RSS

Anders Borg eller Kim Jong-Il?

Idag, 20 december 2011, blir det frågesport, sammanställd av hamnarbetaren Erik Helgeson.

Vem är Den Storartade Ledaren – Anders Borg eller Kim Jong-Il?


I korta drag består frågesporten av 16 citat som antingen härstammar från officiella nordkoreanska propagandaorgan eller ett reportage i lördagens upplaga av Sveriges största (oberoende) dagstidning Dagens Nyheter. Uppdraget för er som tävlar är helt enkelt att gissa vem den/de ‘objektiva’ journalisterna ‘granskat’ när de författade respektive hyllningscitat. Det finns bara två svarsalternativ till varje fråga: Antingen Sveriges finansminister Anders Borg eller Nordkoreas nyligen avlidne diktator Kim Jong-Il.

Varsågoda:

1. ”Han hade en särskild fallenhet för kreativt tänkande, och kunde innovativt analysera varje problem”

2. ”[Ledaren är] sedan uppväxten dedikerad naturmänniska och hängiven jägare”

3. ”Från tidiga år var [ledaren] exceptionellt intelligent (…)”

4. ”[Ledaren] var alltid den som tagit sig igenom den tyngsta litteraturen, som läst det mest komplicerade av [relevant] teori

5. ”En gång halkade han på en sten och for ned i en iskall fors med ryggsäck, sovsäck och allt, men det var inget skäl att ge upp – det var bara en möjlighet att prova på att försöka sova trots blöta och nedkylning.”

6. ”Han hade en stark och våghalsig personlighet, som möjliggjorde att han på egen hand kunde klara alla utmaningar när han väl tagit sig an dem.”

7. ”Alla som sett honom i svart, åtsittande [klädsel] (och det är många) vet att [Ledarens fysiska träning] gett resultat.”

8. ”Med sin människokärlek och vidsynthet, var han alltid generös, opretentiös och varmhjärtad bland andra människor”

9. ”(…) inte bara på grund av sin övermänskliga arbetskapacitet och exceptionella förmåga till analys – utan också för sitt humör, sin envishet och sin humor.”

10. ”Han arbetade också fram kraftfulla ideologiska och teoretiska [redskap] för [det politiska projektet] genom att leverera vetenskapliga (…) svar på de akuta problemen”

11. ”I processen visade sig [ledarens] organisatoriska förmåga”

12. ”Genom att hela tiden dela glädje och sorg med [vanligt folk] och genom sin genuint populära politik (…) har han fått [hela landet] att sluta upp bakom partiet (…)”

13. ”[Ledarens] pondus är inte bara intellektuell, utan även fysisk. Hans utstrålning tar plats.”

14. ”För sin kapacitet och kunnighet är han både djupt respekterad och fruktad.”

15. ”Tack vare hans klarspråk har också insikterna om [de aktuella ekonomiska utmaningarna] börjat sippra neråt i de folkliga lagren”

16. ” ‘Visst får man en känsla av att han är lite för stor för [Nordkorea/Sverige]?’ viskar (…) en journalistkollega när [den granskande journalistkåren] ser [ledaren] agera. Och det ligger någonting i det.”

Och här hittar du FACIT! (Öppnas i ny sida eller flik)

 
20 kommentarer

Publicerat av på 20 december, 2011 i Gästbloggare, Kultursidan

 

Dan-före-dan-före-dan: Flygblad och nisserea

Inlagt 19 december 2011

Nästa flygbladsutdelning med SJ-städarna: Utanför Stockholms Centralstation nu på torsdag 22 december 2011 kl 16.30-17.30. Dagens paroll: VI GER OSS INTE SÅ LÄTT!

Tidigare blogginlägg om SJ och tågstädarna finns i kategorin Arbetslivet – tåg

Jag kommer dit om inget oförutsett hindrar mig, och har då även med mig den sista bunten julklappsförpackade Hopsnackat (pocketboken). De har påskriften God Jul önskar en okänd välgörare! och i paketet finns även en lapp med hälsning från nissarna och adress till nissarnas hemsida inuti.

Om du vill hjälpa SJ-städarna med flygbladen och passa på att köpa en Julklapps-Hopsnackat att ge bort på jobbet eller nån annanstans, så gäller dan-före-dan-före-dan-reapriset 40 kr för flygbladsutdelare!
Fråga någon av flygbladsutdelarna i orange SEKO-tröja efter Frances så ordnar det sig.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 19 december, 2011 i Tåg

 

Inte under 24000!

Inlagt 16 december 2011

Ett par bilder från sjuksköterskestudenternas manifestation Inte under 24000! på Södermalmstorg (vid Slussen i Stockholm) igår.

Vad det handlar om kan du läsa om i mitt förra blogginlägg:
Stöd syrrornas kamp mot lönedumpning

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 16 december, 2011 i Vård och omsorg

 

Stöd studenternas kamp mot lönedumpning!

Inlagt 13 december 2011

Igår var jag med på ett möte där ett rejält antal sjuksköterskestudenter från alla sjuksköterskeutbildningar i Stockholm samlades för att prata om sin pågående kamp för att spräcka lönedumpningen på Stockholmssjukhusen.

Trots att landstinget talar om ”individuell lönesättning” så finns det riktlinjer om att ingångslönen för en sjuksköterska på storsjukhusen ska vara 20500 -21000 kr.
Detta accepterar inte de blivande sjuksköterskorna.

Det bästa med den här striden är att studenterna inte nöjer sig med upprop och demonstrationer utan att de går till gemensam handling – de har kommit överens om att inte ta jobb som sjuksköterskor för lägre lön än 24000 kr.
Det är så det måste gå till. Vi kan inte få något annat än det vi själva är beredda att slåss för.

En stor del av mötet igår ägnades åt den viktiga organiseringen, som att utse ansvariga för olika uppgifter. De aktivister som går ut sin sjätte termin och försvinner när de fått sina jobb – för minst 24000! – ska ersättas av nya. Kontaktpersoner ska finnas på varje studietermin på varje utbildning. För det här är något som kommer att fortsätta. Om landstinget/sjukhusen tror att om de bara väntar in nästa årskull så får de billiga syrror igen, så tror de fel. Även studenter som går sina första terminer på de treåriga utbildningarna är med i den här rörelsen. Så risken för arbetsgivarna är snarast att om de drar ut på tiden, så stiger kraven!
Det är också blivande sjuksköterskor från andra delar av landet som hör av sig och de uppmanas att bilda grupper för de regioner där de söker jobb

Min lilla insats på mötet, förutom att berömma studenterna för deras initiativ och önska dem all lycka, var att påminna om vikten av att inte missa att det kan finnas individer som av olika skäl känner sig osäkra. De som inte står längst fram på barrikaden och kommer på mötena, kanske inte ens hänger på facebook, utan avvaktar lite oroligt längst bak. De behöver extra uppmärksamhet och stöd så att de också står på sig. Var och en som går på en anställningsintervju ska känna att de inte är ensamma utan har hela sitt kollektiv i ryggen! Detta är något som är viktigt i alla sorters fackliga strider, att kollektivet tar särskilt väl hand om dem som känner sig mest osäkra, så att inte stridskraften rinner ut bakvägen. Om ni förstår vad jag menar. Man kan se det tvärtom också, om de som står längst bak står på sig och kommer i rörelse, då stärker det hela kollektivet och alla går framåt.

På facebook finns en grupp för (blivande) sjuksköterskor: Nyutexaminerande sjuksköterskor, våga vägra en ingångslön under 24000kr!! och en för alla som stödjer dem: Jag stödjer stockholms sjuksköterskor som vägrar lön under 24000!
Naturligtvis har de också slutna forum för att utbyta erfarenheter kring intervjuer och annat.

Nu torsdag 15/12 kl 17 samlas sjuksköterskestudenterna på Södermalmstorg i Stockholm och om du vill stödja dem är det bara att knalla dit. Några av dem ska tala och jag har också fått förmånen att få säga några ord. Så vi ses där!

PS i efterhand: Ett par bilder från manifestationen finns här Inte under 24000!

(Fler inlägg om detta finns under Kategorin Arbetslivet – vården i menyn till höger.)

 
2 kommentarer

Publicerat av på 13 december, 2011 i Vård och omsorg

 

Restidsblues

Idag, 12 december 2011, blir det musikvideo.

Förr var det så att busschaufförerna började och slutade sin arbetsdag på det garage man tillhörde. För ett antal år sedan ändrades det. Idag tvingas många bussförare börja sin arbetsdag i garaget men sluta den varsomhelst ute längs linjen. Något som kan innebära timslånga restider, som arbetsgivaren inte betalar för.

