Kategoriarkiv: Blandat

Inlagt 29 december 2011

-Jag har hört talas om att folk blivit varnade för att de brutit mot instruktioner och vägrat använda skyddsutrustning. Men jag har aldrig hört talas om att någon blivit varnad för att de arbetat enligt instruktionerna och använt skyddsutrustningen!
Men det var just vad som hände Volvo-arbetaren Salar för några veckor sedan. Han berättar om det i senaste numret av arbetsplatstidningen Kvasten.

Det hände vid en arbetsstation där man hanterar nio kilo tunga fjäderben. Då ska man enligt instruktionerna använda lyft. En dag blev Salar stoppad av sin produktionsledare som förbjöd honom att använda lyften för att det tar för lång tid.
Salar förklarade att han inte ville riskera att skada sig genom att bryta mot instruktionerna. Produktionsledaren hävdade då att det var arbetsvägran!
Han förmådde en annan arbetare att jobba utan lyften.

Någon dag efteråt kallades Salar till ett möte med sina chefer. Där fick han en varning för att han vägrat lyda chefens order att arbeta utan lyft! Facket då? Jo det var två fackrepresentanter med på mötet, men de sa inte ett ord, berättar Salar. I efterhand har fackstyrelsens skyddsansvarige, som inte var med på mötet, stöttat honom och drivit frågan. Men varningen är kvar.

En tid senare skadades en annan arbetare vid stationen: Hon berättar i Kvasten att ”vi hade just haft en vild diskussion om lyften. Produktionsledaren fortsatte att säga: – Kör på bara! … Jag lyfte ett fjäderben, utrustad med precis de handskar och kläder vi ska ha på oss. Fjäderbenet slant och landade med den vassa piggen rakt på min vänsterfot, bakom stålhättan.”

Efter den olyckan har fackets skyddsansvarige lagt skyddsstopp på att lyfta fjäderben för hand, vilket företaget har försökt få honom att ta tillbaka.

Läs hela artikeln SKANDAL PÅ BAX-PRESS i Kvasten nr 54 (pdf)

Eftersom Kvasten skrivs av och för arbetare på Volvo Torslandaverken i Göteborg, så innehåller artikeln en del facktermer och interna förkortningar. Men man förstår det som händer utan att behöva känna till facktermerna. Det intressanta är hur illa det kan vara med arbetsmiljö och arbetarskydd, inte bara på små avtalslösa skitställen utan även på en stor och betrodd arbetsplats med en stor och etablerad fackklubb.

Det borde vara otänkbart att produktionsledaren frångår säkerhetsreglerna. Det borde vara otänkbart att cheferna har mage att ge någon en varning för att ha följt säkerhetsreglerna. Det borde vara ännu mera otänkbart att fackrepresentanterna inte omedelbart ger fullt och obetingat stöd till medlemmen i en sån fråga.

Oss arbetare emellan: Det borde också vara otänkbart att det går att få någon enda arbetare att bryta mot säkerhetsreglerna och riskera att skadas. Eller hur? Det visar nödvändigheten av att snacka ihop sig på arbetsplatsen. Alla törs inte ensamma göra som Salar, men med ett gemensamt beslut i ryggen blir det en annan sak. Det är inte alltid så lätt att komma igång och snacka ihop sig, jag vet. Men ibland är det faktiskt också lättare än man tror. I varje fall är det nödvändigt om vi inte vill ha hål i foten.

Man ska vara rädd om fötter…

Uppdatering 2011-12-31: Via twitter hamnade den här bloggposten på nättidningen VolvoAsias förstasida igår. Nu är den redan borta därifrån, men så här såg det ut:
(Klicka för större bild)

–

Inlagt 27 november 2011

Idag blir det språklåda.

”Det här är mina medarbetare” säger cheferna nuförtiden om sina anställda, det ska låta jämställt och bra, inga klassklyftor här inte.

Men har du nånsin sagt ”det här är mina medarbetare” om dina chefer? Eller hört någon annan vanlig anställd säga så?

Den som sa så, skulle förmodligen anses oförskämd, eftersom medarbetare inte betyder jämställd utan underställd. Verkligheten slår igenom orden.

Vi säger ju inte medarbetare om varann heller, vi säger arbetskamrater eller kollegor.

Vad vi säger till varann verkar variera från arbetsplats till arbetsplats. Kompis, muchacho, tjejen och bruden var vanligt på min näst senaste arbetsplats. På den senaste dominerade brorsan och gumman.

Inlagt 15 november 2011

Eländet i äldrevården är ”bara” en särskilt tydlig och otäck följd av den utveckling som pågått på våra arbetsplatser de senaste 20 åren. Det är inget oväntat, inget svårbegripligt, det gick att förutsäga. Det hänger ihop med all annan nedskärning, utslagning, tempoökning och lönedumpning i arbetslivet. Några tjänar på det, oavsett om det är riskkapitalister som håvar in storkovan eller om det ”bara” är de redan välbärgade som får lägre skatt.

