RSS

Kategoriarkiv: Gästbloggare

Politiken eller arbetsplatsen?

07 Nov

Inlagt 7 november 2025

Här kommer Lars Henrikssons artikel om Bageriet i Paradiset, och min kommentar till den, hämtade från tidskriften Röda Rummet nr 3-4/2025. Jag har tidigare lagt upp Hur börjar man som innehåller Frida Tånghags artikel och Organisatörens roll som innehåller Daria Bogdanskas artikel.

Henriksson är pensionerad metallarbetare, ansvarig för fabrikstidningen Kvasten i många år, aktiv i Socialistisk politik och V.

Organisering för folkrörelsemakt

Det är rätt svårt att hitta någon som inte upplever försämringar på sin arbetsplats. Ändå är debatten kring den fackliga rörelsens inriktning i det närmaste obefintlig i Sverige. En och annan rapport om sjunkande medlemssiffror och en del vardagsgnäll vid fikaborden, men utanför en rätt trång krets av aktivister är det rätt tyst om hur denna, den största folkrörelsen, ska kunna stärka sina positioner.

En av få som i någon mån brutit igenom tystnaden är Frances Tuuloskorpi som oförtröttligt argumenterat för en facklig strategi som skulle kunna sammanfattas i parollen: Anställda på alla arbetsplatser, snacka ihop er!  Boken Bageriet i Paradiset är en slags fackligt testamente, ett destillat av 45 års erfarenheter av fackligt vardagsliv – och en del högtidsdagar – präglade av Tuuloskorpis första budord: Vi får bara det vi är beredda att kämpa för tillsammans. Till stora delar är boken en berättelse om hur hon och hennes arbetskamrater på Stockholmsbagarn lärde upp sig själva i konsten att försvara och förbättra sina arbetsvillkor och hur de med framgång använde den styrkan i en tid när de flesta andra backade.

I avsnittet Det försämrade arbetslivet sätter Tuuloskorpi in de enskilda erfarenheterna i den utveckling som skett de flesta arbetsplatser. Hon beskriver hur de osäkra anställningarna brett ut sig, bemanningen minskat, anställningsskyddet tunnats ur, stressen ökat och cheferna fått bestämma mer över våra arbetstider. Kort sagt hur arbetsgivarna fått mer makt. Hennes huvudtes är att trots att det ofta handlat om förändrad lagstiftning har – som en av kapitelrubrikerna lyder – allt börjat på arbetsplatserna. Det är vår oförmåga att slåss och organisera oss tillsammans på arbetsplatserna som ligger bakom arbetsgivarnas framsteg på den politiska nivån.

Precis som arbetarrörelsen en gång kämpade underifrån för sina rättigheter och så småningom lyckades få igenom lagstiftning kring alltifrån åttatimmarsdag till anställningsskydd, har arbetsgivarna under de senaste fyrtio åren systematiskt drivit igenom lokala försämringar. Med tiden har lagarna blivit så urholkade att de varit svåra att försvara och arbetsgivarnas politiska representanter har utan större motstånd kunnat formalisera de förändrade maktförhållandena genom riksdagsbeslut. Minns till exempel hur argumenten löd från såväl fackligt håll som företagare när Lagen om anställningsskydd skulle försämras: lagen skulle anpassas till verkligheten. Dagens Arbete. Företagarna.

När vi diskuterar makten på jobbet är det viktigt att komma ihåg att den inte vilar på lagar. Företagsledare och chefer har inte bett riksdagen om lov för att flytta jobb till låglöneländer, lägga ner arbetsplatser, stressa upp tempot, införa detaljstyrda arbetsledningssystem och minimal bemanning. De gör det i kraft av något betydligt starkare än lagar: sitt ägande och sin kontroll över produktionen.  Lyckligtvis är vår möjliga makt ännu större, de kan fatta vilka beslut som helst men om inte vi gör jobbet så händer ingenting. Det är dock en makt som går på tvärs mot vardagen i det kapitalistiska systemet. Redan genom att gå till jobbet inordnar vi oss varje dag i deras system och stärker kapitalets makt över oss. Vi simmar ständigt mot strömmen. När vi revolterar och vinner mark behöver vi göra oavbrutet motstånd för att behålla vad vi erövrat.  För att klara detta behöver vi organisering och institutioner, fackföreningar, kollektivavtal och lagar som förmår upprätthålla det vi vunnit även när vardagslunken är tillbaka.

Liksom vi behöver avtal för att slippa strida varje gång lönen betalas ut behöver vi också slå fast övergripande rättigheter på samhällsnivå, genom lagar. Även om lagar stiftas inom de ramar som klasskampen sätter och förskjutet så skriver den fackliga kampen inga lagar på egen hand, sådana beslut fattas i politiska församlingar. Då behöver vi också organisering på den politiska nivån som kan växla in de fackliga framgångarna i politiska beslut när vi lyckas förskjuta rama åt vårt håll.

Det som är styrkan med institutioner är också en risk. I tider av låg aktivitet i basen finns en tendens att den verksamhet som hålls uppe av de människor som befolkar institutionerna  tar överhanden och bidrar till att ytterligare minska aktiviteten underifrån. När “de fackliga” eller politikerna tar hand om saker och ting så behöver vi inte göra det själva. Vi vänjer oss vid det och representanterna börjar förväxla den makt som rörelser ger dem med sin egen makt och förträfflighet.

De arbetarpartier som bildades underifrån i symbios med fackföreningarna runt förra sekelskiftet är svåra att tänka sig idag. Det är fortfarande större möjligheter att sätta tryck på  partier som är socialt och organisatoriskt knutna till arbetarklassen – även om banden idag tänjts ut till bristningsgränsen  – än på partier som är knutna till kapitalet. Även om det går att tänka sig nya partier får vi tills vidare jobba med dem vi har.

Skulle då Tuuloskorpi och andra som bitit sig fast vid fackligt harvande på golvet gjort mer nytta som politiker? Knappast. Det råder ingen brist på kloka människor som mer än gärna tar på sig parlamentariska uppdrag. Desto större brist är det på folk som lägger ner ett långsiktigt engagemang för att bygga upp stridbara kollektiv på arbetsplatserna. Problemen som har sina rötter på arbetsplatserna och kan bara lösas där. Åtminstone kommer de inte att kunna lösas om motståndet och organiseringen saknas där.

