Kategoriarkiv: Vård och omsorg

Förhållandet patienter per sjuksköterska applicerat på förhållandet patienter per bädd

Inlagt 10 maj 2012

Idag har ett mail skickats till hittills 84 patient/anhörigföreningar där vi avsändare uppmärksammar föreningarna på konsekvenserna av att vissa arbetsgivare, främst storsjukhus, hellre underbemannar och stänger avdelningar än tillmötesgår sjuksköterskornas löneanspråk. Vi som skrivit och undertecknat brevet är en medlem i DHR, en medlem i Hjärt- och lungsjukas förbund, en anhörig o läkarstudent samt en f.d./blivande patient o anhörig.

Vi skriver att det vore bra om patientföreningar kan dels uttala sitt stöd för sjuksköterskestudenternas krav, dels lägga sig i, bevaka och protestera mot nedskärningar till följd av att vissa vårdenheter vägrar tillmötesgå kravet på 24000.

Vi har också bifogat Projektbeskrivning 24000 2012-03-12 som är skriven av talespersoner för sjuksköterskestudenterna i Stockholm – samt understrukit att situationen är ungefär densamma i många andra städer.

Jag lägger in det här på bloggen som en uppmaning till andra patienter, blivande patienter och anhöriga att ta upp saken i era föreningar och i andra lämpliga sammanhang. Använd gärna pdf-en, det är nog bra att sprida sjuksköterskestudenternas egen beskrivning av 24K-projektet.

Medpatienter! Nu får vi ställa upp för sjuksköterskorna och oss själva, tycker denna patient & anhörig.

Artikel igår i Aftonbladet

Uppdatering kl 19:27 Chefredaktören för Dagens Medicin ger sitt stöd till sjuksköterskorna: Dags att arbetsgivarsidan får smaka på sin egen medicin

(Fler inlägg om detta finns under Kategorin Arbetslivet – vården i menyn till höger.)

Inlagt  4 maj 2012

Jag tjatar på om sjuksköterskestudenternas Inte under 24000!-uppror.
Det finns så mycket att lära av denna stora lilla folkrörelse, den är värd att följa och kommentera.

En student berättade att hon på sin praktik hade träffat en äldre sjuksköterska som var sur och förbannad på studenternas krav. Komma här och komma! Och vi som jobbat länge då?! Men när det några månader senare var demonstration så fanns den äldre kollegan med på torget och hejade.
Å, vad jag känner igen den där processen – från sur tant till mili-tant – från mina egna arbetsplatser! Underbart! Men om man slår den ”feltänkande” i huvudet det första man gör och kallar henne idiot, då lär man aldrig få uppleva sådana små under och ingen folkrörelse heller.

Vad kännetecknar en folkrörelsestrategi?

Jag har i ett tidigare inlägg lyft fram två grundstenar. Citerar därifrån:

1) Vi kan inte få något annat än det vi själva är beredda att slåss för
2) När de som står längst bak kommer i rörelse driver de alla andra framför sig

När studenterna tvingar fram högre ingångslöner är det inte genom att be om det utan genom att slåss för det, genom att tacka nej till jobb med för låg lön. Det är grunden för allt annat de gör.
Som nyutexaminerade står de på sätt och vis ”längst bak” – vem kunde tro att de skulle kunna ha något att säga till om? Men deras tryck bakifrån, underifrån, får också dem som står längre fram att komma i rörelse.

Nu ska jag peka på en tredje grundsten:
3. Vi kämpar för våra gemensamma intressen även om vi tycker olika om en massa annat.

Tro inte att sskorna har enats kring ett radikalt åsiktspaket, och att det är därför de kan föra en framgångsrik strid. De kan föra en framgångsrik strid därför att de enats kring ett gemensamt intresse – lönen – och kring en bestämd tanke om att de tillsammans kan göra något åt saken.

Jag och många andra ser en generell fara med individuell lönesättning. Alla kämpande sskor tänker inte så. Men de vänder sig gemensamt mot den låga lönenivån och specifikt mot den lönekartell som landstingen i praktiken bildat för att hålla nere ingångslönerna (vilket i sin tur håller nere hela sjuksköterskekollektivet). De slår tillbaka mot kartellen genom att själva sätta en gemensam lägsta lön. Det betyder alltså inte att alla är emot individuell lönesättning.
Det verkar inte heller finnas en gemensam kritisk syn på privata vårdföretag och bemanningsföretag. De privata vårdföretagen betalar ofta högre löner än landstingen. De slåss om de legitimerade syrrorna och kan inte dumpa på samma sätt som bemanningsföretag kan göra med t.ex. lagerarbetare. Detta faktum gör att håren inte reser sig direkt på varenda sska som hör ord som privat eller bemanningsföretag. De har olika åsikter om sådant.

