Inlagt 3 juli 2012
Filmtime!
Hittade den här presenten till en kämpande yrkesgrupp. Tillverkad av Bianca Kronlöf.
Mina blogginlägg om 24000-upproret finns i kategorin Arbetslivet – vården i menyn till höger.
Kategoriarkiv: Sist men inte minst
Biancas present till sjuksköterskorna
I en främmande värld
Idag 4 juni 2012 blir det kulturblogg.
Man står vid ett band med skorpor. Fabrikshallen ligger bredvid ugnen, det är mycket varmt. Man plockar upp några skorpor, man stoppar dem i en påse. Bandet går. Man fyller påsen. Fingrarna rispas av skorpornas skrovliga yta.
Bandet går. Påsarna är av metalliserat papper. Skorporna är mycket hårda.
Det luktar mjöl på gården redan innan man går in. När man är på gården, är man inte i fabrikshallen.
Det finns en maskin som tillsluter påsarna.
Vad är detta? När man är på gården är man inte i fabrikshallen. En läsalätt-bok om fabriksarbete? Lottas första dag på skorpfabriken?
Nej, det är en bok av Leslie Kaplan, Överflödet fabriken.
Kaplan är en intellektuell och politisk radikal som 1968 lät sig proletariseras och en tid arbetade på olika fabriker. 1982 debuterade hon som författare med Överflödet fabriken. Det är en diktsamling, skriven på en komprimerad prosa som man kan kalla poesi. Fabriken beskrivs i nio avsnitt, kretsar. (I Dantes Den gudomliga komedin är det helvetet som har nio kretsar.)
De citat som jag inledde med är det inte helt rättvist att plocka ut. Läsalätt är inte det enda jag påminns om. Kaplans beskrivning av fabrikens universum hämtar också bilder i mitt huvud. Inte mina egna minnesbilder, utan bilder av den danske grafikern Palle Nielsen. Det är som om Kaplan beskriver hans bilder, när hon beskriver fabriken, och det är som om hans bilder – särskilt en bildsvit som heter Orfeus och Eurydike – skulle ha illustrerat hennes bok. Trots att bildsviten inte utspelas i ”fabriken”, utan i ”staden”. Det är samma svartvita, konkreta men ändå overkliga stämning, enorma implosiva byggnader, öppna ytor som känns tomma fast människor skyndar förbi. Hotfulla, svårfattliga, stupande perspektiv som i drömmar.
De beskriver främlingskap.
I Kaplans bok förekommer enstaka människor. Fabriksarbeterskor, arbetsledare. Ett par gånger tonar de fram, tack vare något enstaka ord med positiv laddning, som om de framstod i färg i en i övrigt svartvit värld. Men oftast passerar och passeras de i texten på samma sätt som andra detaljer – en fabriksvägg eller en maskin.
Boken innehåller också ett samtal mellan Leslie Kaplan och den franska romanförfattaren Marguerite Duras.
För mig som fabriksarbetare är samtalet en smula komiskt. Det kretsar mycket kring proletariatets alienation – den marxistiska tesen att arbetaren under kapitalismen förfrämligas från såväl produkten av arbetet som från själva arbetet, sin mänsklighet och andra människor.
Just denna tes är speciellt poppis bland vänsterintellektuella, medan andra delar av marxismen ofta går dem förbi. Det beror på deras eget främlingskap. Fabriken är inte den intellektuelles hemmaplan. Det är en främmande värld. Genom att mystifiera denna värld knölar man in fabriken på den intellektuella hemmaplanen. Man återtar sitt överläge, man vet saker. Fabriksarbetaren görs till en förfrämligad detalj i ett förfrämligat sammanhang som andra kan diskutera men inte han själv.
Dessa funderingar fick mig att komma ihåg en sommar för ganska länge sen.
Brödfabriken stänger inte på sommaren. Vi har två olika semesterperioder och det kommer in semestervikarier som ersätter dem som är borta.
En sommar var det två av vikarierna som vi hade lite roligt åt. Grabbarna var så fruktansvärt coola så de hade svårt att lära sig jobbet. Om man hela tiden måste stå och se cool ut med halvslutna ögonlock utan att röra på huvudet, så är det svårt att se hur andra gör.