Denna försämring infördes naturligtvis för att kunna pussla ihop scheman med färre antal chaufförer = högre vinst. Ett annat plus i kanten för arbetsgivaren är att möjligheten för bussförarna att träffas och prata med varann, både spontant och organiserat, har minskat.

Kommunal drev frågan i årets avtalsförhandlingar (som avslutades i maj 2011). Det man då kom fram till var att tillsätta ”en partsgemensam grupp som ska presentera en lösning inför nästa avtalsförhandling”. Ett löfte som kanske inte känns så väldigt betryggande.

Busschaufförer i alla garage: Snacka ihop er!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 12 december, 2011 i Blandat, Kultursidan

 

Kampen fortsätter! säger Annika, uppsagd tågstädare

Inlagt 11 december 2011

Här berättar en av de uppsagda tågstädarna med egna ord:

Tack för allt stöd!!!

Just nu bearbetar jag VD Jan Forslunds fantastiska uttalande om att ALLA på Trafficare har första tjing på jobben att städa tåg…. HANDPLOCKNING PÅGÅR FÖR FULLT PÅ CST OCH HAGALUND. Sen försöker jag smälta att han sagt att handikappade och långtidssjukskrivna inte är att tänka på ….vem fan är handikappad eller långtidssjukriven och kan jobba 10timmarspass 14 nätter/mån och grundstäda tågen i Hagalund?????

Jag som inte blivit HANDPLOCKAD från Trafficare är alltså handikappad och långtidsjukskriven….. Just nu är jag så jävla kränkt att jag inte vet vad jag ska säga eller hur jag ska ställa mig till allt det här som händer o fötter! Men gå gärna och grundstäda sj tågen fred natt lör natt o sön natt med ett glatt humör… eller hur?

Jag tänker inte sluta demonstrera dela flygblad och skriva på fejjan om vad som pågår just nu på min arbetsplats. Jag är ju handikappad/långtidssjukskriven så mig vill ju inte SJ ha som tågstädare efter 22 års lång o trogen tjänst…. Nä kampen fortsätter och jag är medlem i Seko facket som vägrar hålla tyst!!!!

Hälsar Annika, tågstädare i Hagalund sen 1989.

Senaste artikeln i LO-tidningen finns här!

PS. Och om det nu skulle vara så att någon av tågstädarna fått någon funktionsnedsättning efter många års slit på jobbet – då är det faktiskt förbjudet att diskriminera en arbetstagare eller arbetssökande med funktionsnedsättning.

(Fler inlägg om detta finns under Kategorin Arbetslivet – Tåg i menyn till höger.)

 
1 kommentar

Publicerat av på 11 december, 2011 i Tåg

 

Det känns för jävligt, sa Margita

Bildblogg idag, 7 december 2012.

.Men först en intervju med Margita och Leif, två av de uppsagda tågstädarna: Klipp från rapport 22 nov 2012

Tågstädarna och deras fackklubb Seko Trafficare fortsätter att kämpa och protestera mot SJs felaktiga och oförskämda vägran att ta tillbaka sina egna städare. Idag delade de ut resgodis och information utanför centralstationen i Stockholm. De fick sällskap av solidariska kamrater, bland andra ”ombordarna”. (Dvs tågvärdar med flera.)

Bilder från idag (klicka för större bild):

Något som också hänt idag är att en viss chef har trampat i klaveret. Två gånger, minst. Så fortsättning följer….

(Fler inlägg om detta finns under Kategorin Arbetslivet – Tåg i menyn till höger.)

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 7 december, 2011 i Tåg

 

Tåget har gått.

Inlagt 5 december 2011

Idag blir det ett långt bloggeri från igår. Håll ut.

Efter att vi föreläst i Malmö får jag och Jenny skjuts till järnvägsstationen, där vi ska med tåg till Stockholm – Jenny kl 18.17 och jag 19.17.

Det är kaos på stationen. Inga tåg går till och från Malmö. Orsaken sägs vara ett stort elfel. Sånt kan hända, men sannolikheten är rätt stor att det är en följd av försämrat underhåll och annan misskötsel.

I resebutiken sitter två stressade människor och försöker svara på frågor fast de uppenbarligen inte vet så mycket själva. Jag lämnar varsin julklapp  (Hopsnackat nissarna-style) med påskriften God Jul önskar en okänd välgörare till de två SJ-arbetarna som blir förvånade och glada. (Hoppas att de läser boken och snackar ihop sig!)

Det står förvirrade resenärer och spejar efter bussar utanför alla stationens utgångar. Vi springer efter någon som ser beslutsam ut och hittar en buss som tar oss till Lund. Vi fikar där och Jenny kommer iväg med sitt tåg, någon halvtimme försenat.

Mitt tåg ska avgå 19.29 från Lund. Ny avgångstid 20.00, spår 6, står det på alla infotavlorna. Jag handlar smågodis och sitter inomhus en stund (kallt ute) innan jag går ut på perrongen i god tid, kl 19.50.

Ett tåg rullar just iväg från plattformen. Konstigt tänker jag. I samma stund ett utrop i högtalaren: Tåg mot Stockholm avgår 19:50 från spår 6. Och så ändras avgångstiden på tavlan från 20.00 till 19.50. Tågrumpan försvinner i fjärran.

Jag och några andra resenärer glor förvirrat på varann. Fler kommer ut på perrongen till tåget som skulle avgå 20.00. Vi är nu tjugo-tjugofem personer.
Har inte tåget kommit in än?
Tåget har gått.
Va? Var är tåget?
Tåget har gått.
Men det skulle ju gå 20.00?
De ändrade sig tydligen. Tåget har gått.
Va, har tåget gått?
Tåget har gått!
Etc.

Hur kan det bli så? Att en avgångstid som flyttats fram till 20.00 flyttas tillbaka till 19.50 och att det meddelas när tåget redan har börjat rulla?
Mänskliga faktorn? Kanske det. Men brister i information, samordning och ansvar är inte tillfälligheter i den avreglerade tågtrafiken. Ibland tycks nivån ligga på 0. Och då hjälper det inte hur bra den mänskliga faktorn är – multiplicerad med 0 blir den ändå 0.

Nu släcks perrongskylten ner och förblir svart. Det finns inget tåg. Tåget har gått. Bort. Några som tydligen bor i Lund/Malmö ställer på stående fot in sina resor mot Stockholm och går hem. Men de flesta kan ju inte gå hem, vi ska hem eller bort med tåget. Vi är ett antal spontana språkrör som lyfter våra mobiler och ringer till SJ för att i varierande tonlägen påtala vår prekära situation.

Efter ett antal samtal har vi lyckats förklara situationen. Någon får besked att vi ska åka buss till Hässleholm och att det nyss avgångna tåget ska vänta in oss där. I samlad tropp går vi ut och spejar efter bussen.

Nu kommer en tågvärd och hjälper oss. En av resenärerna frågar henne oroligt: Jag ska med flyget till Bryssel från Bromma i morgon bitti 6:50. Det är väl säkert nu att vi inte måste ta nattåget, för då hinner jag inte dit! Nejdå, lugnar tågvärden, tåget väntar på er i Hässleholm.

Tågvärden visar oss några hundra meter bort till en buss. Busschauffören har själv inte hört talas om att han ska till Hässleholm, men låter sig övertygas och vi går ombord.

Under bussresan sprids ett oroande rykte i bussen: Tåget står inte kvar i Hässleholm. Det har gått. Bort. Samtidigt hör vi busschauffören prata i mobilen om hur och när han ska få sin dygnsvila om han ska vidare till Stockholm. Och så ropar chauffören ut frågan: Kan ni tänka er att åka nattåget till Stockholm? Det går 23.43 från Hässleholm.

Jag sitter längst fram och får nu ta över chaufförens mobil, leka reseledare och vara mellanhand mellan Camilla på SJ och mina olyckskamrater i bussen. Det blir många samtal men det reder ut sig allt eftersom. Brysselresenären kan byta flyg, han får åka taxi från Hässleholm till Köpenhamn och flyga från Kastrup nästa morgon. Som tur är har han passet med sig.
De som ska till närliggande stationer får åka dit med bussen och resten av oss, ett tiotal, får ta nattåget. Egna kupéer i extravagnar utlovas.

Camilla lovar också försöka ordna så att vi som ska med nattåget får tillbringa våra 2-3 timmars väntan på en restaurang. Men det är söndagskväll och allt är stängt i Hässleholm. Camilla ordnar då så att vi får plocka åt oss vad vi vill i pressbyrån på stationen. Vi bunkrar kaffe mackor dricka och annat i brist på mat. En uteliggarfarbror som värmer sig i stationshuset råkar få en macka också.

Sen blir det väntan. Inklusive en del utbyte av erfarenheter av tågresor förr och nu. Inställningen präglas av maktlös ilska över utvecklingen, särskilt bland dem som åker ofta.

