NEJ det kommer inte att gå fortare att bli fast anställd

party Har blivit fastanställd!

Inlagt 3 mars 2016

Igår 2 mars 2016 tog riksdagen beslut om en ändring i Lagen om anställningsskydd, som gäller rätten att bli tillsvidareanställd (dvs fast anställd) efter en viss tid av allmän visstidsanställning eller vikariat. Den nya regeln träder i kraft den 1 maj 2016.

Regeln har redan börjat missuppfattas, även av fackförbund och fackförbundstidningar. Många tror att regeln innebär att man kommer att få RÄKNA IHOP olika sorters visstidsanställningar för att snabbare få rätt till fast anställning. Men så är det INTE. Den nya regeln är en luring.

Så här är det:

Hittills har det varit så att om man har varit anställd som vikarie i sammanlagt mer än två år under de senaste fem åren, så ska man bli fast anställd. Och om man har haft allmän visstidsanställning i sammanlagt mer än två år under de senaste fem åren, så ska man bli fast anställd.

Man kan alltså jobba som vikarie i sammanlagt 1 år och 11 månader och 29 dagar och dessutom ha allmän visstidsanställning i sammanlagt 1 år och 11 månader och 29 dagar på samma arbetsplats utan att anställningen övergår till en tillsvidareanställning. Lägg in lite säsongsarbete och perioder då man ”inte behövs” så kan det pågå i år ut och år in.

Och det kan det fortfarande efter 1 maj 2016. Det enda som ändras är att femårsgränsen tas bort när det gäller allmän visstidsanställning.

Jag vill påstå att ändringen är en skenreform. Man måste låtsas göra något efter EU-kritik mot missbruket av visstidsanställningar i Sverige. Gå inte på den lätta.

Så här skrev regeringen om sin promemoria inför gårdagens lagändring:

Skärpta åtgärder mot missbruk av tidsbegränsade anställningar.

”Ändringarna innebär i huvudsak att den nuvarande begränsningen för allmän visstidsanställning kompletteras med en ny regel. Den nya regeln innebär att en sådan anställning övergår till en tillsvidareanställning i flera fall än i dag. En allmän visstidsanställning omvandlas således automatiskt till en tillsvidareanställning om den sammanlagda anställningstiden i allmän visstidsanställning överstiger två år.

Detta gäller inte bara om det sker inom en tidsram om fem kalenderår som i dag, utan även om det – oberoende av en sådan tidsram – sker under en period då tidsbegränsade anställningar enligt anställningsskyddslagen följt på varandra utan uppehåll eller med högst 180 dagars mellanrum.

I en sådan kedja av tidsbegränsade anställningar kan allmän visstidsanställning, vikariat och säsongsanställning ingå som länkar, men endast sammanlagd tid i allmän visstidsanställning har betydelse för om en anställning övergår till en tillsvidareanställning.”

Observera det som jag fetstilat. Det är alltså inte så, att lagändringen innebär att man ska få räkna ihop olika sorters visstidsanställningar för att snabbare komma till fast anställning.

Man får räkna ihop olika sorters anställningar när man ska kolla om man varit anställd på samma ställe med högst 6 månaders uppehåll mellan anställningarna. Men det måste fortfarande ingå sammanlagt 2 år av just allmän visstidsanställning för att man ska bli fast.

Och för vikariat så gäller fortfarande att man måste ha varit anställd som vikarie i minst två år under de senaste fem, för att det automatiskt ska bli en fast anställning.

Den enda skillnaden mot nu blir alltså att man ska bli fast anställd efter sammanlagt mer än två års allmän visstidsanställning även om skiten har pågått i mer än fem år! Vilken lycka.

Skärpt åtgärd? Beror på vad man menar med skärpa, jag tycker att det är en mycket slö åtgärd.

2016-03-02 Riksdagsbeslut

Alla partier utom SD överens

Alla riksdagspartier röstade för denna synnerligen marginella förbättring utom SD, som tyckte att den innebär ”ytterligare regleringar som sannolikt försvårar rekrytering och anställning” (Citat ur SD-motion)

Nu blir det lite av mitt vanliga tjat här

Det enda som kan tvinga fram en verklig förändring är att det blir så mycket liv kring de osäkra anställningarna ute på arbetsplatserna, att de börjar bli ett problem för arbetsgivarna. De osäkra anställningarna är så betydelsefulla, så göttiga för arbetsgivarna att så länge det inte blir hopsnack, påtryckningar, kollektiva uppsägningshot och andra aktioner kring dem, så kommer det inte att bli någon avgörande skillnad mot nu. Det behövs visstidsuppror och det kan bara ske kollektivt. En ensam visstidare är i en oerhört svag ställning. Men samtliga visstidare tillsammans på en arbetsplats, eller visstidarna ihop med de fast anställda, är, kan vara, en maktfaktor på arbetsplatsen. Maktfaktorer på många arbetsplatser är tillsammans en maktfaktor i samhället.
Det behövs också stenhård bevakning av en annan regel i LAS, nämligen förtursrätten till återanställning efter sammanlagt 12 månaders anställning under de senaste tre åren. Den regeln borde bevakas mycket hårdare, både av arbetskamrater och fackföreningar. Arbetskamrater borde inte acceptera att någon som börjar närma sig 12-månadersgränsen tvingas lämna arbetsplatsen.

Men man kan ju inte…. Jo man kan!

(Detta blogginlägg innehåller samma info som jag skrev 14 maj 2015: Regeringens slöa åtgärd mot missbruk av tidsbegränsade anställningar )

Läs även på denna blogg: Anställningstryggheten är död – men var är mordplatsen?

Lämna en kommentar

Publicerat av Admin på 3 mars, 2016 i LAS, Osäkra anställningar

Om att förhandla duktigt

04 Jan

taihand

Inlagt 4 januari 2016

Idag för sex år sen skrev jag på Facebook om hur metallklubben på Volvo Personvagnar i Göteborg skött LAS-förhandlingarna i samband med stora varsel på fabriken.
Lyfter hit den texten därför att den konkret visar på det som föregått att flera stora fackförbund nu är inne och nosar på att lydigt släppa turordningsreglerna centralt.

Det är viktigt att fackligt och politiskt aktiva förstår hur det går till. Arbetsgivarna förstår, alltför väl.

Så här skrev jag på facebook den 4 januari 2010:

Om att förhandla duktigt

Såg första delen av dokumentären Kraschen på Svt.
Ordföranden för Volvos metallklubb Olle Ludvigsson uttalar sig om turordningsförhandlingarna och säger ungefär att ”längre anställningstid ger förtur och det har vi fått igenom på de flesta ställen men självklart inte överallt”. Dvs. han försöker ge intrycket att i de fall som längre anställningstid givit förtur så är det duktiga metallklubbens förtjänst. Men det är ju precis tvärtom. Lagen (LAS) säger att längre anställningstid ger förtur. Det facket på Volvo har gjort är att gå med på undantag från turordningsreglerna – hundratals undantag. En annan facklig företrädare yttrar sig. ”Företaget har gjort en massa undantag” säger han beklagande. Han borde ha sagt ”Vi har gått med på en massa undantag”. Företaget hade nämligen inte kunnat göra dessa undantag utan fackets godkännande. Metallklubbens insatser i turordningsförhandlingarna på Volvo ger också ett intressant perspektiv på en artikel i Dagens Arbete ”Facket har glömt använda MBL”.Paula Thunberg Bertolone från IF Metalls förbundskontor säger i artikeln att det är för lite förhandlingar på arbetsplatserna. Det sker inte ens om så viktiga frågor som när bemanningsföretag tas in.

Men då är frågan: vad ska man säga om Metallklubben på Volvo? Vad skulle Paula Thunberg Bertolone säga om deras insatser? Är det ett exempel på en lokal klubb som är duktig på att förhandla?

Jamenvisst, Olle Ludvigsson är ju en framstående facklig företrädare! ”Rösta i EU valet och kryssa Olle Ludvigsson (S). Olle har både förmågan och kunskapen om hur Sveriges industri och dess villkor påverkas av besluten i EU. Han vet vad kollektivavtal och schyssta arbetsvillkor har för värde.” (Citat från facebookgruppen Olle Ludvigsson till EU.)

Men det hade varit bättre om Metallklubben på Volvo inte hade förhandlat alls. För då hade företaget varit tvungna att följa LAS. Och jag vet eftersom jag varit med och förhandlat vid flera nedskärningar och nedläggningar, att det finns få saker som människor tar så illa vid sig av, som avvikelser från turordning. Om vi som förhandlade på Stockholmsbagarn hade suttit med företaget, utan insyn, och godkänt undantag, då hade vi aldrig förhandlat mer. Snarare hade vi blivit nedkastade i degstörtarna av skitsura arbetskamrater och kommit ut skivade i formbrödsslicern två våningar längre ner.

Fast.
I och för sig.
Om alla klubbar förhandlade lika ”duktigt” som metallklubben på Volvo skulle det inte tas in så många bemanningsföretag. För det skulle inte behövas. Turordningsreglerna skulle inte betyda något och alla arbetare skulle sitta osäkert trots fasta anställningar. Företagen skulle kunna göra precis som de ville. Med fackets hjälp.

Så långt mitt facebookinlägg från 2010.

Var Volvos metallklubb piskad att släppa på turordningsreglerna? Naturligtvis inte. Det kan nämnas att en jämförelsevis liten klubb, som den för Lerniaanställda på Volvo, ett par år senare höll på turordningsreglerna vid uppsägningar av bemanningsanställda på fabriken. Det går att förhandla duktigt på riktigt, om man bestämmer sig för att klubben ska företräda medlemmarna och deras rättigheter gentemot företaget, inte tvärtom.

Turordningsreglerna kan släppas centralt antingen genom att man i kollektivavtal friskriver företagen från lagens regler utan att lokala förhandlingar krävs, eller genom att verka för att själva lagen ändras.

(När man släppte lös visstidsanställningarna gjorde man först det ena – ändrade i kollektivavtalen – och sen det andra – ändrade lagen.)

Men det föregås alltså av att man släpper på reglerna ute på arbetsplatserna, och av att det kan ske utan att de berörda arbetarkollektiven ryter ifrån. Arbetsgivarna testar ständigt på arbetsplatserna vad vi och våra fackliga företrädare accepterar.

Tidigare här på bloggen: Turordningslistan på väggen (14 dec 2012)

Lämna en kommentar

Publicerat av Admin på 4 januari, 2016 i Hur det ligger till, LAS, Osäkra anställningar

Fras in, Las ut

14 Dec

Inlagt 14 december 2015

Jaså, också Kommunals ordförande är inne på att även i regelverket sälja ut det som facken redan i stor utsträckning släppt efter på ute på arbetsplatserna, nämligen turordningsreglerna.

Precis som Metall och Handels varit på gång med fast det bromsats upp (tillfälligt?) av medlemsprotester.

Citerar DN idag, 14 december 2015:

Den kontroversiella planen att byta bort LAS ”sist in först ut” mot mer arbetsgivarfinansierad fortbildning har nått ända in i regeringskansliet. Den plockas upp av framtidsministerns analysgrupp, som i dag rapporterar till regeringen. ..//…

Gruppen ”Arbetet i framtiden” efterlyser en bred reform för livslångt lärande, med finansiering från både staten och arbetsgivarna, framhåller fackförbundet Kommunals ledare Annelie Nordström // …

/Hela artikeln ”Regeringens analysgrupp inte främmande för LAS-nedrustning”/

Mer arbetsgivarfinansierad fortbildning, my ass. Eller kyss mig därbak som det heter på svenska. Det är ju inget som kan ersätta turordningsregler.

Däremot vore det bra om arbetsgivarna såg till att på plats finansiera behövlig vidareutbildning av de anställda istället för att slänga ut dem och skylla på att deras kompetens inte längre räcker.

Citerar mig själv:

När företag vill göra avvikelser från reglerna handlar det ofta i praktiken om att man vill göra sig av med äldre anställda, ofta trotjänare, de som blivit slitna/skadade, eller de som anses besvärliga på något sätt, t.ex. fackliga aktivister och personer som vet sin rätt och håller på den.

Arbetsledningen vill gärna behålla lydiga personer och kompisar och personer som ännu inte blivit utslitna, sådana som klarar TEMPOT.

Det är just ett sådant subjektivt och tempo-uppskruvande urval som reglerna är till för att förhindra.

/Hela blogginlägget ”Turordningslistan på väggen”/

” – I praktiken hindrar ju inte LAS arbetsgivaren från att välja, man hittar alltid vägar att bli av med de man vill bli av med” säger Kommunals ordförande. Ja det tror f-n, när facken alldeles för ofta står till tjänst med att underlätta i stället för att sätta stopp. Och när arbetarkollektiven accepterar det.

Bild: Robert Nyberg

Lämna en kommentar

Publicerat av Admin på 14 december, 2015 i LAS, Osäkra anställningar

Ett anspråkslöst förslag

07 Dec

sedlar

Inlagt 7 december 2015

Vad tror ni skulle hända om fackföreningarna i de kommande avtalsförhandlingarna skulle säga: Vi vill byta tillbaka. Vi struntar i löneökning i år. Vi vill istället ha tillbaka hårdare reglering av arbetstidsregler och anställningstrygghet.

Fackmedlemmarna skulle nog bli skitförbannade om fackledningarna sa att vi struntar i att kräva lönehöjning. Men vad jag vill komma till är att arbetsgivarna skulle bli ännu mer skitförbannade. De har gjort oerhört stora vinster på sådant de fått i utbyte mot de futtiga löneökningarna. Vinsterna stiger på lönesummans bekostnad, även om vi fått en lönehöjning på pappret.

Så om vi skulle säga: Låt oss byta tillbaka! då skulle arbetsgivarorganisationerna säga NEJ NEJ NEJ.

De centrala avtalsförhandlingarna är sedan länge byteshandel. Lönepåslagen har vi fått i utbyte mot ökad flexibilitet när det gäller arbetstidsregler, anställningstrygghet med mera. Så släpptes t.ex. det fria visstideriet in i kollektivavtalen innan det sedan (som en följd av detta) släpptes in i Lagen om anställningsskydd.

Ökad flexibilitet innebär att din chef har mer att säga till om hur du ska leva ditt liv, och du själv har mindre.

Ökad flexibilitet innebär att arbetsgivarna kan få arbetsuppgifterna gjorda på färre arbetstimmar. Om de bara måste ha folk inne exakt när de vill, utan att behöva ta hänsyn till arbetstidsregler och anställningstrygghet, så minskar lönekostnaderna. Att färre gör fleras jobb, att rädsla får arbetare att inte hålla på sina rättigheter, att scheman försämrats så att folk blir tröttare och ”inte orkar bråka” osv – allt sådant hjälper upp profiten.

Det enda sättet att få förbättringar utan att betala med försämringar som i längden är värre, är att vi kämpar på arbetsplatserna. Det är först när arbetsgivarna inte får saker och ting gjorda under försämrade förhållanden, som en annan situation kan uppstå. Då kommer de också att be facken om hjälp att göra något åt saken. Istället för att som idag lugnt invänta löneanspråken, spela lite konfliktteater, och sen ta tillbaka pengarna och mer därtill, i andra änden – på arbetsplatserna.