Men de orkade i alla fall ha radikala synpunkter, t.ex. att arbetarna går omkring som zombies på fabriken och låter sig utsugas och att Björn Afzelius har gjort mer än arbetarklassen för socialismen.
Under den här perioden pågick förberedelser för en gemensam stridsåtgärd i fabriken, med anledning av tröga löneförhandlingar. Det jäste överallt. Folk diskuterade i pausrummen och genomförde omröstningar. Vi invigde inte aktivt sommarvikarierna i saken, eftersom aktionen skulle genomföras då de slutat. Vi litade inte heller helt på deras förmåga att hålla käft.
Men med de två radikalerna var det ingen fara. De märkte helt enkelt inte vad som pågick. Arbetarna kunde diskutera och planera mitt framför ögonen på dem utan att de fattade vad de såg. De uppfattade bara det de trodde sig se.
Veckan efter att sommarvikarierna slutat genomfördes en välorganiserad maskningsaktion i hela huset vilket orsakade kraftiga förseningar i produktionen och fart på löneförhandlingarna.
Några år senare läste jag en intervju i en kvällstidning med en av grabbarna, som då hade blivit skådespelare och blivande regissör. I intervjun berättade han att han hade jobbat på brödfabrik, så han hade fått lära sig vad klasskamp är.
Det påminde jag mig, när jag läste Kaplans bok om fabriken. Hon beskriver vad hon såg. Vad var det hon inte såg?
Ur bildsviten Orfeus och Euridike av Palle Nielsen.
(En tidigare version av den här artikeln har varit publicerad på LO-tidningens kultursida, 2006)
Läs även: Alienation.
Piffigt
Inlagt 3 juni 2012
En sån här ruggig novemberdag är det bäst att hålla sig inne och städa. Eftersom städa är tråkigt så kan man också göra sig upptagen med att piffa till sin blogg. Det har jag gjort nu. Kolla in de nya tipsflikarna POPPIS, MISSAT? och TUNGT (se menyn ovan)!
Ordförklaring: Piffa till = pimpa.
Vi måste tala om anslagstavlor! – Bidra till Hopskrivet
Inlagt 25 april 2012
Nu sitter fritidsredaktör Tuuloskorpi och bläddrar i berättelser om arbetsplatstidningar som Livstecken och Kvasten och Spårhunden, om Euromaintbloggen och om sjuksköterskestudenternas användning av slutna och öppna facebokgrupper. Plus exempel på enkäter, informationsaffischer, dikter…
Alltihop skrivna saker som på något sätt har haft betydelse för kollektivet och rörelsen på någon arbetsplats. Organiserat, agiterat, informerat, provocerat.
Denna spretiga pappersröra ska bli Hopskrivet, del 2 i serien Folkrörelse på arbetsplatsen.
Del 1 i den serien heter Hopsnackat och kom ut 2010. Hopsnackat är väldig basic, korta berättelser som oftast handlar om ett gäng arbetskamrater som snackat ihop sig direkt på golvet och stoppat en försämring eller fått igenom en förbättring. Små strider, små segrar, och bokens syfte är entydigt: uppmuntran och uppvigling.
Hopskrivet ska också ge tips och inspiration. Men även ta upp typiska problem.
Så fort någon börjar göra något, t.ex. en tidning eller en arbetsplatsblogg, antingen man är vald till det eller gör det på eget initiativ, så blir man en företrädare, någon som talar för eller till arbetskamraterna. När någon blir företrädare så kan det lätt få följden att andra träder tillbaka. Och/eller att företrädaren blir utpekad och angripen av ogillande chefer.
Men en arbetsplatstidning, en enkät etc, kan också vara ett redskap som stärker och mobiliserar kollektivet, minskar klyftan mellan företrädare och företrädda, gör att fler bryr sig och aktiverar sig.
Hopsnackat gick det snabbt att få ihop. På folkrörelselinjeträffar hade jag hört berättelser om hopsnack på jobbet, jag kom ihåg dem och kunde be berättarna skriva ner dem. Och så hade jag stött på passande berättelser på internet, som jag kunde be om att få ha med i boken. Det tog bara ett par månader att få ihop materialet.