Vi går ut på perrongen i god tid. Tåget kommer. Vi får våra kupéer.
Jag letar efter min reselektyr, Det stora tågrånet av Mikael Nyberg, men boken tycks ha förkommit i någon av i- och utlastningarna. (Så jag kan inte heller lägga in de citat ur boken som kunde vara lämpliga. Men läs den själva!)

Vi kom hem. Sent omsider. Jag fick beröm av mina olyckskamrater för mina talanger som reseledare. Oförtjänt. För det var inte jag som ordnade det som ordnades, det var Camilla som gjorde allt hon kunde för att mildra det som hänt. Iofs är det väl det minsta man kan begära. Men SJ borde vara synnerligen tacksamt över sina Camillor och andra anställda som gör vad de kan för att ett havererat system ändå ska fungera.

Tacksamt över sina anställda, ja… detta leder osökt över till frågan om tågstädarna (eller vagnstädarna, som de också benämns). De som en gång i tiden var anställda av SJ, sen vid bolagiseringen flyttades över – med bibehålla villkor – till Trafficare och nu ska tillbaka till SJ som tar tillbaka städningen i egen regi. Fast SJ vill inte ta dem tillbaka. SJ vill handplocka och nyanställa. Särskilt de äldre med många anställningsår (och de fackligt aktiva?) riskerar nu att bli arbetslösa – fast deras jobb finns kvar.

/den ofrivilliga reseledaren

 
3 kommentarer

Publicerat av på 5 december, 2011 i Tåg

 

Julskinka enligt MBL

Idag, 28 november 2011, blir det facklig kurs om lönekrav. Inte om hur man strider för högre lön utan om en rutinsak: Hur en fackklubb ska göra om en medlem har fått fel på lönen. Tillexempel inte fått ett lönetillägg som är avtalat på arbetsplatsen.

Såna saker hamnar ibland i långbänk. Det tjafsas fram och tillbaka, papper kommer bort, möten skjuts upp, saken glöms eller bollas runt tills ingen orkar bråka om den längre.

Helt onödigt, eftersom det finns en enkel och användbar regel i MBL (Medbestämmandelagen), som lokala fack ofta missar att använda. Det är därför jag tar upp det.

Enligt MBL §35 så har facket tolkningsföreträde i lönetvister. (Alltså den typen av tvister som handlar om att någon inte har fått vad han/hon borde ha enligt gällande avtal.)

Tolkningsföreträdet innebär att när facket meddelat sin tolkning (t.ex. lämnat in ett lönekrav), så måste chefen betala ut pengarna eller begära förhandling om saken. Begär hen inte förhandling, så måste hen enligt lagen betala även om hen anser att kravet är felaktigt. Facket behöver alltså inte jaga chefen, utan kan lugnt avvakta när kravet har lämnats in.

Här är ett exempel:

Eva har jobbat över men inte fått betalt för det.

Klubben skriver till företaget:

Härmed begärs att till vår medlem Eva utbetalas timlön och övertidstillägg för arbete mellan kl 16 och 17 den 28 september 2011, en summa av 150 kr.
Stockholm torsdagen den 31 oktober 2011.

Nu kan tre saker inträffa.

1) Chefen betalar, allt är frid och fröjd.
2) Chefen betalar inte och begär inte heller förhandling. Gå till avsnitt 2 nedan!
3) Chefen begär förhandling. Gå till avsnitt 3 nedan!

Avsnitt 2) Vad händer om chefen varken betalar eller begär förhandling?

Efter att ha givit chefen rimlig tid på sig att meddela att hen tänker betala eller att hen begär förhandling (t.ex. en vecka) så skriver klubben ett nytt brev:

Ni är nu enligt MBL 35§ skyldiga att till vår medlem Eva utbetala summan 150 kr enligt tidigare framställt krav. Från dagens datum utkräves också ränta enligt räntelagen §6.

(Vad betyder ränta enligt räntelagen §6? Jo, det är riksbanksräntan + 8%.)

Nu är det försent för chefen att komma med några skäl till att inte betala ut pengarna. Hen har missat sin chans att förhandla om saken.

Om chefen ändå vägrar att betala, så begär klubben förhandling om brott mot MBL §35, och då är det inte bara lönekravet utan också skadestånd, som det handlar om. (Hur detta går till går jag inte in på här. Klubben kan begära hjälp hos avdelning/förbund.)

Avsnitt 3) Vad händer om chefen begär förhandling?

Vid förhandlingen kan chefen förklara varför hen anser att pengarna inte ska betalas ut. Facket förklarar varför de anser att pengarna ska betalas ut. Antingen kommer man överens om vad som ska betalas ut, eller så är man fortfarande oense.

Om man är oense, så har facket (klubben) fortfarande tolkningsföreträde.

Det betyder att chefen måste betala ut pengarna eller begära central förhandling. Klubben behöver alltså bara tala om (i protokollet eller skriftligt meddelande) att kravet står fast, och sedan avvakta igen.

Om chefen begär central förhandling, så blir det ombudsmännen – en från arbetsgivarorganisationen och en från det fackliga förbundet – som förhandlar om saken.

Återigen så kan förhandlingen antingen leda till att man kommer överens om vad som ska betalas ut, eller att man är oense.

Om man är oense så har facket (förbundet) fortfarande tolkningsföreträde.

Nu har chefen att välja på att betala pengarna (trots att man är oense) eller att stämma facket till AD (Arbetsdomstolen) för felaktigt lönekrav. Då blir det AD som har sista ordet i tvisten.

Det ska bra mycket till för att arbetsgivaren ska gå till AD för att slippa betala 150 kr till Eva, som hen inser att hen egentligen borde betalat för länge sen. Så det troliga är att hen betalar.

Det är smart av lokala klubbar att alltid använda den här rutinen när det gäller lönekrav. Lämna in en begäran – vänta en vecka och meddela sen att nu måste pengarna betalas ut. Inget pladder och jagande därutöver. När arbetsgivaren väl lärt sig vad som gäller när klubben meddelat sin tolkning, så kan det bli ordning och reda.

Eftersom julen närmar sig ska jag också berätta en sann historia om

JULSKINKA enligt MBL

Vår medlem Kalle hade vunnit en julskinka i en tävling som företaget ordnat. Men han var sjuk vid prisutdelningen och sen fick han aldrig skinkan. Någon sa att den hade blivit stulen.

Till slut kom Kalle till klubbexpeditionen och begärde hjälp för han ville ha sin skinka.

Klubben skrev en lapp till företaget och påminde om skinkan, men inget hände. Då skrev vi till företaget:

Ni är nu skyldiga att enligt MBL §35 till vår medlem Kalle utlämna 1 st julskinka. I ränta kräves två prinskorvar.

Rent juridiskt hade vi inte rätt att hänvisa till MBL, för det fanns inget avtal om skinkan, den var en ”ensidigt utlovad förmån”, och då kan man egentligen inte använda tolkningsföreträdet. Men det funkade i alla fall. Företaget överlämnade ett presentkort till en livsmedelsbutik till Kalle och det räckte till både skinka och prinskorvar.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 28 november, 2011 i Blandat, Stockholmsbagarn

 

Säger du medarbetare om chefen?

Inlagt 27 november 2011

Idag blir det språklåda.

”Det här är mina medarbetare” säger cheferna nuförtiden om sina anställda, det ska låta jämställt och bra, inga klassklyftor här inte.

Men har du nånsin sagt ”det här är mina medarbetare” om dina chefer? Eller hört någon annan vanlig anställd säga så?

Den som sa så, skulle förmodligen anses oförskämd, eftersom medarbetare inte betyder jämställd utan underställd. Verkligheten slår igenom orden.

Vi säger ju inte medarbetare om varann heller, vi säger arbetskamrater eller kollegor.

Vad vi säger till varann verkar variera från arbetsplats till arbetsplats. Kompis, muchacho, tjejen och bruden var vanligt på min näst senaste arbetsplats. På den senaste dominerade brorsan och gumman.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 27 november, 2011 i Blandat

 

Kamp lönade sig i Överum

Inlagt 24 november 2011

Hur gick det för de strejkande på fönsterfabriken i Överum, som jag nämnde här på bloggen den 7 november?

Det har varit flera omgångar av strejk och maskning på fabriken, efter att det meddelats att den ska läggas ner. Striden har steg för steg lett till bättre avgångsvillkor för arbetarna.

Stridsåtgärderna har nu upphört efter mötesbeslut, då arbetarna fått ytterligare förbättringar av villkoren:

Nya ”stimulanspengar” på 22 000 kronor per person utan frånvaroavdrag.
Halv produktionsfart med de ordrar som är belagda i fabriken, därefter ledighet med lön.
7000 kronor per person i extra omställningsstöd.
De med kortast uppsägningstid (1-2 mån) får 3 månader.

