Inlagt 17 augusti 2012
Det här inlägget har inte jag skrivit. Det har hamnarbetaren Erik Helgeson gjort. Jag har bett Erik om att få lägga upp hans text här, eftersom jag tror att det är många som liksom jag skulle vilja veta mer om bakgrunden till massakern på gruvarbetare i Sydafrika.
46 personer uppges hittills ha dödats i strider som rasat kring Lonmins platinagruva i Marikana, Sydafrika, den senaste veckan. De allra flesta dödsoffren är strejkande gruvarbetare, vilka sköts ihjäl av polisen under myndigheternas försök att bryta upp deras samlingar igår.
Utifrån den fragmenterade svenska mediebevakningen är det svårt att förstå någonting alls av vad som händer. Många har också reagerat över hur lite uppmärksamhet som ägnats gårdagens massaker. Ett skäl till detta är att situationen i Marikana är mycket mer komplex än en ”ordinär” arbetsmarknadskonflikt. Den är också symptomatisk för en eskalerande politisk kris inom befrielserörelsen som för snart tjugo år sedan besegrade apartheidregimen.
Nedan följer ett tafatt försök att svepande beskriva vad som utspelar sig i regnbågsnationen:
I kampen mot apartheid formades en stark allians mellan de militanta fackföreningsrörelsen Cosatu och de politiska partierna ANC och Sydafrikanska kommunistpartiet (SACP). Sedan organisationerna legaliserades av den då retirerande vita apartheidledningen 1990, har denna trepartsallians dominerat sydafrikansk politik. Trepartalliansen har dock inte varit ett harmoniskt maktkluster utan en levande massrörelse med starka inre motsättningar. Eftersom valalliansen som letts av ANC (och där SACP ingått) haft ett kompakt väljarstöd alltsedan Nelson Mandelas dagar, har mycket av politikutvecklingen och striderna mellan vänster och höger utspelat sig inom trepartsalliansen.
Fackföreningsrörelsen Cosatu har under lång tid varit stark och hållit på sitt oberoende gentemot regeringen. När många afrikanska ledare, inklusive Sydafrikas ANC-ledning, exempelvis intagit en ytterst passiv hållning gentemot Robert Mugabes alltmer brutala och dåraktiga regim i grannlandet Zimbabwe, har fackföreningsrörelsen varit öppet fördömande och även vidtagit direkta aktioner såsom blockader för att begränsa Mugabe-regimens tillgång till vapen under dess mest intensiva förföljelser av oppositionen.
Cosatus medlemsförbund har inte heller dragit sig för att gå i konflikt mot offentliga arbetsgivare och ANC-funktionärer gällande usla löner och arbetsvillkor.
De senaste åren har de politiska spänningarna i landet ökat. Apartheid har visserligen fallit, vilket är och förblir viktigt eftersom landet nu har pressfrihet, yttrandefrihet, icke-rasistisk lagstiftning och fria demokratiska val. Samtidigt har den nyliberala modell som Sydafrika slog in på, främst efter att Mandela klivit ner och ersatts av Thabo Mbeki på presidentposten, skapat enorma klassklyftor. Befrielserörelsens sociala program för omfattande jordreformer och ekonomisk jämlikhet har tonats ner för att skapa arbetsro i den nya nationen.
Tålamodet med att de sociala löftena inte infriats har successivt minskat allteftersom åren gått. En svart aristokrati, ofta med nära band till ledarskiktet inom ANC, har blivit oerhört förmögen samtidigt som stora delar av den sydafrikanska arbetarklassen inte sett några förbättringar av sin levnadsstandard. ANC-ledare har allt oftare avslöjats med maktmissbruk och korruptionen har brett ut sig.
Samtidigt har kampen inom trepartsalliansen och framförallt ANC hårdnat i striderna om landets ledning. Den sittande presidenten Jakob Zuma, som har sin bakgrund inom befrielserörelsens hemliga väpnade gren Umkhonto we sizwe, sågs inledningsvis av fackföreningsrörelsen Cosatu som ett vänsteralternativ med ett radikalt socialt program. Han var skandalomsusad och anklagades för bl.a. våldtäkt (friades i domstol) men med hans tillträde som Sydafrikas president fanns en förhoppning om större fokus på social rättvisa.