Hopskrivet tar mycket längre tid. Annat har kommit emellan, skribenter har inte fått tummen ur (inkl. jag själv) – men det finns också en positiv anledning. Det kommer in nya bidrag och det dyker upp nya idéer om vad för slags berättelser och exempel som kan finnas med och vilka som kan berätta.
T.ex. häromdan: Men anslagstavlan då? Vi måste tala om anslagstavlor!
Vill du bidra?
Kan du berätta om en arbetsplatstidning? Det får gärna vara en personlig berättelse, inga partipamfletter tack, och det finns även plats för problem och misslyckanden, erfarenheter av vad som funkat och inte funkat, etc.
Eller om du kommer på något annat skriftligt som haft betydelse för er som kollektiv på jobbet, vid något tillfälle eller under en längre period. Något som uppviglat, upplyst, uppretat, uppsamlat, uppmuntrat…
Vad har du att säga om anslagstavlan? Och dikten på toaväggen som gjorde alla glada en hel vecka, kommer du ihåg den?
Du kan välja själv om du vill använda ditt eget namn eller skriva under pseudonym.
Skicka till info(at)folkrorelselinjen.nu så kanske ditt bidrag kommer med i boken. Du får inget betalt, bara äran av att ha bidragit till folkrörelse på arbetsplatsen!
Varsågoda
Inlagt 22 februari 2012
Jag får en del erbjudanden om att skriva i olika tidningar och andra publikationer, men brukar tacka nej till det av diverse skäl.
Men det går bra att norpa och återanvända mina blogginlägg. Hittar du någon text här som du tycker passar i din publikation, så ta den och slit den med hälsan. Läs dock först min jättelånga lista med Krav och Regler här!
Från 145 Norsborg till 133 Saltsjöbaden – en klassresa
Inlagt 29 januari 2012
Jag har tidigare berättat om en vandring i Norsborg, här i Norra Botkyrka, ett utpräglat arbetarklassområde. Idag handlar det om en vandring i ett utpräglat överklassområde i Saltsjöbaden.
Vandringen ordnades av förbundet Allt åt Alla under benämningen Överklassafari till Solsidan – Odla ditt klasshat.
Vår reseledare väntar vid bussgaten.
Alla deltagarna fick en stämpel på handen som biljett.
Det blev smockfullt i bussen.
Bussen.
Guideflaggan.
Vi steg av bussen vid Grand Hotel i Saltsjöbaden.
På detta hotell samlades år 1938 företrädare för arbetsgivarna och arbetarna och kom överens om ett avtal, kallat Saltsjöbadsavtalet. Avtalet skulle lugna ner den upprorstämning som rådde i landet (arbetsgivarna var rädda för uppror och socialism) och leda till arbetsfred och samförstånd/klassamarbete. Avtalet bidrog säkert till ökningen av det materiella välståndet i Sverige under de närmaste årtiondena därefter. Men urholkade också arbetarrörelsens stridskraft och gjorde facken så tama att vi nu står handfallna, när arbetsgivarna i praktiken har lämnat ”saltsjöbadsandan” för länge sen.
Martin föreläste om Saltsjöbadsavtalet.
Alla lyssnade.
Fast de unga Saltsjöbadsbor som inväntat vår ankomst, måste rapportera vidare. ”Nu är de här! Det är jättemycket folk!” Äntligen händer det nåt i trista Saltis.
Men de lyssnade också på föredraget.
Journalisterna blev förjusta då småbratsen (överklassbarnen) dök upp.
Vi fortsatte till ett område med enorma villor. En annan Martin föreläste om förhållandena på en gata som han kollat upp speciellt. De flesta boende på gatan har ärvt sina hus och förmögenheter. Det oftast förekommande ”yrket” på denna gatstump (5 av 13) är riskkapitalist. Samtliga dessa 5 riskkapitalister har varit misstänkta för skattefusk.