De 5-10 personer som företaget vill ha kvar efter sista arbetsdag för att montera ner/bort maskiner, får en extra ersättning (ej färdigförhandlad än). Till en början krävde företaget att personal skulle göra det under uppsägningstiden utan extra ersättning under jan-feb.

Kan tyckas att dessa förbättringar av villkoren är ett futtigt plåster på såren när en fabrik läggs ner och arbetarna blir arbetslösa.

Men i en tid då det vanliga är att arbetsgivarna i alla lägen pressar på och kräver mer och mer, så fick vi här se det omvända – att det är arbetarkollektivet som pressar på och kräver mer. Och får det. Det lönar sig att kämpa. Varje påminnelse om det är viktig.

Mer info på : overumsolidaritet

Uppdatering 16 oktober 2014: En utdrag ur en berättelse inifrån fönsterfabriken finns nu att läsa på folkrörelselinjebloggen: Ni har ju för fan tagit jobben ifrån oss!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 24 november, 2011 i Blandat, Kamp lönar sig

 

Nu ljuger de i teven igen

Inlagt 20 november 2011

Just nu, när jag skriver detta, ljuger de i teven igen.

I Agenda sitter s.k. experter och säger att en anledning till att unga går arbetslösa är att ”de okvalificerade jobben har försvunnit”. Det är helt enkelt en fet lögn.

De okvalificerade jobben, i den meningen att de inte kräver akademiska eller andra långa utbildningar (men som är kvalificerade i meningen viktiga), de jobben har inte försvunnit. De har lämnats obemannade. Det gäller massor av jobb, inom allt från vård, omsorg och städning till tillverkning, lager och kommunikationer.

I så många branscher och sektorer råder en skandalös underbemanning. Man har lyckats med att tvinga de arbetande att springa fortare så att man slipper anställa fler. Och framför allt, massor av arbetsuppgifter som borde utföras blir helt enkelt inte utförda.

Det är inte första gången jag skriver om detta på min blogg, och förmodligen inte den sista heller. Jag kommer att fortsätta att säga att kejsaren är naken tills alla underbemannade vägrar vara underbemannade och tvingar ”experterna” att sluta ljuga.

De arbetslösa går inte arbetslösa för att de är okvalificerade eller för att las-reglerna hindrar dem från att komma in. De går arbetslösa därför att någon tjänar på det.

 
1 kommentar

Publicerat av på 20 november, 2011 i Arbetslöshet

 

Värmen mot kylan

Inlagt 15 november 2011

Eländet i äldrevården är ”bara” en särskilt tydlig och otäck följd av den utveckling som pågått på våra arbetsplatser de senaste 20 åren. Det är inget oväntat, inget svårbegripligt, det gick att förutsäga. Det hänger ihop med all annan nedskärning, utslagning, tempoökning och lönedumpning i arbetslivet. Några tjänar på det, oavsett om det är riskkapitalister som håvar in storkovan eller om det ”bara” är de redan välbärgade som får lägre skatt.

Den skärpta utsugningen åstadkommer en isande nedfrysning av vårt samhälle. Det sitter en mårra på sommarängen. Allt inunder mårran stelnar, krackelerar, spricker. Utom vi, när vi sätter emot och tar strid. Då lever vi, och har, som levande människor, värmen kvar.

Arbetarna på fönsterfabriken i Överrum som inte accepterar att bli uppsagda och sen jobba tyst och flitigt fram till stängning och bli arbetslösa med skitvillkor. De strejkar.

Tågstädarna i Hagalund som inte utan strid accepterar att rensas ut då SJ tar tillbaka städningen i egen regi och inte följer reglerna om övergång av verksamhet som de tidigare entreprenörerna gjort.

Brevbärarna som inte accepterar det ständigt ökande arbetstempot, utan demonstrerar och följer regelboken.

Sjuksköterskeeleverna som tar strid om de dumpade ingångslönerna

Strider pågår. Inte tillräckligt många för att sätta ett rejält stopp för arbetsvillkorens och samhällets nedåtspiral. Inte tillräckligt många för att all den mänskliga värmen ska samlas till en sådan hetta som tinar upp allt fruset och skrämmer mårror på flykten. Men de pågår och de måste bli fler. Vi kan inte få något annat än det vi själva är beredda att slåss för.

Välkomna till möte på lördag (en programpunkt på Socialistiskt Forum):

Lördag 19 november kl 11.15-12.30
ABF-huset, Sveavägen 41 i Stockholm
Rum Östermalm, 4 tr.

Folkrörelse på arbetsplatsen – motmakt på jobbet.

Om det inte finns sammanhållning och rörelse på arbetsplatsen, längst ner, längst bak, så hjälper inga avtal och fina ord. Tvärtom försvinner våra rättigheter när arbetsgivarna synar våra kort och vi inte kan sätta emot. Men om de som står längst bak kommer i rörelse – då driver de alla andra framför sig. Bemanningsanställda berättar om motmakt på jobbet.
Folkrörelse på arbetsplatsen heter också en bokserie om att använda och utveckla den kollektiva styrkan på sin arbetarplats – på alla arbetsplatser. Den första boken, Hopsnackat, och den kommande, Hopskrivet, presenteras, liksom julklappskampanjen i fikarummen.
Medverkande: Frances Tuuloskorpi, Jenny Wrangborg, anonyma arbetare, tomtenissar. Leif Stålhammer och Peter Bergared läser ur Hopskrivet.

Facebookevent

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 15 november, 2011 i Blandat

 

Folkhemmet

Inlagt 15 november 2011

Apropå det mesta citerar jag här ur Per-Albin Hanssons tal om folkhemmet i riksdagen 1928:

”Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ena ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.

Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, i rika och fattiga, besuttna och utarmade, plundrare och utplundrade.

Det svenska samhället är ännu icke det goda medborgarhemmet. Här råder visserligen en formell likhet, likheten i politiska rättigheter, men socialt består ännu klassamhället och ekonomiskt råder fåtalets diktatur. Olikheterna äro stundom skriande: medan en del leva i överflöd, gå många från dörr till dörr för att få beta bröd, och den fattige ängslas för morgondagen, där sjukdom, arbetslöshet och annan olycka lurar.”

Det svenska samhället är ännu icke, 2011, det goda medborgarhemmet. Ekonomiskt råder fåtalets diktatur.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 15 november, 2011 i Hur det ligger till

 

Syrror no chickens!

Inlagt 14 november 2011

Snacket går om sjuksköterskestudenterna som snackar ihop sig och på eget initiativ kommer överens om att ingen ska ta ett jobb för lägre ingångslön än 24000 när det är dags att söka jobb.

På det sättet vill de blivande sjuksköterskorna förhindra den lönedumpning som pågår på sjukhusen. Landstinget säger att lönerna är individuella. Men nyutexaminerade sjuksköterskor får höra under anställningsintervjuerna att det finns riktlinjer om att ingångslönen ska vara mellan 20500 och 21000 kronor på Stockholms storsjukhus.

Det är ett ovanligt initiativ, att man snackar ihop sig redan innan man fått jobb. Samtidigt är det basic facklig idé: att som kollektiv sätta gränserna för vad man lägst kan acceptera när det gäller löner och andra villkor. En grundläggande idé, som blivit alltmer urholkad i den individuella lönesättningens tidevarv.

Om inte den enskilda individen känner både stödet och kravet på ömsesidig solidaritet från sitt kollektiv, så att hon vågar hålla på den gemensamma gränsen, så finns det ingen gräns. Neråt.
Men när man håller ihop, då har man makt.

Studenterna har skrivit under ett gemensamt brev till Filippa Reinfeldt med flera landstingspolitiker i Stockholm. Det brevet i sig tror jag (som utomstående betraktare) inte kommer att ha någon större betydelse. Den verkliga handlingen, att alla verkligen håller på sitt gemensamma krav när de söker jobb, är avgörande.

Tydligen finns det vårdavdelningar som försökt anställa nyutbildade sjuksköterskor till för låg lön, men alla sökande har tackat nej, och vårdavdelningarna går ut med nya annonser. Förhoppningsvis fortsätter alla att stå på sig. Den här typen av strid, liksom många arbetsplatsstrider, påminner om ett chicken race. Ni vet när två bilar kör mot varann i hög hastighet och ”fegast viker först”. En idiotisk lek i sig. Men som bild av hur det kan kännas när ett avgörande närmar sig och pressen ökar, passar den ganska bra. De blivande syrrorna är väl inga chickens!

Sjuksköterskestudenternas initiativ är något att tänka på även för andra yrkesgrupper. Inte bara de som går i någon utbildning. Det är också ett argument för att aktiv facklig organisering bör omfatta inte bara dem som har jobb utan också de som är arbetssökande/arbetslösa.
Lönedumpning sker oftast vid anställningstillfället och då borde ingen lönearbetare stå ensam.

