulle man inte kunna strejka för bättre arbetsvillkor? Det där regelverket som man skyller på, det borde sättas på prov! Det är inte rimligt att facken accepterar att vara dubbelt bakbundna.
Men, som jag skrev om i det förra inlägget, Tankar efter Det omätbara – Även stridsåtgärder som inte anses otillåtna ställs ofta in i sista stund. Inte för att man verkligen fått igenom en BRA överenskommelse, utan ofta en rätt dålig. Om det hade hållits medlemsomröstning om överenskommelsen och om stridsåtgärden ska ställas in eller ej – då hade det nog blivit strid.
Tänk om alla som jobbar i förskolan skulle genomföra en omröstning själva?
Fortsättning följer… Envishet och stridsåtgärder
Inlagt 14 mars 2024
Jag har sett Det omätbara – en helt ljuvlig film om människor och samtidigt, i mina ögon, en uppmaning till strid, strid om villkoren, tiden, bemanningen i allt det där arbetet som livet egentligen handlar om – att ta hand om varandra. Se den om du jobbar med människor, eller om du är en.
Filmen har hittills visats på olika filmfestivaler men jag hoppas verkligen att den kommer ut brett.
Innehållet
Det omätbara följer arbete i äldreomsorgen, hemtjänsten och förskolan. Filmen fokuserar på arbetets innehåll och värde, både de mänskliga relationerna och professionalismen som de arbetande visar. Lars Henriksson har skrivit en artikel om filmen där han särskilt lyfter fram att den visar på den tysta kunskapen. Det går inte att läsa sig till hur man tröstar ett barn.
Det talas i filmen om vikten av att tjäna. Är det Florence Nightingale som är idealet, hon som bara tjänar och tjänar och aldrig ställer krav? Det skulle man kunna anklaga filmen för – om den inte också tog upp vad som händer med det goda arbetet när det pressas sönder av ständig nedvärdering och ständiga nedskärningar och när det saboteras av regelverk skapade av personer som inte förstår sig på det omätbara.
Facket: Det blir bara sämre.
Fackförbundet Kommunal – Sveriges största LO-förbund med över 500 000 medlemmar – har kollektivavtal och organiserar många i de här verksamheterna. Efter visning av filmen på Tempo dokumentärfilmfestival den 9 mars hölls ett samtal där kommunals ordförande Malin Ragnegård deltog. Hon sa: det blir bara sämre och sämre.
Fackets ledning vet om att det blir sämre och sämre, och att det har pågått i åratal, ja i årtionden. Borde det inte leda till någon form av rejäl ändring, att man inte bara traskar på med metoder som uppenbarligen inte förhindrar att det blir sämre och sämre?
Kommunals ordförande framhöll att alla måste våga stå på sig mer ute på arbetsplatserna, säga nej till försämringar, lägga skyddsstopp. Det håller jag fullständigt med om och tycker det är superviktigt att sprida sådana erfarenheter. Hopsnackat med mera. Men när det verkligen händer så finns ofta en rädsla hos de fackliga företrädarna att stötta. I praktiken kan de stå i vägen.
Fredsplikten har blivit en dålig ursäkt. Man får inte ta till stridsåtgärder när det finns kollektivavtal. Men arbetsgivare får försämra för de anställda, deka ner våra jobb, trots att det finns kollektivavtal. Hur fredligt är det? Och då ska vi stå bakbundna av fredsplikten? Den ensidiga fredsplikten.
Men frågan är också om det endast handlar om juridisk bakbundenhet – det finns ju en rädsla för att ta till stridsåtgärder, även när det är tillåtet, dvs i samband med avtalsförhandlingar.
19 januari 2021 skrev Kristin Linderoth på sin blogg: ”I fredags skulle Kommunals varsel om nyanställnings-, mer- och övertidsblockad på privata vård- och omsorgsföretag i hela landet ha trätt i kraft. Om parterna fortfarande inte hade kommit överens den här veckan skulle nästa steg tagits, med strejk på ett stort antal privata äldreboenden och vårdcentraler. Nu blev inget av det verklighet, eftersom Kommunal och arbetsgivarna i Almega Vårdföretagarna i torsdags enades om nya avtal för äldreomsorg (bransch F) och vård och behandling och övrig omsorg (bransch E). Kommunals förbundsstyrelse valde att tacka ja till medlarnas bud trots att båda avtalsdelegationerna röstat nej, varav delegationen för äldreomsorg till och med enhälligt.” (Läs hela inlägget på Linderoths blogg: Strejken som inte blev)
Strejkhot är något som kan ingå i den förutsägbara avtalsteatern. Arbetsgivarna ska säga nej till allt. Facket ska hota med strejk, som arbetsgivarna vet att de inte vill genomföra. De ska komma överens i en sista hetsig förhandlingsrunda och svåra frågor läggs i en partssammansatt arbetsgrupp som genast glöms bort. Avtalsförhandlingar är byteshandel – för att få en futtig löneökning ska vi acceptera försämringar av t.ex. arbetstidsregler eller anställningstrygghet.
Om avtalen måste godkännas i medlemsomröstning så skulle det tas fler strider. Men borde vi inte tro på samförståndet och rätta oss efter förbundsstyrelser och andra i ledningen som verkligen är insatta och förstår vad som är möjligt? Nej, det borde vi inte. Varför inte? Kommunals ordförande har själv givit svaret: Det blir bara sämre.
Vad bör göras? Fortsättning följer här: Förskolan och kraven
Uppdatering hösten 2024: På filmens hemsida kan du klicka på ”Välj din biograf” och se var filmen visas runtom i landet.
Inlagt 10 december 2020
Idag är det den 10 december, och då brukar det vara nobelfest. I år blir det ingen, men som tröst ska jag berätta om när jag var på nobelmiddag och gjorde skandal, en pytteliten skandal.
Det är nog enda gången i mitt liv jag har varit på ett kalas med främmande människor och bordsplacering och flera sorters bestick. Har det varit fler gånger så har jag förträngt dem. Jag varken vill eller kan föra mig i möblerade rum. Jag vantrivs i de flesta sociala sällskapssammanhang.
Det här är längesen. Jag var 16 år. Min pappa var kemist och hade suttit med i en grupp som skulle lämna förslag till nomineringar av kemipristagare. Eftersom han suttit i den gruppen blev han inbjuden till middagen tillsammans med sin dåvarande fru. Men lagom till festen hade dåvarande frun rymt (till sin älskare i Göteborg, påstod pappa). Pappa ville att jag skulle följa med istället. Men vad skulle jag ha på mig? Jag brukade gå klädd i svarta byxor och herrundertröja, och det skulle inte duga.