Och så vill jag passa på att berätta att antologiserien Folkrörelse på arbetsplatsen nu är fullföljd med den fjärde delen Om strejker (öppnas i nytt fönster/flik). Present till arg eller ledsen arbetskamrat?

2 kommentarer

Publicerat av Admin på 7 december, 2015 i Avtalsrörelse, Hur det ligger till

Ni är fuckade utan oss! – Arbetarkollektivet som maktfaktor

23 Jun

Inlagt 23 juni 2015

Den här texten är mitt förord i antologin Slutsnackat.

De flesta händelserna i Slutsnackat har utspelat sig under 2010-talet, en tid då vi ofta får höra repliker som:
– Det spelar ingen roll om jag säger ifrån.
– Säger jag nej till den där försämringen så ringer dom inte in mig igen.
– Inte sjutton gör det nån skillnad om jag vägrar jobba övertid.

Sanna repliker, tyvärr. Men testa att byta ut jag mot vi i de där meningarna. Testa att byta ut jag mot alla. Då stämmer replikerna inte längre. Det vi gör tillsammans spelar roll. Kraften i de aktioner som beskrivs i boken ligger helt och hållet i att man genomför dem tillsammans. Här agerar arbetarkollektiven, med smarta metoder, som den maktfaktor vi är, kan vara, i kraft av att vi är de som faktiskt gör jobbet. Smarta metoder betyder inte problemfria. Det uppstår svårigheter på vägen, tveksamheter, oenigheter, risk för splittring, och det blir inte alltid en storseger. Lägg märke till sådana erfarenheter i berättelserna. De är bra att ha i åtanke när ni själva tar strid om något.

De aktioner som beskrivs här bryter oftast inte mot regler i lagar och avtal. Men de bryter mot sådant ”samförstånd” som alltför ofta innebär underordning, underkastelse. De bryter också mot ovanan att tänka jag men glömma vi. De bryter inte minst mot ovanan att vi nöjer oss med att gnälla i fikarummet eller på sin höjd skicka en upprörd skrivelse till facket eller en arg insändare till lokaltidningen eller starta en Vi-som-tycker-grupp på facebook. Inget ont om sådant, det kan ibland vara en bra början, men det räcker oftast inte.

Smarta metoder: Ingen kan, än så länge, förbjuda människor att säga upp sig, som de personliga assistenterna i Får vi inte månadslön så säger vi upp oss eller sjuksköterskorna i Sitt ner i båten. Inte heller finns det någon lag mot att tacka nej till jobb som man tycker är för dåligt betalt, som sjuksköterskestudenterna i berättelserna om Inte under 24000-kampen. Att jobba strikt efter regelboken, som sopåkarna gör i berättelsen Till punkt och pricka, är snarast motsatsen till lagbrott, men får uppstudsiga arbetsgivare att slita sitt hår minst lika mycket som en vild strejk skulle göra. Att timmisar beslutar sig gemensamt för att tacka nej till att bli inringda när deras arbetspass kortas ner som i Driver ni med oss? är inte något man kan lagföra dem för. Ett regelbrott är det oftast inte heller att tacka nej till övertidsarbete eller extrapass, vilket förekommer i flera av berättelserna. (Mer om det i Att vägra jobba för mycket, som också finns här på bloggen.)

Berättelsen Till punkt och pricka handlar om en aktion som Stockholms Sopgubbar genomförde 2010, i protest mot att kollegor blivit uppsagda för att de inte accepterat lönesänkning. När aktionen pågick intervjuades en sopentreprenör, alltså en arbetsgivare, i Svenska Dagbladet. Han sa apropå de växande sopbergen i soprummen:
– Vi gör vårt bästa, men vi har hundra sopgubbar med en egen vilja.
Att göra sitt bästa innebar att försöka få de anställda att vara lydiga och inte ta strid. Men det föll på att sopgubbarna agerade som en maktfaktor med en egen, gemensam vilja.

– Vi har hundra sopgubbar med en egen vilja.
Den repliken, och den motvilliga respekt som den speglar, vill vi höra ofta, om alla möjliga yrkesgrupper. I Slutsnackat möter vi några brevbärare, verkstadsarbetare, bageriarbetare, kockar, charkuteriarbetare, vårdbiträden, personliga assistenter, sjuksköterskor och järnvägare med en egen vilja. Fastanställda, timanställda, bemanningsanställda och blivande anställda hittar smarta strategier och påminner om vilka det är som gör jobbet. Som de timanställda vårdbiträdena uttrycker det i berättelsen Driver ni med oss: Ni är fuckade utan oss.

Del två av förordet kan du läsa här: Att vägra jobba för mycket

20150422_175146 Slutsnackat är del 3 i serien Folkrörelse på arbetsplatsen. Mer om böckerna och hur man får tag i dem finns här. (Öppnas i ny flik.)

Lämna en kommentar

Publicerat av Admin på 23 juni, 2015 i Blandat, Kamp lönar sig, Kultursidan, Osäkra anställningar, Posten, Sopgubbar, Tåg, Vård och omsorg

Regeringens slöa åtgärd mot missbruk av tidsbegränsade anställningar

14 Maj

Inlagt 14 maj 2015

OBS: Uppdatering 3 mars 2016: Det lagförslag som jag skrev om här den 14 maj 2015 har nu blivit lag genom beslut i riksdagen. Så läs gärna detta färskare inlägg istället: Nej det kommer inte att gå fortare att bli fastanställd.

Regeringen har kommit med ett förslag om att ändra i lagen om anställningsskydd, ”för att öka möjligheterna för visstidsanställda att få fast anställning”.

Idag är det så att om man har varit anställd som vikarie i sammanlagt mer än två år under de senaste fem åren, så ska man bli fast anställd. Och om man har haft allmän visstidsanställning i sammanlagt mer än två år under de senaste fem åren, så ska man bli fast anställd.

Man kan alltså jobba som vikarie i sammanlagt 1 år och 11 månader och 29 dagar och dessutom ha allmän visstidsanställning i sammanlagt 1 år och 11 månader och 29 dagar på samma arbetsplats utan att anställningen övergår till en tillsvidareanställning. Lägg in lite säsongsarbete och perioder då man ”inte behövs” så kan det pågå i år ut och år in.

Så här skriver regeringen om sin promemoria :

Skärpta åtgärder mot missbruk av tidsbegränsade anställningar.

”Ändringarna innebär i huvudsak att den nuvarande begränsningen för allmän visstidsanställning kompletteras med en ny regel. Den nya regeln innebär att en sådan anställning övergår till en tillsvidareanställning i flera fall än i dag. En allmän visstidsanställning omvandlas således automatiskt till en tillsvidareanställning om den sammanlagda anställningstiden i allmän visstidsanställning överstiger två år.

Detta gäller inte bara om det sker inom en tidsram om fem kalenderår som i dag, utan även om det – oberoende av en sådan tidsram – sker under en period då tidsbegränsade anställningar enligt anställningsskyddslagen följt på varandra utan uppehåll eller med högst 180 dagars mellanrum.

I en sådan kedja av tidsbegränsade anställningar kan allmän visstidsanställning, vikariat och säsongsanställning ingå som länkar, men endast sammanlagd tid i allmän visstidsanställning har betydelse för om en anställning övergår till en tillsvidareanställning.”

Observera det som jag fetstilat. Det är alltså inte så, att förslaget innebär att man ska få räkna ihop olika sorters visstidsanställningar för att snabbare komma till fast anställning. Man kan se lite skriverier i media som antyder att det skulle vara så, men det stämmer alltså inte.

Den enda skillnaden mot nu är att man ska bli fast anställd efter sammanlagt mer än två års allmän visstidsanställning även om skiten har pågått i mer än fem år! Vilken lycka.

Skärpt åtgärd? Beror på vad man menar med skärpa, jag tycker att det är en mycket slö åtgärd.

Nu blir det lite av mitt vanliga tjat här:

Det enda som kan tvinga fram en verklig förändring är att det blir så mycket liv kring de osäkra anställningarna ute på arbetsplatserna, att de börjar bli ett problem för arbetsgivarna. De osäkra anställningarna är så betydelsefulla, så göttiga för arbetsgivarna att så länge det inte blir hopsnack, påtryckningar, kollektiva uppsägningshot och andra aktioner kring dem, så kommer det inte att bli någon avgörande skillnad mot nu. Det behövs visstidsuppror och det kan bara ske kollektivt. En ensam visstidare är i en oerhört svag ställning. Samtliga visstidare tillsammans på en arbetsplats, eller visstidarna ihop med de fast anställda, är en maktfaktor på arbetsplatsen. Maktfaktorer på många arbetsplatser är tillsammans en maktfaktor i samhället.
Det behövs också stenhård bevakning av en annan regel i LAS, nämligen förtursrätten till återanställning efter sammanlagt 12 månaders anställning under de senaste tre åren. Den regeln borde bevakas mycket hårdare, både av arbetskamrater och fackföreningar. Arbetskamrater borde inte acceptera att någon som börjar närma sig 12-månadersgränsen tvingas lämna arbetsplatsen.

Men man kan ju inte…. Jo man kan!

Regeringens promemoria kan du hitta här.

Läs även på denna blogg: Anställningstryggheten är död – men var är mordplatsen?

Lämna en kommentar

Publicerat av Admin på 14 maj, 2015 i LAS, Osäkra anställningar

Osäkra er!

09 Nov

Inlagt 9 november 2014

På brödfabriken San Remo, där jag jobbade 2004-2006 (efter att Stockholmsbagarn lagts ner) fick vi veta att fast anställda skulle sägas upp och i praktiken bli timmisar istället. Vi blev arga, minst sagt. Vi lyckades stoppa det mesta av just den planen, och så försökte vi ta initiativ till ett visstidsuppror. Några i klubben blev intervjuade av en journalist och en filmfotograf från Svt. Vår klubbordförande Åsa sa -Ja ni i er bransch vet väl också hur det är med visstidsanställningar. När sen intervjusnutten sändes, så avslutades den med att de två Svt-medarbetarna vände kameran mot sig själva och berättade om sina osäkra anställningar. Det var modigt. Jag har ibland undrat hur det gick för de två sen. Media är en av de branscher som var och är hårt plågade av osäkra anställningar.

Idag har bemanningsanställningarna tagit över mycket av de osäkra anställningarna. Och en journalist på Aftonbladet som offentligt tagit upp problemen med bemanningsjobben har blivit omplacerad. Helt uppenbart – för den som är van att se vad som händer i arbetslivet – som ett straff. Arbetskamrater och kollegor protesterar. (Se länkar sist i inlägget.)

En annan händelse jag hörde om så sent som igår är en betrodd timanställd inom vården som från den ena dagen till den andra, efter att ha tagit fackliga initiativ, inte längre är välkommen. Tyvärr inte en ovanlig händelse.

Vi måste agera tillsammans mot sådana trakasserier, som om vi alla vore drabbade, för det är vi. Vad de gör mot en kan de göra mot alla och de kommer att göra det också, om vi inte VI – arbetskamrater, kollektiv – agerar som en maktfaktor på arbetsplatsen. Ibland kan det räcka att tillsammans gå och tala om: Det här accepterar vi inte. Ibland räcker inte det.

Det skulle vara bra om vårt kollektiva agerande vore något som cheferna måste lägga i vågskålen innan de gör något dumt: – Tänk om de alla går hem! Eller gör något annat som ger oss problem.

Arbetsgivarna kan bolla med individer, men hela kollektivet kan de inte klara sig utan.

Jag säger som sopgubben Limpan i pjäsen Hopsnackat: ”De har satt det här i system. De räcker inte att be att de ska rätta till det. De ska inte våga hålla på så här.” Agerar vi som en maktfaktor kan vi vara en maktfaktor. Gör vi det inte så är vi det inte.

Dags för visstidsupprorets paroll igen: Osäkra jobb = osäkrade arbetare. Och för den gamla En för alla, alla för en.

Journalisten Storm på Aftonbladet efter omplacering

Etc Uppror på Aftonbladet efter omplacering

Arbetet Kritisk journalist på Aftonbladet omplacerad

DN Protest på Aftonbladet efter omplacering av reporter

Dagens Media: DN-klubben backar upp bemanningsupproret

Lämna en kommentar

Publicerat av Admin på 9 november, 2014 i LAS, Osäkra anställningar

Arbetstidsförkortning! Arbetsomfördelning!

10 Aug

Inlagt 10 augusti 2014.

Den här artikeln skrev jag 1984. Den publicerades i flera olika tidningar och tidskrifter. När jag skrev den så var datoriseringen på väg in i arbetslivet. Hur skulle vi använda de tidsvinster som det skulle leda till?

Nu när jag lägger upp artikeln här på bloggen är det 2014. Trettio år har gått och vi kan fråga oss: Hur blev det? En hel del (om än inte allt) i den här gamla artikeln känns fortfarande aktuellt, så håll till godo.

Bild: Argument år 2014. Bilden är ett montage som jag hittat på nätet.

Om ett litet och förnuftigt land

I ett samhälle där varje jordbruksarbetare (jägare, fiskare) bara kan framställa lite mer mat än det han själv äter upp, måste nästan alla människor arbeta med att framställa mat. Men så snart varje matarbetare kan framställa mat till ett större antal människor, finns det arbetstid över för tillverkning av andra varor.

Om man sedan fortsätter att rationalisera, dvs att minska den arbetstid som behövs för produktionen av bröd, kastruller, strumpor, bilar, radioapparater – vad gör vi då med den arbetstid som ”blir över”?

Vi kan fundera över frågan genom att betrakta en miniatyr – ett litet men förnuftigt land.

Arbetsfördelningen i Det Lilla landet.

Det Lilla Landet har 1400 invånare, varken fler eller färre. 400 av dessa människor är för unga, för gamla eller för sjuka för att arbeta produktivt. Men det gör inget. 800 människor arbetar på heltid med att framställa mat, kläder, bostäder etc åt både sig själva och de andra invånarna i Det Lilla Landet. Alla 1400 får vad de behöver.

En del, särskilt bland de 400 ”icke produktiva” behöver vård, utbildning och hjälp av olika slag. Det får de också. 150 personer ägnar sin arbetstid åt detta. Kvar finns det 50 glada personer som får ligga i för att spela teater, skriva böcker och måla tavlor till sin egen och de andra 1350 människornas förnöjelse.

Tekniken utvecklas

Tekniken utvecklas i detta lilla land. Människorna kommer på metoder att framställa både mat, kläder och hus enklare och snabbare. Till slut behövs det bara 600 heltidsarbetande – mot tidigare 800 – för att producera de nödvändiga varorna åt 1400 människor.

Naturligtvis frågar sig alla invånare i Det Lilla Landet: Vad gör vi nu?

Ska vi låta alla jobba på som tidigare och alltså producera mer mat, kläder och bostäder än vi har användning för? Eller ska vi låta 600 av oss fortsätta att producera och så får de 200 som blir över göra ingenting? Mat, kläder och bostad kan de få i alla fall, för det räcker ju till alla. Fast i så fall bör de förstås be och böna lite först – de jobbar ju faktiskt inte.