Här är en artikel i Vårdfokus om sjuksköterskestudenternas initiativ.
(Fler inlägg om detta finns under Kategorin Arbetslivet – vården i menyn till höger.)

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 14 november, 2011 i Vård och omsorg

 

Plask i samarbetssoppan

Inlagt 10 november 2011

Den här texten publicerades i LO-tidningen (nuvarande Arbetet) i januari 2001, under rubriken Myter. Jag skrev den för att jag oroades av att så många inom arbetarrörelsen faktiskt trodde på myterna arbetsbrist, fri konkurrens och arbetsfred. Idag tror jag att många fler ser att kejsaren är naken. Men nog hörs fortfarande det förvirrade plasket från soppan.
Artikeln finns också med i min artikelsamling Folk och andra bullar som utkom som pocketbok på förlaget Theleme år 2001. Boken är slutsåld men alla texterna finns här (öppnas på ny sida/flik)

soppa

Det mest opassande en chef kan säga är: Jag behöver mer folk om det här jobbet ska bli bra gjort. Vad som helst annat går an – att han behöver konsulter, uppmjukad arbetsrätt, varierande arbetstid, ny slips. Bara inte sanningen: Det behövs folk.
Sjukhus, byggen, skolor, bagerier, verkstäder, försäkringskassor: Överallt för lite folk, och därmed sämre utförda jobb. Vi slavar och slarvar under myten om arbetsbrist. Myten att det inte behövs folk längre. Visst gör tekniken att en del arbetsuppgifter försvinner. Och visst har vi flyttat en del arbetsuppgifter till andra länder, där annat folk sköter dem. Men den stora anledningen till färre jobb är att inte att arbete saknas, utan att det inte blir gjort. Eller att det inte blir gjort på ett bra sätt.

Sen har vi myten om fri konkurrens. Fri konkurrens i den offentliga sektorn skulle frigöra individens initiativförmåga. Det handlade om trevliga nya daghem. Trodde man. Men det var inte individerna som släpptes fria, utan kapitalet – på individernas bekostnad. Jag tror att arbetarrörelsens ledare som snackade om ”förnyelse” inte riktigt insåg hur starka de kapitalistiska drivkrafterna är och vilka snöbollseffekter de har.
De ekonomiska sambanden stryper oss. Att försäkringsbolagen kan göra stora vinster på våra pensioner ökar vinstkraven även på industrikapitalet. Allt hänger ihop: Profitkrav i sjukvården leder till att folk sparkas på bagerierna.

Slutligen myten om arbetsfred. Klasskampen pågår, om än något ensidig. Det är bara den ena parten – kapitalet och överklassen – som kämpar hårt för sina intressen. Det råder inte fred när den ena parten aggressivt kapar åt sig bit efter bit av välstånd från den andra. Strejka mot eländet får inte vi göra, därför att då hotas kollektivavtalen. Men ute på arbetsplatserna kränks och hotas kollektivavtalen dagligen! Varför låtsas vi då som om det vore fred? Kanske för att vår organisation är nedrustad: varken metoder eller ledning passar för strid. Arbetarrörelsen plaskar vilset omkring i samarbetssoppan som motparten har lämnat för längesen.

Det är så få som har glädje av myterna, och så många som förnedras av dem. Ska vi verkligen fortsätta att låta ett litet fåtals vinsthunger försämra allt för alla andra och lura skjortan av oss? Kejsaren är ju redan naken.

Läs även: Klassintressen inom socialdemokratin

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 10 november, 2011 i Hur det ligger till

 

Strejk på fönsterfabriken i Överum

Inlagt 7 november 2011

Tisdagen den 1 november informerade VD Jonas Netterström att fönsterfabriken i Överum definitivt skall läggas ned. Arbetet har sedan dess varit totalt nedlagt på fabriken. Företaget har försökt få igång produktionen igen och lockat med ett nytt ”stimulanspaket”. Arbetarna har inte brytt sig om detta.

Läs mer på overomsolidaritet.wordpress.com

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 7 november, 2011 i Blandat

 

Mamma och vården

Inlagt 6 november 2011

När vår 97-åriga mamma inte längre klarade sig med hemtjänst och täta besök av oss fyra döttrar, så ville vi hitta ett riktigt bra ställe för henne. Vi valde ut och besökte åtta olika demensboenden. Vi frågade om allt – dagbemanning, nattbemanning, anställningsformer, personalutbildning om demens, tillgång till sjuksköterska. De ställen som t.ex. inte hade tillräcklig nattbemanning strök vi direkt.
Vi frågade om maten, aktiviteterna, tittade på de boendes rum, de gemensamma lokalerna och möjligheten till utevistelse. Vi försökte känna in stämningen på de olika ställena.

Det var nära att vi valde fel ändå. Trots alla frågor och allt tittande går det inte att se allt som händer bakom kulisserna, och ännu mindre vilka nedskärningar som lurar bakom hörnet. Fackligt aktiv personal inom äldrevården, som vi råkade ha kontakt med, varnade för ett av de ställen som vi gallrat fram. Då strök vi det stället – som vi en tid därefter fick läsa tråkiga saker om i tidningarna. (Det var inte Carema – tro inte att eländet i äldrevården bara handlar om Carema.)

Vår mamma kom till Riddargården, våning två, där hon tillbringade de sista månaderna av sitt liv, alltid väl omsedd, omskött och respekterad.

Bra så?

Nej, inte bra så. Det är förskräckligt att det ska krävas fyra aktiva döttrar, med förmåga att ställa rätt frågor på rätt språk, plus kontakter med vårdarbetare med insyn plus en god portion tur, för att man ska kunna vara säker på att en gammal människa ska bli väl omhändertagen. Det är förskräckligt att ”valfrihet” blir en ursäkt för att det ska kunna få finnas dålig äldrevård någonstans överhuvudtaget. Det är förskräckligt att även ställen som Riddargården säkert utsätts för den press som konkurrensen om ständigt minskade kostnader och högre vinster skapar. Om vi inte får stopp på den utvecklingen, så knuffas alla ner i samma nedförsbacke. Den backen leder åt helvete – till ett ställe där ingen av oss vill vara.

En kortare version av den här texten, undertecknad av mig och mina systrar, finns publicerad på Aftonbladet Debatt söndag 20/11. Dock bara i pappersupplagan verkar det.

Läs även De drabbade patienterna och förstås Vad var det vi sa?

 
2 kommentarer

Publicerat av på 6 november, 2011 i Hur det ligger till

 

God dag, Herr fiskhandlare

Inlagt 5 november 2011

– God dag, Herr fiskhandlare!
– God dag, Herr bankdirektör, vad får det lov att vara?
– Vad kostar gösen idag?
– 20 kronor kilot.
– Då tar jag ett kilo.
– Tack, det blir 25 kronor.
– Men, ni sa ju att den kostade 20 kronor kilot??
– Expeditionsavgiften är 5 kronor!
– Nåväl, här är en 50-lapp.
– Tackar! Här är er gös och er växel.
– Vänta nu! Här är bara 20 kronor. Det saknas 5 kronor!
– Vi har en växlingsavgift på 5 kronor.
– Detta är ju oförskämt, Herr fiskhandlare!
– Ja, det är det, Herr bankdirektör.

(en vandringshistoria som jag härmed för vidare)

 
2 kommentarer

Publicerat av på 5 november, 2011 i Kultursidan

 

Då blir chefen nervös

Inlagt 26 oktober 2011

Del 10 av berättelsen om hur vi organiserade oss som arbetslösa.

Den 13 september 2007 bildades äntligen ortsklubben inom Livs Stockholmsavdelning. De som kom på mötet för att vara med och bilda klubben var dels arbetare från åtta små arbetsplatser utan egen fackklubb, dels arbetslösa livsmedlemmar. De allra flesta var nya ansikten för mig.

För många var det nog deras första fackmöte, och vi hann prata om flera olika saker som deltagarna undrade över. Det visade sig att många inte vet vad de har rätt till. Ett exempel: En del betalar egen hemförsäkring hos Folksam fast de har försäkring genom Livs. De fick veta att de ska ha pengar tillbaka. Såna besked ger alltid glada miner.

En annan sak som gjorde oss glada:
Bland mötesdeltagarna fanns ett gäng asiatiska tjejer, som alla kom från samma arbetsplats, där de jobbade med att tillverka pastasallader. De berättade att fast företaget har kollektivavtal så hade arbetarna inte fått lönehöjningen som de skulle fått den 1 april 2007. Det fanns andra problem också, övertidsarbete nästan varje dag till exempel.
Men när tjejerna i förväg meddelade sin chef att de alla skulle gå på fackmöte, så de kunde inte jobba över den 13 september, så sa han inte emot. Tvärtom – han lovade genast att de ska få sin löneförhöjning.