Förändringarna har dock uteblivit och Zuma anklagas idag för maktfullkomlighet. Hans anhängare har benhårt försvarat honom från all kritik och ANC:s ungdomsförbund har numera en omskriven ledare som mer utmärkt sig genom hets mot den vita minoriteten (som visserligen fortfarande i många fall är välbärgade) snarare än det sydafrikanska klassamhället i stort.
Cosatus generalsekreterare Zwelinzima Vavi har sedan sitt tillträde 1999 varit en mycket tydlig kritiker av korruption, privatiseringar, maktfullkomlighet, undfallenheten gällande Zimbabwe och strukturanpassningsprogrammen som ANC-ledningen gjort till sina. Vavis frispråkighet har gjort honom populär bland arbetare men också bidragit till att han numera har många motståndare. 2010 hotades han med disciplinära åtgärder från ANC.
I september i år har Cosatu kongress. Till denna har Vavi författat en rapport av det politiska läget och fackföreningsrörelsens roll i dagens Sydafrika. Rapporten, som på förhand läckt ut till sydafrikansk press, menar Vavi att Cosatu förlamas av att man så starkt förhåller sig till fraktionsstrider inom de politiska allianspartierna och att klyftan (både demokratiskt och socialt) växt mellan den fackliga ledningen och vanliga medlemmar.
Han menar också att detta bidragit till att Cosatu varit osynligt eller relativt passivt i många vardagliga arbetarklasskonflikter som inte rört kronor (Sydafrikas valuta heter egentligen rand) och ören i formella fackliga avtalsförhandlingar.
Vavi menar att det traditionellt varit Cosatus givna roll att organisera och driva lokala och nationella kamper där människor bor mot exempelvis skenande arbetslöshet, otjänlig offentlig service, maktmissbruk och återkommande strömlöshet. Han pekar också på att risken att utsättas för våld eller rentav mördas har ökat för de som går i direkt konflikt med maktelitens intressen.
Vavis rapport har skapat stor politisk turbulens eftersom det även kommer hållas val om ANC:s presidentpost senare i år. En del tidningar har hävdat att fackföreningsrörelsen inte kommer stödja ett omval av Jakob Zuma, vilket skulle vara ett mycket stort bakslag för honom. Detta har resulterat i dementier från olika framträdande fackföreningsledare.
Enligt den sydafrikanska tidningen Mail & Guardian pågår nu samtidigt mobilisering bland Zumas anhängare inom Cosatu, ANC och det sydafrikanska kommunistpartiet för att avsätta Vavi som generalsekreterare på fackföreningsrörelsens kongress. Bland de som sägs förespråka Vavis avgång finns de högsta ledarna för gruvarbetarfacket NUM, som nu alltså är involverade i den blodiga gruvkonflikten i Marikana.
Den rådande situationen är tragisk och svårhanterlig för Vavis belackare, eftersom den kan ses som en bekräftelse på hans analys av fackföreningsrörelsens allt större inre klyftor. Gruvarbetarna i Rustenburg-provinsen borrar fram platina till det London-baserade gruvbolaget Lonmin. De som arbetar vid den så kallade gruvfronten har en mycket riskfylld arbetsmiljö och tjänar enligt varierande uppgifter mellan 4000 och 6000 Rand (ca 3300-4900 kr/mån) i månaden. Missnöjet bland gruvarbetarna är stort och den senaste tiden har en ny, oberoende fackförening kallad Association of Mineworkers and Construction Union (AMCU) bildats för att utmana det historiskt betydelsefulla National Union of Mineworkers (NUM).
Mönstret är inte unikt. Upphettade fackliga konflikter den senaste tiden har lett till svåra slitningar inom andra branscher och ett nytt icke Cosatu-anslutet förbund har även bildats inom transportbranschen. Ledarna för de nya fackföreningarna har stämplats som odisciplinerade och ansvarslösa av såväl Cosatu som ANC och SACP.
Det är svårt att avgöra vad som är sant gällande AMCU:s utbredning. I några gruvor uppges de av gruvbolagen idag vara majoritetsfack, men huruvida dessa uppgifter stämmer är osäkert då några gruvbolag ser det som positivt i sig att det uppstår facklig splittring (eller ”konkurrens”, som man uttrycker det) inom branschen.
AMCU menar att man är en opolitisk fackförening, som inte har något intresse av att samarbeta med det styrande ANC. Man säger sig inte ha någon ideologi eller övergripande samhällsanalys utan pekar på att NUM är byråkratiskt och dåligt på att tillvarata medlemmarnas intressen. AMCU anser sig helt enkelt göra detta bättre. Denna plattform har redan ha lockat många tusen gruvarbetare att lämna NUM för det nya förbundet.