Min äldsta syster Martha, som jobbade med teater, då som nu, tog med mig till Riksteaterns kostymförråd, för att låna en lämpligare utstyrsel. Hon letade fram en kort, guldblänkande sak. Martha visste nog att det var påbjudet frack och långklänning men hon kanske tänkte att jag var så ung att jag ändå skulle kunna gå i flick-kort som slutade en bra bit ovanför knäna. Eller så tänkte hon Äsch, det är nya tider nu. Till klänningen hörde ett par korta guldglittriga stövlar. Utstyrseln kom nog från någon operett. Eftersom jag aldrig hade haft på mig högklackat, så var det tur att stövlarna var lågklackade, annars hade jag ramlat omkull i stadshustrappan. Sen fick jag gå till en frisör (pappa betalade) som höll på och höll på och joxade ihop resultatet på huvudet (mitt) med hårnålar.
Av själva middagen minns jag inget, inte ens käket. En kompis har letat fram menyn nu i efterhand och informerar: ”färserade sjötungsrullader, tryfferad unghöna i gelé, sparris i vinägrett, madeirasås med gåslever, ananas i likör, petit fours, vad de bjöd på för krök framgår inte”. I ytterligare efterhand var det en annan kompis som rotade fram dryckesmenyn: ”Då kan jag komplettera med vad ni fick i glasen. Ja, kanske inte du om du var 16. Men ni fick först en skumpa. Pommerys brut non-vintage och till varmrätten Chateau du Basque-59. Till kaffet Marie Brizard eller Courvoiser. Väl bekomme!”
Jag kommer som sagt inte ihåg vare sig sjötungsrullader eller krök. Men jag minns att efter maten stod jag i en trängsel och att det var två damer med ryggen mot mig som tjattrade ”Vilken skandal! SÅG du hur kort klänningen var! Ja det är väl en sån där som vill väcka uppmärksamhet”. De såg inte att jag stod bakom dem, men jag förstod där och då att jag var felklädd. Tror inte jag brydde mig.
Jag traskade runt lite i festvimlet. Pappa såg jag inte till, han bildade nog kemisk förening vid groggborden. Så kom det någon och ställde vänliga frågor om vem jag var. Kameror blixtrade. Sen smet jag från Stadshuset och tillbringade resten av kvällen med min pojkvän. Han fick hjälpa mig pillra ut alla hårnålarna.
Dagen efter var jag på framsidan av kvällstidningarna, som hon som hade kort klänning på Nobelfesten. Jag har rört mig i societeten, härmed bevisat. Så var den saken avklarad.
Inlagt 26 september 2017
Sopgubbar på väg till Arbetsdomstolen
Välkomna till stödföreställningen av Hopsnackat söndag 22 oktober 2017 kl 14-16, Sandlersalen, ABF-huset, Sveavägen 41.
Inträde: 100 kr eller mer (efter förmåga). Allt går till stödinsamlingen för Stockholms Sopgubbar, som krävs på skadestånd efter en konflikt med sopföretaget RenoNorden.
Glad publik vid en tidigare föreställning av Hopsnackat
Hopsnackat är en timmes ilsken och glad teater, inspirerad av midsommar-strejken på sopföretaget Resta år 2010, och andra verkliga händelser på olika arbetsplatser – bilfabrik, bussgarage, vårdboende, lager, restaurangkök… Huvudpersoner är sopgubbarna Limpan (David Weiss), Rosen (Emma Larsson) och Bellman (Pontus Lundin). Regi: Martha Vestin. Manus: Frances Tuuloskorpi, fritt efter berättelser i antologin Hopsnackat.
Repetitionsbilder: Nycklarna, restaurangköket, bilfabriken, lagret.
Ett ex av boken Hopsnackat får du på köpet, när du kommer till föreställningen.
Förutom teaterföreställningen bjuds det sång och musik av Fred Lane (foto Olle Nyman) och av bandet The Fackpamps, information om sopkonflikten, med mera.
Trots den uttalade målsättningen att försämra de anställdas villkor, har Reno fått Stockholms Stads förtroende att sköta det mesta av sophämtningen i Stockholm. Så kan dålig upphandling drabba både anställda och allmänhet. Sopgubbarna har efter en rad provokationer sagt upp sig från företaget. Så här har det sett ut på många ställen i stan sen dess.
För att vara säker på plats, förboka genom ett mail till hopsnackat@bredband.net.
Skriv ditt namn och antal personer som vill gå på föreställningen.
Se Hopsnackat tillsammans med arbetskamrater så blir ni glada och uppviglade.
Här finns affisch/flygblad: Affisch Hopsnackat 2017 – skriv ut i A4-storlek och sätt upp!
Facebookevent: Hopsnackat – Stödföreställning 22 oktober 14.00 ABF-huset Stockh
Arr: Hopsnackat-ensemblen i Samarbete med ABF 
OBS: Det här blogginlägget finns även på bloggen folkrorelselinjen.wordpress.com.
På den bloggen kan du också hitta några berättelser av Sop von Gubbe om händelser i sopsvängen.
Inlagt 20 mars 2016
Orten i Fokus lanserar tidskriften och utställningen Din i samarbete med Botkyrka konsthall.
Igår var det vernissage.
Konstnärlig verksamhet pågick under vernissagen.
Mariama Jobe läste sin text Svart smärta.
De som ställer ut sina verk är både etablerade konstnärer och ungdomar från ett boende för ensamkommande unga i Nacka. Här är de fyra unga vid sina självporträtt.
Ahmad Jahel från Syrien och Sverige.
Abbas Jaghoubi från Afghanistan och Sverige.
Temesgen Bahat från Eritrea och Sverige.
Abdulkader Taher Yusuf från Somalia och Sverige.
Ungdomarnas arbetsprocess visas på skärm.
En lång pojke kramar om en kort dam – Marita Castro som jobbar på boendet i Nacka. Marita berättade att det inte var något större intresse från början för att delta i konstprojektet från ungdomarnas sida. Under processens gång har de blivit mer och mer engagerade.
Utställningen pågår till den 28 augusti 2016 i Konsthallen på Tumba Torg 105.
