Kategoriarkiv: Sist men inte minst

Inlagt 7 november 2025

Här kommer Lars Henrikssons artikel om Bageriet i Paradiset, och min kommentar till den, hämtade från tidskriften Röda Rummet nr 3-4/2025. Jag har tidigare lagt upp Hur börjar man som innehåller Frida Tånghags artikel och Organisatörens roll som innehåller Daria Bogdanskas artikel.

Henriksson är pensionerad metallarbetare, ansvarig för fabrikstidningen Kvasten i många år, aktiv i Socialistisk politik och V.

Organisering för folkrörelsemakt

Det är rätt svårt att hitta någon som inte upplever försämringar på sin arbetsplats. Ändå är debatten kring den fackliga rörelsens inriktning i det närmaste obefintlig i Sverige. En och annan rapport om sjunkande medlemssiffror och en del vardagsgnäll vid fikaborden, men utanför en rätt trång krets av aktivister är det rätt tyst om hur denna, den största folkrörelsen, ska kunna stärka sina positioner.

En av få som i någon mån brutit igenom tystnaden är Frances Tuuloskorpi som oförtröttligt argumenterat för en facklig strategi som skulle kunna sammanfattas i parollen: Anställda på alla arbetsplatser, snacka ihop er!  Boken Bageriet i Paradiset är en slags fackligt testamente, ett destillat av 45 års erfarenheter av fackligt vardagsliv – och en del högtidsdagar – präglade av Tuuloskorpis första budord: Vi får bara det vi är beredda att kämpa för tillsammans. Till stora delar är boken en berättelse om hur hon och hennes arbetskamrater på Stockholmsbagarn lärde upp sig själva i konsten att försvara och förbättra sina arbetsvillkor och hur de med framgång använde den styrkan i en tid när de flesta andra backade.

I avsnittet Det försämrade arbetslivet sätter Tuuloskorpi in de enskilda erfarenheterna i den utveckling som skett de flesta arbetsplatser. Hon beskriver hur de osäkra anställningarna brett ut sig, bemanningen minskat, anställningsskyddet tunnats ur, stressen ökat och cheferna fått bestämma mer över våra arbetstider. Kort sagt hur arbetsgivarna fått mer makt. Hennes huvudtes är att trots att det ofta handlat om förändrad lagstiftning har – som en av kapitelrubrikerna lyder – allt börjat på arbetsplatserna. Det är vår oförmåga att slåss och organisera oss tillsammans på arbetsplatserna som ligger bakom arbetsgivarnas framsteg på den politiska nivån.

Precis som arbetarrörelsen en gång kämpade underifrån för sina rättigheter och så småningom lyckades få igenom lagstiftning kring alltifrån åttatimmarsdag till anställningsskydd, har arbetsgivarna under de senaste fyrtio åren systematiskt drivit igenom lokala försämringar. Med tiden har lagarna blivit så urholkade att de varit svåra att försvara och arbetsgivarnas politiska representanter har utan större motstånd kunnat formalisera de förändrade maktförhållandena genom riksdagsbeslut. Minns till exempel hur argumenten löd från såväl fackligt håll som företagare när Lagen om anställningsskydd skulle försämras: lagen skulle anpassas till verkligheten. Dagens Arbete. Företagarna.

När vi diskuterar makten på jobbet är det viktigt att komma ihåg att den inte vilar på lagar. Företagsledare och chefer har inte bett riksdagen om lov för att flytta jobb till låglöneländer, lägga ner arbetsplatser, stressa upp tempot, införa detaljstyrda arbetsledningssystem och minimal bemanning. De gör det i kraft av något betydligt starkare än lagar: sitt ägande och sin kontroll över produktionen.  Lyckligtvis är vår möjliga makt ännu större, de kan fatta vilka beslut som helst men om inte vi gör jobbet så händer ingenting. Det är dock en makt som går på tvärs mot vardagen i det kapitalistiska systemet. Redan genom att gå till jobbet inordnar vi oss varje dag i deras system och stärker kapitalets makt över oss. Vi simmar ständigt mot strömmen. När vi revolterar och vinner mark behöver vi göra oavbrutet motstånd för att behålla vad vi erövrat.  För att klara detta behöver vi organisering och institutioner, fackföreningar, kollektivavtal och lagar som förmår upprätthålla det vi vunnit även när vardagslunken är tillbaka.