Förresten, nu när det går att producera köttbullar och kalsonger snabbare, så borde det väl också gå snabbare att vårda folk. Varför skulle just de 150 som jobbar med det fortsätta att vara lika många? För jämviktens skull borde de också bli färre…

Nya stora möjligheter

Nej då. Så slut i huvet är inte invånarna i Det Lilla Landet. Naturligtvis diskuterar man förnuftiga alternativ. Man diskuterar att förkorta arbetstiden för alla som arbetar. Man diskuterar att utöka antalet som arbetar inom vård och omsorg. Där kan det ju egentligen aldrig finnas för mycket folk.

Man diskuterar om man ska kunna låta fler ägna sig åt kulturellt arbete – eller om det räcker att alla får mer tid för sådant genom kortare arbetstid.

Allt kan hända! Och alla invånare i Det Lilla Landet är glada över sina nya stora möjligheter.

Kortare arbetstid…

Det finns inga grundläggande skillnader mellan Det Lilla Landet och vårt samhälle. Om vi som arbetar fick bestämma skulle vi diskutera förnuftiga alternativ. Om vi som arbetar tungt och på obekväm arbetstid fick bestämma, skulle vi säkert snacka mycket om att arbeta kortare tid varje dag eller varje vecka.

Vi är ju trötta, vi blir fort utslitna. Vi har för lite tid för barnen och orkar ibland med dem dåligt. Få av oss har tid och ork att gå på fackmöten, trots att ingen av oss vill överlåta tänkande och all makt till dem som är aktieägare, politiker eller ombudsmän på heltid.

Och av våra åtta timmars fritid och åtta timmars sömn försvinner mycket tid på bussen och i bilkön. Det gäller förresten inte bara oss som har de tyngsta jobben och de knasigaste arbetstiderna.

Men om vi får kortare arbetstid, hur går det då med lönen?

Använd förnuftet! Om vi kan framställa de varor som behövs på kortare tid, så kan vi givetvis få samma lön som då vi hade en längre men mindre effektiv arbetstid. Lönen, pengarna, motsvarar ju de varor och tjänster vi kan få för dem.

När man för inte så hemskt länge sen demonstrerade för åtta timmars arbetsdag, trodde många att det var en utopi, en omöjlig dröm. Två saker gjorde drömmen verklig: industriproduktionens tekniska utveckling och arbetarklassens kamp för sitt krav.

Nu är sextimmarsdagen möjlig. Om den ska bli verklig beror på om vi som vill ha den kämpar för den.

… och omfördelad arbetstid

En förbättrad produktion kan utnyttjas till mer än att korta arbetstiden för var och en av oss. Vi kan också få en lugnare arbetstakt, vi kan göra jobben bättre – och vi kan flytta vår arbetstid dit vi tycker att den behövs.

Det finns ju arbetsuppgifter som det är mycket svårt, ja löjligt, att försöka rationalisera. Dit hör t.ex. vårdjobben. Rationaliseringar inom vården medför nästan alltid sämre vård.

Om vi behöver mindre tid till att producera bullarna och bilarna, så kan mer arbetstid ägnas åt att ta hand om gamla och barn och sjuka människor. Dels genom att vi var och en genom arbetstidsförkortning får mer tid för våra egna ungar och gamla föräldrar, dels genom att fler människor kan jobba inom vården när färre behövs för industriproduktionen.

Om man talar om den offentliga sektorn som ”tärande”, glömmer man bort att om arbetslivet låg i de arbetandes händer skulle det vara naturligt för oss att se till att våra ”överblivna arbetstid” används där den behövs.

Att det finns byråkrati och onödiga uppgifter och överklass inom den offentliga sektorn, liksom inom den privata, är en annan sak. Det är klart att sånt ska bort. Men gubbarna ska vi ta hand om!

Allt går inte fortare

Det finns fler sorters jobb än vården som inte kan rationaliseras. Det är t.ex. konstnärernas arbete, författarnas, skådespelarnas, musikernas. Produktionstiden för en kastrull kanske kan minskas från en timme till tio minuter. Men att skriva en boksida, måla en tavla eller repetera en teaterpjäs kan inte gå fortare och fortare.

Effekten blir att kulturen skenbart blir dyrare och dyrare jämfört med kastrullerna. Men i själva verket är det ju tvärtom. Eftersom det behövs mindre arbetstid till att göra kastruller, så har vi råd med mer arbetstid för kulturen. Både att var och en av oss får mer tid att utveckla våra talanger och intressen genom kortare arbetstid och att vi får bättre råd att hålla oss med folk som har det som jobb.

Allt nytt är inte bra

Vi som arbetar måste urskilja de goda möjligheterna i bättre utvecklad teknik och produktion. Vi måste tänka efter hur vi vill utnyttja dessa möjligheter och börja kämpa för det vi vill.

Vi måste också tänka efter vad vi inte vill. Det finns ju faktiskt även dumma rationaliseringar och all teknik är inte bra för att den är ny. Vi vill ha bort jobb som man får ont i ryggen av för att man lyfter tungt. Men vi vill inte byta ut det mot att få ont i ryggen av att sitta och skava framför en dataskärm. Ont i ryggen gör ont i ryggen lik förbannat.

Vi vill ha bort jobb som man får magsår av för att de är för stressiga. Men vi vill inte byta dem mot jobb som man för magsår av för att de är ensliga och tråkiga. Magsåret svider lik förbannat.

Godare och vackrare

Ny teknik betyder inte heller automatiskt att arbetstiden för att få fram en viss vara kan minskas. Många av oss jobbar på arbetsplatser med dåligt organisation och för få anställda, i ett arbete som är ryckigt och stressigt. Ska man sätta in ny teknik på ett sånt ställe, så ska den användas för att få en lugnare arbetstakt. Eller man kanske behöver tiden för att framställa godare köttbullar och vackrare kalsonger.

Om de som beslutar över andras arbete, och deras ”experter”, har initiativet och alla rationaliseringsvinster hamnar i deras händer, så kommer de att kasta sig över varje tänkbar dataskärm och varje möjlig uppsägning som hungriga hundar.

Om däremot vi som gör jobbet tar initiativet så gör vi helt klart för hundarna att rationaliseringar ska användas till förkortad arbetstid med bibehållen lön, till omfördelning av resurser dit de behövs i samhället och till andra förnuftiga syften. Om hundarna vet att det inte bara är att glufsa i sig så tar de det lite lugnare. Vi slipper en del dumrationaliseringar och kan koncentrera oss på verklig och förnuftig utveckling.

Om vi hade makten

Alltså: Vi som arbetar måste diskutera hur vi skulle utnyttja de nya produktionsmöjligheterna om vi hade makten. Vi har inte makten. Det Lilla Landet finns inte. Men när vi står inför de samhällsförhållanden som gör det förnuftiga omöjligt måste vi ha förnuftet kvar. Vi måste utgå från hur vi egentligen vill ha det och vad som egentligen är möjligt och ställa våra krav utifrån det perspektivet.

Vi kan inte förlita oss på att fackliga och politiska företrädare ska sköta om tankeverksamheten och ställa kraven. Kraven måste komma från oss på arbetsplatserna, inom industrin och vården och från dem av oss som är arbetslösa.

Om det ska bli ett verkligt tryck till exempel för kravet på sex timmars arbetsdag så måste det ställas överallt där vi rör oss. Vi kan ställa det i lokala förhandlingar på jobbet, skriva motioner till avtalskonferenserna och förbundskongresserna, demonstrera för det. Tala om det för dina arbetskamrater. Berätta det för dina barn! Gör det omöjliga möjligt.

/Frances Tuuloskorpi i september 1984

Lämna en kommentar

Publicerat av Admin på 10 augusti, 2014 i Arbetstider, Blandat, En artikel från 1984

Blanda inte ihop arbetslösheten med de arbetslösa

26 Jul

/Bild från feb 2014 då Af av misstag råkade kalla 61000 arbetslösa stockholmare till samma rekryteringsträff. Kaos uppstod och polis tillkallades./

Inlagt 26 juli 2014

Det finns idag 493 000 arbetslösa personer i Sverige.

Det finns idag 42 071 lediga jobb i arbetsförmedlingens platsbank.

Det finns alltså drygt tio gånger fler arbetslösa personer än lediga jobb.

Om man vill prata om arbetslösheten, så är det helt oväsentligt att prata om de arbetslösa, deras kompetens, deras arbetsvilja, deras ersättning etc. Observera: helt oväsentligt. Har inte med saken att göra. Om alla lediga jobb skulle besättas med arbetslösa idag, så skulle det fortfarande finnas 450 000 arbetslösa kvar. Fyrahundrafemtiotusen. Och noll lediga jobb.

Det finns säkert en hel del lediga jobb som inte läggs ut på arbetsförmedlingen, så man får ta den siffran med en nypa salt – men faktum kvarstår: Antalet arbetslösa är många gånger fler än antalet lediga jobb, och om alla lediga jobb skulle besättas så skulle det finnas många många arbetslösa kvar.

Om man vill prata om arbetslösheten, så måste man vända blicken från de arbetslösa och i stället granska hur det ser ut på arbetsplatserna. Det är nämligen där den strukturella arbetslösheten skapas, genom generell underbemanning.
Jag talar då inte om när det fattas folk för att ingen med rätt kompetens finns att anställa, det är en bråkdel av underbemanningen som beror på sådant. Den generella underbemanningen är helt avsiktlig och finns därför att den ger vinst, den är lönsam. Inte lönsam för de arbetande, inte för de arbetslösa, inte för samhället, men för dem som tar vinsterna.

Den strukturella anledningen till arbetslösheten, det svarta hålet, berörs ofta inte med ett ord när det pratas arbetslöshet. De förslag som läggs fram, t.ex. att arbetslösa ska kunna få omskolning till lediga jobb, är självklara saker som lika gärna kan föreslås av arbetsgivare som av fackföreningar, men som inte minskar den avsiktliga underbemanningen.

Vilka ska kräva rimlig bemanning på arbetsplatserna, om inte arbetande och fackföreningar? Vilka ska peka på sambandet mellan underbemanning och arbetslöshet, om inte arbetande och fackföreningar?

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Fråga random arbetande person: Är ni tillräckligt många där du jobbar, för att de arbetsuppgifter som ska utföras ska kunna utföras, och dessutom utföras väl, och till rimliga arbetsförhållanden för er som jobbar? Eller skulle ni behöva vara tio där ni nu är nio? Och nästan alla kommer att svara: Ja, det skulle vi verkligen behöva vara.
Det finns naturligtvis undantag. Någon kommer att svara: Nej hos oss är det faktiskt lugnt, vi behöver inte vara fler. Men någon annan kommer att svara: Tio där vi nu är nio, det räcker inte, vi skulle behöva vara dubbelt så många som vi är nu.

Om vi vore tio överallt där vi nu är nio, då skulle det inte finnas någon arbetslöshet. (Arbetslösheten är idag 8%) Men för att detta svarta hål ska fyllas så krävs det att vi ute på arbetsplatserna inte accepterar att jobba underbemannade. Det är något som kräver folkrörelse på arbetsplatserna. Därför finns det inte med i valutspelen, varken från Reinfeldt eller Löfven.

Den här texten är till stor del kopierad från ett inlägg från 2012 (Fem punkter och ett svart hål). Och mera tjat på denna blogg om arbetslösheten finns i kategorin Arbetslivets villkor – arbetslöshet (i menyn t.h.)

1 kommentar

Publicerat av Admin på 26 juli, 2014 i Arbetslöshet

Inte arbetslös men lönlös

03 Jul

Inlagt 3 juli 2014

Jag vill gärna att du ska läsa ett brev som arbetslöse Robert Hedberg idag har skrivit till arbetsförmedlingen i sin hemkommun. ”Arbetslöse” Robert Hedberg borde det stå. För Robert är uppenbarligen inte arbetslös. Det är inte arbetsuppgifter som saknas. Det är riktig anställning och riktig lön som saknas. Så är det med mycket av den s.k. arbetslösheten.

Ett brev om sommaren 2014 i en Sveriges många kommuner. Du har redan läst eller hört många liknande berättelser förut, om du haft ögon och öron öppna. En armé av lönlösa arbetare arbetar på tiotusentals arbetsplatser och det är en av flera metoder för lönedumpning på arbetsmarknaden.

Så här skriver Robert:

Är det meningen att vi som är i fas3 ska bli de kuggar som gör att semestern fungerar inom kommunen?

Vi som är i fas3 på kommunen har körkort vilket utnyttjas friskt av kommunen för att köra timanställda och bidragsanställda. Nu i semestertider kommer vi även ta över sysslorna som fastanställd personal brukar göra för att lösa semesterproblematiken åt kommunen.

Borde inte kommunen anställa semestervikarier istället för att använda fas3?

Borde inte denna kontroll av missbruk ligga hos AF?

I stället för att ni hela tiden säger att vi ska anmäla felaktigheter fast det ibland leder till avstängning för oss själva eftersom vi anses vara besvärliga? Själv anser jag att kommunen borde anställa oss fas3′or under semestern ifall de nu ska lösa personalbristen med oss. Eller så får man inte utnyttja körkorten hos fas3′or för att lösa personalproblemen hos den anställda personalen.

Inte nog med att man gör normala arbetsuppgifter hela dagarna utan lön, nu ska man även lösa semesterproblematiken i kommunen.

Det är en sak att jag sysselsätts, och en helt annan att man blir en av kuggarna som är nödvändig för att det dagliga arbetet ska fungera utan att någon tänker anställa någon, utan de bara utnyttjar systemet för att tjäna pengar åt kommunen.

Jag kan inte tvinga kommunala anordnare att anställa personal, men AF kan se till att neka kommunerna gratisarbetare när kommunen enbart utnyttjar situationen vilket verkar vara fallet i Mellerud där jag är sysselsatt.

Eller tycker man på AF att det är rätt att vi med körkort ska agera chaufförer inom kommunal verksamhet åt anställd personal?

Själv anser jag att AF eller AME faktiskt kolla upp hur fas3′or används inom den kommunala regin, och där felaktigheter hittas kräva att kommunen anställer personerna eller med omedelbar verkan bryta samarbetet.

Så långt Robert. De frågor han ställer till AF tycker jag att vi också ska ställa till varandra som arbetare med och utan anställning, arbetskamrater, fackligt aktiva. Hur kan det här tillåtas? Att vi har mage att prata fint om kollektivavtal och lika lön för lika arbete medan detta pågår, det är skamligt. Det är dags att organisera de ”arbetslösa”.

kollektivavtal_loftet ehhh… va?

Läs gärna även Konsekvensen av ett brutet löfte här på bloggen och andra inlägg i kategorin Arbetslivets villkor – arbetslöshet (hittas i menyn till höger)

Lämna en kommentar

Publicerat av Admin på 3 juli, 2014 i Arbetslöshet, Gästbloggare

Vilka strejkar, var och när?