Ett av problemen med partipolitik, förutom den splittring det kan skapa i ett kollektiv som lyckats ena sig kring gemensamma intressen och strider, är att den drar bort aktivitet och människor från arbetsplatsen. Partier har en tendens att “belöna” bra aktivister med parlamentariska poster och bekräftar därmed budskapet att sådana uppdrag är viktigare än det vi gör i vardagen, på jobbet. Det parlamentariska arbetet har också en tendens att sluka de politiska organisationerna. Jag vet inte hur många människor som till exempel Vänsterpartiet har som arbetar heltid kring den parlamentariska verksamheten i form av kommunalråd, riksdagsledamöter, politiska sekreterare osv men det är säkerligen flera hundra. Som en kontrast har partiet en (1) central tjänst för att stötta medlemmar som är aktiva i den fackliga rörelsen.

Finns det då vägar att knyta rörelsearbete till den institutionella politiken utan att slukas av den? I boken A New Politics From the Left från 2018 resonerar den brittiska sociologen och aktivisten Hilary Wainwright om behovet av att kombinera arbete i institutioner med folkrörelsemakt. Problemet med den senare är dess tillfälliga natur, strejker och demonstrationer är utbrott som klingar av och är svåra att ständigt hålla igång. Statens och politikens maskinerier tenderar å andra sidan att anpassa aktivisterna och deras organisationer till det samhälle dessa apparater byggts upp för att bevara, exemplen är otaliga på partier och aktivister som burits fram av folkliga rörelser men snabbt slukats av det bestående och själva blivit delar av problemet.

Den väg Wainwright skissar är samverkan mellan politiska rörelser i valda församlingar och folkrörelser som behöver uppbackning av institutioner för att driva igenom sina krav och utveckla sin makt, något som måste basera sig på starka rörelser med självförtroende, intern demokrati och egen förmåga att producera och utbyta kunskap. Och, vill jag tillägga, en förståelse för byråkratiseringens problem och mekanismer både i folkrörelser och politiska organisationer.

En organiserad samverkan mellan folkrörelser och politik kan inte vara den “facklig-politiska samverkan” som råder i de svenska LO-facken. Där har det blivit kodord för ett obrottsligt stöd till det socialdemokratiska partiet och innefattar en långt gången personallians mellan de fackliga ledningarna och partiet med krav på partibok för högre fackliga poster. En garanti för byråkratisering och motsatsen till folkrörelsearbete. Vad som krävs är snarare oberoende rörelser, fast förankrade i kollektiv som skaffat sig makt och  självförtroende genom sina egna erfarenheter. Något åt det håll som kort glimtar förbi i boken, försöket att starta ett “visstidsuppror”på San Remobageriet, en proteströrelse på golvet mot de allt mer spridda osäkra anställningarna. Att initiativet kom av sig på grund av den fabriksnedläggning som drabbade bageriet strax efter det att idén väcktes visar på en av många svårigheter med lokala initiativ men är ändå en tanke värd att ta vidare.

                                                                                                             Lars Henriksson

—————————————-

Min kommentar

Henriksson fokuserar på Det försämrade arbetslivet. Att ha med det kapitlet i boken var viktigt för mig. Jag har talat och skrivit om försämringarna i arbetslivet under många år, bland annat på francesblogg.com, men här är det för första gången presenterat sammanhängande. Henriksson och jag verkar överens om att arbetsgivarsidan/kapitalet har dikterat politiken genom att skickligt bedriva klasskamp på arbetsplatserna. De har djärvt och tålmodigt urholkat de regelverk som tillkom när arbetarklassen var på offensiven. När urholkningen genomförts på många arbetsplatser, då är nästa steg att försämra regelverken, arbetsrätten. Det motstånd som möjligen kan bjudas då, är att försöka mildra och plåstra. Utvecklingen fortsätter åt samma håll, fler försämringar väntar.

Om det är så som jag påstår, att det är på arbetsplatserna utvecklingen bestäms, inte i de centrala förhandlingsrummen och inte i partipolitiken, vilka slutsatser ska vi dra av det? Ska vi ba skita i politiken? Ja! vill jag gärna säga, men Henriksson säger:

”När vi revolterar och vinner mark behöver vi göra oavbrutet motstånd för att behålla vad vi erövrat. För att klara detta behöver vi organisering och institutioner, fackföreningar, kollektivavtal och lagar som förmår upprätthålla det vi vunnit även när vardagslunken är tillbaka.” och  ”Även om lagar stiftas inom de ramar som klasskampen sätter och förskjuter så skriver den fackliga kampen inga lagar på egen hand, sådana beslut fattas i politiska församlingar.”

Fast det vi ser idag är ju mest att kollektivavtal och lagar slår fast vad vi förlorat? OK, jag antar att det inte skulle bli bättre av att partipolitiskt engagerade bara la av, allt annat lika. Men när det gäller arbetslivet skulle det väl bli bättre om vi kan prioritera, satsa mer på att bidra till att många ska orka säga nej till försämringar på arbetsplatsen, stoppa urholkningen. Eller ännu bättre – förskjuta ramarna åt rätt håll, eller tillochmed revoltera och vinna mark? Om det är vi nog, egentligen, överens. Henriksson skriver om obalansen mellan parlamentariskt och fackligt fokus i vänsterpartiet som ett exempel.

Jag är partilös, slipper valkampanjer, brandkårsutryckningar och intern maktkamp och kan fokusera på mitt långsiktiga engagemang. Jag har också understrukit att ”folkrörelselinjen” inte är eller ska bli en organisation. Samtidigt är det ett faktum att många som tappert står ut med sånt som jag slipper, också är de som hjälper till med spridningen av erfarenheter. Det är fackklubbar och studieorganisatörer men också SSU-are och vänsterpartister och vänster-om-vänsterpartister som ordnar studiecirklar och föreläsningar och köper in böcker. Hur stod sig min mission utan dem?

                                                                                                             Frances Tuuloskorpi

————————————-

Inlägget med Frida Tånghags artikel: Hur börjar man?