Sen vet jag förstås att kamp radikaliserar. Mångas tänkande kommer att påverkas av den kamp de deltar i. Man ser hur saker hänger ihop, som man kanske inte tänkt på tidigare. Men inga politiska grupperingar har lyckats klämma sig in och ställa sig framför ssk-kampen med sina banderoller och en himla tur är väl det. Annars skulle det blivit ännu en ofarlig och förutsägbar vänstermanifestation.

Det finns mycket som talar för sjuksköterskorna. En larvigt låg lönenivå, både för nyexade och specialiserade, om man jämför med andra jobb som kräver akademisk utbildning. Därtill ansvaret för sjuka människor. Därtill sjuksköterskebrist. Därtill att man i flera år befinner sig på en skola, där man har möjlighet att nå varandra och snacka ihop sig.
Det är en situation som gjord för strid. MEN den situationen har ju funnits jättelänge, utan att det hänt något! (Inte så här mycket i alla fall.) Så situationen räcker inte. Det är först när man snackat ihop sig som fighten kan börja.

Jag har främst följt den här striden i Stockholm, där organiseringen av upproret har pågått på sjuksköterskeskolorna sen i höstas. Studenterna har jobbat på att få med alla, fördela arbetsuppgifter, få administratörer i alla terminsgrupper på skolorna, osv. De har diskuterat hur rörelsen ska fortsätta i kommande årskullar, likaväl som de har diskuterat mediastrategi. De har utvecklat ett system för att stötta varandra inför anställningsintervjuer och i att våga säga nej, hålla alla informerade om vad som händer, sammanställa statistik etc, som de gör i sin slutna facebookgrupp. Detta har de hunnit bygga upp innan det blev mediafokus på upproret, desperata åtgärder från sjukhusen etc.

Många andra utbildningsorter har smittats av kampen. Det finns förstås en risk för dem som kommer igång nu när snöbollen redan rullar, att de skulle kunna missa den grundläggande organiseringen och tro att det kan finnas genvägar till att vinna. Men om inte bara kraven utan också metoderna, folkrörelsen, sprider sig, då får vi se en massa mili-tanter av alla kön – och en strid vars like inte har setts i Sverige på många årtionden!

(Fler inlägg om detta finns under Kategorin Arbetslivet – vården i menyn till höger.)

Inlagt 18 april 2012

Det som är motorn i sjuksköterskestudenternas kamp för rimliga ingångslöner – och förstås för en vettig löneutveckling utöver det – är deras överenskommelse att inte ta jobb som sjuksköterskor för en lön under 24000 kr per månad när de slutfört sin treåriga högskoleutbildning.

Utan den beslutsamheten skulle det inte ha blivit en sådan rörelse som vi nu ser rulla fram över landet. Och då är det inte fel att bygga på med manifestationer på gator och torg! Det ger ju även alla oss sympatisörer chansen att vara med och visa vårt stöd.

Här är en rad manifestationer som alla genomförs TISDAG 24 APRIL 2012

Södermalmstorg Stockholm kl 17  Facebook

 Biomed. Centrum Uppsala kl 16   Facebook

Stortorget Lund kl 17   Facebook

 Stora Torget Linköping kl 17 Facebook

 Sahlgrenska Göteborg kl 14.30 Facebook

 Signaltorget Västerås kl 17.00  Facebook

  Stora Torget Karlstad kl 19   Facebook

Här finns mitt första inlägg om Inte under 24000: Syrror no chickens!
(Fler inlägg om detta finns under Kategorin Arbetslivet – vården i menyn till höger.)

Uppdatering 19/4: Länk till vårdförbundets karta över hur sjuksköterskeupproret sprider sig.

Inlagt 16 februari 2012

Jag träffade några hemtjänstarbetare. De berättade om en rad problem de har och jag frågade om de hade haft något möte och diskuterat med arbetskamraterna och om någon fackrepresentant varit med.

De svarade att de har bara haft möten då chefen är med och då kan de inte diskutera öppet. Men när facket kommer då? Jamen när facket kommer då är ju chefen alltid med också! säger tjejerna. Va, säger jag, så ska det självklart inte vara! Det är klart ni ska kunna sitta själva med fackrepresentanten.

Nästa gång vi träffas har en av tjejerna ringt till någon i sektionen (Kommunal) och klagat på att chefen får vara med hela tiden varje gång det kommer en fackrepresentant till arbetsplatsen. Fackrepresentanten svarar att tanken att chefen inte ska vara med är väldigt främmande för henne, och ”hur ska vi veta att ni inte vill att chefen ska vara med, om ni inte säger det?”

Är inte detta uppochnervända världen och väldigt främmande ur ett fackligt perspektiv?