Liksom vi behöver avtal för att slippa strida varje gång lönen betalas ut behöver vi också slå fast övergripande rättigheter på samhällsnivå, genom lagar. Även om lagar stiftas inom de ramar som klasskampen sätter och förskjutet så skriver den fackliga kampen inga lagar på egen hand, sådana beslut fattas i politiska församlingar. Då behöver vi också organisering på den politiska nivån som kan växla in de fackliga framgångarna i politiska beslut när vi lyckas förskjuta rama åt vårt håll.

Det som är styrkan med institutioner är också en risk. I tider av låg aktivitet i basen finns en tendens att den verksamhet som hålls uppe av de människor som befolkar institutionerna  tar överhanden och bidrar till att ytterligare minska aktiviteten underifrån. När “de fackliga” eller politikerna tar hand om saker och ting så behöver vi inte göra det själva. Vi vänjer oss vid det och representanterna börjar förväxla den makt som rörelser ger dem med sin egen makt och förträfflighet.

De arbetarpartier som bildades underifrån i symbios med fackföreningarna runt förra sekelskiftet är svåra att tänka sig idag. Det är fortfarande större möjligheter att sätta tryck på  partier som är socialt och organisatoriskt knutna till arbetarklassen – även om banden idag tänjts ut till bristningsgränsen  – än på partier som är knutna till kapitalet. Även om det går att tänka sig nya partier får vi tills vidare jobba med dem vi har.

Skulle då Tuuloskorpi och andra som bitit sig fast vid fackligt harvande på golvet gjort mer nytta som politiker? Knappast. Det råder ingen brist på kloka människor som mer än gärna tar på sig parlamentariska uppdrag. Desto större brist är det på folk som lägger ner ett långsiktigt engagemang för att bygga upp stridbara kollektiv på arbetsplatserna. Problemen som har sina rötter på arbetsplatserna och kan bara lösas där. Åtminstone kommer de inte att kunna lösas om motståndet och organiseringen saknas där.

Ett av problemen med partipolitik, förutom den splittring det kan skapa i ett kollektiv som lyckats ena sig kring gemensamma intressen och strider, är att den drar bort aktivitet och människor från arbetsplatsen. Partier har en tendens att “belöna” bra aktivister med parlamentariska poster och bekräftar därmed budskapet att sådana uppdrag är viktigare än det vi gör i vardagen, på jobbet. Det parlamentariska arbetet har också en tendens att sluka de politiska organisationerna. Jag vet inte hur många människor som till exempel Vänsterpartiet har som arbetar heltid kring den parlamentariska verksamheten i form av kommunalråd, riksdagsledamöter, politiska sekreterare osv men det är säkerligen flera hundra. Som en kontrast har partiet en (1) central tjänst för att stötta medlemmar som är aktiva i den fackliga rörelsen.

Finns det då vägar att knyta rörelsearbete till den institutionella politiken utan att slukas av den? I boken A New Politics From the Left från 2018 resonerar den brittiska sociologen och aktivisten Hilary Wainwright om behovet av att kombinera arbete i institutioner med folkrörelsemakt. Problemet med den senare är dess tillfälliga natur, strejker och demonstrationer är utbrott som klingar av och är svåra att ständigt hålla igång. Statens och politikens maskinerier tenderar å andra sidan att anpassa aktivisterna och deras organisationer till det samhälle dessa apparater byggts upp för att bevara, exemplen är otaliga på partier och aktivister som burits fram av folkliga rörelser men snabbt slukats av det bestående och själva blivit delar av problemet.

Den väg Wainwright skissar är samverkan mellan politiska rörelser i valda församlingar och folkrörelser som behöver uppbackning av institutioner för att driva igenom sina krav och utveckla sin makt, något som måste basera sig på starka rörelser med självförtroende, intern demokrati och egen förmåga att producera och utbyta kunskap. Och, vill jag tillägga, en förståelse för byråkratiseringens problem och mekanismer både i folkrörelser och politiska organisationer.