Inlägget med Daria Bogdanskas artikel: Organisatörens roll.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 7 november, 2025 i Arbetslivet, Folkrörelsestrategi, Gästbloggare

 

Organisatörens roll

05 Nov

Inlagt 5 november 2025

I förrgår la jag upp Hur börjar man som innehåller Frida Tånghags artikel om Bageriet i Paradiset, och min kommentar, både hämtade från tidskriften Röda Rummet nr 3-4/2025. Idag lägger jag upp Daria Bogdanskas artikel och min kommentar. Bogdanska är författare till serieromanen Wage Slaves och facklig aktivist, verksam med organisering av migrantarbetare, även utredare av arbetslivskriminalitet.

Organisatörens roll i stärkandet av den kollektiva förmågan

I boken Bageriet i Paradiset beskriver Frances Tuuloskorpi de strider som arbetarkollektivet på Bagarn och senare San Remo har drivit genom åren. På båda arbetsplatserna sker de verkliga förhandlingarna utanför förhandlingsrummet och utan formell förhandlingsordning. Det som avgör är inte vilken part som har rätt enligt reglerna, utan vem som faktiskt har den reella makten. De konflikter som beskrivs slutar oftast med att företaget inser att försök att köra över de anställdas vilja kommer att bli en kostsam affär. I de flesta av fallen lyckas därför arbetarna få igenom sina krav. Detta hade såklart inte varit möjligt utan att de anställda först visat att de är redo att agera gemensamt.

Det är just uppbyggnaden av den kollektiva förmågan som är den röda tråden i boken. Tuuloskorpi beskriver en omvandling från den byråkratiserade, representativa ombudsmanna- och klubbmodellen till en mer direktdemokratisk modell, där alla medlemmar deltar och tillsammans fattar beslut. De metoder som beskrivs är ganska enkla: snacka ihop sig, informera, inkludera, förankra och lita på medlemmarna. Detta görs bland annat genom regelbundna medlemsmöten, kommunikation via medlemstidningen, omröstningar och genom att inte glömma dem som står längst bak.

Denna samling metoder, som Frances kallar för folkrörelselinjen, gör att hela arbetsplatsen är redo för konflikt. Om företaget inte drar tillbaka ett beslut om försämringar blir det arbetsstopp. Om företaget ändrar arbetstiderna till mindre fördelaktiga ignorerar de anställda det och fortsätter som tidigare. Arbetsgivarnas splittringsstrategier förblir verkningslösa. De lokala kämpande fackklubbar där Tuuloskorpi ofta fungerat som ordförande eller suttit i styrelsen lyckas vinna inte bara en, utan många strider – och under många år.

I boken beskrivs dessa strider i korta referat av nyckelhändelser, vävda med reflektioner. Den litterära sparsamheten gör boken lättillgänglig och speglar den rättframma attityd som genomsyrar folkrörelselinjemetoderna. Den får basorganisering att framstå som något enkelt, möjligt – och vinsterna som dess självklara resultat.

Tuuloskorpi är en fantastisk agitator, och berättelserna ger inte bara hopp – de inspirerar, väcker tankar och får en ofta att skratta. När jag läser de korta kapitlen ser jag också det som inte nämns i texten. Mellan raderna finns Tuuloskorpis och andras enorma, systematiska organiseringsarbete. Jag tänker på det som sker mellan klubbmöten och omröstningar: de individuella samtalen med arbetskamrater som tvekar, hanteringen av interna konflikter, svåra vägval. I sin bok utgår Tuuloskorpi dock sällan från sig själv och sina egna erfarenheter. Hon redogör främst för hela arbetskollektivets agerande – typiskt för en bra organisatör som lyfter andra. Men samtidigt synliggör hon inte sin egen roll som facklig organisatör. Jag önskar att hon gjorde det. Inte för att det ska handla om henne som person, utan för att organisatörernas arbete inte ska underskattas. Alla de demokratiska strukturer som Tuuloskorpi skriver om måste ju först byggas upp. Att bryta med ombudsmannaväldet kräver förståelse för att facklig organisering inte slutar efter värvningen – men också ett jäkla driv. Med organisatör (eller facklig ledare eller nyckelperson – beteckningen spelar mindre roll) menar jag inte de ”medvetna” vänsterpersoner som Tuuloskorpi ofta varnar för i sina böcker. Jag menar en person som fungerar som katalysator för basfackligt arbete – som samlar, lyfter och stöttar andra, samtidigt som hen tänker strategiskt. Det är uppenbart att Tuuloskorpi och många av hennes kollegor på arbetsplatsen helt enkelt är riktigt bra organisatörer. Organisatörens roll är inte att koncentrera makten, utan att aktivt arbeta för att se till att den finns hos arbetskamraterna. Det lyckas klubbstyrelsen och andra aktiva och drivna medlemmar på Bagarn och San Remo med. Att synliggöra och förstå organisatörernas roll hjälper oss att förstå hela organiseringsprocessen från början. Jag önskar därför mer av Frances eget perspektiv.

I slutet av boken, i kapitlet Maktkamp, nämner Frances att ”nästan på varenda arbetsplats finns det någon eller några som kan ta initiativ och ’väcka’ folkrörelsen”. Jag skulle vilja veta mer om just den delen – om startskotten. Var det Frances helt själv som drev ”väckelsen” på hennes arbetsplatser? Fanns det andra som var lika drivna från början? Hur arbetade de tillsammans med att tillämpa och utveckla folkrörelsemetoder i praktiken? När Frances börjar på Bagarn och San Remo finns det redan klubbar på arbetsplatserna. På den första blir hon snabbt ordförande. Jag är säker på att det inte enbart var hennes formella ledarroller som gjorde att hon och andra organisatörer fick igång en facklig verksamhet som verkligen var medlemsstyrd. Dessa mer individuella erfarenheter av det relationella arbetet beskrivs dock inte riktigt i detalj. Dessa kunskaper är samtidigt viktiga att föra vidare, särskilt med tanke på att många arbetsplatser idag saknar facklig infrastruktur och där organiseringen främst börjar med det relationsbyggande arbetet. De migrantarbetare jag möter börjar ofta från noll, och mitt stöd för deras organisering handlar till stor del om att inte bara informera om deras rättigheter utan hjälpa dem med att bygga upp strukturer och hantera utmaningar som att omvandla kollegornas missnöje till agerande. Jag är därför också nyfiken på fler reflektioner kring de interna utmaningarna, svåra vägvalen och även konflikterna. Jag vill veta mer om allt detta. Tuuloskorpi kanske tycker att sådant kan ha en avskräckande effekt, men jag tänker att dessa delar är minst lika intressanta – eftersom de alltid finns med i organiseringen.