17 Jun

Uppdatering 24 juni 2014, efter strejken – Min analys av det nya avtalet finns här: Efter tågstrejken – varning för klipp och klistra

NYA MEDLARBUDET ACCEPTERAT
STRIDSÅTGÄRDERNA UPPHÖR

Uppdatering 18 juni 2014 kl 21:51: Sekos information: Strejken avblåst – missbruket av timanställningar stoppat
Almegas information: Tågstrejken avslutas: Almega accepterar medlarnas bud

Seko har alltså accepterat det nya medlarbud som lagts idag. Några timmar senare accepterade även Almega budet. Alla pågående stridsåtgärder upphör och inga sympatiåtgärder genomförs.

Informationen nedan är därmed inaktuell men skall ej glömmas.
————————

Sekos strejk har utvidgats och en rad varsel om sympatiåtgärder har lagts av andra förbund.

Jag saknade en sammanställning av vilka som strejkar, var och när, så jag gjorde en sådan, och kommer att uppdatera den om fler varsel kommer. (Hittar ni något fel så skrik).

OBS att arbetare som inte är uttagna i stridsåtgärder har rätt att stå neutrala i konflikten och att inte utföra ”smittat” arbete. Det betyder att man behöver inte (och bör absolut inte) röra vid arbetsuppgifter som skulle ha utförts av strejkande.

Läs gärna mitt tidigare inlägg om tågkonflikten: 2, 3, många Öresundståg.

Stöd och uppmuntra de arbetare som blivit uttagna i strejk och glöm föralldel inte dem som blivit uttagna i sympatiåtgärder. Bland dem kan finnas både de som ropar Äntligen! och de som muttrar: Varför just vi?
Tala om för dem redan nu att de ska vara stolta och har allt stöd! Besök och skicka hälsningar till de berörda arbetarna på olika orter i hela landet.
(Läs även: Klaga där uppe – stöd här nere)

Sekos strejk

Årtal: 2014

2 juni: Öresundståg och Snälltåget
Sekos varsel träder i kraft den 2 juni kl. 03.00 och innebär total arbetsnedläggelse, strejk för samtliga medlemmar inom Öresundståg och Snälltåget.
Svensk Lokförareförening (SLFF) sympatistrejkar samtidigt.

17 juni: Kustpilen
Sekos varsel innebär strejk och total arbetsnedläggelse för Sekos omkring 60 medlemmar inom Kustpilen. Arbetsuppgifterna sätts också i blockad, vilket innebär att ingen annan får utföra arbete som berörs av strejken. Stridsåtgärderna träder i kraft den 17 juni klockan 04.00.

20 juni: Krösatåg och Stockholmståg KB (Pendeltågen)
Seko varslar om stridsåtgärder i form av total arbetsnedläggelse, strejk för samtliga medlemmar som arbetar inom följande företag och verksamhetsområden:
•Veolia Transport Sverige AB, Krösatåg
•Stockholmståg KB (Pendeltågstrafiken)
Stridsåtgärderna träder ikraft den 20 juni 2014 kl. 03.00 och omfattar 142 Seko-medlemmar på Krösatåg och 700 medlemmar inom Stockholmståg.

27 juni: Green Cargo Göteborg och Baneservice Skandinavia
Seko varslar om strejk från och med 27 juni kl 14.00 på godsterminaler för lastning och lossning i Göteborgsområdet och kommer innebära att godstransporterna på järnväg till och från Göteborgs hamn kraftigt begränsas. Varslet berör cirka 70 Seko-medlemmar på dels Green Cargo, Kombiterminalen Göteborg inklusive omlastningsterminalen samt arbetsområde 1722 Kville Göteborg, dels Baneservice Skandinavia AB inom avtalsområdet Spårtrafik.

Sekos samlade information om strejken finns här.

Varslade sympatiåtgärder

SEKO har bett om sympatiåtgärder. Sympatiåtgärderna riktar sig vanligen mot Almega (arbetsgivareförbundet som Veolia ingår i) och om möjligt inom transportsektorn/infrastruktur. De varslade sympatistrejkerna är i dagsläget små, men viktiga.

Datum anger när varslen träder i kraft, dvs när strejkerna börjar:

23 juni: Elektrikerförbundet
Svenska Elektrikerförbundet varslar från och med den 23 juni 2014 klockan 05:00
om total nedläggelse av arbete som utförs av anställda inom Installationsavtalets tillämpningsområde på Tanum Shoppingcenter, Tanumshede.

25 juni: Hotell- och Restaurang
HRF varslar om sympatiåtgårder gällande LSG Skychef i Sverige, vilket omfattar Arlanda, Centralstationerna i Göteborg, Stockholm och Malmö samt LSG Skychef Malmös anläggning i Fosie. Varslet omfattar alla anställda men endast de arbetsuppgifter som rör catering till SJ:s tåg. Varslet är en blockad av arbetsuppgifter när det gäller tillagning, leverans, ompackning och lastning av måltider och livsmedel till SJ. Åtgärderna träder ikraft den 25 juni 04.00

25 juni: Fastighets
Fastighetsanställdas förbund varslar om total arbetsnedläggelse och blockad mot allt arbete som utförs av anställda inom Serviceentreprenadavtalet vid ISS Facility Services AB på Billerud Korsnäs Gävle/Frövi AB

26 juni: IF Metall
IF Metall varslar om total arbetsnedläggelse från den 26 juni klockan 07.00 på verkstaden hos Strömma Turism & sjöfart.

26 juni: GS (Grafikerna+Skogs o trä)
Sympativarslet berör Strålfors Svenska AB och omfattar blockad mot allt arbete med Skånetrafikens biljettsystem, det s.k. Jojo kortet och produktion av SJ biljetter. Åtgärderna träder i kraft 2014-06-26, kl. 06.00.

30 juni: Kommunal
Sympativarslet omfattar dem som arbetar med storstädning på Lunds Universitetssjukhus i Lund. Konflikten träder i kraft klockan 00.00 måndag den 30 juni.

27 juni: Livs
Varslet om arbetsnedläggelse och blockad gäller allt arbete som utförs av personal som är anställda av Adecco och hyrs ut till Marabou, Mondelez International, i Upplands Väsby. Varslet träder i kraft den 27 juni klockan 05.00.

30 juni: Målareförbundet
Målareförbundet varslar om total nedläggelse av arbete som utförs av anställda inom lacksavtalets tillämpningsområde på MPA Rostskydd Måleriproduktion AB, i Västerås. Varslet träder i kraft klockan 7:00 den 30 juni 2014. Varslet berör sex arbetsställen i Västerås.

1 juli: Transport
Konfliktåtgärden träder i kraft klockan 00.00 tisdagen den 1 juli och gäller ett 20-tal anställda vid G4S som sköter biljettkontrollen på Skånetrafikens tåg i Skåne län.

1 juli: Byggnads
Varsel om strejk och blockad från 1 juli kl 06.00 på följande arbetsplatser:
Bygg: Byggmästare Englund i Kiruna, NCC Construction i Oskarshamn, Lientab i Tanumshede
VVS: Bravida Sverige i Växjö, Imtech VVS-teknik i Tanumshede
Plåt: Deje Husplåti Deje, Lillåns Bleck o Plåt i Örebro, Storfors Plåtslageri i Piteå, Winther Bygg i Örnsköldsvik

1 juli: Handels
Varslet om strejk berör samtliga lageranställda vid fryshusföretaget Bring Frigo på arbetsplatser i Helsingborg, Staffanstorp, Jordbro och Johanneshov. Konflikten bryter ut den 1 juli klockan 05.00.

1 juli: Elektrikerförbundet
Utökade sympatiåtgärder fr.o.m. 1 juli kl 05:00. Strejk inom Larm- och Säkerhetsavtalets tillämpningsområde. Stanley Security Sverige AB omfattas av arbetsnedläggelse och arbetsblockad. Affärsområdet Brand och Bank omfattas inte. SA Bevakning AB omfattas av arbetsnedläggelse och arbetsblockad.

2 juli: Pappers
Pappers varslar om blockad av nyinhyrning av personal vid samtliga enheter på Pappers område anslutna till föreningen Sveriges Skogsindustrier. Vidare tas de medlemmar i Pappers som är anställda i bemanningsföretag anslutna till Almega och som är uthyrda till företag anslutna till Sveriges Skogsindustrier ut i strejk. Arbetsplatser bl.a. SCA Lilla Edet, ABB Figeholm och Fitesa i Norrköping.
Stridsåtgärderna träder i kraft onsdagen den 2 juli klockan 06.00.

SAC-Syndikalisterna
har meddelat SEKO att deras medlemmar följer de stridsåtgärder som beslutats av SEKO och sympatiåtgärderna från andra förbund. De lägger egna varsel motsvarande varslen ovan.

3 kommentarer

Publicerat av Admin på 17 juni, 2014 i Osäkra anställningar, Tåg

2, 3, många Öresundståg

11 Jun

sparet

Inlagt 11 juni 2014

Veolia har lagt ett orimligt lågt bud på Öresundstågstrafiken och vunnit upphandlingen. Försöker nu ro hem det – med vinst – genom att dra ner på personal, säga upp många och erbjuda dem jobb till sämre villkor, t.ex. timanställningar och deltider. Det är en koncentrerad bild av vad som hänt och händer på hela arbetsmarknaden, även om det inte alltid sker så direkt och provokativt som i detta fall.

Hur har vi hamnat här?

Centrala förhandlingar på svensk arbetsmarknad har i många år varit ren byteshandel. I utbyte mot löneökningar har arbetsgivarna fått lättnader i anställningsskydd och arbetstidsregler. Flexibilitet som det kallas – och som betyder att chefen får mer makt över hur du ska leva ditt liv, och du själv får mindre.
Möjligheten att anställa hur många som helst på visstid (dvs som timanställda eller tidsbegränsat anställda) utan att behöva ha något särskilt skäl, togs t.ex. in i de flesta kollektivavtal innan möjligheten togs in i LAS. Hade det inte skett, så hade inte heller LAS ändrats. Alla såna förändringar börjar på arbetsplatserna.
(Anställningstryggheten är död – men var är mordplatsen?)

Samtidigt sker inom många sektorer, t.ex. tågtrafiken, upphandlingar där lägsta anbud vinner, även när det är orimligt lågt. Och skyddet för anställda vid övergång av verksamhet funkar inte, det finns för många kryphål.

Eftersom vinstintresset fortfarande är drivande, så måste de orimligt låga anbuden kompenseras av orimligt nedpressade villkor. Till slaveriets gräns. För vad är det att ha ett jobb men inte kunna försörja sig på det, att tvingas vara oavbrutet tillgänglig utan ersättning och hela tiden vara beredd på att springa när chefen kallar?

Arbetsgivarna har tjänat fetvinsten på att a) ha så kort bemanning som möjligt b) hålla arbetare så osäkra som möjligt. De har vunnit mycket mer på det än vad löneökningarna har kostat. Det är klart att det sitter hårt åt att de ska släppa ifrån sig sådant som de så smart bytt till sig. Bytt är bytt liksom. Men reaktionen kommer när människor till sist inte accepterar att de och deras dagliga liv ska vara bytesvara på detta sätt. Det är på tiden. Byteshandeln drabbar både individerna och hela samhället – mer arbetslöshet, mer ohälsa, sämre samhällsfunktioner.

Varför strejk?

Man bör hålla hårt på de rättigheter som fortfarande finns i anställningsskyddet. Men att förlita sig på formella lagar och regler räcker inte. Arbetsdomstolen dömde häromsistens att SJ gjorde rätt då tvingade tågstädarna att söka sina egna jobb efter att städningen några år varit utlagd på en firma. AD dömde också att det inte var åldersdiskriminering när trotjänarna (och de fackligt aktiva) inte fick tillbaka sina jobb.

SEKO förlorade tvisten. Var det fel av SEKO att stämma SJ till AD? Nej det tycker jag inte. Men det är helt uppenbart att det krävs andra sorters strider. Regelverket har som sagt för många kryphål och vi står sällan starkare i Arbetsdomstolen än vi gör på arbetsplatserna.
Det har SEKO fått känna av och det kanske bidrar till att de nu tar till hårdare metoder när förhandlingar inte räcker, och arbetsgivarna blåljuger om varför de ”måste” timanställa. Men att facket verkligen tog ut sina medlemmar i strejk beror säkerligen på att de anställda på Öresundstågen själva, anonymt men öppet på Öresundstågsbloggen började diskutera och planera för vild strejk. Utan att be om lov. Strejkvarslet kom inte därför att arbetarna ställde krav på facket utan därför att det fanns ett hot/löfte om självständigt agerande, riktat mot arbetsgivaren.

Vad gör vi mer?

Det finns ett starkt stöd för tågstrejken, trots att den slår hårt, t.ex. för alla som får svårt att ta sig till jobbet. (Klaga där uppe, stöd här nere.) Men Veolia har också ett starkt stöd, ett starkt tryck på sig från alla andra arbetsgivare och Svenskt Näringsliv, att inte vika för strejken.

Jag säger som jag sa om Lagenastriden, strejken som bröt ut när företaget Lagena bytte ut direktanställningar mot bemanningsanställningar: Lagenaarbetarna tog strid när de förstod att det kommer ingen riddare på vit häst och räddar dem. Men företaget Lagena hade hela arbetsgivarsidan i ryggen och SN över sig som en hök: Vik inte! För då måste vi också vika!
Lagenaarbetarna tog modigt striden. Och efter ett tag började många betrakta Lagenakollektivet som en riddare på vit häst som skulle rädda alla andra. Att det skulle räcka. Då spelade de arbetsgivarna i händerna. För om arbetsgivarna genomför försämringar av liknande typ på 10000 arbetsplatser och arbetarna modigt tar strid på 1 av dem, men inte på de övriga 9999, då sitter arbetsgivarna fortfarande säkert, oavsett hur mycket vi hurrar för de modiga.

2, 3, många

Lagenaarbetarna vann inte sin strid, men den fick några andra arbetsgivare att ställa in sina planer på att byta anställningar mot bemanning, de var rädda för strejk. Det var en bra effekt, men kortvarig. Det behövs 2, 3, många Lagena för att verkligen få stopp på bemanningseländet.

Jag säger samma nu: Det krävs 2, 3, många Öresundståg för att verkligen få stopp på timmis- och visstidseländet. Det absolut bästa stödet till arbetarna på Öresundståg och till oss alla är att vi tar strid på fler ställen och på fler nivåer. Fler fack än SEKO behöver ta striden, i sympati med SEKO och strejken på Öresundståg, men också direkt inom sina egna branscher.

Du kan ta striden också där du är, på din nivå, på golvet. Acceptera inte att arbetskamrater går på osäkra anställningar bara för att. Snacka ihop er och säg ifrån. Se till att det inte funkar när arbetsstyrkan skärs ner, i stället för att springa benen av er för att rädda situationen. Det påverkar både fack och arbetsgivarorganisationer mer än om vi i ord ”ställer krav på facket”. Om ni t.ex. har en timmis som behövs nästan hela tiden, säg till att ni vill att hen ska bli heltidsanställd. Spelar det ingen större roll att ni säger ifrån om 1 person? Jo det gör det – när det händer på många ställen. Förstå effekten, makten i om detta börjar hända på väldigt många arbetsplatser. Spridningseffekten mellan arbetsplatserna och uppåt. Det är sånt som får tåget att vända.