En organiserad samverkan mellan folkrörelser och politik kan inte vara den “facklig-politiska samverkan” som råder i de svenska LO-facken. Där har det blivit kodord för ett obrottsligt stöd till det socialdemokratiska partiet och innefattar en långt gången personallians mellan de fackliga ledningarna och partiet med krav på partibok för högre fackliga poster. En garanti för byråkratisering och motsatsen till folkrörelsearbete. Vad som krävs är snarare oberoende rörelser, fast förankrade i kollektiv som skaffat sig makt och  självförtroende genom sina egna erfarenheter. Något åt det håll som kort glimtar förbi i boken, försöket att starta ett “visstidsuppror”på San Remobageriet, en proteströrelse på golvet mot de allt mer spridda osäkra anställningarna. Att initiativet kom av sig på grund av den fabriksnedläggning som drabbade bageriet strax efter det att idén väcktes visar på en av många svårigheter med lokala initiativ men är ändå en tanke värd att ta vidare.

                                                                                                             Lars Henriksson

—————————————-

Min kommentar

Henriksson fokuserar på Det försämrade arbetslivet. Att ha med det kapitlet i boken var viktigt för mig. Jag har talat och skrivit om försämringarna i arbetslivet under många år, bland annat på francesblogg.com, men här är det för första gången presenterat sammanhängande. Henriksson och jag verkar överens om att arbetsgivarsidan/kapitalet har dikterat politiken genom att skickligt bedriva klasskamp på arbetsplatserna. De har djärvt och tålmodigt urholkat de regelverk som tillkom när arbetarklassen var på offensiven. När urholkningen genomförts på många arbetsplatser, då är nästa steg att försämra regelverken, arbetsrätten. Det motstånd som möjligen kan bjudas då, är att försöka mildra och plåstra. Utvecklingen fortsätter åt samma håll, fler försämringar väntar.

Om det är så som jag påstår, att det är på arbetsplatserna utvecklingen bestäms, inte i de centrala förhandlingsrummen och inte i partipolitiken, vilka slutsatser ska vi dra av det? Ska vi ba skita i politiken? Ja! vill jag gärna säga, men Henriksson säger:

”När vi revolterar och vinner mark behöver vi göra oavbrutet motstånd för att behålla vad vi erövrat. För att klara detta behöver vi organisering och institutioner, fackföreningar, kollektivavtal och lagar som förmår upprätthålla det vi vunnit även när vardagslunken är tillbaka.” och  ”Även om lagar stiftas inom de ramar som klasskampen sätter och förskjuter så skriver den fackliga kampen inga lagar på egen hand, sådana beslut fattas i politiska församlingar.”

Fast det vi ser idag är ju mest att kollektivavtal och lagar slår fast vad vi förlorat? OK, jag antar att det inte skulle bli bättre av att partipolitiskt engagerade bara la av, allt annat lika. Men när det gäller arbetslivet skulle det väl bli bättre om vi kan prioritera, satsa mer på att bidra till att många ska orka säga nej till försämringar på arbetsplatsen, stoppa urholkningen. Eller ännu bättre – förskjuta ramarna åt rätt håll, eller tillochmed revoltera och vinna mark? Om det är vi nog, egentligen, överens. Henriksson skriver om obalansen mellan parlamentariskt och fackligt fokus i vänsterpartiet som ett exempel.

Jag är partilös, slipper valkampanjer, brandkårsutryckningar och intern maktkamp och kan fokusera på mitt långsiktiga engagemang. Jag har också understrukit att ”folkrörelselinjen” inte är eller ska bli en organisation. Samtidigt är det ett faktum att många som tappert står ut med sånt som jag slipper, också är de som hjälper till med spridningen av erfarenheter. Det är fackklubbar och studieorganisatörer men också SSU-are och vänsterpartister och vänster-om-vänsterpartister som ordnar studiecirklar och föreläsningar och köper in böcker. Hur stod sig min mission utan dem?