En artikel i lokaltidningen Södra sidan: De gör ny kulturtidskrift från orten
Inlagt 24 juni 2015
Bilden visar Mattias Elftorps illustration till berättelsen Solidarnosc i Slutsnackat. I den berättar Egon (pseud.) om hur inhyrda polska charkuteriarbetare slutar jobba övertid och hur karen med julskinkor blir överfulla.
Det är flera av berättelserna i Slutsnackat som handlar om just det att man snackar ihop sig om att säga nej till övertidsarbete eller extrapass. Därför skrev jag den här pekpinnen som en del av mitt förord till boken:
Stopp för övertidsarbete kan användas som en stridsåtgärd för att tillexempel sätta press i en konflikt om lön eller för att stoppa en hotande eller genomförd försämring. Att komma överens om att sätta stopp för övertidsarbete är inte alltid så lätt, även om alla innerst inne tycker det är en bra idé. Ofta är det några som har svårt att avstå de extraslantar som man vant sig vid. (I fallet med de inhyrda charkuteriarbetarna var just det inget hinder. De vägrade jobba övertid därför att de inte fick övertidsersättning.)
Det kan underlätta om man kommer överens om att köra blockaden under en viss begränsad tid. Det brukar också vara klokt att, när frågan ställs om en gemensam åtgärd av något slag, formulera den med villkoret: Om alla, eller de flesta, är med. Det kan vara en avgörande skillnad mellan ”Tycker du att vi ska genomföra den här aktionen?” och ”Tycker du att vi ska genomföra den här aktionen om 80% röstar ja?”.
Att säga nej till övertid och extrajobb är inte alltid en åtgärd för att sätta press i en specifik konflikt. Det kan också vara en direkt aktion för att man arbetar för mycket och helt enkelt gemensamt slutar göra det, när man fått nog. I praktiken är det förstås också ett krav, en begäran om att få fler arbetskamrater eller bättre planering. Även om övertiden ger pengar så sliter den, och den är oftast ett tecken på underbemanning. För mycket jobb på för få personer, arbetslöshet för andra. Varje gång bemanningen på en arbetsplats minskas med en person, så ökar arbetslösheten i landet med en person. När det händer på tiotusentals arbetsplatser ökar arbetslösheten med tiotusental. Avsiktlig underbemanning och arbetslöshet hänger ihop som två sidor av ett mynt – ett mynt som oftast hamnar i arbetsgivarens ficka eller bekostar en skattesänkning för välbärgade.
Övertidsblockader är en av de stridsåtgärder som ingår i fackförbundens formella vapenarsenal. När fackförbund utlyser övertidsblockad på central nivå, så gäller samma regler om avtalslöshet, varseltid osv som för strejker. En lokal klubb eller facklig företrädare skulle eventuellt kunna bli anklagad för att ha organiserat en olovlig stridsåtgärd, när man agerar på lokal nivå. Det avspeglas i berättelserna, där det ibland framgår att man undviker att förtroendevalda öppet uppmanar till övertidsblockad eller att beslut tas på ett formellt fackligt möte.
Samtidigt ska man komma ihåg att frivillig övertid är frivillig. Om cheferna har vant sig vid att de anställda hela tiden ställer upp, så kommer de inte att älska er om ni tackar nej. Men ni gör inte fel, och om alla eller nästan alla gör likadant blir det svårt att ge sig på någon enskild. När det gäller beordrad övertid så finns det ofta skrivningar i kollektivavtalet som ger möjlighet att tacka nej av olika skäl, såvida det inte gäller nödfallsövertid i ett oväntat katastrofläge. Vilket det ju sällan handlar om i verkligheten. Övertidsarbete får inte vara en del av den planerade verksamheten. Är övertiden ständigt eller ofta återkommande, då är det arbetsgivaren som bryter mot lagen. Även reglerna för hur mycket övertid eller mertid (dvs deltidsanställdas extratimmar) som får läggas ut på en person under ett år eller en månad, bryts det ofta emot. Det är helt rimligt att förutsätta att om den ordinarie personalens normala arbetstid inte räcker till för arbetsuppgifterna, i ett hälsosamt arbetstempo, då ska det anställas fler.
Observera: hälsosamt arbetstempo. Avsiktlig underbemanning på arbetsplatserna syns inte bara i behovet av övertidsarbete, utan också i att vi på många arbetsplatser får stressa för att hinna med arbetsuppgifterna. Hinner vi inte med dem eller det blir fel, får vi skit för det, trots att det inte är vi som har orsakat situationen. Ofta har vi också en inre drivkraft som gör att vi springer fortare, försöker rädda situationen, när vi är för lite folk eller planeringen är dålig. Vi vill göra ett bra jobb. Vi vill inte ställa till för arbetskamraterna. Jobbar vi med människor vill vi inte att de ska drabbas. Det är vi som bryr oss om sådant, ofta mycket mer än vad chefer och beslutsfattare gör.
Men vi lägger ändå krokben för oss själva, arbetskamraterna och de människor vi jobbar med, när vi försöker jaga ikapp, fortare och fortare, i stället för att sätta stopp. När de som bestämmer skär ner på folk eller ställer till problem för oss på andra sätt, så borde vi se till att problemet faller tillbaka på dem. Vi ska inte hoppa över raster och pauser, vi ska inte glömma arbetsskaderisker, vi ska inte stressa och slarva.
Att vi vägrar anpassa oss till underbemannade arbetsplatser är idag en akut mänsklig, facklig och politisk uppgift för oss alla, tillsammans. Tänk på de arbetslösa – maska mera! var det någon som sa. Det är en bra paroll, även om maskning egentligen inte är rätt ord i sammanhanget. Jobba rimligt.
Första delen av mitt förord kan du läsa här: Ni är fuckade utan oss – Arbetarkollektivet som maktfaktor.
Mer om böckerna i Folkrörelse på arbetsplatsen-serien och hur man får tag på dem: Kolla här (öppnas i ny flik).
Inlagt 23 juni 2015
Den här texten är mitt förord i antologin Slutsnackat.
De flesta händelserna i Slutsnackat har utspelat sig under 2010-talet, en tid då vi ofta får höra repliker som:
– Det spelar ingen roll om jag säger ifrån.
– Säger jag nej till den där försämringen så ringer dom inte in mig igen.
– Inte sjutton gör det nån skillnad om jag vägrar jobba övertid.