Att vara en bra organisatör är ingen medfödd talang – det är något man kan lära sig. Genom att lyfta organisatörens roll och utmaningar fortsätter vi att avmystifiera organisering. Inget händer av sig själv – det är inte ödet, tidsandan eller slumpen som avgör om man lyckas med arbetsplatskamp eller inte. Det är ett mödosamt och metodiskt arbete. Och även om folkrörelselinjen handlar om att aktivera alla arbetskamrater, är organisatörerna som Frances viktiga för att göra det möjligt.

                                                                                                             Daria Bogdanska

——————————————-

Min kommentar

Bogdanska skriver ”Att synliggöra och förstå organisatörernas roll hjälper oss att förstå hela organiseringsprocessen från början. Jag önskar därför mer av Frances eget perspektiv.”

Jag förstår vad Bogdanska önskar. Men min bok är inte organisatörens handbok, den är arbetarkollektivens inspirationsbok (hoppas jag). De som läser ska kunna tänka ”sånt där kanske vi kan göra hos oss” snarare än ”sådär skulle jag kunna göra”. Det är klart att de perspektiven hänger ihop, och det är jag, organisatören, som berättar. Jag påbörjade och skrotade det här bokprojektet flera gånger, för att det tog emot att skriva så många ”jag”. Även om det finns ännu fler ”vi” i boken, så är det ändå ett jag-fokus som jag egentligen inte är bekväm med. Även när jag är självkritisk så är det ju ett jag-fokus. Jag har inte lust att vara ännu mer personlig, beskriva i detalj hur just jag gjorde för att snacka in mig med folk, att peppa, att överkomma motsättningar och kriser. Vi kan organisera fast vi är olika. Några grundläggande saker nämner jag – att lyssna förstås, och att prata både med arbetskamrater som direkt verkar intresserade av att göra något och de som verkar ointresserade eller blyga. Det tror jag kan vara generella råd. Jag tror också att avsnittet Till dig som är lite bakom är något för en organisatör att bita i, alltså att få arbetskamrater som gärna håller sig i bakgrunden, att förstå hur viktiga de ändå är. Och att organisatören själv förstår det.

När nya kamrater blev invalda i klubbstyrelsen på Bagarn, så var inte det viktigaste att plussa på med fler uppdrag eller skicka dem på externa utbildningar, utan att skicka ut dem och deras öron i fabriken, även på andra avdelningar än den egna. Dels för att arbetskamraterna får förtroende för fler förtroendevalda än bara de mest kända i huset. Dels för att ge de nya tid och anledning att prata med alla, att lyssna, att ta reda på saker. Och så det här rättesnöret: ”Var ödmjuk mot dom som är i underläge eller tror att dom är det. Var hård, om det behövs, mot dom som är i överläge eller tror att dom är det. Var kamratlig mot dom som går jämsides.”

Se, nu lockade Bogdanska fram några råd i alla fall, som nog kunde varit med i boken.

Jag snackar då och då med folk som vill rådgöra om en konflikt på sin arbetsplats. Då kan jag komma med frågor, förslag och tips om hur andra gjort. Men jag understryker alltid att mina råd kommer från läktarn. Det kan bli fel att följa dem rakt av. Likaså är det en risk att säga: Gör så här! om tillvägagångsätt som passar just mig som organisatör. Det är bättre att prata om sånt i dialog, i samtal där vi är flera som deltar och det inte är just mitt sätt som är det enda sättet i rummet. En bra grej är träffar där deltagarna kan samtala utifrån sina arbetsplatser om organisering och folkrörelsestrategi.

                                                                                                             Frances Tuuloskorpi

——————————

Inlägget med Frida Tånghags artikel: Hur börjar man?

Inlägget med Lars Henrikssons artikel: Politiken eller arbetsplatsen?

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 5 november, 2025 i Arbetslivet, Folkrörelsestrategi, Gästbloggare

 

Hur börjar man?

03 Nov

Inlagt 3 november 2025

Tre kloka personer med facklig erfarenhet – Lars Henriksson, Frida Tånghag och Daria Bogdanska – har läst min bok Bageriet i Paradiset – Starka tillsammans på jobbet och skrivit om den. Det är jag väldigt glad för. Egentligen tycker jag att det räcker så, det är bara att tacka och ta emot. Jag är erfarenhetsförmedlare, inte debattör. Men jag blev ombedd att svara och har kommenterat några frågeställningar. Alltihop, plus ett utdrag ur boken, finns att läsa i nr 3-4/2025 av tidskriften Röda Rummet.

Idag lägger jag ut Tånghags artikel och min kommentar till den. Frida Tånghag är kock, förtroendevald inom HRF och fritidspolitiker för Vänsterpartiet. Uppdatering 5/11 och 7/11: Nu har jag även lagt upp Daria Bogdanskas och Lars Henrikssons artiklar. Länkar längst ner i detta inlägg!

Folkrörelselinjens första tröskel

I Bageriet i Paradiset tar Frances Tuuloskorpi med läsaren på en tidresa som börjar 1977 för att sluta i dagboksanteckningar från 2009. Boken är en berättelse om vad fackföreningsrörelsen en gång varit, hon beskriver en plats där jag kunde önska att vi hade stannat och kunnat utvecklas ifrån. Har man läst Tuuloskorpis tidigare böcker i “Hopsnackat”- serien finns det saker man känner igen och en röd tråd som följer med, men jag märker snabbt att det tillkommer en fördjupad bild som denna gång utgår från hennes egna erfarenheter. En stor del av boken utspelar sig på 1980-talet, vilket jag som är född 1989 skulle kunna tänka ligger nära i tiden men om man räknar på det är det en bra bit bort, jag är helt enkelt äldre än vad jag vill erkänna för mig själv. Men bokens början är faktiskt något jag känner igen mig i och som går att applicera direkt på arbetet och de arbetsvillkor som finns inom Hotell- och restaurangbranschen idag. Det är en bransch som i stor utsträckning omfattas av oseriösa anställningar, orimliga scheman och låga löner. Något jag känner igen mig lite extra i är när Tuuloskorpis beskrivning av arbetet på Bagarn på 1980- och 90-talen: “Vi har låg lön, tunga lyft och vridmoment mellan brödtravarna och banan.” Det är en formulering som för mig träffar rätt, som en beskrivning av mitt och mina kollegors arbete och fysiska arbetsmiljö. När författaren dessutom i den efterföljande meningen lägger till att det fanns arbetsledare som kunde skrika “Idioter” direkt till anställda blir det ett ytterligare exempel på den psykiska arbetsmiljön som fortfarande finns inom min bransch. Något som också träffar mig är beskrivningen om den kärlek som finns till ens arbetskamrater och vilket värde som finns i det, att det är det som gör hela jobbet och är avgörande för att man stannar kvar.