                                                                                                             Frances Tuuloskorpi

————————————-

Inlagt 5 november 2025

I förrgår la jag upp Hur börjar man som innehåller Frida Tånghags artikel om Bageriet i Paradiset, och min kommentar, både hämtade från tidskriften Röda Rummet nr 3-4/2025. Idag lägger jag upp Daria Bogdanskas artikel och min kommentar. Bogdanska är författare till serieromanen Wage Slaves och facklig aktivist, verksam med organisering av migrantarbetare, även utredare av arbetslivskriminalitet.

Organisatörens roll i stärkandet av den kollektiva förmågan

I boken Bageriet i Paradiset beskriver Frances Tuuloskorpi de strider som arbetarkollektivet på Bagarn och senare San Remo har drivit genom åren. På båda arbetsplatserna sker de verkliga förhandlingarna utanför förhandlingsrummet och utan formell förhandlingsordning. Det som avgör är inte vilken part som har rätt enligt reglerna, utan vem som faktiskt har den reella makten. De konflikter som beskrivs slutar oftast med att företaget inser att försök att köra över de anställdas vilja kommer att bli en kostsam affär. I de flesta av fallen lyckas därför arbetarna få igenom sina krav. Detta hade såklart inte varit möjligt utan att de anställda först visat att de är redo att agera gemensamt.

Det är just uppbyggnaden av den kollektiva förmågan som är den röda tråden i boken. Tuuloskorpi beskriver en omvandling från den byråkratiserade, representativa ombudsmanna- och klubbmodellen till en mer direktdemokratisk modell, där alla medlemmar deltar och tillsammans fattar beslut. De metoder som beskrivs är ganska enkla: snacka ihop sig, informera, inkludera, förankra och lita på medlemmarna. Detta görs bland annat genom regelbundna medlemsmöten, kommunikation via medlemstidningen, omröstningar och genom att inte glömma dem som står längst bak.

Denna samling metoder, som Frances kallar för folkrörelselinjen, gör att hela arbetsplatsen är redo för konflikt. Om företaget inte drar tillbaka ett beslut om försämringar blir det arbetsstopp. Om företaget ändrar arbetstiderna till mindre fördelaktiga ignorerar de anställda det och fortsätter som tidigare. Arbetsgivarnas splittringsstrategier förblir verkningslösa. De lokala kämpande fackklubbar där Tuuloskorpi ofta fungerat som ordförande eller suttit i styrelsen lyckas vinna inte bara en, utan många strider – och under många år.

I boken beskrivs dessa strider i korta referat av nyckelhändelser, vävda med reflektioner. Den litterära sparsamheten gör boken lättillgänglig och speglar den rättframma attityd som genomsyrar folkrörelselinjemetoderna. Den får basorganisering att framstå som något enkelt, möjligt – och vinsterna som dess självklara resultat.

Tuuloskorpi är en fantastisk agitator, och berättelserna ger inte bara hopp – de inspirerar, väcker tankar och får en ofta att skratta. När jag läser de korta kapitlen ser jag också det som inte nämns i texten. Mellan raderna finns Tuuloskorpis och andras enorma, systematiska organiseringsarbete. Jag tänker på det som sker mellan klubbmöten och omröstningar: de individuella samtalen med arbetskamrater som tvekar, hanteringen av interna konflikter, svåra vägval. I sin bok utgår Tuuloskorpi dock sällan från sig själv och sina egna erfarenheter. Hon redogör främst för hela arbetskollektivets agerande – typiskt för en bra organisatör som lyfter andra. Men samtidigt synliggör hon inte sin egen roll som facklig organisatör. Jag önskar att hon gjorde det. Inte för att det ska handla om henne som person, utan för att organisatörernas arbete inte ska underskattas. Alla de demokratiska strukturer som Tuuloskorpi skriver om måste ju först byggas upp. Att bryta med ombudsmannaväldet kräver förståelse för att facklig organisering inte slutar efter värvningen – men också ett jäkla driv. Med organisatör (eller facklig ledare eller nyckelperson – beteckningen spelar mindre roll) menar jag inte de ”medvetna” vänsterpersoner som Tuuloskorpi ofta varnar för i sina böcker. Jag menar en person som fungerar som katalysator för basfackligt arbete – som samlar, lyfter och stöttar andra, samtidigt som hen tänker strategiskt. Det är uppenbart att Tuuloskorpi och många av hennes kollegor på arbetsplatsen helt enkelt är riktigt bra organisatörer. Organisatörens roll är inte att koncentrera makten, utan att aktivt arbeta för att se till att den finns hos arbetskamraterna. Det lyckas klubbstyrelsen och andra aktiva och drivna medlemmar på Bagarn och San Remo med. Att synliggöra och förstå organisatörernas roll hjälper oss att förstå hela organiseringsprocessen från början. Jag önskar därför mer av Frances eget perspektiv.