Sanna repliker, tyvärr. Men testa att byta ut jag mot vi i de där meningarna. Testa att byta ut jag mot alla. Då stämmer replikerna inte längre. Det vi gör tillsammans spelar roll. Kraften i de aktioner som beskrivs i boken ligger helt och hållet i att man genomför dem tillsammans. Här agerar arbetarkollektiven, med smarta metoder, som den maktfaktor vi är, kan vara, i kraft av att vi är de som faktiskt gör jobbet. Smarta metoder betyder inte problemfria. Det uppstår svårigheter på vägen, tveksamheter, oenigheter, risk för splittring, och det blir inte alltid en storseger. Lägg märke till sådana erfarenheter i berättelserna. De är bra att ha i åtanke när ni själva tar strid om något.
De aktioner som beskrivs här bryter oftast inte mot regler i lagar och avtal. Men de bryter mot sådant ”samförstånd” som alltför ofta innebär underordning, underkastelse. De bryter också mot ovanan att tänka jag men glömma vi. De bryter inte minst mot ovanan att vi nöjer oss med att gnälla i fikarummet eller på sin höjd skicka en upprörd skrivelse till facket eller en arg insändare till lokaltidningen eller starta en Vi-som-tycker-grupp på facebook. Inget ont om sådant, det kan ibland vara en bra början, men det räcker oftast inte.
Smarta metoder: Ingen kan, än så länge, förbjuda människor att säga upp sig, som de personliga assistenterna i Får vi inte månadslön så säger vi upp oss eller sjuksköterskorna i Sitt ner i båten. Inte heller finns det någon lag mot att tacka nej till jobb som man tycker är för dåligt betalt, som sjuksköterskestudenterna i berättelserna om Inte under 24000-kampen. Att jobba strikt efter regelboken, som sopåkarna gör i berättelsen Till punkt och pricka, är snarast motsatsen till lagbrott, men får uppstudsiga arbetsgivare att slita sitt hår minst lika mycket som en vild strejk skulle göra. Att timmisar beslutar sig gemensamt för att tacka nej till att bli inringda när deras arbetspass kortas ner som i Driver ni med oss? är inte något man kan lagföra dem för. Ett regelbrott är det oftast inte heller att tacka nej till övertidsarbete eller extrapass, vilket förekommer i flera av berättelserna. (Mer om det i Att vägra jobba för mycket, som också finns här på bloggen.)
Berättelsen Till punkt och pricka handlar om en aktion som Stockholms Sopgubbar genomförde 2010, i protest mot att kollegor blivit uppsagda för att de inte accepterat lönesänkning. När aktionen pågick intervjuades en sopentreprenör, alltså en arbetsgivare, i Svenska Dagbladet. Han sa apropå de växande sopbergen i soprummen:
– Vi gör vårt bästa, men vi har hundra sopgubbar med en egen vilja.
Att göra sitt bästa innebar att försöka få de anställda att vara lydiga och inte ta strid. Men det föll på att sopgubbarna agerade som en maktfaktor med en egen, gemensam vilja.
– Vi har hundra sopgubbar med en egen vilja.
Den repliken, och den motvilliga respekt som den speglar, vill vi höra ofta, om alla möjliga yrkesgrupper. I Slutsnackat möter vi några brevbärare, verkstadsarbetare, bageriarbetare, kockar, charkuteriarbetare, vårdbiträden, personliga assistenter, sjuksköterskor och järnvägare med en egen vilja. Fastanställda, timanställda, bemanningsanställda och blivande anställda hittar smarta strategier och påminner om vilka det är som gör jobbet. Som de timanställda vårdbiträdena uttrycker det i berättelsen Driver ni med oss: Ni är fuckade utan oss.
Del två av förordet kan du läsa här: Att vägra jobba för mycket
Slutsnackat är del 3 i serien Folkrörelse på arbetsplatsen. Mer om böckerna och hur man får tag i dem finns här. (Öppnas i ny flik.)
Inlagt 11 juni 2015
Massor av fritidsgårdar har lagts ner. En googlesökning på ”Fritidsgårdar läggs ner” ger 19000 svar.
När gårdar stängdes varnade många, bland andra personal, föräldrar och ungdomar för konsekvenserna. Var ska ungdomarna ta vägen? Det kommer att kosta mer senare! Ok, nu ser vi en av konsekvenserna. Biblioteken har blivit fritidsgårdar och ”bråkiga ungdomar” skrämmer bort andra besökare.
Då är det väl viktigare att påminna om vad som sas när fritidsgårdarna las ner än att börja diskutera inkludering på biblioteken, tysthetsnorm, grabbkultur och div annat. Eller för all del, diskutera sånt, det är inte oviktigt. Men att fokusera på sånt i det här sammanhanget är jävligt respektlöst mot alla dem som jobbade resp. hängde på gårdarna och som varnade för vad som skulle komma att hända.
Det varnas alltid, av dem som gör jobbet, kan jobbet, när en verksamhet läggs ner eller skärs ner eller försämras på annat sätt. Tänk på konsekvenserna! Det gör mig förbannad när snacket några år senare går som om det inte fanns orsakskedjor bakåt och som om ingen hade varnat. Strukturell demens.
Öppna gårdarna igen och låt biblioteken vara bibliotek. Hur biblioteken ska fungera är en annan diskussion.
Idag, 21 maj 2015, ska jag diskutera begreppet alienation.
Vad är alienation, som marxistiskt begrepp? Knycker för enkelhetens skull en bit från wikipedia: ”Karl Marx menade att kapitalismen på grund av den arbetsdelning som inträdde med den moderna industrikapitalismen och som fick till följd att den ”frie” hantverkaren trängdes in i gigantiska militariserade fabriker blev arbetaren förfrämligad (alienerad). Proletariatet alienerades från produkten av sitt arbete, och därmed från själva arbetet. Eftersom Marx ansåg att arbetet var uttrycket för mänsklighetens samverkande natur när den utspelade sig inom ramen för ett bristsamhälle, ansåg han att denna alienation också ledde till att människor alieneras från sin egen mänsklighet och därmed alla andra människor.”