Allt stöd till tågvärdar och lokförare, allt stöd till SEKO då de tar striden. Och allt stöd till de kommande 2, 3, många Öresundståg, i hela samhället, som ska slå till bromsen.

/11 juni 2014

Min analys av avtalet som skrevs efter strejken finns här: Efter tågstrejken – varning för klipp och klistra.

Lämna en kommentar

Publicerat av Admin på 11 juni, 2014 i Osäkra anställningar, Tåg

En liten del av den globala klasskampen, på Alfa Laval

31 Jan

Inlagt 31 januari 2014

Globalisering innebär bland annat att företagen, oavsett var de säljer sina varor, kan 1) hämta arbetare som är beredda att arbeta till sämre villkor 2) lägga produktionen där det blir billigast. Ser man denna utveckling i ett långt, ensidigt perspektiv så skulle det kunna innebära att alla arbetares löner och villkor pressas ner mot den lägsta förekommande globala nivån.

Men så enkelt är det, som tur är, inte. Överallt där industrier byggs upp och produktion placeras följer i nästa steg att arbetare organiserar sig och kämpar för bättre villkor: Tryggare anställningar, högre lön. Precis som det skedde i vår del av världen när industrierna byggdes upp här. För ni ska ju inte tro att fasta anställningar, hyfsade löner och någorlunda arbetsmiljö fanns där från början. Sådant har kommit genom kamp. Och denna kamp pågår, både som försvar och som attack. Kapitalets pågående kamp för att öka profiten genom att pressa ner våra villkor möts av vår kamp för att pressa upp våra villkor.

När arbetare i andra länder kämpar för att få bättre villkor, så kämpar de i förlängningen också för oss. Och det bästa vi kan göra är att vi kämpar här hos oss, på våra egna arbetsplatser, mot lönedumpning och osäkra anställningar – då kämpar vi också för dem.

Det näst bästa, som vi också kan göra, är att stödja våra klasskamrater på andra ställen. Tillexempel i Pune, Indien, där 402 verkstadsarbetare strejkar sedan 1 oktober 2013 för att få fasta anställningar och en tredubbling av lönen som det skulle innebära. Det är en av många många pågående strider. Just denna lilla del av den globala klasskampen har jag m.fl. uppmärksammat av det enkla skälet att den förs på ett svenskt företag, Alfa Laval. Vars svenska finansdirektör Thomas Thuresson på huvudkontoret i Lund säger: ”jag är också osäkert anställd”.

Nu kör vi en mail/telefon/twitter-kampanj för att stödja arbetarna i Pune. Här kopierar jag början av ett brev som Henrik Johansson skrivit till Alfa Laval:

Kära Alfa Laval,

efter att vi sågs utanför ditt huvudkontor i slutet av november känns det nästan som vi känner varandra. Därför skriver jag detta öppna brev till dig.

Jag är född 1973 och ett av de första utländska ord jag lärde mig var Apartheid. Jag fick lära mig att apartheid betyder åtskillnad. Som barn vill man ha samma rättigheter som sin nästa och det var inte svårt att förstå det orättvisa i systemet. Vissa vuxna hade dock svårt att förstå det orättvisa. Ja, det vet du ju själv, svenska företag som Volvo, Sandvik och du själv, Alfa Laval, bröt mot sanktionerna, och tjänade grova pengar på ett djupt orättvist system. Du menade att du följde lokal lagstiftning. Så här i efterhand har hoppas jag att du inser hur fel det var. Och inte bara ur rättvisesynpunkt, om du skall vara egoistisk kan du tänka att det skadade ditt varumärke att sponsra apartheid.

Men tänk dig in i en vanlig arbetares liv. Låt oss säga att du arbetar i en fabrik. Din arbetskamrat får tre till fyra gånger så mycket i lön, trots att du har jobbat där längre och lärde upp honom. När det är lunch ställer ni er i varsin kö. Hans kö är kortare, det är färre i hans kö, och ni får inte samma mat. Under frukostrasten går han till kantinen men inte du. Han får frukost, inte du. Ni har olika kontrakt. 540 arbetare har samma kontrakt som du, 60 arbetare har samma kontrakt som honom. Han har fast anställning, anställningstrygghet. Det har inte du, du är ”kontraktsanställd”, och får tillfälliga kontrakt, de kallas tillfälliga, men du jobbar där år efter år. Du och dina likar får de farligaste, skitigaste jobben. Förra året dog en av er på fabriken. Situationen är förödmjukande och orättvis. Er fackförening skriver ett brev till ledningen. De svarar inte. När de ignorerat er i två veckor går ni ut i strejk, företaget svarar med att lock-outa er, och ni sätter er framför fabriksgrindarna.

Som du vet så ligger fabriken jag skriver om inte i apartheidtidens Sydafrika. Den ligger i Pune, Indien, och drivs av dig, Alfa Laval. Där har 402 kontraktsanställda strejkat sedan den första oktober. Fem långa kalla månader utan lön. De tältar utanför fabriksgrindarna och deras enkla krav är på sätt och vis smickrande för dig och svenskt näringsliv: de vill vara anställda av Alfa Laval, inte av den oseriösa underleverantör som nu är deras arbetsgivare. Situationen är desperat. Många lånar pengar för att försörja sig och sina familjer. Man hungerstrejkar i omgångar, en del har kollapsat och förts till sjukhus. I den här situationen har arbetarna efterfrågat internationell solidaritet. Det är därför jag skriver det här brevet, som en del i en internationell kampanj där människor över hela jorden skriver till dig.

Som du vet åkte vi ….

Läs hela brevet på Henrik Johanssons blogg.

Läs här (på facebook) om mail/telefon/twitterkampanjen: Support the Alfa Laval Strikers.

Du kan enkelt hjälpa till t.ex. genom att skriva dina synpunkter till Alfa Laval i deras kontaktfomulär: http://www.alfalaval.com/contact-us/sweden/Pages/default.aspx

Lämna en kommentar

Publicerat av Admin på 31 januari, 2014 i Osäkra anställningar

Nedmonteringen började långt före 2006

09 Jan

Inlagt 9 januari 2014

Den samhällsutveckling vi ser de sorgliga frukterna av idag, påbörjades inte år 2006 då alliansen vann riksdagsvalet. Nedmonteringen hade då pågått i åtminstone tio-femton år. Alliansregeringen var inte startskottet utan snarare en följd av nedförsbacken, och förstås en intensifiering, en ännu brantare backe.

Den artikel som jag klistrar in här skrev jag 1996 och försökte få in i flera dagstidningar, bland andra Aftonbladet. Den refuserades överallt. Sen togs den in på LO-tidningens kultursida i nr 17/98. Varför på kultursidan? Därför att kulturredaktören tyckte den var intressant, antar jag. Och på kultursidan kan man få vara lite eljest även i en facklig tidning.
Den diskussion jag efterfrågade, blev det dock inte mycket av. Den behövs fortfarande, så att vi inte tror att regeringsbyte räcker.

Folk och bullar

Ett inlägg i debatten om ”nödvändiga nedskärningar”.

Många arbetsgivare, inom både den privata och den offentliga sektorn, har genomfört nedskärningar som inte motiverats av motsvarande ”arbetsbrist”. Färre människor ska klara jobbet. Vissa arbetsuppgifter blir aldrig utförda, andra kan inte bli utförda på bästa sätt. På vårdhemmet hinner man inte vända patienterna tillräckligt ofta. I livsmedelsbutiken hinner man inte hålla rent. Nedskärningarna har fått konsekvenser som det betraktas som illojalt mot arbetsgivaren att ”avslöja”! Men arbetsgivaren har förmodligen fått veta i förväg av de anställda, att de inte kommer att kunna bibehålla kvaliten. Yrkeskunnande och yrkesstolthet har nonchalerats på ett synnerligen illojalt sätt.
I pausrum och på fackföreningsexpeditioner har man suckat Såna är tiderna. Även om många ändå protesterat och förhandlat efter bästa förmåga, så har man inte trott sig om att kunna stoppa utvecklingen.
På min arbetsplats – ett storbageri – ställdes vi 1995 inför en planerad nedskärning som skulle göra en fjärdedel av arbetskamraterna arbetslösa och förhindra resten av oss att göra ett bra jobb. Om inte planen accepterades skulle produktionen läggas ned. Men våra medlemmar vägrade acceptera att Såna är tiderna. När arbetsgivaren ensidigt avslutade de lokala förhandlingarna, genomfördes en vild strejk. De strejkande anmäldes till AD och fick böta 2400 kronor var. Men det vägde lätt i jämförelse med att planen stoppades efter fortsatta förhandlingar. Ingen fick sparken och möjligheten att göra ett bra jobb blev kvar.
Vi tog vårt samhällsansvar. Och då är det ändå bara BULLAR vi vårdar oss om! Om det hade varit FOLK så hade vår ilska, och vår övertygelse att orimliga nedskärningar måste stoppas, varit ännu mera befogad. Hade fler reagerat som vi och vägrat acceptera nedskärningar som omöjliggör ett väl utfört arbete, skulle det ha förhindrat en skrämmande utveckling.
Försämringen av vården är kanske den otäckaste konsekvensen av utvecklingen, men den är inte något unikt. Det handlar om en allmän urartning av stora delar av svenskt arbetsliv. Förutom att för få ska klara jobben, har många fast anställda bytts ut mot tillfälligt anställda och inhyrd arbetskraft. Den flexibilitet och följsamhet som arbetsgivaren uppnått försämrar ytterligare kvalitén i arbetet. Den som inte vet om hon får jobba nästa månad kan knappast engagera sig i det långsiktiga arbetsresultatet utan ställer snarare upp på vad som helst – även om det innebär ett dåligt utfört jobb. Ofta har eländet förvärrats av omorganisationer och nyordningar som visserligen givit en rad leende konsulter arbete, men som rivit upp och tunnat ut den erfarenhet och kontinuitet som är en förutsättning för kvalitet.
Allt detta har tillåtits i en land som sägs ha världens starkaste fackföreningsrörelse! Borde vi inte diskutera varför?

På bilden syns några av de strejkande utanför Stockholmsbagarn under den strid 1995 som berörs i artikeln. Uppdatering 2023: Nu finns också en berättelse om den striden på den nya hemsidan Hopsnackat med mera: En strejk under 1990-talets kris)

strejk1995

Not: Artikeln har också varit publicerad i artikelsamlingen Folk och andra bullar 2001.

Lämna en kommentar

Publicerat av Admin på 9 januari, 2014 i Blandat, Hur det ligger till, LAS

Solidaritet med Alfa Laval-arbetarna i Indien

24 Nov

Inlagt 24 november 2013

400 underbetalda kontraktsanställda arbetare vid Alfa Lavals fabrik i Pune, Indien, gick den 1 oktober ut i strejk för fasta anställningar och är nu utestängda från fabriken. Jag skrev om detta här på bloggen den 21 november: 400 strejkar vid Alfa Laval.

Den 29 november organiseras en solidaritetsmanifestation vid Alfa Lavals huvudkontor i Lund, Sverige. Samling vid Lunds Centralstation kl 12.

Från facebookeventet för manifestationen:

Vi ska tillsammans besöka Alfa Lavals huvudkontor i Lund för att säga till dem att vi stödjer de strejkande arbetarna i Indien. Från Lund centralstation åker vi gemensamt till huvudkontoret och tar med flygblad och banderoll.
Alfa Laval har många lokaler runt om i Sverige och resten av världen och vi uppmanar alla att konfrontera företaget för att framföra kravet att de strejkande ska få fasta anställningar och högre lön.

Facebookevent: Support the Indian strikers at Alfa Laval (Gäller aktionen 29/11. Öppnas i nytt fönster/flik.)

UPPDATERING 26/11: Förutom eventet ovan så finns nu också en stödsida på facebook, med gott om info, bilder, video med mera: Stöd de strejkande arbetarna på Alfa Laval i Indien. (Öppnas i nytt fönster/flik.)

Lämna en kommentar

Publicerat av Admin på 24 november, 2013 i Osäkra anställningar

400 strejkar vid Alfa Laval

21 Nov

Inlagt 21 november 2013

400 kontraktsanställda underbetalda arbetare vid det svenska företaget Alfa Lavals fabrik i Pune, Indien, strejkar sedan den 1 oktober. Ingenting har publicerats om strejken förutom i lokala tidningar och en artikel i en rikstidning i Indien. Däremot kan man i gårdagens DN (papperstidningen) läsa en notis i ekonomi-delen med rubriken Alfa Laval tror på Asien. Och i företagets årsredovisning (pdf) finns många vackra ord – se sid 42 med rubriken Medarbetarna är grunden för fortsatt framgång.

Jag har nåtts av information från de strejkande arbetarna i Pune och publicerar här en del av informationen. Jag antar att svenska media, fackföreningar och andra intresserade kan ta reda på mer och även ta upp saken direkt med Alfa Laval, vars huvudkontor ligger i Lund.

Alfa Laval tillverkar värmeväxlare för läkemedels- och livsmedelsindustrin och även för olje- och energisektorn. Enligt företagets egna uppgifter har de 28 större produktionsenheter med sammanlagt 16000 anställda över hela världen.

I Pune, Indien, har Alfa Laval en fabrik med 800 anställda. 540 av de 800 anställda är kontraktsanställda. Det innebär att de inte är direktanställda av företaget. 402 av dem gick i strejk den 1 oktober 2013. De arbetar alla på produktionslinjen i fabriken. De har arbetat för Alfa Laval sedan lång tid, vissa av dem mer än 15 år. De tjänar mellan 8 och 10.000 rupies (motsvarar ca 900 – 1100 svenska kr) per månad. De fast anställda tjänar 30-40.000 rupies (ca 3000-3800 sek) per månad.

Den 15 september skickade de kontraktsanställda ett brev till ledningen och krävde att bli fast anställda. Eftersom de inte fick något svar på brevet gick de ut i strejk. Alfa Laval har svarat med att lockouta de strejkande, som nu sitter framför fabriksgrindarna. Även hungerstrejker har genomförts. På grund av strejken ligger produktionen i fabriken på cirka 30 % av den normala nivån. Alfa Laval har förlorat cirka 16 miljoner euro fram till idag (21 november) sedan den 1 oktober.

Den 12 november uppmanade arbetsdomstolen Alfa Laval att ta arbetarna tillbaka, men företaget vägrade och nu går frågan till en annan domstol. Företaget vägrar att förhandla med fackföreningen som företräder de kontraktsanställda, Rashtree Shramik Agardi.

Alfa Laval är inte det enda företag som utnyttjar underbetalda kontraktsanställda i Indien och strejken är inte en isolerad händelse. Kontraktsanställda i en närliggande fabrik nära Simmons – Marshall strejkade i maj/juni och fick fast anställning. I en annan stad i Maharashtra är 600 kontraktsanställda ute i strejk för att få reglerade anställningsavtal.

Uppdatering 2013-11-25: Solidaritetsmanifestation vid Alfa Lavals huvudkontor i Lund på fredag den 29 november. Läs mer här.