Det visar hur viktigt det är att försöka hålla ihop och agera tillsammans även på en liten arbetsplats. Hade det bara varit en person som sagt att hon inte kunde jobba över för att hon skulle gå på fackmöte, så hade chefen kanske tjafsat med henne eller försökt få de andra arbetarna att att vända sig emot henne.
Men när nästan alla anställda går på fackmöte blir chefen nervös.

Vi utsåg en liten interimstyrelse som skulle hålla i ortsklubbens verksamhet fram till ordinarie årsmöte. Tre personer utsågs – det var jag, en annan arbetslös kvinna och en kille som jobbade hos en färdigmatstillverkare. Båda dessa var nya bekantskaper för mig. Vi bestämde att ha ett första planeringsmöte den 29 september.

(Tidigare inlägg om detta finns under Kategorin Arbetslivet – Livstidsklubben (arbetslösa) i menyn till höger. Hur det gick sen för ortsklubben kommer jag att berätta i annat sammanhang.)

 

Livstidsklubben tuffar på

Inlagt 24 oktober 2011

Del 9 av berättelsen om hur vi organiserade oss som arbetslösa efter nedläggningen av produktionen på San Remo-bageriet i januari 2006. (Se tidigare blogginlägg i kategorin Arbetslöshet – vi organiserar oss.)

Ett år har gått

Ett år efter att San Remo lagts ner, så hade en hel del av våra f.d. arbetskamrater hittat jobb eller kommit in på utbildningar. Själv praktiserade jag på tvätterier. Vår f.d. ordförande Åsa hade börjat plugga men ställde fortfarande upp med bl.a. telefonrådgivning till dem som behövde.
Vi höll igång Livstidsklubbens verksamhet under första halvåret 2007, i väntan på att livsfyran skulle komma till skott med att dra igång ortsklubben för livsmedlemmar utan arbetsplatsklubb och arbetslösa.

Träffar/kurs

Vi träffades en gång i månaden, nu i en hyresgästlokal som en klubbmedlem ordnat att vi fick använda. Det var både arbetslösa och anställda på småarbetsplatser som kom till träffarna. Det blev fika, skvaller och erfarenhetsutbyte. Vi genomförde också en liten kurs på träffarna. Som det stod i Livstecken ”Tanken är att alla som gått på vårens träffar/kurs ska kunna titta en arbetsgivare, eller en handläggare på arbetsförmedlingen, i ögonen och säga: Jag vet mina rättigheter! Självklart kommer vi inte att kunna lära oss allt som finns att veta, men vi får i alla fall en grund att stå på och vet var vi ska leta vidare om vi undrar över något.”

Livstecken

Vi fortsatte med medlemsbladet Livstecken för att sprida tips och råd mellan medlemmarna och aktuell information som gällde akassa, arbetslöshet, fackligt, livsarbetsplatser, lediga jobb…
En del av tiden på varje månadsträff ägnades åt att hjälpas åt med att stoppa Livstecken i kuvert, klistra adressetiketter och frimärka. Innan San Remo stängdes hade ett medlemsmöte beslutat att en del av klubbens kassa skulle doneras till verksamhet för de arbetslösa, och de pengarna användes till utskicken. Det var ungefär 60 personer som fick Livstecken per post. Ungefär lika många fick per mail.

Exempel på notis i Livstecken:

En av våra kamrater berättade för handläggaren på AF att han tänkte göra en resa.
Handläggaren sa att vår kamrat skulle kunna få sänkt akassa om det visar sig att han har råd att resa bort! Därför vågade han inte resa. OBS: Det handläggaren sa är INTE SANT. Akassan har inget att göra med om man har bra eller dålig ekonomi för övrigt, har sparat pengar t.ex.. Om man får socialbidrag kan sånt spela in, men inte för akassan. Om man är bortrest, så att man inte står till arbetsmarknadens förfogande, så får man inte akassa för den tiden. Men när man kommer tillbaka kan man påanmäla sig och fortsätta få ersättningen som innan (såvida man inte varit borta ett helt år.)

Vi vet mer tillsammans än en och en

Under den här perioden ändrades akaasse-reglerna. Akasseavgiften höjdes men arbetslösa skulle få tillbaka en del av den (höjda) akasseavgiften varje månad. Det var mycket strul kring det och det kunde dröja lång tid innan återbetalningen kom. (Kännbart för en arbetslös.) Då var det bra att vi som kollektiv kunde få fram information och även trycka på om saken. Vi kunde påvisa att det inte var enstaka misstag som gjorde att återbetalningarna dröjde utan att det var fel i systemet.

Annat vi gjorde

Vi gick på teater (Bageriet av Brecht på Orionteatern) till rabatterat pris och var på studiebesök på Mål & Medel. Vi gjorde också en visit hos Livs förbundsordförande Hans-Olov Nilsson och berättade vad vi höll på med och varför vi tycker det är viktigt att arbetslösa medlemmar är aktivt organiserade.

Några studiebesökare tillsammans med Malin Klingzell-Brulin på Mål & Medels redaktion.

Miniträffar

Fortfarande körde vi ”miniträffar” vid datorerna på arbetsförmedlingen i Hallunda. Dit kom i första hand kamrater som bodde i Botkyrka, men det kunde också dyka upp andra som ville ha hjälp med något eller bara träffas. Ibland var vi bara 2-3, men det kunde vara upp till 7-8 personer som satt och snackade i ett hörn, och vi blev snart kändisar på AF. Det är ju inte så vanligt annars att folk sitter på AF och har trevligt. Vår hörna funkade också som en liten fackexpedition. Den som behövde kunde komma och få hjälp att fylla i papper eller överklaga ett beslut. Det hände också att andra AF-besökare vände sig till gänget från Livstidsklubben för att fråga eller prata om något.

Dags för ortsklubben att ta över

Livsfyrans bildande av ortsklubb drog ut på tiden. Men i slutet av maj fick vi äntligen besked om att ortsklubben skulle bildas den 18 september 2007. Det kom i grevens tid eftersom våra frimärkspengar tagit slut. Vi kunde meddela i Livstecken att Livstidsklubbens aktiviteter upphör i och med att Ortsklubben kommer igång.
Livstidsklubbens era avslutades med en sommarträff i Rålambshovsparken.

Fortsättning följer här

(Alla inlägg om detta finns under Kategorin Arbetslivet – Livstidsklubben (arbetslösa) i menyn till höger.)

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 24 oktober, 2011 i Livstidsklubben (arbetslösa)

 

Solidaritet är ömsesidig

Inlagt 22 oktober 2011

Arbetare vid Maruti Suzuki i Indien gick ut i strejk den 7 oktober 2011, efter att bolaget brutit ett avtal om att erkänna deras fackförening, respektera grundläggande fackliga rättigheter och att återanställa visstidanställda som gått i strejk i solidaritet med fast anställda arbetskamrater under en tidigare strid.

Arbetare på två andra Suzukifabriker i Indien lade också ner verktygen i solidaritet. Sammanlagt 7000 arbetare gick ut i strejk.

Efter två veckors strejk har arbetarna nu vunnit. Suzuki återanställer 1200 visstidsanställda.

Alltså: De visstidsanställda arbetarna deltog i strejken för de grundläggande fackliga rättigheterna. Suzuki lovade att återanställa de visstidsanställda, men de bröt överenskommelsen. Då gick de fast anställda på fabriken – och på ytterligare två Suzukifabriker – ut i strejk för att få tillbaka de visstidsanställda arbetskamraterna.
Så ska det gå till.

Ensidig solidaritet finns inte, då är det välgörenhet (eller maktlystnad). Solidaritet är en ömsesidig sak.

Källa: Labourstart

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 22 oktober, 2011 i Hur det ligger till, Kamp lönar sig

 

Ett brev till SJ

Inlagt 21 oktober 2011 

Igår träffade jag uppsagda tågstädare som delade ut flygblad runtom centralstationen i Stockholm.

Bilderna visar några av flygbladsutdelarna i de brandgula seko-tröjorna med texten Nej till lönedumpning på bröstet.


Centralen är inte världens bästa flygbladsställe. Folk springer förbi med två väskor och en bagel i händerna och den stressade blicken riktad snett uppåt mot meddelandetavlorna. Men det var få som inte ville ha ett flygblad, om de hann höra några ord om vad det handlar om: Att SJ vill bli av med städare som jobbat i många år inom järnvägen. Några reaktioner var ”Aha, som på regeringskansliet”, ”Sånt tycker vi inte om”, ”Vad bra att ni inte lägger er” och ”Hur kan man hjälpa till?”