Observera: ”…när den ”frie” hantverkaren trängdes in i gigantiska militariserade fabriker blev arbetaren förfrämligad”
Random student frågade mig på en diskussionssida för några år sen, förvånat: ”Är alienation inget du, Frances, upplever på brödfabriken”
Nej, faktiskt inte. Jag upplevde något helt annat. När jag började jobba på brödfabriken, så kom jag i direktkontakt med produktionen. Jag fick en helt annan koll på – och närhet till – det mesta. Brödet, ”konsumenten” (= vi själva), produktionsprocessen, kapitalismen, överbyggnaden, hur människor lever, hur vår styrka och svaghet fungerar. Dessutom slapp jag på fabriken den glasvägg av ”lämpligt beteende” som avskärmar människor från varandra i många sammanhang. Så jag kände mig inte avskild från det mänskliga utan tvärtom. Men så kom jag inte heller till fabriken från den förindustriella produktionen – där har jag aldrig varit. Jag har aldrig varit en fri hantverkare. Det har inte heller studenten.
I det samhälle som Marx beskriver, i industrialismens barndom, så kom arbetarna till industrin från jordbruk och hantverk, de sätt varpå allt vi behövde producerades.
Även det feodala samhället präglades av klassförhållanden, där överklass levde av andras arbete. Och överklass har alltid varit alienerad. Men i jordbruk och hantverk fanns ett tydligt samband mellan arbete, produkt och behovstillfredställelse. Det var överblickbart. Det är i förhållande till detta, som Marx beskriver fabriksarbetets alienation. Inte i förhållande till random student eller kulturarbetare.
Arbetet flyttade från kolarkojan och smedjan in i fabrikerna. Arbetsprocesserna hackades upp och industriarbetaren fjärmades från den överblickbara produktions och bytesprocessen. Vi slutade slakta hemmavid och flyttade in i livsmedelsindustrin. Vi slutade tvätta våra eller husbondens kläder i en isvak och blev i stället arbetare i tvättmaskinsfabriken. Vi slutade väva kläder av ull från egna/andras får och blev spinneriarbetare och klädbutiksbiträden. Från att vi skötte födsel, sjukdom och död hemma blev vi sjukvårdsarbetare, som vårdar människor vi oftast inte hinner lära känna.
Flyttprocessen var förstås på gott och ont. Jag förespråkar inte en tillbakagång, jag berättar om en förändring.
Industrialiseringen och arbetsdelningen har fortsatt, omfattar hela världen, och en enorm överbyggnad med arbetsuppgifter endast ägnade åt att upprätthålla det ekonomiska systemet (köp, sälj, bank, reklam) och det knakande samhället (politik, kontroll), har vuxit fram. Inom dessa sektorer kan vi verkligen snacka om alienation. Den alienering som på Marx tid främst berörde en färsk industriarbetarklass, har blivit ett samhällstillstånd, kanske allra mest utanför fabrikerna. Det märks i en utbredd brist på verklighetskontakt. Noll koll.
Jag berättar ibland sagan om folket i Ankeborg som tröttnar på sina trista jobb o småfattiga liv, övermannar von Anka, bryter sig in i pengabingen och delar på pengarna. De får ett badkar var fyllt med pengar, det motsvarar 5 årslöner. Givetvis säger alla upp sig från sina jobb för att kunna förverkliga sina drömmar om romanskrivande, lekande, rosodling och latinstudier. Vad händer sen? Vad gör de när maten i kylskåpet är slut?
Då finns det alltid någon som säger ”gå till affären” och det tar ett tag innan det faktiskt sjunker in att affären är stängd. De som jobbade där har sagt upp sig. Man kan plocka till sig de varor som finns kvar där, men de tar slut och det kommer inga nya. Hemma har vi barnen och sjuka moster och gammelfarfar som något stör romanskrivandet. Förskolan, skolan, sjukhuset och vårdboendet har stängt. Det finns inga tidningar och inga tv-program, ingen el, det går ingen buss, ingen hämtar soporna. Varför? Alla har sagt upp sig för att förverkliga sina drömmar. Drömmarna byts mot hunger. Man kan inte få något för pengarna, och då har de inte längre något värde. Det är nämligen arbetet, inte pengarna, som skapar värde.
Att produktionsförhållandena skulle kunna se helt annorlunda ut i ett annat sorts samhälle är en annan sak. Det räcker inte att ta hand om pengarna, för att drömmar ska kunna uppfyllas.
Hur alienerad är man inte, om man aldrig har tänkt på den saken?
I vår tid är de som faktiskt arbetar i den direkta produktionen och reproduktionen, de som tillverkar, bär och vårdar, förmodligen de minst alienerade i det totalalienerade samhället.
Besläktat inlägg: I en främmande värld
22 april 2015
Oj vad tyst det var här då. Jag har nog glömt den här bloggen ett tag. Eller snarare så tänker jag numera oftast, när jag får någon klok(?) tanke i huvudet: Det där har jag redan skrivit om. För det mesta som händer i arbetslivet är upprepningar och motsättningarna i samhället är ständigt desamma. Det känns tjatigt att tjata…
…och så är det ju det att jag har varit nergrävd i arbetet med del 3 av antologiserien Folkrörelse på arbetsplatsen. Det arbetet har av olika skäl varit väldigt segdraget. Men det insamlade materialet – berättelser och intervjuer – räcker å andra sidan och blir över för det lilla format som jag har valt för bokserien. Små böcker ska det vara. De ska få rum i fickan på en overall eller städrock. De ska inte skrämma bort någon som är ovan läsare. De ska vara enkla att diskret glömma kvar på ett fikarumsbord. Storleken har betydelse. Så de berättelser som handlar om erfarenheter av s.k. vilda strejker, har jag lagt undan i en hög för sig. De blir del 4 av bokserien, som förhoppningsvis trycks i höst
Men nu är vi alltså äntligen klara med del 3, Slutsnackat. Vi trycker också nya upplagor av del 2, Hopskrivet och del 1, Hopsnackat. Bokserien är ett ideellt projekt. Varken jag som redaktör eller de andra skribenter och illustratörer som medverkar i boken får pröjs för det. Eventuellt överskott går tillbaka för tryckning av nya böcker.
Om tryckeriet håller vad de lovar, kommer Slutsnackat från trycket på fredag. I övermorgon alltså, 24 april 2015. Då kan jag ha med några nytryckta ex till årets manifestation för sjuksköterskestudenternas lönekamp: Inte under 25K kl 17.00 på Mariatorget i Stockholm /Facebookevent/. Jag är inbjuden som en av talarna där. I Slutsnackat berättar sjuksköterskestudenter från Uppsala, Umeå, Stockholm, Lund och Kalmar om sina erfarenheter av lönekampen, och en sjuksköterska berättar om den kollektiva uppsägningen på barnintensiven i Lund. Så det vore roligt att kunna vifta med de första exemplaren bland de blivande sjuksköterskorna på Mariatorget!