Över huvud taget är brottsligheten hög i området, med ovanligt många skattebrott och andra ekonomiska brott. Samt trafikförseelser, överklassen gillar att köra fort. Martin nämnde också husägaren som sågat ner kommunens träd som störde hans utsikt. Då var det en av pojkarna från Saltis som väste ”det var hans pappa”! och pekade på sin kompis. Fast de ville inte vara med på bild.
Vandringen gick vidare i Saltsjöbaden.
Polisen var i området hela tiden men höll sig oftast på avstånd.
Den här sortens hus är ofta resultatet av flera generationers profiterande på andra människors arbete.
Efter rundvandringen blev det kaffe och frågesport á la tipsrunda i bussen. Jag och Raul hade bara ett fel i frågesporten. Vi missade en fråga om tv-serien Solsidan, som vi aldrig sett. Tycker vi borde fått extrapoäng för det. Killen som vann och fick en flaska oäkta champagne, visade sig vara nykterist. Men man kan ju alltid vaska.
Ungdomar från området hängde kvar runt bussen.
När bussen vände hemåt kastades det ägg på bussfönstren. (Lite senare var det en bil som ställde sig ivägen för bussen på en smal väg. Men den gav sig iväg igen när några steg ur bussen.)
Jag är verkligen inte chockerad över lite äggkastning från den lokala ungdomen. Jag förstår mycket väl om det fanns innevånare i Saltsjöbaden som blev provocerade av vår safari. Om en Underklassafari, med mottot Odla ditt klassförakt, hade kommit hit till Norra Botkyrka för att glo på oss och våra hus, så hade ungarna här förmodligen eldat upp bussen. Och jag hade hejat på.
Fast sen är det ju också så att vi här i Botkyrka alltsomoftast befinner oss i underläge och provoceras av t.ex. arbetsgivare och myndigheter. Vi får ofta höra från utomstående hur vi är och hur vi har det. Det pratas om vår arbetslöshet, segregering och allmänna elände. Det pratas alltför sällan om överklassghettots segregering från övriga samhället och befolkningen, om deras brottslighet och parasiterande på andra människors arbete och arbetslöshet. Så en och annan överklassafari är helt på sin plats.
Länk till TV4as reportage från resan:
Skjutkälkens dialektik
Idag, 20 januari 2012, blir det sportblogg.
Jag har blivit intresserad av skidskytte. Inte av att utöva det, men av att titta på. Jag har börjat fatta reglerna och känna igen namnen. Jag kan ha egna synpunkter på vad som händer och tycka att tv-kommentatorerna säger onödiga saker.
Det är den enda sport som jag är intresserad av på det sättet.
Det gav ett dåligt intryck när jag en gång råkade säga skjutkälke i stället för skidskytte. Men det är inte det att jag tror att det heter skjutkälke utan det är min hjärna som ibland jobbar slarvigt på lagret. Langar fram nåt som känns rätt utan att kolla ordentligt på ordersedeln. Samma sak som när jag skulle säga Kaknästornet och hjärnan plockade fram nattduksbordet i stället.
– Vi har varit uppe i nattduksbordet.
Det är såna uttalanden som kan få folk att tro att man lider av vanföreställningar och förvirring, alt. har drabbats av ett poetiskt skov. Fast man bara har lite bråttom på lagret.
Nå, skidskytte alltså. Det är det där med balansen mellan att åka så fort som möjligt och att pricka så rätt som möjligt, som gör att det blir spännande. Läget kan slå om flera gånger under en tävling. Även en idrottsokunnig, som jag, kan fatta att åker man för fort så blir man andfådd och får hög puls. Kroppen förlorar sin samordning och då kan man inte skjuta bra. Åker man långsammare blir man pricksäkrare men åker man FÖR långsamt så hjälper det inte om man skjuter prick, man kommer försent i alla fall.
Därför är skidskytte intressantare än mera endimensionell sport som bara skidåkning eller bara skytte. Fast antagligen har även dom sporterna inneboende motsättningar – som jag bara är för oinsatt för att kunna uppfatta. Det är väl ungefär som när människor som är oinsatta i arbetsplatskamp säger saker som det blir svårt att ens diskutera med dem, därför att de inte uppfattar dialektiken.