Den skärpta utsugningen åstadkommer en isande nedfrysning av vårt samhälle. Det sitter en mårra på sommarängen. Allt inunder mårran stelnar, krackelerar, spricker. Utom vi, när vi sätter emot och tar strid. Då lever vi, och har, som levande människor, värmen kvar.

Arbetarna på fönsterfabriken i Överrum som inte accepterar att bli uppsagda och sen jobba tyst och flitigt fram till stängning och bli arbetslösa med skitvillkor. De strejkar.

Tågstädarna i Hagalund som inte utan strid accepterar att rensas ut då SJ tar tillbaka städningen i egen regi och inte följer reglerna om övergång av verksamhet som de tidigare entreprenörerna gjort.

Brevbärarna som inte accepterar det ständigt ökande arbetstempot, utan demonstrerar och följer regelboken.

Sjuksköterskeeleverna som tar strid om de dumpade ingångslönerna

Strider pågår. Inte tillräckligt många för att sätta ett rejält stopp för arbetsvillkorens och samhällets nedåtspiral. Inte tillräckligt många för att all den mänskliga värmen ska samlas till en sådan hetta som tinar upp allt fruset och skrämmer mårror på flykten. Men de pågår och de måste bli fler. Vi kan inte få något annat än det vi själva är beredda att slåss för.

Välkomna till möte på lördag (en programpunkt på Socialistiskt Forum):

Lördag 19 november kl 11.15-12.30
ABF-huset, Sveavägen 41 i Stockholm
Rum Östermalm, 4 tr.

Folkrörelse på arbetsplatsen – motmakt på jobbet.

Om det inte finns sammanhållning och rörelse på arbetsplatsen, längst ner, längst bak, så hjälper inga avtal och fina ord. Tvärtom försvinner våra rättigheter när arbetsgivarna synar våra kort och vi inte kan sätta emot. Men om de som står längst bak kommer i rörelse – då driver de alla andra framför sig. Bemanningsanställda berättar om motmakt på jobbet.
Folkrörelse på arbetsplatsen heter också en bokserie om att använda och utveckla den kollektiva styrkan på sin arbetarplats – på alla arbetsplatser. Den första boken, Hopsnackat, och den kommande, Hopskrivet, presenteras, liksom julklappskampanjen i fikarummen.
Medverkande: Frances Tuuloskorpi, Jenny Wrangborg, anonyma arbetare, tomtenissar. Leif Stålhammer och Peter Bergared läser ur Hopskrivet.

Facebookevent

Inlagt 7 november 2011

Tisdagen den 1 november informerade VD Jonas Netterström att fönsterfabriken i Överum definitivt skall läggas ned. Arbetet har sedan dess varit totalt nedlagt på fabriken. Företaget har försökt få igång produktionen igen och lockat med ett nytt ”stimulanspaket”. Arbetarna har inte brytt sig om detta.

Läs mer på overomsolidaritet.wordpress.com

Inlagt 27 augusti 2011

Apropå skitjobb. En sann historia från 1995. Som det mesta från den tiden lika aktuell idag. Kanske ”lönen” grabben fick skulle vara något högre idag. Men det spelar ingen roll, det är ingen lön i alla fall.

En ung mansröst i telefonen: – Hej, jag känner din son. Han sa att du vet en massa om löner och sånt.
– OK, prata på.
– Jag har fått jobb att montera dörrar. Det är väldigt tungt och jag får bara 3500 kr i månaden.
– Det låter konstigt. Är du under arton?
– Nej jag är nitton. Jag har körkort och jag åker omkring själv med dörrarna.
– Vem sa att du ska tjäna 3500?
– Chefen.
– Det kan inte vara rätt. Hur fick du jobbet?
– Genom arbetsförmedlingen.
– Det kanske är nån sorts ungdomspraktik?
– Nej det tror jag inte. Jag gör samma jobb som dom andra montörerna.
– Du har ingen handledare eller så?
– Nej, jag fick åka med en av dom andra i tre dar. Sen fick jag jobba själv.
– Vad tjänar dom andra montörerna då?
– Vet inte.
– Men du kanske jobbar deltid?
– Nej jag jobbar från 8 till halv 5 varje dag.
– Med en halvtimmes lunch?
– Nej det sa dom inte. Jag jobbar hela tiden.
– Finns det nån fackrepresentant som du kan snacka med?
– Nej ingen är med i facket. Chefen sa att det inte behövs.
– Han ska ha en smäll. Gå till chefen och be om papper på din lön och din anställning, så ska jag hjälpa dig och så ska vi ta reda på vilket fack du ska gå med i.
– Din son sa att du skulle säga så. Men jag har redan sagt upp mig. Jag trodde inte man kunde göra nåt åt det.
– Det var synd. Blir du arbetslös igen då?
– Ja. Jag har varit på arbetsförmedlingen igen.
– Vad sa dom då?
– Att jag är en sån där som inte vill jobba.