Men det handlar förstås inte enbart om sjuksköterskor. Boken innehåller berättelser från många yrkesområden. Den gemensamma nämnaren för berättelserna är att det är sanna historier om arbetarkollektivet som maktfaktor. Brevbärare och tågvärdar berättar om hur de kommer fram till att sätta stopp för övertidsarbete. Sopgubbar följer regler till punkt och pricka så att chefen sliter sitt hår. Personliga assistenter sätter ner foten för att få månadslön. Deltidare och visstidare tar täten i striden för ett hotat helgtillägg. Timanställda vårdbiträden tackar nej till kortare arbetspass. Bemanningsanställda charkarbetare säger Solidarnosc! Och så finns det en urskruvad saftblandare, tio kilo gömd blandfärs, nästan en ockupation, en uppviglande tomte och den stora kjolstriden.
Det kommer att bli boksläpp med presentationer av Slutsnackat i Norrköping 25 april, Stockholm 5 maj (endast häng), Malmö 7 maj, Göteborg 12 maj och Gävle 27 maj. Mer om detta på folkrorelselinjen.wordpress.com där du också hittar annan info om bokserien.
”Det land vi ser nu är inte det våra föregångare var med om att bygga. Samhället blir allt mer kallt och cyniskt. Det präglas av djupnande klassklyftor och segregation. Tempot i arbetslivet ökar, vår arb…etsmiljö försämras, våra fackföreningar försvagas och det vi äger tillsammans rivs ner.”
ATHENA FARROKHZAD författare
FRANCES TUULOSKORPI arbetarskrivare
Konferencier & samtalsledare: VICTOR ESTBY
Torsdag 11 september 2014, kl 17.00
ABF Huddinge, Kommunalvägen 26, Huddinge.
En hyllning till böjda och raka ryggar.
Inlagt 7 mars 2014
Vår ryggrad består av 7 halskotor, 12 bröstkotor och 5 ländkotor. Ryggraden är kroppens bärande pelare, och inuti sig skyddar den de nerver som förbinder hjärnan och kroppen. Varje kota består av en kotkropp och en båge, som omsluter ryggmärgen. Mellan kotkropparna ligger broskskivor, diskar. De är elastiska och gör vår ryggrad böjlig.
Ibland kan man tro, att vi inte finns längre, vi som böjer rygg.
Men det gör vi.
Det känns i ryggen.
Mat och kläder och hus behövs ju fortfarande.
Och de växer inte på bredband.
Inte vården heller.
Inte ens blöjbytena.
Tack vare maskiner och datorer behövs det färre som böjer rygg för att ge folket bröd.
Men fortfarande behövs de. Och de som bygger maskiner och datorer böjer också ryggen.
En del av våra jobb har flyttats utomlands. Men det betyder ju inte att de inte görs. Över hela jorden böjs ryggar, för att vi ska få det vi behöver.
Och över hela jorden hoppas vi, att just våra barn inte ska behöva böja rygg.
Att de inte ska behöva ta något av de jobb som verkligen måste göras.
Är det inte löjligt, egentligen, att ju onödigare ett jobb är, desto finare?
Vi som böjer ryggen borde vara stoltast.
Vi föder alla andra, klär dem, vårdar dem.
Vi är samhällskroppens bärande pelare. Och i vårt skydd ger vi plats för allt annat: Konsten, utbildningen, idéerna.
Vi befriar andras ryggar. De befriade är beroende: av oss.
/text från Folk och andra bullar/
Inlagt 26 december 2013
Farsta tidningsbud fackklubb 10 år. Postettan kräver – minnesskrift 1940-2000. Målarna i Göteborg – en hundraårskrönika. Några av de fackligt/historiska böcker i min bokhylla som jag kanske inte så ofta bläddrar i men som står där med stolthet. De är minnesskrifter över organiseringen, över det som gjorts och alla de som gjorde det. De påminner också om nuet och framtiden, där vi bygger vidare på det som gjorts men också måste ifrågasätta var vi hamnat och vad som nu bör göras.
I dagarna släpptes en facklig minnesskrift, som är (såvitt jag vet) helt unik till sin uppbyggnad. Det är Svenska Hamnarbetarförbundets avdelning 4 Göteborg som presenterar hemsidan Arvet.
Här hittar du hela Arvet! (öppnas i nytt fönster/flik)
I Arvet bläddrar man inte, man klickar sig fram på tidslinjen och hittar bilder, film och text om händelser i stuveri- och hamnarbetarnas historia som exempelvis Bombningen av Amalthea 1908, Skotten i Ådalen 1931, Vild strejk 1954, Svenska Hamnarbetareförbundet bildas 1972, Första kvinnorna på kajen 1990, Kampen för jobben 2009. I bildarkivet ryms också mängder av vardagliga bilder från kajerna, ett gemensamt album för alla dem som jobbat där och för deras släkt och vänner.
En av 10695 bilder i det digitaliserade arkivet – Hamnarbetare på väg till arbetsdomstolen 1978:
Hamnfyran skriver:
”Arvet är ett sökbart digitalt arkiv som i skrivande stund innehåller över 11 000 fotografier samt filmer och ljudklipp föreställande allt från vardagligt hamnarbete till fackliga konflikter. I dokumentarkivet finns Hamnarbetarförbundet Göteborgs 41-åriga historia bevarad i över 7000 dokument, som behandlar ett litet fackförbunds kamp för sina medlemmars intressen och solidaritetsarbete världen över.
Stora delar av materialet är helt unikt, insamlat bland medlemmar och sympatisörer under decennier. Vi hoppas att Arvet ska kunna bli en referenspunkt för forskare och fackliga aktivister men också för anhöriga och vänner till alla de tiotusentals människor som jobbat på Göteborgs kajer genom åren.”
Unik är också översättningen till 22 olika språk. Vilket jobb!
Det är roligt att se nätets möjligheter användas på detta sätt. Ett viktigt plus i jämförelse med de tryckta minnesskrifterna, förutom möjligheten att hitta alla de dokument och bilder som inte kan rymmas i en bok, är att tidslinjen i Arvet kan förlängas framåt och fyllas på. Det finns plats för framtiden.