Men skidskyttedialektiken är lätt att uppfatta.
– Varför kör de inte fortare?
– De ska ju träffa prick också.
Det dialektiska förhållandet mellan snabbt och pricksäkert har sina paralleller i all sorts kamp som inte är endimensionell. Jag tänker dock inte förklara mer om det, man ska inte överarbeta sina allegorier.
Nu är det slut på sportbloggen.
Anders Borg eller Kim Jong-Il?
Idag, 20 december 2011, blir det frågesport, sammanställd av hamnarbetaren Erik Helgeson.
Vem är Den Storartade Ledaren – Anders Borg eller Kim Jong-Il?
I korta drag består frågesporten av 16 citat som antingen härstammar från officiella nordkoreanska propagandaorgan eller ett reportage i lördagens upplaga av Sveriges största (oberoende) dagstidning Dagens Nyheter. Uppdraget för er som tävlar är helt enkelt att gissa vem den/de ‘objektiva’ journalisterna ‘granskat’ när de författade respektive hyllningscitat. Det finns bara två svarsalternativ till varje fråga: Antingen Sveriges finansminister Anders Borg eller Nordkoreas nyligen avlidne diktator Kim Jong-Il.
Varsågoda:
1. ”Han hade en särskild fallenhet för kreativt tänkande, och kunde innovativt analysera varje problem”
2. ”[Ledaren är] sedan uppväxten dedikerad naturmänniska och hängiven jägare”
3. ”Från tidiga år var [ledaren] exceptionellt intelligent (…)”
4. ”[Ledaren] var alltid den som tagit sig igenom den tyngsta litteraturen, som läst det mest komplicerade av [relevant] teori
5. ”En gång halkade han på en sten och for ned i en iskall fors med ryggsäck, sovsäck och allt, men det var inget skäl att ge upp – det var bara en möjlighet att prova på att försöka sova trots blöta och nedkylning.”
6. ”Han hade en stark och våghalsig personlighet, som möjliggjorde att han på egen hand kunde klara alla utmaningar när han väl tagit sig an dem.”
7. ”Alla som sett honom i svart, åtsittande [klädsel] (och det är många) vet att [Ledarens fysiska träning] gett resultat.”
8. ”Med sin människokärlek och vidsynthet, var han alltid generös, opretentiös och varmhjärtad bland andra människor”
9. ”(…) inte bara på grund av sin övermänskliga arbetskapacitet och exceptionella förmåga till analys – utan också för sitt humör, sin envishet och sin humor.”
10. ”Han arbetade också fram kraftfulla ideologiska och teoretiska [redskap] för [det politiska projektet] genom att leverera vetenskapliga (…) svar på de akuta problemen”
11. ”I processen visade sig [ledarens] organisatoriska förmåga”
12. ”Genom att hela tiden dela glädje och sorg med [vanligt folk] och genom sin genuint populära politik (…) har han fått [hela landet] att sluta upp bakom partiet (…)”
13. ”[Ledarens] pondus är inte bara intellektuell, utan även fysisk. Hans utstrålning tar plats.”
14. ”För sin kapacitet och kunnighet är han både djupt respekterad och fruktad.”
15. ”Tack vare hans klarspråk har också insikterna om [de aktuella ekonomiska utmaningarna] börjat sippra neråt i de folkliga lagren”
16. ” ‘Visst får man en känsla av att han är lite för stor för [Nordkorea/Sverige]?’ viskar (…) en journalistkollega när [den granskande journalistkåren] ser [ledaren] agera. Och det ligger någonting i det.”
Och här hittar du FACIT! (Öppnas i ny sida eller flik)
Restidsblues
Idag, 12 december 2011, blir det musikvideo.
Förr var det så att busschaufförerna började och slutade sin arbetsdag på det garage man tillhörde. För ett antal år sedan ändrades det. Idag tvingas många bussförare börja sin arbetsdag i garaget men sluta den varsomhelst ute längs linjen. Något som kan innebära timslånga restider, som arbetsgivaren inte betalar för.