Det är fackrepresentantens uppgift att tala om för både medlemmar och chef att självklart ska inte chefen vara med. (Såvida man inte kommer överens om att kalla in chefen för att framföra/diskutera något.) Det är inte alla arbetare som har koll på sådana rättigheter och möjligheter. Fackrepresentanten måste hjälpa till så att medlemmarna kan snacka ihop sig om sina problem och krav, och så att de tillsammans får ”snacka med facket”, utan att chefen lyssnar. Det är för fasen grundläggande.

När jag ändå är inne på hemtjänstarbete så vill jag gärna berätta för er som inte jobbar med sånt, hur EN KVART av en hemtjänstares arbetsdag kan se ut:

07:30-07:45 besök hos Anders Andersson. Morgonhjälp, personlig hygien, påklädning, frukost, bäddning, disk, ta ut sopor.
På en kvart, med en gammal människa.
7:45 är det besök hos Beda Bertilsson.

Inlagt 16 december 2011

Ett par bilder från sjuksköterskestudenternas manifestation Inte under 24000! på Södermalmstorg (vid Slussen i Stockholm) igår.

Vad det handlar om kan du läsa om i mitt förra blogginlägg:
Stöd syrrornas kamp mot lönedumpning

Inlagt 13 december 2011

Igår var jag med på ett möte där ett rejält antal sjuksköterskestudenter från alla sjuksköterskeutbildningar i Stockholm samlades för att prata om sin pågående kamp för att spräcka lönedumpningen på Stockholmssjukhusen.

Trots att landstinget talar om ”individuell lönesättning” så finns det riktlinjer om att ingångslönen för en sjuksköterska på storsjukhusen ska vara 20500 -21000 kr.
Detta accepterar inte de blivande sjuksköterskorna.

Det bästa med den här striden är att studenterna inte nöjer sig med upprop och demonstrationer utan att de går till gemensam handling – de har kommit överens om att inte ta jobb som sjuksköterskor för lägre lön än 24000 kr.
Det är så det måste gå till. Vi kan inte få något annat än det vi själva är beredda att slåss för.

En stor del av mötet igår ägnades åt den viktiga organiseringen, som att utse ansvariga för olika uppgifter. De aktivister som går ut sin sjätte termin och försvinner när de fått sina jobb – för minst 24000! – ska ersättas av nya. Kontaktpersoner ska finnas på varje studietermin på varje utbildning. För det här är något som kommer att fortsätta. Om landstinget/sjukhusen tror att om de bara väntar in nästa årskull så får de billiga syrror igen, så tror de fel. Även studenter som går sina första terminer på de treåriga utbildningarna är med i den här rörelsen. Så risken för arbetsgivarna är snarast att om de drar ut på tiden, så stiger kraven!
Det är också blivande sjuksköterskor från andra delar av landet som hör av sig och de uppmanas att bilda grupper för de regioner där de söker jobb

Min lilla insats på mötet, förutom att berömma studenterna för deras initiativ och önska dem all lycka, var att påminna om vikten av att inte missa att det kan finnas individer som av olika skäl känner sig osäkra. De som inte står längst fram på barrikaden och kommer på mötena, kanske inte ens hänger på facebook, utan avvaktar lite oroligt längst bak. De behöver extra uppmärksamhet och stöd så att de också står på sig. Var och en som går på en anställningsintervju ska känna att de inte är ensamma utan har hela sitt kollektiv i ryggen! Detta är något som är viktigt i alla sorters fackliga strider, att kollektivet tar särskilt väl hand om dem som känner sig mest osäkra, så att inte stridskraften rinner ut bakvägen. Om ni förstår vad jag menar. Man kan se det tvärtom också, om de som står längst bak står på sig och kommer i rörelse, då stärker det hela kollektivet och alla går framåt.

På facebook finns en grupp för (blivande) sjuksköterskor: Nyutexaminerande sjuksköterskor, våga vägra en ingångslön under 24000kr!! och en för alla som stödjer dem: Jag stödjer stockholms sjuksköterskor som vägrar lön under 24000!
Naturligtvis har de också slutna forum för att utbyta erfarenheter kring intervjuer och annat.

Nu torsdag 15/12 kl 17 samlas sjuksköterskestudenterna på Södermalmstorg i Stockholm och om du vill stödja dem är det bara att knalla dit. Några av dem ska tala och jag har också fått förmånen att få säga några ord. Så vi ses där!

PS i efterhand: Ett par bilder från manifestationen finns här Inte under 24000!

(Fler inlägg om detta finns under Kategorin Arbetslivet – vården i menyn till höger.)

Inlagt 14 november 2011

Snacket går om sjuksköterskestudenterna som snackar ihop sig och på eget initiativ kommer överens om att ingen ska ta ett jobb för lägre ingångslön än 24000 när det är dags att söka jobb.

