Inlagt 13 februari 2012

Snacket om frivillighet i pensionssystemet – ”Många VILL jobba längre!” – påminner om något som man ofta fick höra då arbetsgivarna lobbade för att få fritt visstidsanställa och slippa fastanställa. Ett envist upprepat argument under den perioden var: ”Ungdomen VILL inte ha fasta jobb! Ungdomen vill röra på sig och pröva nytt!” (Som om det skulle ha förhindrats av att man har ett fast jobb – man kan faktiskt säga upp sig.)

Kommer ni ihåg det?

Arbetsgivarna lyckades i sitt uppsåt genom att driva igenom förändringar först på arbetsplatserna, sen i kollektivavtalen och till slut i LAS. Nu, när verkligheten hunnit ifatt, hör man sällan ”Ungdomen vill inte ha fasta jobb”-argumentet längre. Det var en reklamslogan som dög tills vi fick granska varan – falsk marknadsföring helt enkelt.

Men när det begav sig, var det ett ofta förekommande pladder – och mycket irriterande att höra när man förstod hur utvecklingen skulle komma att se ut. Visst kan det passa med t.ex. ett timjobb när man pluggar, men hur kul är det när resten av livet kommer och det inte går att få något fast?

Sjukpenningförsämringarna salufördes  med reklambudskapet att det skulle bli bättre för de människor som drabbades. ”De långvarigt sjukskrivna VILL tillbaka till arbetslivet! Och nu ska de äntligen få hjälp!” Den hjälpen visade sig främst bestå i att ge dem sämre sjukpenning eller tvinga dem att leva på socialbidrag.

Nu hör vi ett reklambudskap igen: Många VILL jobba längre!

Idag har man som anställd rätt att stanna på jobbet till 67 om man vill – och om inte orken tagit slut eller arbetsgivaren trixat bort en från jobbet redan dessförinnan.

Visst, det finns människor i t.ex. fria och skapande yrken som kan och vill fortsätta tills penseln faller ur handen – men då hindras man å andra sidan sällan av några las-regler om uppsägning vid 67.  Det har liksom ingen relevans i den här diskussionen.

Att sitta kvar i bolagsstyrelser tycks inte heller ha någon 67-års-gräns. Det hör inte heller hit.

I arbetares jobb är det vanligt att man inte orkar till 67 och inte heller till 65. Inom vissa yrken är det snarare regel än undantag att kroppen och orken tar slut i förtid.

Visst, även bland vanliga anställda finns det ändå de som orkar och vill jobba längre. Men nu handlar inte det här om att ge individen rätt att stanna på jobbet efter 67 och att inget annat förändras. Det handlar om ett pensionssystem som urholkas, ”frivilligheten” kommer att ge oss valet mellan en usel pension eller jobba vidare. Välj och svälj.

Det är inte lika för alla, sa Fredrik Reinfeldt. Vad betyder det?

Är tanken att bemanningen ska dubbleras på de tunga och/eller stressiga jobben så att vi vill och orkar jobba längre?

Nehej, inte det.

Är tanken att tänka flexibelt och ge de som jobbar tungt en bra pension från 60 års ålder?

Nehej, inte det. Man ska byta karriär mitt i livet.

Nå, vilka arbetsgivare kommer att vilja ha de f.d. vårdbiträdena och byggnadsarbetarna som omskolar sig mitt i livet – till vad? Är inte de mindre slitsamma jobben redan upptagna av människor som kunde skaffa sig dem redan från början?

För tanken är väl inte att alla medborgare ska göra sin insats i vården eller på bygget i 20 år, för att alla sedan ska kunna byta karriär?

Nehej, tänkte väl det.

Mina tidigare inlägg i pensionsfrågan:  Höjd pensionsålder? Målet är att bibehålla arbetslösheten samt Och du är 29 år sa du?