Jag vill gärna överlämna en bild som julklapp till Arvet: Sex hamnarbetare sluter upp och visar solidaritet vid sjuksköterskestudenternas ”Inte under 25000”-manifestation den 24 april 2013. Plats: Slussen i Stockholm.
Inlagt 21 december 2013
Det har diskuterats om vita personer är berättigade att hålla upp skyltar där det står Jag är Jason i solidaritet med Jason Diakité (Timbuktu).
Jag är… har redan före Jason-grejen varit en populär formulering för att visa solidaritet. Vi har t.ex. sett hundratals skyltar med texten Jag är Bradley Manning skickas runt på nätet. Det är väl ingen som tror att alla de människor, som visar upp skylten, påstår att de verkligen ÄR Bradley (Chelsea) Manning. Ingen kräver att de ska ha egen erfarenhet av hur det är att vara en amerikansk armésoldat som läcker sekretessbelagda handlingar till allmänheten och blir dömd till 35 års fängelse.
Formuleringen Jag är… är lite fånig, kan jag tycka. Lite klyschig. Bättre att låta ord betyda det de betyder. Vad är det för fel på Jag stödjer…? Men jag har själv använt formuleringen jag är… i snacken vid det löpande band som var min arbetsplats i många år. Under en del av de åren brukade jag stå mittemot en serbisk kille som några gånger slängde ur sig otidigheter om såväl muslimer som ”zigenare”. Och jag kunde svara: Jag är muslim, ville du nåt? Arbetskamraten visste att jag vet att han vet att jag inte är muslim. Men han var inte dum. Han förstod vad jag menade och bytte ämne. Ibland stod jag bredvid en svensk gubbe som då och då kunde droppa något om svartingar och svartskallar. Och jag kunde svara: Jag är svart, vad var det du sa om mig? Han var inte så korkad att han började ifrågasätta mitt yttrande ordagrant. Det gjorde inte heller den arbetskamrat från Eritrea som stod vid min andra sida. Ingen frågade: Vet du verkligen vad det innebär att vara svart? För de trodde naturligtvis inte att jag hävdade det.
Så, min slutsats: även om formuleringen jag är… är lite fånig, så är det ännu fånigare att låtsas som om den betyder något annat än den är avsedd att betyda.
Jag vet inte inpå bara skinnet hur det är att vara Jason. Men jag vet något som inte heller alla vet: I ett arbetarkollektiv är vi varann. Den som angriper dig, angriper mig. Den som vill försämra för mig, vill försämra för dig. De där arbetskamraterna vid bandet var som alla andra med i kollektivet där vi kämpade tillsammans. I den processen, i klasskampen, försvinner många fördomar och onödigheter. Vi var av olika ursprung, kön, hudfärg. Vi jobbade tillsammans, vi snackade ihop oss, vi maskade tillsammans, vi strejkade tillsammans, vi stoppade försämringar och vi drev igenom förbättringar för alla. Vi.
Det här är ett perspektiv som många (inte alla) av dem som ofta yttrar sig – akademiker, politiker, kulturarbetare etc – saknar, eftersom de aldrig har upplevt det inpå bara arbetskläderna. De känner inte vår rätt att vara varandra.
några av arbetskamraterna
Nu är det slutsnackat – att sätta ord på arbetsplatskampen. Det är rubriken på vår programpunkt inom Socialistiskt Forum lördag den 23 november 2013 i ABF-huset, där årets tema är Ta språket tillbaka.
I bokserien Folkrörelse på arbetsplatsen riktar vi oss inte uppåt eller utåt för att slå larm eller be om hjälp. Vi riktar oss till varandra. Vi använder orden för att utbyta och sprida erfarenheter av att använda och utveckla kollektiv styrka tillsammans med arbetskamrater och kollegor.
I den kommande antologin Slutsnackat, nr 3 i serien efter Hopsnackat och Hopskrivet. berättar vi om erfarenheter av att ta strid tillsammans på olika sätt. Boken går i tryck nästa år.
Under programpunkten på Socialistiskt Forum utlovas smakprov ur Slutsnackat: Vad sägs om strejk i hemtjänsten och på blöjfabriken, jobba-enligt-regelboken-aktion i sopsvängen, och kanske något om kollektiv uppsägning som stridsmetod?
Böckerna Hopnackat och Hopskrivet kommer att finnas till försäljning dels i samband med vår programpunkt, dels under dagen vid Föreningen Arbetarskrivares bokbord.
Facebookevent för vår programpunkt
Rekommenderar även Föreningen Arbetarskrivares programpunkt!
Facebookevent för hela Socialistiskt Forum
Teckning: Robert Nyberg
Inlagt 26 oktober 2013
Smederna har lämnat sin skuggtillvaro i ett förråd och står åter i solen i Eskilstunas centrum.
Stolta smedvänner: Peder Carlström som drog igång facebookgruppen ”Ge smederna en central placering på Fristadstorget” och Leif Johansson som själv är pensionerad smed.
En smidesmäster och två släggdrängar från smedjan Sothönorna visade hur hantverkssmide går till.
Detta blogginlägg hamnar i kategorin Kamp lönar sig. Vill du veta varför så läs mina tidigare inlägg om Smederna:
13 maj 2013: Göm inte smederna!
3 juni 2013: Samtidigt i Eskilstuna
19 oktober 2013: Smederna kommer igen på fredag
Inlagt 19 oktober 2013
Smederna, Allan Ebelings skulptur, försvann för några månader sen från Fristadstorget i Eskilstuna. Där hade de stått sedan 1959 som en symbol för ”smestan”.
Fristadstorget skulle bli nytt och fint. Smederna stoppades undan i ett förråd, i tysthet. Var de skulle hamna kunde ingen svara på. Men inte på Fristadstorget i alla fall. ”Kanske i en rondell” sa någon.
Detta upprörde många Eskilstunabor som tyckte att stadens arbetarhistoria ska fortsätta att ha en central plats i stan. Och de nöjde sig inte med att muttra vid varsitt köksbord. Det blev en ström av arga insändare, facebookgrupp, strategimöten, skrivelser till kommunen…
Kampen gav resultat. Nu byggs det nya fundamentet för Smederna, nära den tidigare platsen. På fredag den 25 oktober kl 13 ska statyn återinvigas.
Foto: Leif Johansson, smed och Eskilstunabo
Uppföljning 26/10 – bilder: Smederna på plats igen
Tidigare blogginlägg om Smederna:
Göm inte smederna!
