Inlagt 8 juli 2024
Vårdförbundets stridsåtgärder avslutades snöpligt den 28 juni. Förhandlarna vek sig då medlarna framförde att ”detta är ett slutbud, vi kommer inte längre”. De blev också rädda att arbetsgivarna skulle sluta betala ob och övertidsersättning. Det hotet borde nog ha synats – och gjorts offentligt om det var ett verkligt hot.
Det påskrivna avtalet har gjort många av de berörda medlemmarna besvikna. Borde strejken eller övertidsblockaden ha fortsatt? Vad hade hänt om medlemsomröstning ingick i de fackliga rutinerna?
Jag har skrivit en artikel som finns på Parabol.press. Bilden här visar ett klipp ur artikeln.
Artikelrubriken (som inte jag har satt) ger intryck av att artikeln handlar om sympatiåtgärder. Det gör den inte, även om jag nämner på slutet att andra fack borde stödja fackliga strider inom vården. Det kanske jag skriver om en annan gång.
francesblogg 
Jan Wiklund
26 juli, 2024 at 13:30
Man kan, bara för skoj, fortsätta det här tänket. Jag har så länge jag minns tyckt att den stora konflikten inom arbetarrörelsen för mer än hundra år sen borde ha lösts så att det blev två organisationer – en parlamentsgrupp och ett rörelseparti, med olika målsättningsparagrafer. Sen hade de inte behövt störa varandra. Och man hade aldrig behövt bilda nya partier som inte kunde tala med varandra utan skäll och förklenande omdömen.
Borgerskapet begriper sånt här, dvs att man inte behöver samordna allt under en hatt. De håller sig med olika politiska partier och olika intresseorganisationer utan formellt samband. Det gör dem jävligt effektiva. Och om en av dom gör bort sig gör det inget, det finns så många andra.
Träffas kan de ju göra ändå.
Jan Wiklund
25 juli, 2024 at 13:26
Vi gamla minns ju Kommunalstrejken 2003, där ledningen böjde sig för att S-ledaren krävde att de skulle böja sig. Vilket är baksidan av en facklig rörelse som är tätt knuten till ett politiskt parti. Framsidan har jag aldrig sett.
En gång i tiden (1932) fick vi en starkt reformdrivande socialdemokratisk regering eftersom det var enda sättet att dämpa 20-talets strejkrörelse, som var världens mest långdragna och intensiva någonsin. Det hade aldrig blivit något om man hade frågat S-ledningen om lov före varje strejk. Att det blev så långdraget och så intensivt får man snarare tacka SAC för, de organiserade minst hälften av dem.
Kort sagt, borgerskapet var skrämt. Annars hade det knappast släppt till. Medan inte bara arbetarna utan folk i gemen spände musklerna, långt utanför arbetarrörelsen. Min farfar småbonden och fiskaren organiserade en konsumaffär och ett kooperativt elverk, till exempel, medan min mammas tonårskompisar organiserade en nykterhetsloge som stod för hela socknens nöjesliv.
Det går inte att ha folklig kamporganisering och (wannabee-)regering i samma organisation. De kommer oundvikligen att sätta krokben för varandra genom att de bekymrar sig mer om att inte störa varandra än om sin egentliga uppgift. Sverige har haft världens snabbaste utveckling av ojämlikhet sedan 1980, jag undrar om det beror på den kontraproduktiva sammanblandningen av fackföreningar och (regerings)parti.
Admin
25 juli, 2024 at 19:21
Tack Jan, intressant som alltid. /Frances