I slutet av boken, i kapitlet Maktkamp, nämner Frances att ”nästan på varenda arbetsplats finns det någon eller några som kan ta initiativ och ’väcka’ folkrörelsen”. Jag skulle vilja veta mer om just den delen – om startskotten. Var det Frances helt själv som drev ”väckelsen” på hennes arbetsplatser? Fanns det andra som var lika drivna från början? Hur arbetade de tillsammans med att tillämpa och utveckla folkrörelsemetoder i praktiken? När Frances börjar på Bagarn och San Remo finns det redan klubbar på arbetsplatserna. På den första blir hon snabbt ordförande. Jag är säker på att det inte enbart var hennes formella ledarroller som gjorde att hon och andra organisatörer fick igång en facklig verksamhet som verkligen var medlemsstyrd. Dessa mer individuella erfarenheter av det relationella arbetet beskrivs dock inte riktigt i detalj. Dessa kunskaper är samtidigt viktiga att föra vidare, särskilt med tanke på att många arbetsplatser idag saknar facklig infrastruktur och där organiseringen främst börjar med det relationsbyggande arbetet. De migrantarbetare jag möter börjar ofta från noll, och mitt stöd för deras organisering handlar till stor del om att inte bara informera om deras rättigheter utan hjälpa dem med att bygga upp strukturer och hantera utmaningar som att omvandla kollegornas missnöje till agerande. Jag är därför också nyfiken på fler reflektioner kring de interna utmaningarna, svåra vägvalen och även konflikterna. Jag vill veta mer om allt detta. Tuuloskorpi kanske tycker att sådant kan ha en avskräckande effekt, men jag tänker att dessa delar är minst lika intressanta – eftersom de alltid finns med i organiseringen.

Att vara en bra organisatör är ingen medfödd talang – det är något man kan lära sig. Genom att lyfta organisatörens roll och utmaningar fortsätter vi att avmystifiera organisering. Inget händer av sig själv – det är inte ödet, tidsandan eller slumpen som avgör om man lyckas med arbetsplatskamp eller inte. Det är ett mödosamt och metodiskt arbete. Och även om folkrörelselinjen handlar om att aktivera alla arbetskamrater, är organisatörerna som Frances viktiga för att göra det möjligt.

                                                                                                             Daria Bogdanska

——————————————-

Min kommentar

Bogdanska skriver ”Att synliggöra och förstå organisatörernas roll hjälper oss att förstå hela organiseringsprocessen från början. Jag önskar därför mer av Frances eget perspektiv.”

Jag förstår vad Bogdanska önskar. Men min bok är inte organisatörens handbok, den är arbetarkollektivens inspirationsbok (hoppas jag). De som läser ska kunna tänka ”sånt där kanske vi kan göra hos oss” snarare än ”sådär skulle jag kunna göra”. Det är klart att de perspektiven hänger ihop, och det är jag, organisatören, som berättar. Jag påbörjade och skrotade det här bokprojektet flera gånger, för att det tog emot att skriva så många ”jag”. Även om det finns ännu fler ”vi” i boken, så är det ändå ett jag-fokus som jag egentligen inte är bekväm med. Även när jag är självkritisk så är det ju ett jag-fokus. Jag har inte lust att vara ännu mer personlig, beskriva i detalj hur just jag gjorde för att snacka in mig med folk, att peppa, att överkomma motsättningar och kriser. Vi kan organisera fast vi är olika. Några grundläggande saker nämner jag – att lyssna förstås, och att prata både med arbetskamrater som direkt verkar intresserade av att göra något och de som verkar ointresserade eller blyga. Det tror jag kan vara generella råd. Jag tror också att avsnittet Till dig som är lite bakom är något för en organisatör att bita i, alltså att få arbetskamrater som gärna håller sig i bakgrunden, att förstå hur viktiga de ändå är. Och att organisatören själv förstår det.