Boken är lätt att ta till sig och man kan lätt göra nedslag vid det som intresserar en själv just i stunden utan att behöva läsa den pärm till pärm, tack vare den enkla och tydliga kapitelindelningen. Man behöver inte ha omfattande erfarenhet om vad facket är för att förstå boken. Det är snarare som en snabbkurs i det fackliga arbetet tillsammans med en grundläggande genomgång av den “moderna” arbetsmarknaden i kapitlet “Det försämrade arbetslivet”. Boken är motiverande för den visar hur långt man kan komma. Det som behövs är en stark gemenskap som är solidariskt förankrad, där det finns plats för alla, även de som inte vill synas eller höras. Ibland ligger värdet i att bara vara med i facket och kanske är det förståelsen för det som har glömts bort idag.

En fråga jag skulle vilja ställa till Tuuloskorpi är var de som jobbar på arbetsplatser där facket är svagt och sammanhållningen mellan arbetskamrater är svag kan börja för att röra sig mot den folkrörelselinje som hon argumenterar för? Det verkar svårt att direkt lyfta ut och applicera det fackliga arbetet som beskrivs i boken så som omfattande medlemsomröstningar och egna organiserande strejker. Det svåra är att den fackliga rörelsen är så pass svag idag och maktförhållandena på arbetsmarknaden och dagens arbetsplatser har förskjutits så pass långt till arbetsgivarens fördel att den i vissa fall kan jämföras med det som rådde under Per Anders Fogelströms tidiga 1900-tal. Jag upplever att det i boken finns en uppmuntran till att kunna drömma om en tid vi vill komma tillbaka till även om uppförsbacken idag gör att vi i många avseenden måste börja om helt och uppfinna hjulet på nytt om och om igen, släcka bränder och att mota försämringar, stora som små. Frågan är hur vi gör för att röra oss i rätt riktning.

Tuuloskorpi har med sig en nykterhet om hur det faktiskt ser ut idag, men en ännu viktigare nykterhet hos författaren finns i att vi arbetare som kollektiv borde resa oss upp och gå alternativt sätta oss ner och inte resa oss igen förrän vi har fått igenom förändring.

Boken är ärlig i sin kritik mot vad fackföreningsrörelsen har blivit och det med all rätt om man ser i vilken riktning utvecklingen har gått. Som läsare behöver man ha med sig att det fackliga arbetet och organisering har fått mycket stryk sedan 1990-talet. Under många år har politiken dikterat villkoren på arbetsmarknaden på sätt som direkt har lett till försämringar och skapat otrygghet för arbetare. Det viktigaste jag tar med mig som läsare är det som jag tidigare har nämnt är att boken ger bra exempel på grundläggande facklig skolning. En introduktion som inkluderar både det som är bra på arbetsmarknaden, men utan att gömma de svåra utmaningarna som fackföreningsrörelsen har att jobba mot. Boken är lätt att förstå och ett bra exempel på en grundkurs i vad det innebär att jobba fackligt. Om det så skulle vara genom egen läsning eller inom en bokcirkel.

Frida Tånghag

——————————————–

Min kommentar:

Tånghag skriver: En fråga jag skulle vilja ställa till Tuuloskorpi är var de som jobbar på arbetsplatser där facket är svagt och sammanhållningen mellan arbetskamrater är svag kan börja för att röra sig mot den folkrörelselinje som hon argumenterar för?

Ja hur rör man sig ditåt? Prata med varandra. Hitta plats och tillfällen att göra det. Påminna varandra om rättigheter. Försöka visa att ni kan ha varandras rygg. Berätta om något bra som hänt på en annan arbetsplats. Eller som hänt på er arbetsplats, om det finns äldre arbetskamrater som minns. Håll utkik efter ett startskott, någon mindre fråga eller krav, något som de flesta av er bryr sig om och som verkar överkomligt att vinna. Försök driva det tillsammans. Har ni inflytande över en lokal facklig organisation, försök hitta sätt att göra arbetskamraterna mer informerade och inblandade, gör enkäter och omröstningar.

När jag började på Bagarn var facket svagt. Jag hade själv ingen facklig skolning. Arbetskamraterna var älskansvärda, men sammanhållning och kamp var inte en självklarhet. Det tog ett år innan vi i karusellen lyckades ena oss om ett gemensamt krav (att vi skulle få fem minuters paus i timmen). När jag blev klubbordförande, ett par år senare, så hade det hunnit hända mycket mer i karusellen och även på andra avdelningar. Utvecklingen av det fackliga arbetssättet var en fortsättning och förstärkning av hopsnacken och småstriderna. Men i boken kanske de där första åren på Bagarn passeras lite för snabbt. Så jag vill lyfta fram ett annat avsnitt – Köket under jorden i kapitlet På nya äventyr.

I Köket tas några steg av folkrörelseorganisering, på en arbetsplats där jag hör till de osäkert anställda. Det finns ett fack men det är långt borta. Sammanhållningen är svag – ”I köket under jorden finns trevligt folk men också en delvis tråkig och splittrande kultur. Det tjallas till cheferna, det finns hierarkier inom arbetarkollektivet och en del osämja.”