Denna försämring infördes naturligtvis för att kunna pussla ihop scheman med färre antal chaufförer = högre vinst. Ett annat plus i kanten för arbetsgivaren är att möjligheten för bussförarna att träffas och prata med varann, både spontant och organiserat, har minskat.
Kommunal drev frågan i årets avtalsförhandlingar (som avslutades i maj 2011). Det man då kom fram till var att tillsätta ”en partsgemensam grupp som ska presentera en lösning inför nästa avtalsförhandling”. Ett löfte som kanske inte känns så väldigt betryggande.
Busschaufförer i alla garage: Snacka ihop er!
God dag, Herr fiskhandlare
Inlagt 5 november 2011
– God dag, Herr fiskhandlare!
– God dag, Herr bankdirektör, vad får det lov att vara?
– Vad kostar gösen idag?
– 20 kronor kilot.
– Då tar jag ett kilo.
– Tack, det blir 25 kronor.
– Men, ni sa ju att den kostade 20 kronor kilot??
– Expeditionsavgiften är 5 kronor!
– Nåväl, här är en 50-lapp.
– Tackar! Här är er gös och er växel.
– Vänta nu! Här är bara 20 kronor. Det saknas 5 kronor!
– Vi har en växlingsavgift på 5 kronor.
– Detta är ju oförskämt, Herr fiskhandlare!
– Ja, det är det, Herr bankdirektör.
(en vandringshistoria som jag härmed för vidare)
Föreläsning i Malmö
Inlagt 17 oktober 2011
Jag kommer till Malmö söndag 4 december och snackar på FACKET+UNG=SANT! , en seminariedag som ordnas av Transport avd. 12, Ung Vänster Skåne och SSU.
Jag är själv inte överdrivet ung, men läget som arbetssökande/osäkert anställd delar jag med de unga. Enda skillnaden är att jag har erfarenheter sen tidigare, som hjälper mig när jag ska snacka ihop mig med mina arbetskamrater. Det ska jag dela med mig av, och även berätta om de samlade erfarenheter som finns i Hopsnackat.
En vandring i Norsborg
Inlagt 25 september 2011
Idag blir det bildblogg, från gårdagens händelse: konstnärlig stadsvandring Norsborg 145. Denna vandring med historier av och med människor och miljöer i Norsborg är en del av ett större projekt inom Botkyrka Community Teater & Dans.
Communityteater bygger på berättelser om och från ett bostadsområde – det är en konstform som har sitt ursprung i Latinamerika men nu är spridd över nästan hela världen och även har börjat användas i Sverige.
Jag bor i Hallunda, Norsborg, sedan 2004. I 27 år dessförinnan (1977-2004) bodde jag i Hagalund, ”Blue Hill”, som också är ett miljonprogramsområde (dock med en annan arkitektur – väldigt stora blå hus). Där har mina barn vuxit upp.
Utanför Norsborgs centrum strömmar Emmas minnen från barndomens lek- och gårdsliv ur spelaren. Jag försökte sen återberätta det för ett av mina (vuxna) barn, och hon sa Ja! Ja! Ja! och skrattade – kände igen allt.
Inne i Norsborgs centrum, utanför matbutiken, hörs en annan berättelse om livet i Norsborg.
Det är poeten Razak som berättar.
Högst upp i ett av husen berättar Eddie varför han har en frisersalong i lägenhetsförrådet.
Den friserade killen vet jag inte vad han heter, men frisyren heter Sture.
Vandringen går vidare i grönskan mellan husen. Norsborg är ett mycket grönt och lummigt område fast det inte syns utifrån.
En arbetslös man tvingas ta en match med socialen…
…och blir utslagen
Adam Kanyama sitter på planket och rappar om Norsborg
En saga berättas under sagoträdet. Publiken medverkar i rollerna som gnälliga gubbar, tanter, barn och höns.
Tre unga kvinnor läser ur en bok som de diskuterat i sin läsecirkel på biblioteket i Hallunda: Boktjuven av Markus Zusak. Handlingen utspelar sig 1939 i Tyskland.
Vi vandrar förbi ett gäng glada tanter. Ingick de i projektet eller var de bara glada ändå? Vem vet.