När nya kamrater blev invalda i klubbstyrelsen på Bagarn, så var inte det viktigaste att plussa på med fler uppdrag eller skicka dem på externa utbildningar, utan att skicka ut dem och deras öron i fabriken, även på andra avdelningar än den egna. Dels för att arbetskamraterna får förtroende för fler förtroendevalda än bara de mest kända i huset. Dels för att ge de nya tid och anledning att prata med alla, att lyssna, att ta reda på saker. Och så det här rättesnöret: ”Var ödmjuk mot dom som är i underläge eller tror att dom är det. Var hård, om det behövs, mot dom som är i överläge eller tror att dom är det. Var kamratlig mot dom som går jämsides.”

Se, nu lockade Bogdanska fram några råd i alla fall, som nog kunde varit med i boken.

Jag snackar då och då med folk som vill rådgöra om en konflikt på sin arbetsplats. Då kan jag komma med frågor, förslag och tips om hur andra gjort. Men jag understryker alltid att mina råd kommer från läktarn. Det kan bli fel att följa dem rakt av. Likaså är det en risk att säga: Gör så här! om tillvägagångsätt som passar just mig som organisatör. Det är bättre att prata om sånt i dialog, i samtal där vi är flera som deltar och det inte är just mitt sätt som är det enda sättet i rummet. En bra grej är träffar där deltagarna kan samtala utifrån sina arbetsplatser om organisering och folkrörelsestrategi.

                                                                                                             Frances Tuuloskorpi

——————————

Inlägget med Frida Tånghags artikel: Hur börjar man?

Inlägget med Lars Henrikssons artikel: Politiken eller arbetsplatsen?

Inlagt 3 november 2025

Tre kloka personer med facklig erfarenhet – Lars Henriksson, Frida Tånghag och Daria Bogdanska – har läst min bok Bageriet i Paradiset – Starka tillsammans på jobbet och skrivit om den. Det är jag väldigt glad för. Egentligen tycker jag att det räcker så, det är bara att tacka och ta emot. Jag är erfarenhetsförmedlare, inte debattör. Men jag blev ombedd att svara och har kommenterat några frågeställningar. Alltihop, plus ett utdrag ur boken, finns att läsa i nr 3-4/2025 av tidskriften Röda Rummet.

Idag lägger jag ut Tånghags artikel och min kommentar till den. Frida Tånghag är kock, förtroendevald inom HRF och fritidspolitiker för Vänsterpartiet. Uppdatering 5/11 och 7/11: Nu har jag även lagt upp Daria Bogdanskas och Lars Henrikssons artiklar. Länkar längst ner i detta inlägg!

Folkrörelselinjens första tröskel

I Bageriet i Paradiset tar Frances Tuuloskorpi med läsaren på en tidresa som börjar 1977 för att sluta i dagboksanteckningar från 2009. Boken är en berättelse om vad fackföreningsrörelsen en gång varit, hon beskriver en plats där jag kunde önska att vi hade stannat och kunnat utvecklas ifrån. Har man läst Tuuloskorpis tidigare böcker i “Hopsnackat”- serien finns det saker man känner igen och en röd tråd som följer med, men jag märker snabbt att det tillkommer en fördjupad bild som denna gång utgår från hennes egna erfarenheter. En stor del av boken utspelar sig på 1980-talet, vilket jag som är född 1989 skulle kunna tänka ligger nära i tiden men om man räknar på det är det en bra bit bort, jag är helt enkelt äldre än vad jag vill erkänna för mig själv. Men bokens början är faktiskt något jag känner igen mig i och som går att applicera direkt på arbetet och de arbetsvillkor som finns inom Hotell- och restaurangbranschen idag. Det är en bransch som i stor utsträckning omfattas av oseriösa anställningar, orimliga scheman och låga löner. Något jag känner igen mig lite extra i är när Tuuloskorpis beskrivning av arbetet på Bagarn på 1980- och 90-talen: “Vi har låg lön, tunga lyft och vridmoment mellan brödtravarna och banan.” Det är en formulering som för mig träffar rätt, som en beskrivning av mitt och mina kollegors arbete och fysiska arbetsmiljö. När författaren dessutom i den efterföljande meningen lägger till att det fanns arbetsledare som kunde skrika “Idioter” direkt till anställda blir det ett ytterligare exempel på den psykiska arbetsmiljön som fortfarande finns inom min bransch. Något som också träffar mig är beskrivningen om den kärlek som finns till ens arbetskamrater och vilket värde som finns i det, att det är det som gör hela jobbet och är avgörande för att man stannar kvar.