Ja, hur kan man hjälpa till?
SEKO Trafficares förslag är att alla, som stödjer deras kamp för att förhindra att äldre järnvägsarbetare hamnar i onödig arbetslöshet, mailar sin åsikt i frågan till SJ:s VD Jan Forsberg och personalchefen på SJ Peter Blomqvist, med kopia till stockholmsklubben.
jan.forsberg@sj.se
peter.blomqvist@sj.se
seko@klubb103.org

mail-länk

Det är förstås till stor hjälp om du sprider detta vidare till fler.

Själv kommer jag att skriva följande brev:

Skämmes SJ!
När SJ la ut städningen av tågen på företaget Trafficare, så följde städarna med, med bibehållna villkor, som rimligt och lagligt är vid övergång av verksamhet. Nu när SJ ska ta tillbaka städningen i egen regi, så gör ni tvärtom. Ni gör städarna arbetslösa -för att kunna försämra villkoren för dem ni anställer. Och så annonserar ni efter nya städare! Det finns ingen ursäkt. Dessa järnvägsarbetare har städat våra tåg i många många år. De och deras fack gör helt rätt när de inte accepterar denna behandling.
Har inte SJ fått nog av missnöje och negativa skriverier?
Än är det inte försent – låt tågstädarna behålla sina jobb.
Med i så fall synnerligen vänlig hälsning
/Frances Tuuloskorpi, tågresenär

Följ gärna på sekotc.se vad som händer framöver.

Jag kommer också att fortsätta följa händelseutvecklingen här på bloggen.
(Alla inlägg om detta finns under Kategorin Arbetslivet – Tåg i menyn till höger.)

 
1 kommentar

Publicerat av på 21 oktober, 2011 i Tåg

 

Skämmes SJ!

Inlagt 20 oktober 2011

Jag har tidigare skrivit om tågstädarna som får kicken och om personaldirektören på SJ som säger: ”Det är inte våra gamla trotjänare. Det är det affärsdrivande verkets Statens Järnvägars gamla trotjänare”: Moppstopp!

Och nu söker SJ nya städare! Skämmes SJ!

Men städarna och deras fack står fortfarande upp. Ett flygblad kommer att delas ut på Stockholms Centralstation idag 20/10 kl 16.30-17.30. Så här står det på flygbladet:

———————————————–

Äldre arbetskraft inom järnvägen dumpas

Cirka 250 personer som är anställda på företaget Trafficare och som städar och underhåller tåg åt statsägda SJ runt om i landet riskerar att förlora jobben. SJ prispressar sina underleverantörer och Trafficare har valt att säga upp olönsamma avtal med SJ.

Det rör sig om äldre arbetskraft med upp till 30 års anställningstid vid järnvägen som nu ställs på gatan. Jobben har inte försvunnit men personalen sparkas för att ersättas av billigare och yngre arbetskraft.

SJ ska nu själva ta över underhåll och städning av sina vagnar och tåg i Stockholm, Göteborg och Malmö.
Även nya underleverantörer knackar på dörren och vill städa tåg,men ingen vill ta över den uppsagda personalen, trots deras stora erfarenhet och kunskap, de anses för dyra och för gamla för att ”hänga med” i dagens arbetstempo.

Fackförbundet SEKO kan inte acceptera den dumpning av äldre anställda och deras anställningsvillkor som nu hotar att ske.

SEKO kräver att de anställda och deras avtalade villkor ska följa med när SJ själva
eller någon underleverantör tar över städning och underhåll av SJ-tåg.

Mer information finns på secotc.se

————————————————

Det har blivit alldeles för vanligt att fack och arbetarkollektiv accepterar att arbetsgivaren väljer och vrakar bland de anställda. Det är värt att uppmärksamma att det finns de som står på sig. Stöd tågstädarna och hjälp till att sprida informationen!

Ett tidigare inlägg om vad som händer när facket viker sig i turordningsfrågor:
När facket skriver på

Jag lär återkomma om den här saken…

PS: Nu har jag återkommit, i inlägget Ett brev till SJ
DS.

(Alla inlägg om detta finns under Kategorin Arbetslivet – Tåg i menyn till höger.)

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 20 oktober, 2011 i Tåg

 

Föreläsning i Malmö

Inlagt  17 oktober 2011

Jag kommer till Malmö söndag 4 december och snackar på FACKET+UNG=SANT! , en seminariedag som ordnas av Transport avd. 12, Ung Vänster Skåne och SSU.

Jag är själv inte överdrivet ung, men läget som arbetssökande/osäkert anställd delar jag med de unga. Enda skillnaden är att jag har erfarenheter sen tidigare, som hjälper mig när jag ska snacka ihop mig med mina arbetskamrater. Det ska jag dela med mig av, och även berätta om de samlade erfarenheter som finns i Hopsnackat.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 17 oktober, 2011 i X övrigt

 

Adel

Inlagt 14 oktober 2011

Det var en gång en överklass som kallades Adel. Man kunde bli adlad på grund av sina personliga kvalifikationer, t.ex. vetenskapliga insatser eller att man varit sin kung huld och trogen på ett särskilt tjusigt sätt.
När man blivit adlad fick man särskilda privilegier. Det spelade ingen roll om man aldrig mer gjorde någon insats för vetenskapen eller kungen, man var adel ändå. Och det var också ens barn och barnbarn.

adel

Spelade det någon roll? Störde det någon annan att det fanns en klass med särskilda privilegier? Ja, adelsmännen fick fatta beslut som berörde andra människor, och det kunde säkert vara minst sagt irriterande. Andra människor skulle dessutom odla deras mat och bygga deras slott. Och det är ju inte säkert att bondeklassen egentligen hade lust att på detta sätt försörja och understödja bortskämda bidragstagare.

Idag har vi ingen adel. Eller har vi? Även idag kan man hamna i samhällets priviligierade skikt, högst upp inom det privata näringslivet, folkrörelseföretagen och de statliga och kommunala bolagen. Liksom politikens översta skikt.

Kanske hamnar man i detta skikt på grund av sina personliga kvalifikationer och insatser. Men om man missköter ett sådant uppdrag, blir man då av med sina privilegier? Nej, ytterst sällan. Man blir räddad kvar i det priviligierade skiktet, genom fallskärm eller förflyttning snett uppåt eller åt sidan.

En gång adel alltid adel.
Och denna adels barn och svågrar, var hamnar de? Är det säkert att de hamnar där därför att de är särskilt lämpliga? Ofta tycks det vara avgörande att man redan, av börd, tillhör det priviligierade skiktet.

Jag skulle vilja påstå att vi har ett adelsvälde än idag, fast von-titlarna är borta.
Gör det oss andra nåt?

Ja, det gör oss nåt. Detta samhällsskikt fattar beslut som drabbar oss andra. Ofta på ett minst sagt irriterande sätt. Och vi betalar deras lyxbostäder och kontokort. Trots att vi, arbetarklassen, kanske egentligen inte har lust att försörja och understödja dessa bortskämda bidragstagare.

Den här texten skrev jag 1998 på en diskussionssida på nätet. Sen dess har adelsprivilegierna bara ökat, i snabb takt, och klyftorna vidgats.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 14 oktober, 2011 i Hur det ligger till

 

En gnutta strategi (om otrygga anställningar)

Inlagt 12 oktober 2011

”I förra veckan kom LO:s rapport om otrygga jobb. … Bland arbetare har 23 procent av kvinnorna och 16 procent av männen otrygga jobb.” (Citat ur en artikel idag i LO-tidningen.)

Nejmen vilken överraskning. Inte. Jag har i många år undrat varför i h-e inte fackföreningsrörelsen – och kollektiven på arbetsplatserna – förstått vikten av att i tid uppmärksamma och kämpa mot de otrygga anställningarna. Det är så dags nu. Det har varit en synnerligen strategisk prioritering av arbetsgivarna att göra anställningarna osäkrare, vilket sen i sin tur används för att pressa tillbaka arbetarklassen på alla områden.

Men det kunde man ju inte veta för 10-15 år sen… Jo, det kunde man. Med en gnutta uppmärksamhet på utvecklingen på arbetsplatserna, en gnutta misstro mot samförståndsandan, en gnutta tanke på kapitalismens drivkrafter samt en gnutta strategiskt tänkande, så kunde man.

Här klistrar jag in en artikel som jag fick publicerad i LO-tidningen år 1998 (på kultursidan – det är endast där mina artiklar har accepterats).

Visstidare (artikel från 1998)

Om jag går med i facket så tar de säkert in nån annan i stället…
Om jag kräver sjuklön för de där två dagarna så får jag säkert inte jobba nästa vecka…
Klagar jag så har jag inget jobb mer…

1800-talet?
Nej – visstidare.