På det sättet vill de blivande sjuksköterskorna förhindra den lönedumpning som pågår på sjukhusen. Landstinget säger att lönerna är individuella. Men nyutexaminerade sjuksköterskor får höra under anställningsintervjuerna att det finns riktlinjer om att ingångslönen ska vara mellan 20500 och 21000 kronor på Stockholms storsjukhus.

Det är ett ovanligt initiativ, att man snackar ihop sig redan innan man fått jobb. Samtidigt är det basic facklig idé: att som kollektiv sätta gränserna för vad man lägst kan acceptera när det gäller löner och andra villkor. En grundläggande idé, som blivit alltmer urholkad i den individuella lönesättningens tidevarv.

Om inte den enskilda individen känner både stödet och kravet på ömsesidig solidaritet från sitt kollektiv, så att hon vågar hålla på den gemensamma gränsen, så finns det ingen gräns. Neråt.
Men när man håller ihop, då har man makt.

Studenterna har skrivit under ett gemensamt brev till Filippa Reinfeldt med flera landstingspolitiker i Stockholm. Det brevet i sig tror jag (som utomstående betraktare) inte kommer att ha någon större betydelse. Den verkliga handlingen, att alla verkligen håller på sitt gemensamma krav när de söker jobb, är avgörande.

Tydligen finns det vårdavdelningar som försökt anställa nyutbildade sjuksköterskor till för låg lön, men alla sökande har tackat nej, och vårdavdelningarna går ut med nya annonser. Förhoppningsvis fortsätter alla att stå på sig. Den här typen av strid, liksom många arbetsplatsstrider, påminner om ett chicken race. Ni vet när två bilar kör mot varann i hög hastighet och ”fegast viker först”. En idiotisk lek i sig. Men som bild av hur det kan kännas när ett avgörande närmar sig och pressen ökar, passar den ganska bra. De blivande syrrorna är väl inga chickens!

Sjuksköterskestudenternas initiativ är något att tänka på även för andra yrkesgrupper. Inte bara de som går i någon utbildning. Det är också ett argument för att aktiv facklig organisering bör omfatta inte bara dem som har jobb utan också de som är arbetssökande/arbetslösa.
Lönedumpning sker oftast vid anställningstillfället och då borde ingen lönearbetare stå ensam.

Här är en artikel i Vårdfokus om sjuksköterskestudenternas initiativ.
(Fler inlägg om detta finns under Kategorin Arbetslivet – vården i menyn till höger.)

Inlagt 27 september 2011

Jag känner tre personer som väntar på operationer, en väntan där målet inte tycks komma närmare utan bara längre och längre bort. En av dem var på inskrivning för sin operation den 25 maj. Träffade narkosläkaren, tog ekg och allt det där. Operationen skulle bli av inom några dagar. En läkare ringde 5 juli: Tyvärr blir operationen förskjuten till efter sommaren. Den 23 september kommer nästa besked: Vi ringer 12 oktober.

På vår vårdcentral är det snarare regel än undantag att det inte funkar som det ska. Remisser skickas inte iväg, det görs felaktiga beställningar av hjälpmedel. Den som är sjuk eller handikappad måste hela tiden vara på alerten och själv kolla att det blir rätt. På vårt stora sjukhus är det inte bättre: Också där blir remisser liggande och misstag begås, ibland allvarliga.

Orsaken? Min gissning är: underbemanning på grund av nedskärningar, samt försämrade arbetsförhållanden som gör att personal slutar och att de för få tjänsterna ibland lämnas vakanta. Kombinera detta med felprioriteringar och omorganisationer där man inte lyssnat på vårdarbetarna och där struktur och erfarenhet gått förlorad.

Det jag ser från mitt perspektiv som patient och anhörig är inte inbillning. Eländet förekommer inom alla vårdens områden, från akutmottagningen till äldreomsorgen.

Här är ett par artiklar, av många, i Kommunalarbetaren:

Kaos på akuten i Linköping

Gamla riskerar att dö ensamma

Och läs Mimmi Sandbergs rapport i Arbetaren: Med stressen ökar risken

Nu till det som jag vill ha sagt:

Vänner och bekanta som jobbar inom vården säger ofta ”vi borde ta strid på något sätt – men då drabbar det patienterna”. Men är det inte försämringarna och accepterandet som är farligast?

Hur många har inte drabbats, misskötts, skadats, dött eller ”bara” blivit dåligt omhändertagna – nog allvarligt det – på grund av nedskärningarna och åtstramningarna? Och detta pågår dag ut och dag in.

Men vårdarbetarna kan inte ta strid, för att det skulle drabba patienterna? Det är tvärtom. Det är bristen på strid som drabbar värst. Vårdarbetarna kan och kommer att ta strid.

Läs gärna även dessa inlägg här på bloggen: Säg inte arbetsbrist, säg underbemanning och Vad var det vi sa?