I en gångtunnel hänger ett collage med berättelser skrivna av ungdomar från Norsborg.
Flera av vandringens medverkande/artister framför collaget.
Vandringen avslutas med mingel, cider och kakor i gångtunneln.
Hur ofta går du till moskén?
Inlagt 30 augusti 2011
Media ger ofta en bild av att alla muslimer överallt är bokstavstroende och hårt styrda av religiösa ledare. Det där har aldrig gått ihop med mina intryck av muslimska arbetskamrater och grannar. De har varit ungefär lika strängt religiösa som de med kristen tillhörighet. Dvs, med få undantag, inte alls strängt.
Mina personliga intryck stämmer däremot bra med vad islamologen Jan Hjärpe säger:
2 procent av den muslimska befolkningen i stadsdelen Rosengård i Malmö går till fredagsbönen. Ca 15-30 procent av muslimerna besöker moskén två gånger om året. Resten går aldrig dit. (Källa: Lokaltidningen Södra Sidan, nr 6/2011)
Idag, då årets Ramadan är över, är säkert en av de där två dagarna då hela 15-30 procent går till moskén. Ungefär som vanliga slappkristna går i kyrkan till advent eller på juldagen.
Eid Mubarak!
Tack Kamrat Dolly
Inlagt 28 augusti 2011
Tyvärr kunde jag inte se Dolly Parton i Globen igår (27 augusti 2011). Jag lånar en av hennes sångtexter hit i stället. Jag har aldrig jobbat 9 till 5, utan mycket konstigare tider. Men sången är allmängiltig. Tack Kamrat Dolly.
Tumble outta bed
And stumble to the kitchen
Pour myself a cup of ambition
Yawnin’ and stretchin’ and try to come to life
Jump in the shower
And the blood starts pumpin’
Out on the streets
The traffic starts jumpin’
With folks like me on the job from 9 to 5
Workin’ 9 to 5
What a way to make a livin’
Barely gettin’ by
It’s all takin’
And no givin’
They just use your mind
And they never give you credit
It’s enough to drive you
Crazy if you let it
9 to 5, for service and devotion
You would think that I
Would deserve a fair promotion
Want to move ahead
But the boss won’t seem to let me
I swear sometimes that man is out to get me
They let your dream
Just a’ watch ‘em shatter
You’re just a step
On the boss man’s ladder
But you got dream he’ll never take away
In the same boat
With a lot of your friends
Waitin’ for the day
Your ship ‘ll come in
And the tide’s gonna turn
An’ it’s all gonna roll you away
Workin’ 9 to 5
What a way to make a livin’
Barely gettin’ by
It’s all takin’
And no givin’
They just use your mind
And you never get the credit
It’s enough to drive you
Crazy if you let it
9 to 5, yeah, they got you where they want you
There’s a better life
And you think about it don’t you
It’s a rich man’s game
No matter what they call it
And you spend your life
Putting money in his wallet
Workin’ 9 to 5…
Mormor vs skinnbulor
Inlagt 20 augusti 2011
Idag är det 3 månader sedan min mamma gick bort, 98 år gammal. På minnesstunden för henne berättade ett av hennes barnbarn:
Han hade som grabb stått i en lång busskö med mormor, de skulle upp till Arholma. Ett gäng skrämmande skinheads trängde sig fram i kön – med den starkares rätt. Då höjde mormor rösten och ropade: Släpp fram de här stackars svaga pojkarna, de behöver sittplats! Släpp fram dem! Styrkeförhållandet vändes om i ett nafs. Och skinheadsen stod upp i bussen.
Såna är vi i Norra B
Inlagt 19 augusti 2011
Jag köar i grönsaksståndet nedanför tunnelbanan. En svennetant från A-laget står framför mig i kön med en ask jordgubbar. Den skriver vi väl upp, säger den unga syrianska försäljaren. Ja, den skriver jag upp hemma, säger tanten och kilar glad iväg med sin kartong. Hon betalar väl aldrig, muttrar någon bakom mig. Nä, jag brukar ge till henne, säger försäljaren och ler blygt. ♥ Norra Botkyrka.
francesblogg 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.