AMCU:s president Joseph Mathunjwa, en prästson och medlem i Frälsningsarmén om tidigare uteslutits ur NUM av disciplinära skäl, har tidigare hävdat att vid de nu aktuella Lonmin-gruvorna råder closed shop-kontrakt (endast NUM-medlemmar anställs), vilket gör det närmast omöjligt för AMCU att etablera sig. För att ändå slå sig in på området har man bedrivit en okonventionell aggressiv/offensiv rekryteringskampanj i nordvästra Sydafrikas gruvdistrikt som lett till våldsamma sammandrabbningar mellan medlemmar i de två olika fackförbunden.
Detsamma skedde senast i januari i år, när platinum-gruvan i Implat var scenen för liknande strider. NUM:s representanter hade då först gått med på löneförhöjningar på drygt 10 % (inflationen låg på drygt 6%), men de 17 000 gruvarbetarna godtog inte budet utan gick ut i en strejk som av domstol bedömdes som olaglig. Strejkens mål var att uppnå 14%-iga löneförjningar samt bättre transportmöjligheter och boenden.
Konflikten blev långvarig och samtliga gruvarbetare avskedades, men vid dess slut fick de allra flesta gå tillbaka till jobbet. NUM tappade delvis kontrollen över händelseförloppet och AMCU använde konflikten till rekrytering. Det nya förbundet påstod sig vara majoritetsfack när de interna fackliga striderna bröt ut i februari. AMCU attackerade NUM-medlemmar för att tvinga bort dom från ett av gruvschakten. En NUM-medlem sköts i huvudet. När AMCU-medlemmar senare arresterades för dåden utbröt åter spontana strejker för att få dem fria.
Den nu aktuella konflikten i Marikana eskalerade redan för en vecka sedan. Händelseförloppet var detsamma. 3000 gruvarbetare lade ner i arbetet i en vild strejk för att föra fram kravet på kraftiga löneförhöjningar från knappt 4000 till 10 000 kr/mån. Detta följdes av att AMCU:s president anklagade NUM för att vara allierade med arbetsgivarna, och framförde krav på AMCU skulle erkännas som representanter och förhandlingspart företrädande gruvarbetarna. Därefter uppstod strider mellan fackförbunden som ledde till att 10 personer dödades (varav två poliser och två säkerhetsvakter). Två arbetare påstods ha dödats nära gruvan av krypskyttar från NUM.
Vid ett strejkmöte i onsdags slängdes NUM:s president ut av gruvarbetarna medan AMCU-presidenten Mathunjwa tilläts tala.
Splittringen bland gruvarbetarna har tidigare under veckan växt till ett nationellt politiskt problem. Den globala platinatillgången är begränsad och Sydafrika är en globalt viktig leverantör. Bara den senaste strejken har drivit upp priset på metallen med flera procent. Gruvjätten Lonmin menar att omkring 21% av koncernens 28 000 anställda gruvarbetare är medlemmar i AMCU. På nationell nivå är NUM alltså fortfarande dominerande.
Igår förvärrades alltså krisen ytterligare, när sydafrikansk polis försökte bryta upp de strejkande gruvarbetarna. Enligt polisens historieskrivning var gruvarbetarna beväpnade och en liten grupp hade gömt sig i buskage för att rusa mot polisen. Ett stort antal poliser öppnar då eld mot gruppen med skarpladdade automatvapen. Denna händelse finns filmad och cirkulerar på Youtube. Ytterligare polisattacker ska sedan ha skett och dödssiffran har kontinuerligt stigit, för närvarande till svindlande 36 döda enligt gruvfacken (34 enligt polisen).
AMCU hävdar att man uppmanat de strejkande (som man beskriver som sina sympatisörer) att lämna den kulle där de haft sina möten, eftersom man misstänkte att polisen skulle döda dem. Gruvarbetarna ska ha vägrat.
NUM å sin sida hävdar att ett antal av deras medlemmar och arbetsplatsombud finns bland de dödade.
Facken håller varandra ansvariga för det inträffade, och tonfallet är mycket hätskt. Samtidigt kräver arbetarnas organisationer omfattande offentliga utredningar av händelseförloppet och polisens agerande. Massakern beskrivs som det värsta polisövergreppet sedan apartheid-tiden. Gruvföretaget Lonmin utpekas som delansvariga.