Boken är lätt att ta till sig och man kan lätt göra nedslag vid det som intresserar en själv just i stunden utan att behöva läsa den pärm till pärm, tack vare den enkla och tydliga kapitelindelningen. Man behöver inte ha omfattande erfarenhet om vad facket är för att förstå boken. Det är snarare som en snabbkurs i det fackliga arbetet tillsammans med en grundläggande genomgång av den “moderna” arbetsmarknaden i kapitlet “Det försämrade arbetslivet”. Boken är motiverande för den visar hur långt man kan komma. Det som behövs är en stark gemenskap som är solidariskt förankrad, där det finns plats för alla, även de som inte vill synas eller höras. Ibland ligger värdet i att bara vara med i facket och kanske är det förståelsen för det som har glömts bort idag.

En fråga jag skulle vilja ställa till Tuuloskorpi är var de som jobbar på arbetsplatser där facket är svagt och sammanhållningen mellan arbetskamrater är svag kan börja för att röra sig mot den folkrörelselinje som hon argumenterar för? Det verkar svårt att direkt lyfta ut och applicera det fackliga arbetet som beskrivs i boken så som omfattande medlemsomröstningar och egna organiserande strejker. Det svåra är att den fackliga rörelsen är så pass svag idag och maktförhållandena på arbetsmarknaden och dagens arbetsplatser har förskjutits så pass långt till arbetsgivarens fördel att den i vissa fall kan jämföras med det som rådde under Per Anders Fogelströms tidiga 1900-tal. Jag upplever att det i boken finns en uppmuntran till att kunna drömma om en tid vi vill komma tillbaka till även om uppförsbacken idag gör att vi i många avseenden måste börja om helt och uppfinna hjulet på nytt om och om igen, släcka bränder och att mota försämringar, stora som små. Frågan är hur vi gör för att röra oss i rätt riktning.

Tuuloskorpi har med sig en nykterhet om hur det faktiskt ser ut idag, men en ännu viktigare nykterhet hos författaren finns i att vi arbetare som kollektiv borde resa oss upp och gå alternativt sätta oss ner och inte resa oss igen förrän vi har fått igenom förändring.

Boken är ärlig i sin kritik mot vad fackföreningsrörelsen har blivit och det med all rätt om man ser i vilken riktning utvecklingen har gått. Som läsare behöver man ha med sig att det fackliga arbetet och organisering har fått mycket stryk sedan 1990-talet. Under många år har politiken dikterat villkoren på arbetsmarknaden på sätt som direkt har lett till försämringar och skapat otrygghet för arbetare. Det viktigaste jag tar med mig som läsare är det som jag tidigare har nämnt är att boken ger bra exempel på grundläggande facklig skolning. En introduktion som inkluderar både det som är bra på arbetsmarknaden, men utan att gömma de svåra utmaningarna som fackföreningsrörelsen har att jobba mot. Boken är lätt att förstå och ett bra exempel på en grundkurs i vad det innebär att jobba fackligt. Om det så skulle vara genom egen läsning eller inom en bokcirkel.

Frida Tånghag

——————————————–

Min kommentar:

Tånghag skriver: En fråga jag skulle vilja ställa till Tuuloskorpi är var de som jobbar på arbetsplatser där facket är svagt och sammanhållningen mellan arbetskamrater är svag kan börja för att röra sig mot den folkrörelselinje som hon argumenterar för?

