Kategoriarkiv: Kamp lönar sig

Inlagt 13 augusti 2011

Han har kommit, uppifrån, för att läxa upp oss. Visa vem som bestämmer. Nu får det vara nog med motstånd.

Rummet är fullt av chefer från alla nivåer. Han sitter längst bort, nära bordsänden. Det är tomt på stolarna mitt emot honom. Ingen vill sätta sig emot den högste.

Jag går igenom rummet, fixerar honom med blicken hela vägen, väljer stolen mitt emot honom. Min kamrat har först slagit sig ner på en stol nära dörren, bredvid de vettskrämda arbetsledarna. Men han reser sig, går genom rummet han också, och sätter sig bredvid mig.

Jag lutar mig framåt en aning. Fixerar. Jag har de strejkande i ryggen, deras ilska. En lugn ilska. Lugnet bottnar i att vi vet att han är onödig men inte vi.

Han har redan bleknat. Rösten är osäker när han säger de bestämda orden uppifrån. Nu lämnar han lucka och jag fyller den. Fyller den med våra ord, nerifrån. Blicken i hans. Han kunde ha avbrutit mig, återfört oss till sin dagordning, men det är försent. Medan jag talar skjuter han stolen bakåt. Han reser sig, backar.

Nu har vi sagt vårt. Vi reser oss. Vi lämnar rummet.

Inlagt 13 augusti 2011

Klockan är sex på morgonen, solen på sned över industriområdet. Det är strejk. Beslutet togs på ett möte i går kväll. De som annars skulle ha arbetat under natten, har stannat kvar utanför fabriken.

Strejkvakterna står och pratar utanför porten, andra är på väg tillbaka efter frukost på arbetarfiket som öppnar fem. Nu kommer dagarbetarna för att ta över. Det är kvinnorna som kommer, städarna och dagskiftarna. Några var med på mötet igår kväll, för andra är det som hänt en nyhet. Inte en förvånande nyhet, dock, utan en bekräftelse, diskussionerna har pågått länge.

Allvar i solskenet, och skratt. Nattens män går hem, och dagens kvinnor tar över. De bär thailändska sjalar, etiopiska slöjor, muslimska hucklen. De står strejkvakt, med stolthet.
Jag tänker på bilden av kvinnan, arbetarkvinnan, invandrarkvinnan. Hon är förtryckt och misshandlad. Man skall tycka synd om henne.

Över den bilden lägger sig för alltid denna junimorgon.

En ung arbetskamrat står bredvid mig. Vi två är utsedda att förhandla.
– Titta, vad de är vackra! viskar han. – En dag ska den siste kapitalisten dingla i den siste byråkratens slips!
– Din lilla anarkistjävel, flinar jag.

Vi passerar strejkvakterna och går in genom porten. Vi bär deras styrka med oss in. Vi vet, att vi ska vinna. En tillfällig seger och ett morgonminne.