Uppdatering 2013-11-26: Facebooksida Stöd de strejkande arbetarna på Alfa Laval i Indien. (Öppnas i nytt fönster/flik)

2 kommentarer

Publicerat av Admin på 21 november, 2013 i Osäkra anställningar

En spännande höst på arbetsförmedlingen

26 Sep

Inlagt 26 september 2013

Handläggarna och den direkta aktionen

En artikel på Aftonbladet berättar att handläggare på arbetsförmedlingen tycker att en viss regel om bestraffning av arbetslösa är för sträng. Det gäller regeln att man blir avregistrerad och fråntagen sin a-kassa direkt om man missar ett planerat möte eller annan aktivitet på af. ”Reglerna har både av oss, men även av andra, setts som väldigt hårda” säger en handläggare. Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen kollade 1446 fall och det visade sig att i 76% av fallen struntade handläggarna i att avregistrera den arbetssökande.

Vad är detta? Om jag får vara fräck nog att jämföra handläggarnas agerande med sånt som kan hända på en annan random arbetsplats (ett lager, en restaurangkök, ett vårdboende) så skulle jag kalla tillvägagångssättet för en typ av direkt aktion. Man hoppar över (eller ger upp) argumentationen och gör helt enkelt som man vill, vilket ofta är vettigare än regelverket som chefer långt från verkligheten monterat upp.

Handläggarna är förmodligen medvetna om att antalet arbetslösa är betydligt högre än antalet lediga jobb (även om de inte säger det till den arbetssökande) och att man inte gör saken bättre genom att hålla de arbetslösa i strypkoppel. Dessutom handlar det säkert om handläggarnas egen arbetsbörda och vad de vill prioritera.
Förståeligt då att de helt enkelt hoppar över avregistreringen (76% av gångerna) och säger till den arbetssökande: Du har missat ett möte, det var inte bra, se till att komma på den här nya tiden nu, så jag slipper avregistrera dig så du förlorar ersättning.
Gott så.

Men vad händer nu då?

Nu mildras regeln som handläggarna tycker är för sträng. Den arbetssökande blir inte avstängd direkt vid en första miss utan får en varning. Sen trappas straffet upp i fyra steg. Samtidigt skärps och utökas kontrollsystemet. Det är redan så att de arbetslösa lämnar in rapporter om sina jobbsök varje månad. Från och med oktober ska de bland annat rapportera mycket mer detaljerat om hur när och var de söker jobb, i särskilda formulär. Vilket naturligtvis också ökar arbetsbördan på handläggarna (och datasystemen).

Det ska bli intressant att se vilka direkta aktioner som detta leder till!

Här är några (anonymiserade) inlägg från ett forum för arbetslösa:

En arbetslös:
Har varit på af idag och handläggaren sa att de var allvarligt oroade hur det skulle gå…var kaos redan nu innan det ens startat. De har på mitt af över hundra ”kunder” per handläggare som ska kolla alla rapporter och de anställer ingen ny personal för detta samt att handlingsplanerna skall (enligt nya direktiv från ovan) uppdateras en gång i månaden för de ska vara aktuella och utvärderas med rapporten. Samt att de ska hinna med övriga arbetsuppgifter de har. Ja jag är inte direkt avundsjuk på deras sits. Samtidigt som jag undrar hur det kan bli korrekta bedömningar med den arbetsbördan.

En annan arbetslös:
Har också varit på AF idag. Arbetsförmedlare dignar under bördan av nya arbetsuppgifter. De befarar att datasystemet ska krascha då alla ska lämna in aktivitetsrapporter via af´s hemsida. Redan nu får de varningstexter på skärmen om att systemet är segt. De befarar också att deras hälsa ska ta skada p gr av meningslösa uppgifter de måste göra genom dessa ökade kontroller. Snart ska alla nyanlända, alla i aktivitetsgarantins alla faser registreras och lämna in aktivitetsrapporter. Det är tiden fram till november som i första hand avgör om af´s datasystem klarar av all denna trafik. Om den gör det så kan tiden runt december bli avgörande för om det ska bli ytterligare förändringar i hanteringen av arbetslösas påtvingade rapportering. Personal på af hoppas att dessa regler om aktivitetsrapportering kommer att ändras. Vi får se hur det blir. Ska handlingsplanen uppdateras 1 gång mån, då hinner inte platsförmedlarna att göra annat än sitta vid datorn. Jag börjar nu ana ett mörker som närmar sig alla inskrivna i aktivitetsgarantin. Mer krav på aktivitet ska nog åläggas dessa, då Af inte längre förmår klara av detta själv.

En tredje arbetslös:
Inom ett år kommer vi ha en fullständigt havererad myndighetsstat där arbetsförmedlingen och försäkringskassan inte kommer vara kapabla att fullfölja regeringens direktiv. Det i sin tur innebär att ersättningar återigen kommer försenas ytterligare och all dokumentation kommer samlas på hög. För även om nya tjänster inom dessa myndigheter tillsätts så kommer verksamheten gå på knäna. Arbetslösa och sjuka kommer få betala det högsta priset (som vanligt).

Läs mer här på bloggen i kategorin Arbetslivets villkor – arbetslöshet. T.ex. det här: Rolig ansökningshysteri och förnuftig ansökningsvägran

Lämna en kommentar

Publicerat av Admin på 26 september, 2013 i Arbetslöshet

NEJ är också en strategi

04 Jul

4 juli 2013: Jaha, nu riskerar tydligen även Waxholmsbolagets anställda att få söka sina jobb igen på grund av upphandling och ägarbyten. Det är något som ofta drabbar vissa yrkesgrupper (bland annat busschaufförer).

ABC: ”Ovisst för anställda på Waxholmsbolaget” Utan en stor andel van personal så kan företagen inte klara sig. Det gäller befälhavare och besättningsmän såväl som busschaufförer. Arbetsgivarna räknar kallt med att folk ska bli arga men ändå söka sina jobb så att verksamheten kan fortsätta lönsamt, utan störningar. Kanske att det istället är arbetsgivarna som borde få uppleva en sådan situation som oviss? Vad jag tror skulle förändra läget, både kortsiktigt och långsiktigt: Att man snackar ihop sig och beslutar tillsammans att om man inte får behålla anställningarna vid övergång så söker ingen de utlysta jobben. Ingen. Man meddelar det i förväg. Inget krusande, inga argument, inga upprop. Bara nej.

Uppdatering 2015:

Den 5 februari 2015 skriver Corren /Nya upphandlingar oroar/ om läget för Östergötlands läns busschaufförer.
Och den 17 augusti skriver Arbetet: Kommunal tar strid för bussförarna i Kalmar

Snacka ihop er och säg nej!

Lämna en kommentar

Publicerat av Admin på 4 juli, 2013 i LAS, Osäkra anställningar

Provanställ arbetsgivarna

19 Jun

Inlagt 19 juni 2013

Idag har bussförare i bland annat Stockholm, Södertälje och Umeå gått ut i strejk. De är uttagna i strejk av Kommunal med anledning av avtalsförhandlingarna. Och i morgon tas tågpersonal ut i strejk av Seko.

En av tvistefrågorna i båda fackens avtalsförhandlingar handlar om anställningstryggheten vid upphandlingar. Vid upphandlingarna tas verksamheten över av en ny arbetsgivare och arbetsuppgifterna fortsätter att vara i princip desamma. Men de anställda kan tvingas att söka sina jobb på nytt, kanske bli arbetslösa eller få bli provanställda hos den nya arbetsgivaren trots lång erfarenhet och anställningstid.
Det är väl snarare arbetsgivarna som borde provanställas med tanke på hur undermåligt många av ”entreprenörerna” sköter verksamheten och arbetsförhållandena. För att inte tala om hela systemet med upphandlingar i den f.d. gemensamma sektorn, det provet har varat alldeles för länge och borde underkännas. Det är en lek med skattepengar och med de anställdas tålamod, en lek som drabbar ”tredje man”.

Ett lagom bussföretag att leka med.

Andra frågor där man inte kommer överens i de pågående konflikterna, handlar om schemaläggning och raster.

De flesta fackförbund har, under lång tid, i de centrala avtalsförhandlingarnas byteshandel sålt arbetstidsregler och anställningstrygghet. Lönehöjning mot ökad ”flexibilitet”. Ökad flexibilitet betyder vanligen att arbetsgivaren får bestämma mer över hur du ska leva ditt liv, och du själv mindre.

Nu växer kraven på att återta något av det som släppts. Facken lägger större vikt vid den typen av krav som handlar om arbetstid, schemaregler, arbetsmiljö och anställningstrygghet. Då blir det konflikter, när byteshandeln inte fungerar så smidigt som arbetsgivarna vant sig vid.
Sen har det ändå, ofta i sista minuten, skrivits på avtal där denna typ av krav inte tillgodosetts, eller har stoppats undan i arbetsgrupper. Det krävs mer ”oro på arbetsplatserna”, fler lokala konflikter kring dessa frågor, om arbetsgivarna ska pressas tillbaka i sin framgångsrika flexibilitetsoffensiv.

Hur som, nu hejar vi på bussförarna och tågarbetarna. Lite om hur vi kan stödja strejkande finns i ett tidigare inlägg här på bloggen: Klaga där uppe, stöd här nere.

Kommunalarbetaren: Strejken har brutit ut.

Kommunalarbetaren: Fyra krav som startade strejken.

FACKEBOOKSIDA ATT GILLA: Passagerare som stöder bussförarna i den pågående strejken

Lämna en kommentar

Publicerat av Admin på 19 juni, 2013 i Osäkra anställningar

Konsekvensen av ett brutet löfte

06 Feb

Inlagt 6 februari 2013

Fas 3-jobb får inte innehålla ”ordinarie arbetsuppgifter”, så har reglerna varit. Men reglerna har inte följts. Många fas-treor har gjort ett ”riktigt jobb”, men inte fått lön och andra normala rättigheter.

Som sagt, reglerna har inte följts. Vilket vi hade kunnat göra något åt, om de arbetslösa och de i Fas 3 (som har bytt namn till ”sysselsättningsfasen”) organiserades aktivt av fackföreningarna, och om facken hade stoppat sådana flagranta brott mot kollektivavtalet. För det finns ju ett facklig löfte, eller hur?

Vad blir konsekvensen när vi inte håller på regler som faktiskt finns? Hur gick det när vi inte höll på reglerna om fast anställning? Hur går det när vi inte håller på turordningsreglerna?

Svar: Reglerna mjukas upp och försvinner.

I konsekvensens namn har alltså fas 3-reglerna ändrats. Numera, fick jag veta på arbetsförmedlingen i förra veckan, får det vara ordinarie arbetsuppgifter. Utan lön och andra normala rättigheter. Så, vad sägs om lite aktiv facklig organisering nu då? Fast det är sent påtänkt att knäppa hängslena när man redan har tappat brallorna.

Det fackliga löftet

Vi lovar och försäkrar
att aldrig någonsin
under några omständigheter
arbeta på sämre villkor eller till lägre lön
än det vi nu lovat varandra.

Vi lovar varandra detta
i den djupa insikten om
att om vi alla håller detta löfte
så måste arbetsgivaren
uppfylla våra krav!

/ur LO:s skrift Kollektivavtalet – det skrivna löftet av Ingemar Göransson och Anna Holmgren

Lämna en kommentar

Publicerat av Admin på 6 februari, 2013 i Arbetslöshet

Somliga går med trasiga skor

31 Dec

Inlagt 31 december 2012

I antologin Hopskrivet (info öppnas i nytt fönster) finns en berättelse (Vi saknar en anslagstavla) skriven av en Lernia-anställd metallarbetare i Göteborg om hur några arbetskamrater drog igång ett fackligt nätverk, började ordna både rastmöten och träffar på fritiden, blev fler, och startade en blogg för att nå de utspridda arbetskamraterna med information.

”Det första kravet som nätverket drev var att alla Lernias anställda skulle ha vettiga skor. Att det inte var en självklarhet visade sig när en av kollegorna tappade tånaglarna. Han hade jobbat i för små skor. Det var först när han blev anställd direkt av Volvo som han vågade säga till.” (Citat ut Hopskrivet.)

De som är direktanställda av Volvo får nya skyddsskor den dag de börjar jobba där, och sen byts de var sjätte månad. Medan de Volvoarbetare som är anställda av Lernia (Volvo är Lernias största kund i Göteborg) kunde få skor som var begagnade redan från början.

Som sagt, nätverket drev frågan och det har blivit bättre. Nu får tydligen de nyanställda nya skor. Men det betyder inte att problemet är löst – det finns ingen överenskommelse om hur det ska fungera framöver, det finns fortfarande arbetskamrater som går med gamla skor, man kan bli vägrad att få nya skor och arbetskläder när de behöver bytas och man kan bli tillsagd att åka iväg på fritiden och ordna det själv. Det är helt enkelt ingen ordning. Så nu har nätverket – som numera är en fackklubb inom IFMetall – begärt förhandling om saken. Och förhandling blir det nu på onsdag, 3 januari. (Uppskjutet av Lernia till 18 januari.)

”Alla bemanningskonsulter på Lernia får både skyddsutrustning och skyddskläder från Lernia, /… / Påståendet … att skyddskor eller annan utrustning förvägrats anställda är felaktigt” säger Lernia i en kommentar på sin egen facebooksida.

Jomenvisst.

Men det kan fortfarande se ut så här:

Ett par skor som montören i fråga fick för ca 2 år sedan, de var då begagnade. /…/ Arbetsskor har ett bäst före datum och förlorar med tiden sin dämpning vilket kan ge skador på fötterna. Begagnade skor kan också orsaka skador samt hygieniska problem som exempelvis fotsvamp. (Citat från Lerniabloggen – Se fler bilder på lerniabloggen och läs vad fackklubben kräver.)

Självklart!

Vettiga, icke utslitna skyddskor och kläder, regler och ett system för utbyte är en självklarhet! Löjligt, var min första reaktion. Löjligt att man ens behöver driva en sådan fråga! och ännu löjligare att det ska behöva uppmärksammas utanför arbetsplatsen, att det bildas en stödgrupp på facebook, etc.
Men faktum är ju att det finns många fler arbetsplatser där såna här självklarheter skulle behöva drivas. Men där man inte gör det för att man inte vet sina rättigheter, inte har snackat ihop sig, inte törs. Så naglarna ramlar av. Och företag som Lernia gör lite extra vinst på att strunta i fötter och självklarheter så länge det går.

Ur den synvinkeln är det viktigt att det uppmärksammas och stöds när några sätter ner foten. Inte minst när det görs i en så fackligt eftersatt och grovt utnyttjad grupp som de bemanningsanställda. Det kan ge mod åt fler att kräva det självklara. Så sprid gärna detta!

Därmed önskar jag er alla ett Gott Slut på året och och Gott Nytt på fötterna.

Lämna en kommentar

Publicerat av Admin på 31 december, 2012 i Osäkra anställningar

Turordningslistan på väggen!

14 Dec

14 december 2012

Jag har tidigare skrivit här på bloggen om att facket och arbetarkollektiven alltför ofta accepterar avvikelser från turordningsreglerna i LAS (Lagen om anställningsskydd). T.ex. här: När facket skriver på.

Idag (14 dec 2012) har jag en positiv nyhet att presentera. Den nybildade fackklubben för Lerniaanställda i Göteborg har hållit på turorordningsreglerna vid de uppsägningsförhandlingar som blivit konsekvensen av nedskärningar på Volvo, Lernias största ”kund” i Göteborg.