Ja hur rör man sig ditåt? Prata med varandra. Hitta plats och tillfällen att göra det. Påminna varandra om rättigheter. Försöka visa att ni kan ha varandras rygg. Berätta om något bra som hänt på en annan arbetsplats. Eller som hänt på er arbetsplats, om det finns äldre arbetskamrater som minns. Håll utkik efter ett startskott, någon mindre fråga eller krav, något som de flesta av er bryr sig om och som verkar överkomligt att vinna. Försök driva det tillsammans. Har ni inflytande över en lokal facklig organisation, försök hitta sätt att göra arbetskamraterna mer informerade och inblandade, gör enkäter och omröstningar.

När jag började på Bagarn var facket svagt. Jag hade själv ingen facklig skolning. Arbetskamraterna var älskansvärda, men sammanhållning och kamp var inte en självklarhet. Det tog ett år innan vi i karusellen lyckades ena oss om ett gemensamt krav (att vi skulle få fem minuters paus i timmen). När jag blev klubbordförande, ett par år senare, så hade det hunnit hända mycket mer i karusellen och även på andra avdelningar. Utvecklingen av det fackliga arbetssättet var en fortsättning och förstärkning av hopsnacken och småstriderna. Men i boken kanske de där första åren på Bagarn passeras lite för snabbt. Så jag vill lyfta fram ett annat avsnitt – Köket under jorden i kapitlet På nya äventyr.

I Köket tas några steg av folkrörelseorganisering, på en arbetsplats där jag hör till de osäkert anställda. Det finns ett fack men det är långt borta. Sammanhållningen är svag – ”I köket under jorden finns trevligt folk men också en delvis tråkig och splittrande kultur. Det tjallas till cheferna, det finns hierarkier inom arbetarkollektivet och en del osämja.”

Jag berättar om den första tiden – lyssna och lära – och om det första riktiga hopsnacket (om att vikarier och timmisar borde få övertidsersättning). I Köket gick det fortare än på Bagarn att komma dit. Sen följer andra små strider om anställning och tillräcklig bemanning. Vi var några visstidsanställda som blev en liten kämpande grupp inom kollektivet, inte formad av åsikter utan av att vi jobbade tillsammans. Men också den större gruppen arbetskamrater påverkades av det vi gjorde. Det är samma sak som när våra framgångar i karusellen på Bagarn gjorde att arbetskamrater i andra delar av fabriken blev nyfikna på vad vi höll på med. Det är ett sätt att börja.

Jag skriver om Köket: ”Det handlar om att ett antal var för sig svaga individer kan agera som ett kollektiv, även om vi bara jobbar på samma ställe under en begränsad tid.” Men jag tänkte också som då jag var ny på Bagarn: ”Här behövs en kämpande fackförening, och det tar förmodligen tio år att bli en sådan, så att det sitter i väggarna”. Om inte produktionen flyttats, om vi hade blivit kvar, så hade hela köket med tiden blivit ett kämpande kollektiv, det är jag hundra på. Eller nittio. Organisatörens hybris? Kanske, men framför allt tillit till arbetskamraterna och klassen. Jag vet att det går. Ok, åttio.

Fast det skrev jag inte i boken. Jag ville bara beskriva det som verkligen hann hända och inte obekräftade spekulationer. Men jag kunde ha understrukit att det handlar om samma process i Köket som på Bagarn, fast med mer fokus på de första stegen, eftersom vi inte hann längre. Jag ångrar lite att jag inte envisades med att ge boken titeln ”Bageriet i paradiset och köket under jorden” för att markera vikten av den delen.

I bokens sista kapitel, Hopsamlat, diskuterar jag strategi och taktik utifrån några av de många insamlade berättelser som finns på hemsidan hopsnackat.se. Inspirerad av Tånghags fråga har jag nu lagt till en ny etikett i etikettmolnet på hemsidan: HurBörjarMan. Klicka på den etiketten!

Det finns också mycket annat på hemsidan som jag tror kan inspirera till att försöka använda och utveckla den kollektiva styrka som går på sparlåga.

Frances Tuuloskorpi

———————————

5/11: Inlägget med Daria Bogdanskas artikel: Organisatörens roll.

7/11: Inlägget med Lars Henrikssons artikel: Politiken eller arbetsplatsen?