Jag berättar om den första tiden – lyssna och lära – och om det första riktiga hopsnacket (om att vikarier och timmisar borde få övertidsersättning). I Köket gick det fortare än på Bagarn att komma dit. Sen följer andra små strider om anställning och tillräcklig bemanning. Vi var några visstidsanställda som blev en liten kämpande grupp inom kollektivet, inte formad av åsikter utan av att vi jobbade tillsammans. Men också den större gruppen arbetskamrater påverkades av det vi gjorde. Det är samma sak som när våra framgångar i karusellen på Bagarn gjorde att arbetskamrater i andra delar av fabriken blev nyfikna på vad vi höll på med. Det är ett sätt att börja.

Jag skriver om Köket: ”Det handlar om att ett antal var för sig svaga individer kan agera som ett kollektiv, även om vi bara jobbar på samma ställe under en begränsad tid.” Men jag tänkte också som då jag var ny på Bagarn: ”Här behövs en kämpande fackförening, och det tar förmodligen tio år att bli en sådan, så att det sitter i väggarna”. Om inte produktionen flyttats, om vi hade blivit kvar, så hade hela köket med tiden blivit ett kämpande kollektiv, det är jag hundra på. Eller nittio. Organisatörens hybris? Kanske, men framför allt tillit till arbetskamraterna och klassen. Jag vet att det går. Ok, åttio.

Fast det skrev jag inte i boken. Jag ville bara beskriva det som verkligen hann hända och inte obekräftade spekulationer. Men jag kunde ha understrukit att det handlar om samma process i Köket som på Bagarn, fast med mer fokus på de första stegen, eftersom vi inte hann längre. Jag ångrar lite att jag inte envisades med att ge boken titeln ”Bageriet i paradiset och köket under jorden” för att markera vikten av den delen.

I bokens sista kapitel, Hopsamlat, diskuterar jag strategi och taktik utifrån några av de många insamlade berättelser som finns på hemsidan hopsnackat.se. Inspirerad av Tånghags fråga har jag nu lagt till en ny etikett i etikettmolnet på hemsidan: HurBörjarMan. Klicka på den etiketten!

Det finns också mycket annat på hemsidan som jag tror kan inspirera till att försöka använda och utveckla den kollektiva styrka som går på sparlåga.

Frances Tuuloskorpi

———————————

5/11: Inlägget med Daria Bogdanskas artikel: Organisatörens roll.

7/11: Inlägget med Lars Henrikssons artikel: Politiken eller arbetsplatsen?

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 3 november, 2025 i Arbetslivet, Folkrörelsestrategi, Gästbloggare

 

Kamp lönade sig 2021

31 Dec
Glada arbetskamrater tar emot arbetskamraten och huvudskyddsombudet Ola efter segern som vanns med ett strejkhot.

Inlagt 31 december 2021

Det har blivit tradition att jag lägger upp en nyårskrönika skriven av en metallarbetare från Göteborg, som vill vara anonym. Hen är bra på att uppmärksamma positiva exempel på kamp och framgångar runt om i världen under året som gått. Nu handlar det alltså om 2021.

Ordet till hen:

Detta året har det inte varit någon brist på vinster för dom rika som vill splittra oss och deras media har mycket effektivt lyft upp varje exempel och spridit uppgivenhet, hat och misstankar mellan oss så att vi lägger fokus på det som skiljer oss åt istället för gemensam kamp välfärd och ett bättre samhälle för alla. Medan företagen detta året spred lönesänkningen och de sänkta villkorens gospel i tidningar, media och sociala medier så hände saker både här hemma, i Sverige men också ute i världen. Vanliga arbetare som inte ägde medier, företag eller politiker snackade ihop sig och försvarade sina kollektiva intressen och vann ibland.

Förra året vid denna tidpunkten hotade arbetarna på Pågatågen i Malmö att gå ut i strejk för att rädda sitt huvudskyddsombud som hotades med sparken av företaget Arriva. Arbetarna hade kämpat hårt och länge mot företagets försök till underbemanning och att hyvla ner de anställdas arbetstimmar. Arriva hotade 300 anställda och sa att om de inte går med på hyvling så kommer de att förlora jobbet. Då hände något ovanligt, fint och väldigt effektivt – alla sa nej och ingen förutom någon enstaka backade. Företaget fortsatte med hoten och 12 anställda varslades om uppsägning, sedan började de komma med subtila hot mot huvudskyddsombudet och erbjuda honom några årslöner för att säga upp sig. Då gick de anställda ut och sa att de ställer tågen och vägrar köra om huvudskyddsombudet Ola får sparken. Detta slutade med att alla de 300 får behålla sin heltid, de som varslats om att få sparken får tillbaka jobbet och att Arriva aldrig mer kommer att trakassera fackligt förtroendevalda. Dom enda som fick sparken var några av de högre cheferna hos Arriva.

I den lilla staden Buffalo i USA så lyckades några baristor att organisera sig och tillslut vinna den lagliga rätten av ha en lokal fackförening. Detta mot det gigantiska företaget Starbucks som lade enorma summor på att hota och splittra dom. De vann tillslut sin David-mot-Goliat-kamp och nu pågår liknande organiseringsprocesser bland företagets anställda runt om i USA.

En stor strejk på företaget som gör frukostflingorna Kelloggs – flera tusen anställda gick ut i kamp för bättre avtal och tömde hyllorna i affärerna på flingor som inte längre kom ut ur fabriken. När företaget hotade att sparka alla och anställa helt nya anställda så drunknade deras HR-avdelning i falska jobbansökningar från 10000-tals arbetare i USA som stödde de strejkande. De fick ett nytt avtal, ingen fick sparken och ingen ny blev anställd i utbyte mot någon strejkande.

I det stora och kända transportfacket ”teamster” sparkade gräsrötterna ut den gamla korrupta ledningen som bestod av Jimmy Hoffas son och deras gäng och en helt ny demokratiseringsprocess pågår i ett av USAs största fack.

I Danmark satte vårdpersonal ner foten med både strejker, övertidsvägran och massuppsägningar. Detta har givit resultat i bland annat högre löner, bättre bemanning och mindre arrogant arbetsgivare. I Danmark gav kampen över ca 41 miljoner kronor i löneökningar och en minskad underbemanning, i Sverige pågår liknande kamper.