Läs på lerniafackets blogg (öppnas i nytt fönster): 200 varslas på Lernia, men vi lyckades hålla turordningen

Lätt absurt att det kan betraktas som en positiv nyhet – 200 ska bli av med jobbet. Men att en nybildad klubb ser till att turordningsreglerna följs på ett bemanningsföretag och i en bransch och i en tid där arbetsgivarna alltför ofta får göra som de vill, det är verkligen värt att lyfta fram.

Varför är det då så viktigt?

Tja, kanske för att det är illa att bli kickad från sitt jobb – men att bli kickad mot lagens regler, av arbetsgivare och fack i skön förening, det är än värre.

Myten

Först vill jag undanröja en myt om LAS-reglerna: Att de gör att folk hamnar på arbetsuppgifter som de inte alls har kompetens för.
Det står i LAS att längre anställningstid ger förtur till att behålla jobbet – samt att om det innebär att man måste omplaceras, så ska man ha ”tillräckliga kvalifikationer för det fortsatta arbetet”.
I förarbeten och domar kring dessa frågor kan man se att det anses att arbetsgivaren ska tåla att den omplacerade behöver en ”normal upplärningstid” på de nya arbetsuppgifterna. Det kan bli diskussion om vad en normal upplärningstid är. Men det är alltså inte så att LAS-reglerna innebär att en icke-ingenjör hamnar på ett ingenjörsjobb. När de som argumenterar mot LAS-reglerna hävdar sådant, så ljuger de, eller har ingen koll.

Verkligheten

När företag vill göra avvikelser från reglerna handlar det ofta i praktiken om att de vill göra sig av med äldre anställda, ofta trotjänare, de som blivit slitna/skadade, eller de som anses besvärliga på något sätt, t.ex. fackliga aktivister och personer som vet sin rätt och håller på den.
Arbetsledningen vill gärna behålla lydiga personer och kompisar och personer som ännu inte blivit utslitna, sådana som klarar TEMPOT.
Det är just ett sådant subjektivt och tempo-uppskruvande urval som reglerna är till för att förhindra.

Turordningslistan på väggen!

Jag har förhandlat och bevakat turordningsfrågor många gånger under mina år som klubbordförande.
Vi la ner mycket krut på att motverka uppsägningar över huvud taget, särskilt när de uppenbart bara var till för att byta ut fasta anställningar mot osäkra. Men ibland hamnade vi ändå i turordningsfrågor. Det handlade för övrigt inte alltid om uppsägningar utan oftare om turordning till fast jobb eller om förtur till att pröva ett jobb på en ny avdelning. Vi hade förhandlat fram lokala turordningsregler för sådant.
Vi höll hårt på att turordningslistan alltid var öppen. Alla medlemmar hade tillgång till listan. I den öppna listan hade vi inte med några personnummer, eftersom många ogillar att andra får reda på deras födelsedatum. Men hur länge man jobbat på arbetsplatsen är rimligen ingen hemlighet. Att turordningslistan är öppen är en garanti för att medlemmarna ska lita på oss – och för att vi som förhandlar ska tvingas vara noggranna och inte lockas att gå med på något dumt.

Att bli fråntagen sin rätt

Ibland kan turordningsfrågor vara snåriga. Sammanlagd anställningstid på folk som kommit och gått kan t.ex. vara svårberäknad och det är inte alltid rätt i företagets papper.
Oftast gick det bra i våra förhandlingar och alla kände sig rätt behandlade i slutändan. Men det hände också vid något tillfälle att vi faktiskt tabbade oss och gjorde fel. Och jag har väl sällan upplevt sådan ilska och bitterhet från berörda medlemmar som när vi gjort en sådan tabbe! Det finns få saker som berör människor så illa som att bli förbigångna i en turordning, bli fråntagna sin lagliga rätt.
Det är nåt som facket borde tänka på när man ”dealar” med företagen om turordning. Lojaliteten och tilltron till facket får ordentliga smällar. LAS stadgar individens rätt, inte fackets. Det ska mycket till för att facket ska sälja ut individens rätt, och man måste förstå konsekvenserna.

Att hålla sig väl

När facket accepterar avvikelser från LAS, så innebär det att man godkänner att en arbetare, som enligt lagen skulle fått stanna, får kicken. Någon annan får stanna i stället. Att människor ser detta hända, ökar benägenheten att hålla sig väl med chefer och arbetsledare, eftersom det uppenbarligen är det, inte LAS-reglerna, som kommer att rädda ditt jobb. Man får den här tankekedjan: ”Om jag håller mig väl med arbetsledningen så kommer jag att få stanna vid nästa nedskärning, för arbetsledarna kommer att vilja behålla mig och facket kommer att låta dem göra det, även om det finns andra som jobbat längre. Det brukar bli så när de dealar. Så jag undviker att irritera arbetsledningen genom att tjata om det där tillägget jag borde ha, eller den där arbetsskaderisken som jag vet om.”
När det blir så, så har facket tappat en grundläggande funktion: Att göra det tryggare för individen att luta sig mot kollektivet och facket än mot arbetsledningen. Detta att ”hålla sig väl” får katastrofala konsekvenser för styrkeförhållandet mellan arbetsgivare och arbetare och i förlängningen urholkas alla andra regelverk.

Att skämma bort arbetsgivarna

Ytterligare en långsiktig konsekvens av dealande med LAS är att arbetsgivarna blir bortskämda och anser det mer och mer självklart att de ska få strunta i reglerna. Detta leder förr eller senare till att lagen försämras eller tas bort. Såna här saker står inte still, och man måste betänka vilken utveckling man bidrar till. När reglerna försvinner så kommer LAS inte längre ha värde ens som bytesvara.
För mera resonemang om hur sådana förändringar sker, rekommenderar jag de tidigare blogginläggen Anställningstryggheten är död samt 2010-talets klasskampsvåg.

Uppdatering 2013-02-06: Anställda sägs upp med ett simsalabim (Svd Kultur)

Jag skrev i det här inlägget om hur den lilla Lerniaklubben höll på turordningsreglerna. I ett senare inlägg (4 jan 2016) har jag skrivit om att den stora Volvoklubben gjorde tvärtom: Släppte allt. Om att förhandla duktigt.

Lämna en kommentar

Publicerat av Admin på 14 december, 2012 i Hur det ligger till, LAS, Osäkra anställningar

De arbetslösas skitiga skugga

11 Dec

Inlagt 11 december 2012

Det är skitigt på Sveriges sjukhus.

Artikel i DN 2012-12-11
Artikel i DN 2012-12-12

Skiten ligger i hörnen som kvarglömda skuggor av människor som går arbetslösa fast deras arbete behövs. Vore de människorna där, så skulle det inte vara skitigt. För det är inte människorna som är skitiga, det är deras frånvaro. Som är. Skit.

Jag ska upprepa mig (det är inte första gången). Så här skrev jag i ett inlägg här på bloggen den 20 november 2011:

Nu ljuger de i teven igen

Just nu, när jag skriver detta, ljuger de i teven igen.

I Agenda sitter s.k. experter och säger att en anledning till att unga går arbetslösa är att ”de okvalificerade jobben har försvunnit”. Det är helt enkelt en fet lögn.

De okvalificerade jobben, i den meningen att de inte kräver akademiska eller andra långa utbildningar (men som är kvalificerade i meningen viktiga), de jobben har inte försvunnit. De har lämnats obemannade. Det gäller massor av jobb, inom allt från vård, omsorg och städning till tillverkning, lager och kommunikationer.

I så många branscher och sektorer råder en skandalös underbemanning. Man har lyckats med att tvinga de arbetande att springa fortare så att man slipper anställa fler. Och framför allt, massor av arbetsuppgifter som borde utföras blir helt enkelt inte utförda.

Det är inte första gången jag skriver om detta på min blogg, och förmodligen inte den sista heller. Jag kommer att fortsätta att säga att kejsaren är naken tills alla underbemannade vägrar vara underbemannade och tvingar ”experterna” att sluta ljuga.

De arbetslösa går inte arbetslösa för att de är okvalificerade eller för att las-reglerna hindrar dem från att komma in. De går arbetslösa därför att någon tjänar på det.

1 kommentar

Publicerat av Admin på 11 december, 2012 i Arbetslöshet, Hur det ligger till

Anställningstryggheten är död – men var är mordplatsen?

06 Nov

Inlagt 6 november 2012

För mig är visstid en följetong utan slut, skriver Mia Mårtensson i Aftonbladet. Vi är många som är med i den följetongen. En stor andel unga traskar i visstidsträsket, likaså många som tidigare har haft en fast anställning men blivit av med den därför att deras arbetsplats har lagts ned eller skurit ned. Chansen för en person som är arbetssökande idag, att få en fast anställning, är liten.

Anställningstryggheten är död. Men vem är skyldig, och var är mordplatsen? För att ta reda på det så måste vi nysta upp en lång tråd. Vi börjar på 1970-talet. (Den här texten är ett avsnitt ur en längre artikel, skriven 2008, Ombudsmannen som talade sanning.)

Strejkvåg ger lag om fasta jobb…

Efter strejkvågen i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet kommer nya arbetsrättsliga lagar. En av dem är Lagen om anställningsskydd, LAS. Arbetsgivarna ska inte längre ha rätt att sparka folk hur som helst.
Grunden är LAS § 4, där det står att anställningar ska vara tillsvidare, alltså fasta anställningar. Arbetsgivaren måste ha objektiva skäl för att ge någon en tidsbegränsad anställning. Exempel på godtagbara skäl är att en anställd är sjuk eller barnledig (då är det ok att ta in en vikarie) eller att man fått en tillfällig stororder (då får man anställa för tillfällig arbetsanhopning). I LAS §5 räknas upp vilka skäl som kan accepteras för visstidsanställning.

På 80-talet är vi fastanställda…

Under 1980-talet finns, på de flesta arbetsplatser, fler fast anställda än vad som exakt behövs för att klara arbetsuppgifterna. Också det är en följd av tidigare stridsvågor på arbetsplatserna och ett mått på arbetarnas relativa styrkeposition. 15 % överanställning är normalt. Kommer någon ihåg det? Det är egentligen ingen överanställning, utan en buffert som gör att man klarar normal korttidsfrånvaro och arbetstoppar utan att behöva ta in extrafolk. Bufferten gör också att även de individer som inte är superstarka klarar att ha ett jobb.

… på 90-talet blir vi färre…

Under 1990-talet dras bemanningen ner i stort sett överallt. Endast så många fastanställda som absolut behövs, eller färre, blir kvar. Denna skärpta utsugning ökar företagens vinster.
Vid frånvaro och arbetstoppar får de kvarvarande anställda springa benen av sig, plus att man kompletterar med visstidsanställda. De anställs för vikariat, tillfällig arbetsanhopning och de andra möjligheter som finns i § 5.

… och det är ingen slump …

Visstideriet är en följd av den skärpta utsugningen, men det är också en strategi i sig, avsedd att ändra styrkeförhållandet på arbetsplatserna. En chef på min arbetsplats kommer från ett arbetsgivarseminarium och meddelar glatt: – Målet är att 40 % av arbetsstyrkan på alla arbetsplatser ska bestå av personer som rings in efter behov. Varför är chefen glad? Han har förstått att osäkra anställningar gör både individen och arbetarkollektivet svagare. Då minskar kraven på arbetsgivarna att följa befintliga avtal och lagar, vilket innebär att de kan flytta fram sina positioner på flera kampavsnitt.

… visstideriet börjar på arbetsplatserna…

Arbetsgivarna börjar pressa mot LAS gränser. Möjligheterna i § 5 utnyttjas maximalt. Alla som var fackligt aktiva under 90-talet kan nog komma ihåg att det blev allt svårare att hålla koll på att vikarier verkligen vikarierade för någon och att ”tillfällig arbetsanhopning” verkligen var tillfällig.
Många försöker hålla ställningarna, men något allmänt uppror på arbetsplatserna leder det inte till. Arbetsgivarnas strategi är alltså framgångsrik – och då kommer nästa steg: Politisk propaganda och lobbying för att slå fast framstegen i lagen.

… ojojoj…

Oj oj oj, det är så besvärligt med alla dessa olika former av visstidsanställning, gnölar arbetsgivarna. Fast de själva har skapat besvären genom att ta bort den fast anställda bufferten på arbetsplatserna.
Facket och politikerna nickar med, oj oj oj vad det är besvärligt.

… sen slås försämringarna fast i lag…

Riksdagen beslutar om en ny paragraf i LAS, § 5a, ”överenskommen visstidsanställning”. Arbetsgivarna får möjlighet att visstidsanställa utan angiven orsak. Fast bara fem personer i taget. Detta sker redan 1996 (under regeringen Persson).

… sen ett steg till i kollektivavtalen…

Arbetsgivarna nöjer sig givetvis inte med § 5a, utan pressar vidare ute på arbetsplatserna. I många kollektivavtal släpper facken efter – det blir fritt fram att visstidsanställa fler än fem personer utan särskilda skäl. Till exempel i livsmedelsavtalet: Det är ok att visstidsanställa hur många som helst. Fast inte längre än 12 månader. Vilket gör att många anställs i max elva och en halv månad…

… Maud försöker springa före…

2006 föreslår Maud Olofsson att anställningsskyddet i princip ska tas bort helt för ungdomar. Det blir ett jäkla liv om den saken. Trots att Mauds förslag är i praktiken nästan genomfört – utan att det blivit ett jäkla liv! Hur stor andel ungdomar hade fasta anställningar 2006? Maud vill helt enkelt spika fast tendensen för att komma vidare. Men hon tar ett lite för stort kliv och då blir det motreaktioner.

… men det fixar sig på annat sätt …

Det fria visstideriet har alltså släppts in i kollektivavtalen. Nästa steg är åter LAS. Nu försvinner § 5a. I stället skrivs § 5 om och man tar in anställningsformen ”allmän visstidsanställning”. Det blir fritt fram att visstidsanställa hur många som helst utan särskilt skäl. Fast det är rättvisare än Mauds förslag, det kan ju drabba alla, inte bara ungdomar! Beslutet om förändringen tas under regeringen Persson, och lagen klubbas igenom 2007 under regeringen Reinfeldt.

… så går det till.

Riksdagen slår spiken i kistan där anställningstryggheten ligger lik – men det är inte riksdagen som är mordplatsen. Dådet begicks på arbetsplatserna, i arbetsgivarnas kamp för sina intressen – klasskampen.

Vad kan vi lära av detta? Fortsättning följer här: 2010-talets Klasskampsvåg: Sänkta löner?

Läs även: Turordningslistan på väggen.

4 kommentarer

Publicerat av Admin på 6 november, 2012 i Arbetslöshet, Hur det ligger till, LAS, Osäkra anställningar

Fem punkter och ett svart hål

05 Nov

Inlagt 5 november 2012

I Dalarnas Tidning skriver Karl-Petter Thorwaldsson, ordförande i LO, och Hans Svedberg, ordförande LO-distriktet Dalarna och Gävleborg, en artikel med rubriken Fem punkter mot arbetslösheten.