Det sydafrikanska kommunistpartiet har under dagen krävt att AMCU ska arresteras som ett led i att försöka hantera krisen i gruvdistrikten. På samma sätt som NUM beskriver SACP det nya fackförbundets agerande som populistiskt, ansvarslöst och utan hänsyn till människoliv.
Såsom sades inledningsvis är konflikten djupt tragisk, men också en direkt följd av vad som snart kan liknas vid en social upprorsstämning inom den sydafrikanska arbetarklassen. För en dåligt insatt utomstående vore det löjligt att försöka bedöma om AMCU ska betraktas som en progressiv facklig opposition eller ett populistiskt skrå som riskerar att spela arbetsgivarna i händerna genom den splittring som följt inom gruvbranschen.
Hursomhelst är AMCU:s och andra oberoende facks snabba tillväxt slående. På plats efter plats och i bransch efter bransch förlorar fackföreningarna sitt tidigare så självklara inflytande över medlemmarna. Tilliten till att de egna organisationerna kan leda kamperna sjunker, och många intervjuade arbetare i de uppblossande konflikterna menar att fackföreningsledarna förlamas av andra, politiska hänsyn.
Den sydafrikanska staten och företagen är märkbart rädda för vad man ser som en ohanterlig situation på arbetsmarknaden, där man saknar given motpart vid förhandlingsborden. Därför har också repressionen tilltagit för att kväsa ofta mer eller mindre spontana arbetarprotester och vilda strejker. Gårdagens massaker var ett misslyckat och desperat försök att medelst automatvapen ta tillbaka kontrollen.
Efter apartheids fall, där ett förödande inbördeskrig med nöd och näppe kunde undvikas, fanns en utbredd förståelse inom befrielserörelsen för att stora omvälvningar på de ekonomiska planet skulle få vänta tills en fungerande demokratisk stat kunnat slå rot. Hotet om inbördeskrig ansågs vara realistiskt och Mandelas försiktiga försoningsprocess i ett land söndrat av rasism, etniska motsättningar, terror och sanktioner åtnjöt inledningsvis ett brett stöd.
Idag är tålamodet dock sinande. Det finns ett uppenbart uppdämt missnöje med att de som förväntades driva den sociala kampen för ekonomisk utjämning, kanske först och främst Cosatu, ANC-vänstern och kommunistpartiet, upplevs som alltför passiva och återhållsamma. Den brutala fattigdomen och det därtill sammanhängande våldet är fortfarande en självklar del av den sydafrikanska vardagen i arbetarklassområdena. Av landets högteknologiska, moderna utveckling som världens ekonomisidor då och då beskriver, ser många sydafrikaner ingenting alls.
Det är just denna förstelning inom den gamla befrielserörelsen, med växande korruption, maktmissbruk och kotterier, som Cosatus generalsekreterare Vavi varnar för i sin kommande kongressrapport (om den nu får publiceras).
Cosatu-kongressen skulle kunna bli en viktig milstolpe i det moderna Sydafrikas historia. Om fackföreningsrörelsen tydligt markerar en annan politisk kurs än Zumas regering, med ökad militans och krav på landreformer (Vavi har exempelvis föreslagit kollektivisering av alla utlandsägd jordbruksmark) kommer den få återverkningar på den stundande maktkampen inom ANC.
Om Cosatu-kongressen istället avsätter Vavi och andra som delar hans syn, för att tona ner kritiken mot regeringen och den egna, framväxande nomenklaturan, kan utvecklingen ta en annan riktning. Då sitter Zuma och hans allierade med största sannolikhet ohotade på sina positioner även de kommande åren.
Missnöjet och oppositionen inom den sydafrikanska arbetarklassen grundar sig dock i en mycket tuff social verklighet och kommer inte att försvinna. Med tiden lär den påverka väljarstödet för ANC och SACP samt ta sig nya uttryck. Om dessa är progressiva eller innebär splittring, återuppblossande etniska motsättningar (såsom exempelvis den tidigare zulu-separatismen) samt påskyndar den stolta befrielserörelsens degenerering kan andra, som kan något, göra kvalificerade gissningar kring.
Pingar Göteborgsposten, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet
Slutsnackat är del 3 i serien Folkrörelse på arbetsplatsen. Mer om böckerna och hur man får tag i dem finns 
ehhh… va?
några av arbetskamraterna
francesblogg 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.