Samtidigt i Eskilstuna…
Inlagt 15 juli 2013
Vad betyder det om hundra år att vi på Bagarn år 1995 lyckades stoppa en stor nedskärning och rädda det lokala avtalet som företaget ville riva? Det är ett exempel på en strid och en seger som betydde mycket för oss då, i vårt dagliga liv. Idag finns Bagarn inte ens kvar. Men om vi kan lära av segrar och förluster, av hur vi gjorde, av det som hände, och om vi kan sprida våra erfarenheter, då finns betydelsen kvar och gör oss starkare i kommande strider. Även om hundra år.
Sånt som jag oftast skriver om – klasskamp, folkrörelse – har sällan en tydlig början eller slut. En rond kan vinnas eller förloras, men matchen är inte över. Styrkeförhållanden kan förändras, men ingenting är avgjort för gott. Frågan: Hur gick det? har inte ett slutgiltigt svar.
Fast jag kan ju ändå försöka att inte lämna så många lösa trådändar i min blogg! Upptäckte när jag bläddrade genom inläggen att det finns en hel del obesvarade frågor.
Står smederna fortfarande undangömda i ett förråd?
Var Alby till salu?
Blev det något bra bussavtal?
Är de avstängda pedagogerna tillbaka på jobbet?
Har det blivit fler uppror i vården?
När sommarkoman släpper så ska jag besvara frågorna, så gott det går. Till dess – ordet till Berra:
Huset måste byggas med den sten som finns att tillgå,
upproret måste göras med det folk som finns att tillgå,
tavlan måste målas med de färger som finns att tillgå.
ur Hårda Bud av Bertolt Brecht 1938
Inlagt 10 juni 2013
Skaffa lite sommarläsning – under juni är det reapris på Hopsnackat och Hopskrivet!
Hopsnackat innehåller 35 korta berättelser av anonyma författare från 25 olika arbetsplatser. Det handlar om hundar på lagret, surströmming och bingostrejk. Kuktillägg, audition för timmisar och julvörten som fick stanna på kajen. Underpresterande kockar, unisona sopgubbar, fnissande bagare, ilskna vårdarbetare och chaufförer som tröttnar på trasiga bussar. Vikarier, praktikanter och amu-elever som inte tar skit. Bilbyggarnas rastmöten, städarna som driver alla andra framför sig och månadens fackpampar. Grabbarna som rör om på motorverkstan, blixten som vägrar övertid och fackstugor i pausrummen. Läs om människor som snackar ihop sig och gör något åt saken. Läs om folkrörelse på arbetsplatsen.
Hopskrivet handlar om sånt som skrivs på arbetsplatsen, för och av dem som jobbar där. Läs om klubbtidningarna som gjorde skillnad, informationen som retade cheferna, bloggen som stoppade uppsägningar, tågvärdarna som blev pingviner.
De ca tjugo personer som har nappat på uppmaningen: Berätta om en arbetsplatstidning eller något annat skriftligt som har haft betydelse för er som kollektiv! berättar från bagerier, metallindustrier, brevbärarkontor, bussgarage, tåg och tågverkstäder och från organisering av sjuksköterskestudenter, bemanningsanställda och arbetslösa.
Nu får du två böcker för 100 kronor – porto ingår. Kolla HÄR! (öppnas i nytt fönster/flik)
Inlagt 3 juni 2013
Idag skriver jag om ett exempel på engagemang underifrån i strid med beslut uppifrån. Folkrörelse om man så vill. Det handlar om en staty – skulpturen Smederna i Eskilstuna. Saxar från ett tidigare blogginlägg om saken:
Allan Ebelings staty Smederna har sedan 1959 haft en central placering på Fristadstorget i den gamla sme’stan Eskilstuna. Nu har Smederna plockats undan i skymundan och ska bytas ut mot ett annat konstverk. Detta har upprört många Eskilstunabor som tycker att stadens arbetarhistoria ska fortsätta att ha en central plats på torget.
Facebookgrupp: Ge Smederna en central placering på Fristadstorget!
Här smider några av facebookgruppens medlemmar planer på biblioteket:
En av dem som vill ha tillbaka Smederna till Fristadstorget är Leif Johansson, som själv är pensionerad smed. Vi vill inte att vår historia ska försvinna, den ska lyftas fram, säger Leif.
Idag den 3 juni 2013 samlades några av facebookgruppens medlemmar för att överlämna en skrivelse till politikerna. Längst t.h.kulturnämndens ordförande Mona Kanaan som kom ut för att ta emot skrivelsen.
Facebookgruppens initiativtagare Peder Carlström och Mona Kanaan
Som jag skrev i mitt tidigare inlägg: Det här borde intressera fler än Eskilstunaborna själva! I vems intresse ligger det att arbetarhistoria göms undan, att kultur, äldre eller nutida, som lyfter fram arbetet och arbetarens villkor, placeras på undanskymda ställen?
Här hittar du mitt förra inlägg om saken: Göm inte smederna!
Och hur gick det sen?
Smederna kommer igen på fredag (19 okt 2013)
Smederna är på plats (26 okt 2013)
Inlagt 13 maj 2013
Allan Ebelings staty Smederna har sedan 1959 haft en central placering på Fristadstorget i den gamla smestan Eskilstuna. Nu har Smederna plockats undan i skymundan och ska bytas ut mot ett annat konstverk. Detta har upprört många Eskilstunabor som tycker att stadens arbetarhistoria ska fortsätta att ha en central plats på torget. Många arga insändare har kommit in i Eskilstunakuriren och strategimöte för att komma till tals med kommunen är på gång.
Facebookgrupp: Ge smederna en central placering på Fristadstorget!
Det här borde intressera fler än Eskilstunaborna själva! I vems intresse ligger det att arbetarhistoria göms undan, att kultur – äldre eller nutida – som lyfter fram arbetet och arbetarens villkor placeras på undanskymda ställen.
För några år sen var det Folkets Hus i Stockholm som planerade att plocka undan bland annat en stor Amelin-målning. Men de kraftiga protesterna gjorde att tavlorna blev kvar. Tidningen Arbetet (dåvarande LO-tidningen): Folkets hus gör pudel av tavelbeslut.
Smederna tillbaka till Fristadstorget!
Uppdatering 28 maj 2013, dagens insändare i Eskilstunakuriren: Ställ tillbaka smederna på Fristadstorget.
3 juni 2013 har jag skrivit igen om smederna HÄR.
francesblogg 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.