Anställda på den stora traktortillverkaren John Deer gick ut i strejk för bättre villkor i USA och över 10 000 lämnade fabriken. Företaget gjorde allt för att inte gå de anställda tillmötes och tvingade tjänstemännen att arbeta i produktionen. Efter några timmar kom den första ambulansen till fabriken och sedan så kraschade någon med en traktor i fabriken så det nu var helt omöjligt att bygga några traktorer. Flera miljoner dollar samlades in till stöd för de strejkande anställda och nu arbetar de under ett nytt avtal.

Även Volvo Trucks största anläggning i USA drabbades av en stor och utdragen strejk där man nu bygger lastbilar under ett nytt avtal igen.

I Gent försökte Volvo Cars tvinga de anställda att arbeta fler timmar i veckan vilket resulterade i fler stora vilda strejker som helt stängde ner produktionen.

Över en halvmiljon sydkoreaner gick ut i strejk för att stoppa okontrollerad visstid, förbjuda bemanningsföretag och vinna rätten att organisera sig fackligt.

Anställda på SAS gjorde motstånd och organiserade sig med demonstrationer och uppståndelse mot bemanningsföretag.

I Oslo strejkade byggarbetarfacket med stöd av norska LO för en kriminalisering av bemanningsföretag och fick ett enormt stöd av det norska folket.

Tyska järnvägsfacket GDL stängde ner alla transporter i hela Tyskland och fick ro i land ett nytt löneavtal från en arbetsgivare som aldrig mer kommer lägga några skambud i kommande löneförhandlingar.

Hamnarbetarna i Liberia lyckades efter sju månaders svår kamp att få det ökända och internationellt hatade företaget APMT att backa och dra tillbaka uppsägningen av 24 hamnarbetare som nu är tillbaka på jobbet.

H&Ms underleverantörer stängde den enda fabriken av sina 20 i Asien där facket fått fäste under pandemin och 1257 arbetare blev arbetslösa. 8 månaders internationell strid och solidaritet gjorde att de tillslut fick tillbaka jobbet.

I mars 2021 säkrades outbetalda löner på över 22 miljoner amerikanska dollar till texilarbetare i Asien, vilket är den mest framgångsrika fackföreningskampanjen i modern tid. En facklig aktivist fick möjlighet att komma till tals i media och sammanfattade det hela med – ”they just getting started”.

Och här finns fler positiva exempel: Ten Times Workers Beat the Bosses in 2021.

Så även om det känns som att det bara blir sämre, ingen organiserar sig och gör motstånd och att de rika vinner varje gång, så är det bara en känsla och inte fakta. Det finns ingen farligare lögn än den om att inget går att förändra. Allt går att förändra och det förändras hela tiden. Åsikter och argument kan aldrig förändra någonting – organisering kan förändra allt.

Så skriver alltså metallarbetaren från Göteborg. Gott Nytt År! önskar hen och jag.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 31 december, 2021 i Arbetslivet, Gästbloggare, Kamp lönar sig

 

2020 – ett kampår!

31 Dec

Inlagt 31 december 2020

Det har blivit en tradition att jag lägger in en nyårsbetraktelse skriven av en metallarbetare från Göteborg, som är bra på att se det som är bra. Vilket kan behövas extra mycket just denna nyårsafton.

Ordet till hen:

Nyårsafton 2020 blir som inget annat och året som gått har varit hemskt och svårt för många här hemma och i världen. Man kan tro att det bara varit dåliga nyheter detta året – men då tror man fel. Eftersom det varit så mycket dåliga nyheter detta året så vill jag påminna om några av de bra sakerna som hände här hemma och ute i världen. Bara några – det finns många fler.

En dag detta året klockan sju på morgonen lade all säkerhetspersonal ner sitt arbete på flygplatsen Kastrup så att ingen kunde passera säkerhetskontrollerna och totalt kaos bröt ut på hela flygplatsen. Detta efter att företaget sparkat tolv anställda på oklara grunder och nyanställt mycket yngre folk. Det tog många timmar innan det blev ordning på flygplatsen igen och företaget tog tillbaka uppsägningarna från de anställda som företaget aldrig kommer försöka sparka igen.

I Norge stängdes kollektivtrafiken ner när över 8000 busschaufför la ner arbetet och tvingade arbetsgivaren till att skriva på ett nytt kollektivavtal. Opinionsundersökningar som gjordes under strejken visade att det hade ett massivt stöd från allmänheten.

I England tog många utsatta och lågavlönade yrkesgrupper upp kampen för sina rättigheter genom de nya fackföreningar som växer så det knakar. På sjukhuset St Marys i London gick 200 Sodexo-arbetare ut i strejk i nio dagar. De fick stöd av tusentals arbetare från hela London och deras sjukhus som stöttade dom med högljudda demonstrationer. Sjukhusledningen gav sig och dom vann. Det gjorde att över tusen arbetare på fem sjukhus blev direktanställda av sjukhusen istället för av Sodexo. Deras löner och vilkor förbättrades radikalt. Senare under året gjorde städpersonal på ett universitet i London samma sak och även dom vann.

Cykelbud och andra ”gigarbetare” har fortsatt att organisera sig och strida för sina rättigheter runt om i världen. Detta trots deras utsatthet och svåra hälsorisker. På bilden här ovanför syns strejkande cykel/mopedbud som körde genom gatorna i São Paulo i Brasilien i år. I Kanada vann cykelbuden på Foodora rätten att organisera sig. Två månader senare gick Foodora ut med att de kommer lämna Kanada. En stor och viktig seger även om företaget lämnar landet. Det är svår att leverera varm mat från låglöneländer till Kanada och behovet av levererad varm mat finns ju kvar.

I Bulgarien ockuperade sjuksköterskor parlamentet och i Polen översvämmades Warsawa av massiva demonstrationer mot planerad abortlagstiftning och mycket annat. I Argentina legaliserades abort, efter lång kamp, för bara några dagar sedan.

Den största strejkvågen i USA på över 100 år svepte genom landet och antalet arbetare som deltar i strejker fortsätter att öka precis som stödet för facklig anslutning i landet. Strejkvågen började innan pandemin och blacklivesmatter och fortsätter nu. I Belarus/Vitryssland utbröt stora nationella strejker och demokratirörelsen tog sig ut på gatorna och trotsade både pansarvagnar och polis.