I det fackliga arbetet måste vi ha strategier. Ett bra knep när man ska lägga upp en facklig strategi för en tid framåt – både lokalt och i större skala – är att ställa sig två frågor:
1) var trycker arbetsgivarna på som hårdast just nu, för att flytta fram eller behålla sina ställningar?
2) var är vi själva som svagast just nu?
Ofta finner man att svaren på de två frågorna sammanfaller.

Idag är visstidare ett svar på de där två frågorna – på många enskilda arbetsplatser och i det svenska arbetslivet som helhet. Korttidsvikarier har alltid funnits som ett sätt att klara t.ex. tillfälliga sjuktoppar. Och det har alltid funnits t.ex. studerande ungdomar, som det har passat bra för att under en viss tid av livet jobba på tillfälliga vikariat. Men nu ökar korttidsvicken kraftigt, och då finns det inga fasta jobb, när resten av livet nalkas…
Ju fler korttidare vi har, som egentligen skulle vilja ha ”riktiga” jobb, desto tydligare ser vi också att de har sämre villkor än andra. Inte bara när det gäller rätten till en fast inkomst. De har sämre skydd i arbetsrättslagarna. De ramlar utanför vissa förmåner i avtalen. De är organiserade i lägre grad eller organiserade i ”fel förbund” och bryr sig inte om att byta eftersom de inte vet hur länge de får stanna. Även om de ÄR organiserade, så är de ofta dåligt informerade om sina rättigheter. De missar medlemsmöten. De är inte prioriterade i det fackliga arbetet – trots att de är vår svagaste länk.

På alla arbetsplatser där det här problemet känns igen, borde man ta det strategiska beslutet att prioritera visstidarna. Taktiken måste anpassas efter lokala förhållanden, men det kan ingå t.ex.:
att ta upp frågan i hela klubben så att alla förstår dess betydelse
att kämpa för att göra vikariat till fasta jobb och korttidsvik till långtidsvik.
att försöka förbättra och bevaka visstidarnas villkor… ju bättre deras villkor blir, desto mindre anledning har arbetsgivarna att köra med korttidsvikariat!
att informera visstidarna, organisera dem och tala om för dem att de behövs i spetsen för det fackliga arbetet idag… de ska inte smyga bortglömda i kanten. In med dem i klubbstyrelserna!
Ju öppnare och radikalare vi prioriterar dem, desto svårare blir det för arbetsgivarna att bestraffa dem genom att byta ut dem mot nya vikarier.

Och det är om vi koncentrerar oss där vi är svagast – inte där vi är starkast – som vi kan få en rörelse framåt. Om de som står längst bak kommer i rörelse, driver de alla andra framför sig.

Besläktat inlägg här på bloggen: Vad de säger och vad de menar .

 
 

Kan Namibia så kan vi?

Inlagt 11 oktober 2011

Namibias högsta domstol godkände i en dom den 1 december 2008 den nya arbetsrättslagens förbud mot bemanningsföretag och avslog en protest från landets största bemanningsföretag, Africa Personnel Services (APS).

APS protest gällde bestämmelsen ”ingen person får, mot ersättning, anställa en annan i syfte att göra denna person tillgänglig för tredje part med avsikt att utföra arbete åt den tredje parten”. Företaget hävdade att bestämmelsen stred mot grundlagen och dess advokater menade att lagen bröt mot APS’ ”grundläggande” rätt att ”utöva valfritt yrke, profession, verksamhet eller tjänst”.

Domaren i målet påpekar i den skriftliga domen att grundlagens garantier inte automatiskt innebär att all affärsverksamhet är tillåten: ”En person som till exempel ägnar sig åt boskapsstöld, bordellverksamhet, människohandel eller slaveri kan knappast stödja sig på grundlagen med hänvisning till att verksamheten eller handeln är vinst- eller inkomstbringande.”

”Enligt Namibias lag”, fortsätter domaren, ”finns ingen plats för en tredje part i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Jag anser att denna tredjepartsposition skapar en ohållbar situation utan juridisk grund i vår lagstiftning om anställningsavtal. Som jag ser det är [personaluthyrning] ut- eller inhyrning av människor som om de var boskap.”

Domen mottogs med entusiasm av fackligt aktiva som fyllde domstolsbyggnaden och demonstrerade utanför den. Fackföreningar – bland annat IUL-förbund och centralorganisationer – i många länder arbetar för att stärka lagförbud (till exempel i Ryssland, där det fortfarande är olagligt med bemanningsföretag men personaluthyrningsbranschen lobbar stenhårt för en förändring) och administrativa regelverk som begränsar expansionsmöjligheterna för bemanningsföretag och personaluthyrning.

Den här texten publicerades i Lilla Livstecknet 15 januari 2009. (Lilla Livstecknet var ett fackligt blad för medlemmar i Livs dåvarande ortsklubb i Stockholm, en fackklubb för medlemmar på små arbetsplatser samt arbetslösa.) Fakta från IUL, det internationella livsmedelsfacket.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 11 oktober, 2011 i Kamp lönar sig, Osäkra anställningar

 

Det går ett spöke genom Scania

Inlagt 10 oktober 2011

Ur dagens fackliga information till Scaniaanställda: ”Scania har idag meddelat att marknadsefterfrågan gått ned och att produktionstakten kommer att sänkas med 20% i Europa och 10-15 % globalt. Till följd av detta tänker Scania minska personalstyrkan med ca 300 personer i Södertälje. De som berörs är visstidsanställda vars anställning kommer att avslutas efter att den pågående anställningsperioden löpt ut. Inga tillsvidareanställda berörs i dagsläget.”

Ska vi tala om dagsläget? I dagsläget är det ett ständigt tryck på de anställda på Scania att ställa upp på övertidsarbete. Flera avdelningar dras med underbemanning. Varenda anställd behövs i överkant, inklusive de visstidsanställda.

Låt mig gissa vad det här egentligen handlar om. Det är också ett dagsläge: De stundande förhandlingarna om nya löneavtal. Det är en klassiker att när det är dags för löneförhandlingar så går det väldigt väldigt dåligt för företaget. Det är ett sätt att dämpa arbetarnas krav på bättre löner och andra villkor.
Så har det varit i alla tider, oavsett världsläge, bilkris och klimatkris. Jag är ganska övertygad om att löneförhandlingarna spökar den här gången också.

När IFMetall 2009 ingick det s.k. 80%-avtalet där arbetarna på grund av ”krisen” skulle gå ner i arbetstid och betala en del av detta genom sänkt inkomst – då fanns det avdelningar på Scania som var tvungna att gå upp i flerskift för att klara produktionen. Samtidigt ökade pressen på att hinna med vad som måste hinnas med, trots nedskuren arbetstid. Efter en tid kunde en glad företagsledning meddela: Vi får nu lika mycket gjort på fyra dagar som förut på fem!
Så stod det till med den arbetsbristen, åtminstone på Scania.

Artikel i DN: Scania minskar produktionstakten

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 10 oktober, 2011 i Avtalsrörelse

 

Vi kallar oss och den kalla verkligheten

Inlagt 5 oktober 2011

Bemanningsbranschen har nu lagt ner sin kampanj ”vi kallar oss”.

Så här uttalar sig Henrik Bäckström, förbundsdirektör för Bemanningsföretagen, på Newsmill:
”Bland de som varit inne på vår sajt och på vår Facebooksida finns personer med anknytning till Antifascistisk aktion, Kommunistiska partiet och Syndikalisterna. Att dessa grupper varken är nyanserade eller nödvändigtvis verklighetsförankrade i sin kritik har vi tidigare erfarenhet av. Mer problematiskt blir det när personer som är medlemmar i vanliga politiska ungdomsförbund, kulturjournalister, ledarskribenter på Aftonbladet eller representanter för våra stora fackföreningar applåderar initiativet att hitta kränkande tillmälen för uthyrd personal.”

Jag tror att han menar: ”Bland de som kritiserat oss och uppskattat motkampanjen finns såväl personer med anknytning till Antifascistisk aktion, Kommunistiska partiet och Syndikalisterna som medlemmar i vanliga politiska ungdomsförbund, kulturjournalister, ledarskribenter på Aftonbladet och representanter för våra stora fackföreningar. Och det tycker vi inte om.”

Faktum är att bemanningsföretagen är ett elände inom arbetslivet och att det är väldigt många som vet om det. Ännu fler vet om det nu, sedan Vi kallar oss-kampanjen öppnade slussarna för kritiken och berättelserna från vardagen som bemanningsanställd. Den kalla verkligheten tog över myskampanjen. Bra jobbat.

(Alla inlägg om detta finns under kategorin Arbetslivets villkor – Osäkra anställningar i menyn till höger.)

 
3 kommentarer

Publicerat av på 5 oktober, 2011 i Osäkra anställningar