Vilka är då dessa punkter? Det handlar som vanligt om att göra de arbetslösa mer anställningsbara (samt ännu lite fler subventionerade jobb).
Jag säger inte att vart och ett av dessa förslag är felaktigt. Det är klart att om det verkligen saknas utbildat folk inom en viss yrkeskategori så bör det finnas möjligheter att omskola sig till de jobben. Det är en fråga som arbetsgivarna borde driva. Det är inget av dessa fem LO-förslag som inte arbetsgivarsidan lika gärna kan driva. Finns det verkligen inget annat perspektiv? Jo, det finns – de arbetandes perspektiv.

Den strukturella anledningen till arbetslösheten, det svarta hålet, nämligen underbemanningen på arbetsplatserna, berörs inte med ett ord. Jag talar då alltså inte om när det fattas folk för att ingen med den kompetensen finns att anställa, det är en bråkdel av underbemanningen som beror på sådant. Den generella underbemanningen är helt avsiktlig och finns därför att den ger vinst, den är lönsam. Inte lönsam för de arbetande, inte för de arbetslösa, inte för samhället, men för dem som tar vinsterna.

Särskilt djupt gapar detta svarta hål i just LOs förslag. Vilka ska kräva rimlig bemanning på arbetsplatserna, om inte arbetande och fackföreningar? Vilka ska peka på sambandet mellan underbemanning och arbetslöshet, om inte arbetande och fackföreningar?

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Fråga random arbetande person: Är ni tillräckligt många där du jobbar, för att de arbetsuppgifter som ska utföras ska kunna utföras, och dessutom utföras väl, och till rimliga arbetsförhållanden för er som jobbar? Eller skulle ni behöva vara tio där ni nu är nio? Och nästan alla kommer att svara: Ja, det skulle vi verkligen behöva vara.
Det finns naturligtvis undantag. Någon kommer att svara: Nej hos oss är det faktiskt lugnt, vi behöver inte vara fler. Men någon annan kommer att svara: Tio där vi nu är nio, det räcker inte, vi skulle behöva vara dubbelt så många som vi är nu.

Om vi vore tio överallt där vi nu är nio, då skulle det inte finnas någon arbetslöshet. Men för att detta svarta hål ska fyllas så krävs det att vi ute på arbetsplatserna inte accepterar att jobba underbemannade. Det är något som kräver folkrörelse på arbetsplatserna. Kan det vara därför den frågan inte nämns i LO-företrädarnas förslag?

Mera tjat på denna blogg om arbetslösheten finns i kategorin Arbetslivets villkor – arbetslöshet.

4 kommentarer

Publicerat av Admin på 5 november, 2012 i Arbetslöshet

Är det inte jag, så är det du.

23 Sep

Inlagt 23 september 2012

Jag är förbannat trött på att höra samhällspolitiska diskussioner och förslag som sägs handla om arbetslösheten, men som inriktar sig på de arbetslösa.

Om man daltar med arbetslösa eller trakasserar dem, höjer deras ersättning eller sänker den, gör det ingen skillnad på arbetslösheten. Det gör skillnad på andra viktiga saker, men inte på antalet jobb.

Att lära folk skriva CV eller omskola dem, så att de blir mer anställningsbara, skapar inga jobb. Om en individ blir mer anställningsbar, och kommer längre fram i kön, så är det någon annan som kommer längre bak i kön.

Om jag struntar i att söka ett jobb, så får någon annan det jobbet. Jag struntar inte, jag vill gärna ha ett jobb. Ett vanligt jobb på den vanliga arbetsmarknaden. Men får jag ett, så påverkar det inte hur många som går arbetslösa. Är det inte jag, så är det du.

Varje politiskt parti eller debattör som diskuterar arbetslöshet utifrån åtgärder för (eller mot) arbetslösa, diskuterar kejsarens nya kläder. Det vill säga ingenting.

Hur många arbetstillfällen det finns beror på helt andra saker. Läs även: Löfven och Andersson letar där det är ljust.

TRE ÅR SENARE: Martin Klepke skriver i tidningen Arbetet 22 maj 2015: Inget samband mellan a-kassa och arbetslöshet. Vilken överraskning.

Lämna en kommentar

Publicerat av Admin på 23 september, 2012 i Arbetslöshet

De svårorganiserade organiserar sig

07 Sep

Initiativtagare till det fackliga nätverket.

Inlagt 7 september 2012

Arbetare som är anställda av bemanningsföretaget Lernia i Göteborg har själva dragit igång ett fackligt nätverk ”eftersom det är vår enda möjlighet att vara säkra på att vi får allt som vi idag redan har rätt till och för att kunna kämpa oss till bättre villkor”. De har tidigare inte haft någon fackklubb att snacka ihop sig i, även om de varit fackmedlemmar.

Ett mycket bra initiativ underifrån. Det är svårt att organisera bemanningsanställda av en rad olika skäl. Vilka ska bättre kunna göra nåt åt saken än de själva?

Nu har det färska nätverket mindre trevliga saker att ta i. Volvo i Göteborg drar ner på produktionen och gör sig av med ca 280 bemanningsanställda. Jäkligt bra att man då ser till att informera arbetskamraterna om vilka regler som gäller i samband med uppsägningar och vilka rättigheter man har.

Ett exempel är raden om rätt till företräde till återanställning, som ska finnas på en skriftlig uppsägning. Det händer att en chef kryssar i NEJ-rutan trots att arbetaren egentligen har rätt till återanställning. Och arbetaren kanske tänker att Jaha, så är det väl då.

Man kan inte ens säga ifrån när chefen sätter kryss i fel ruta, om man inte vet sina rättigheter. Och det är inte medfött att känna till dem, sånt måste vi berätta för varann. Det gör man i lernias fackliga nätverk.

Här är nätverkets blogg!

Lämna en kommentar

Publicerat av Admin på 7 september, 2012 i Folkrörelsestrategi, Osäkra anställningar

Det kriminella företagsklimatet

09 Jul

Inlagt 9 juni 2012

Tro inte att den nedre gränsen för utartningen av det svenska arbetslivet går vid skärpt utsugning och vid nonchalerade avtal och arbetsrättslagar. Det finns inget jämviktsläge. Det som går neråt fortsätter neråt så länge vi inte driver utvecklingen åt andra hållet.

Arbetsgivare och deras företrädare talar ofta om vikten av ett ”ett gott företagsklimat”. Detta i en tid då vinsterna ökar och inkomstklyftorna blir allt djupare. Och där nere i undervegetationen råder ett rent kriminellt klimat där alla sätt att suga varje droppe ur andras arbete är tillåtna.

Så nej, det är inte ett gott företagsklimat som saknas, det är ett gott arbetarklimat.

För en vecka sedan blev en fackrepresentant uppsökt i sitt hem, misshandlad och under knivhot tvingad att ta tillbaka de krav som framförts i förhandling med ett bemanningsföretag.

Det är inte en vanlig händelse. Men å andra sidan inte heller en oväntad händelse, med tanke på hur det ser ut i bemanningsbranschen.

”Många bemanningsföretag har ägare, eller anknytningar till personer, med ett långt kriminellt förflutet och det är långt ifrån ovanligt att företagen använts till att tvätta pengar åt kriminella gäng. Det var alltså bara en tidsfråga tills de skulle börja misshandla och mordhota fackföreningsrepresentanter.”

Pressmeddelande från SAC.

Artikel i Arbetaren.

Artikel i Arbetet.

Artikel i Aftonbladet.

Uppdatering 2012-07-19 Ytterligare en våldsam företagare: Hotellchefen misstänks ha slagit ner fackets ombudsman.

1 kommentar

Publicerat av Admin på 9 juli, 2012 i Osäkra anställningar

Fackets nio barn

05 Jul

Inlagt 5 juli 2012

Vad kommer att hända sen, när hundratals osäkert anställda efter en lång och svår strid fått fasta anställningar på Nestlés Kabirwala-fabrik i Pakistan?

Kanske samma sak som hände på Unilevers fabrik i Rahim Yar Khan, där det globala livsmedelsfacket IUL år 2010 drev igenom fasta jobb för kontraktsanställda och tillfällig personal.

Malin Klingzell-Brulin berättar i Mål & Medel: ”Unga arbetare kunde nu börja planera för framtiden och inom en månad hölls 19 bröllop och ett år senare föddes nio barn som i folkmun kom att kallas för IUL-barn.”

De som profiterar på vårt arbete och på vår arbetslöshet, de snackar om flexibilitet, anställningsbarhet, företagsklimat…

Vad det egentligen handlar om är hur vi vill leva. I Pakistan såväl som i Sverige. Om det bara finns ett NU, en väntan på ett telefonsamtal, en dagslön, ett uppehållstillstånd, en bostad – eller om det finns en framtid i våra liv.

Läs Malins ledare i Mål & Medel.

Läs mitt tidigare inlägg om Kabirwala-arbetarna: Vi har gjort det omöjliga – Nu är vi fastanställda .

Lämna en kommentar

Publicerat av Admin på 5 juli, 2012 i Kamp lönar sig, Osäkra anställningar

Flexibilitet på våra villkor! säger Volvoarbetarna i Umeå

30 Jun

Inlagt 30 juni 2012

I mitt förra inlägg, den 16 juni, berättade jag varför 90% av dagskiftet på monteringsverkstaden på Volvo Lastvagnar i Umeå hade valt att gå hem i ordinarie tid den 15 juni och varför företaget betraktade detta som en olovlig stridsåtgärd.

Det lokala avtalet om variabel arbetstid (”VAT”) har metallklubben accepterat under förutsättning att företaget inte tar in bemanningsföretag. Nu hade företaget meddelat att de avser att ta in bemanningsföretag, och metallklubben hade därför sagt upp avtalet.

Här kommer en uppföljning.

Metallklubben på Volvo i Umeå höll medlemsmöte den 22 juni och beslutade då om att genomföra en medlemsomröstning under de följande dagarna. Frågan som ställdes till medlemmarna var om de vill att klubben ska stå fast vid att avtalet ska vara uppsagt.

Den 28 juni var medlemsomröstningen genomförd på alla avdelningar och så här blev utfallet:

82% röstade för att klubben ska stå fast vid uppsägningen av avtalet.

På de avdelningar som idag är berörda av detta avtal röstade 87% för att avtalet ska bort. Bland dem som inte har avtalet röstade 70% för att det ska bort. Klar majoritet både bland de direkt berörda och övriga medlemmar alltså.

Enligt klubben har över 90% av de medlemmar som är närvarande på fabriken röstat. (En del har hunnit gå på semester.)

Så här lyder det uttalande som medlemsmötet antog den 22 juni:

Uttalande från klubbmötet: Nej till bemanningsföretag

Vi har medverkat till att skapa ett lokalt system för flexibilitet på fabriken. Vi har förändrat och anpassat efter företagets önskemål. Det har varit en kompromiss. Vi har haft ett villkor – inga bemanningsföretag.

Vem får betala flexibilitetens pris
I flexibilitetens namn försämras idag tryggheten, arbetsvillkoren blir hårdare och vårt inflytande minskar. Det är bara att se sig om vad som händer på arbetsmarknaden.
Med bemanningsföretag försämras förutsättningar för arbetsrotation, kvalitetsarbete, säkerhet och andra viktiga delar i vår vardag på jobbet. Vi är starkt kritiska mot företagets beslut om att anlita bemanningsföretag. Det handlar om våra arbeten, vår arbetssituation och vår framtid.

Vi tänker på arbetets villkor
Vi är oroliga och bekymrade över företagets ensidiga bild av flexibilitet. Den handlar om att lägga ansvaret för personalneddragningar utanför bolaget, utan hänsyn till vilka konsekvenser detta får för vårt dagliga arbete. Om vi ser till arbetets villkor och utveckling, kan vi bara se negativa konsekvenser av bemanningsanställningar. Varför får vi ingen diskussion om detta? Vem tar ansvaret för framtidens jobb?

Lyssna på oss!
Vi representerar tiotusentals år av anställning på Volvo. Vi har lagt ner stor del av våra vuxna liv med att tillverka lastbilshytter. Vi har valt det och vi har valt att stanna kvar. Vi vill fabrikens bästa. Vi är beroende av dess framtid.

Vi uppmanar ledningen på alla nivåer inom Volvo att överväga helheten när flexibilitetens pris ska värderas. Vi accepterar inte att betala med sämre arbetsvillkor och utarmade jobb.

Respektera vår oro! Sök lösningar istället för konflikt! Företaget kan välja och få en fungerande flexibilitet utan bemanningsföretag!

Metallklubben/

Lämna en kommentar

Publicerat av Admin på 30 juni, 2012 i Osäkra anställningar

Kategoriarkiv: Arbetslivets villkor

Alla partier utom SD överens

Nu blir det lite av mitt vanliga tjat här

Dela med dig av det här:

Om att förhandla duktigt

Dela med dig av det här:

Dela med dig av det här:

Dela med dig av det här:

Dela med dig av det här:

Dela med dig av det här:

Dela med dig av det här:

Om ett litet och förnuftigt land

Arbetsfördelningen i Det Lilla landet.

Tekniken utvecklas

Nya stora möjligheter

Kortare arbetstid…

… och omfördelad arbetstid

Allt går inte fortare

Allt nytt är inte bra

Godare och vackrare

Om vi hade makten

Dela med dig av det här:

Dela med dig av det här:

Dela med dig av det här:

NYA MEDLARBUDET ACCEPTERAT STRIDSÅTGÄRDERNA UPPHÖR

Sekos strejk

Varslade sympatiåtgärder

Dela med dig av det här:

Hur har vi hamnat här?

Varför strejk?

Vad gör vi mer?

2, 3, många

Dela med dig av det här:

Du kan enkelt hjälpa till t.ex. genom att skriva dina synpunkter till Alfa Laval i deras kontaktfomulär: http://www.alfalaval.com/contact-us/sweden/Pages/default.aspx

Dela med dig av det här:

Folk och bullar

Dela med dig av det här:

Dela med dig av det här:

Dela med dig av det här:

Handläggarna och den direkta aktionen

Men vad händer nu då?

Dela med dig av det här:

Uppdatering 2015:

Dela med dig av det här:

Dela med dig av det här:

Dela med dig av det här:

Självklart!

Därmed önskar jag er alla ett Gott Slut på året och och Gott Nytt på fötterna.

Dela med dig av det här:

Dela med dig av det här:

Nu ljuger de i teven igen

Dela med dig av det här:

Strejkvåg ger lag om fasta jobb…

På 80-talet är vi fastanställda…

… på 90-talet blir vi färre…

… och det är ingen slump …

… visstideriet börjar på arbetsplatserna…

… ojojoj…

… sen slås försämringarna fast i lag…

… sen ett steg till i kollektivavtalen…

… Maud försöker springa före…

… men det fixar sig på annat sätt …

… så går det till.

Dela med dig av det här:

Dela med dig av det här:

Dela med dig av det här:

Dela med dig av det här:

Dela med dig av det här:

Dela med dig av det här:

Dela med dig av det här:

Följ bloggen

Sök på bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Besök även:

Meta

NYA MEDLARBUDET ACCEPTERAT
STRIDSÅTGÄRDERNA UPPHÖR