Fordonsindustrin i världen stängdes ner under pandemin för att stoppa den stora smittspridningen på många håll, ofta genom vilda strejker som påverkade den enorma logistikkedjan genom världen. Till slut stod alla Europas bilfabriker helt stilla. Vissa företag gick över till att tillverka skyddsutrustning till vårdpersonal, ibland efter krav från strejkande anställda. I Frankrike tog Mcdonalds-anställda och närboende över restaurangen när pandemin drog in över landet, och började förse arbetslösa med mat.

Amazonarbetare har lidit svårt under året och inte bara av svår smittspridning på deras arbetsplatser utan också av extremt ökad arbetsbelastning för de anställda. Det har inte stoppat dom från att bygga upp stora fackliga organisationer och knutit dom samman över nationsgränser under samma år. Stora strejker och protester på gemensamma datum har flyttat fram deras positioner. Även lokala uppror som kommer från år av gräsrotsorganisering där man kämpat för bland annat skydd mot smittspridning och ibland vunnit, i bland annat Minneapolis.

I Asien har har det hänt en hel del bra grejer också. I mobilfabrikerna i Kina fortsätter organiseringen och motståndet. Strejkrörelsen fortsätter och efter att en företag med tio tusentals anställda vägrade betala ut löner i några månader slog de anställda sönder fabrikerna så att företagen skall sköta utbetalningen av löner bättre i framtiden, vilket de lär göra. Vid Kinas största helg för detaljhandeln stoppade fackligt organiserade arbetare logistikkedjan för att bygga upp ett rätt så bra förhandlingsläge. I Indien strejkade över 200 miljoner arbetare och bönder mot den nationalistiska regeringens politik mot landets arbetare. Miljoner arbetare strejkade och demonstrerade i Indonesien på samma dag mot regeringens liberala politik.

Runt om i världen organiserade sig vanligt folk utan makt och inflytande och tog strid för sina rättigheter även detta år, som tex migrantarbetare. I lantbruket både i Tyskland och i Sverige utbröt vilda strejker mot exploateringen – även om du inte läste om det i media. Modiga städare från Polen i tog strid i Sverige och organiserade sig mot företaget eftersom de inte ville utnyttjas och bidra till lönedumpning. Dom blev sparkade och hemlösa. Efter facklig flygbladsutdelning utanför gym som använder städbolaget och andra strategier så slutade konflikten i arbetsdomstolen. Där vann de modiga städarna och företaget kommer få betala miljonbelopp. Efter stora insatser från solidariska fackliga aktivister har dom nu boende och inkomst.

Hyresgästföreningen och den växande gräsrotsrörelsen i basen på organisationen har byggt upp ett bra nätverk i Kortedala i Göteborg och påbörjat kamp mot kommande hyreshöjningar med en coronasäkrad och disciplinerad demonstration av dem som kommer drabbas på Kalendervägen. I Göteborg har man också stoppat vräkningar av ungdomar vars föräldrar har dött av corona och genom lokal demonstration stoppade man vräkningen av en 80 årig multisjuk kvinna. I Bergsjön ville hyresvärden göra om lokalen simhopparen till boende och då stoppa möjligheterna för att läxhjälpen som finnas där skall kunna fortsätta. Dom boende tog strid och räddade den viktiga rörelsen med läxhjälp i Bergsjön. Fastighetsägarna kallade hyresgästföreningen för ”kamporganisation” i GP under året och bättre betyg är svårt att ge.

Bland de anställda på Pågatågen hände något ovanligt men viktigt i år. Företaget Arriva hotade med att sänka allas arbetstid och lön, alltså ”hyvla” och de som tackade nej skulle få sparken. Dom var så bra organiserade och enade att endast ett fåtal sa ja och nästan alla de ca 300 anställda sa nej. En fantastisk exempel på solidaritet och gemensam styrka. Företaget fick stora problem eftersom de inte ville verka svaga utan var tvungna att börja sparka folk även om de behövde dom. De som sparkades behandlades som de hjältar dom är av facket, bilder och namn spreds i sociala medier. Nu i veckan försökte Arriva köpa ut huvudskyddsombudet Ola som är en av de skickliga fackliga organisatörerna. Han tackade nej till två årslöner och cheferna började bli hotfulla. Företaget vill ha hämnd. Den 4e januari kommer Ola att tvingas till ett nytt möte med HR på företaget och det är stor risk att han får sparken. Då hoppas jag att du hjälper till med oss andra att sätta press på företaget och stötta Ola och hans arbetskamrater så att han får fortsätta med sitt viktiga arbete som huvudskyddsombud på Pågatågen i Skåne och att kampen fortsätter mot hyvling och för bättre villkor.

Så trots allt – Gott Nytt År!

önskar metallarbetaren från Göteborg och jag från Norra Botkyrka!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 31 december, 2020 i Gästbloggare, Kamp lönar sig

 

2019 – ett år av organisering och kamp

31 Dec

tomtebloss

Inlagt 31 december 2019

Idag ger jag ordet till en gästbloggare, en metallarbetare med förmåga att fokusera på sånt vi kan glädja oss åt och inspireras av. Ordet till hen:

Nu är det nyårsafton och bubblet kan få en bitter eftersmak när man tänker på året som gått. Jag vet att det finns mycket detta året som inte gick åt rätt håll. Det kanske bara är förlusterna du hört om? Men, även om det inte är något du läste i tidningen eller såg på tv, så var det väldigt mycket som gick åt rätt håll.

2019 var ett år av organisering och kamp, där vanligt folk utan höga löner eller politiskt inflytande inte bara gjorde motstånd, utan även vann.

Det var året då de italienska hamnarbetarna stängde hamnar för all militär last som skulle till de hemska krig i Jemen som fortsätter att plåga och döda stora delar av befolkningen.

Hemma i Sverige så samlades media, näringslivet, regeringen och väldigt många fackliga ledare och gick ut i ett fullskaligt krig mot hamnarbetarnas fackförening. Planen var att krossa facket genom att lockouta deras medlemmar och ägna sig att smutskasta och sprida lögner om dom och deras organisation. Men hamnarbetarna stod på sig och ett omfattade solidaritetsarbete genomfördes med stora demonstrationer. Över en miljon samlades ihop på några dagar. Efter att hamnarbetarna hotat med att stänga ner hamnarna så kom hamnbolagsdirektörerna krypande med ett kollektivavtal som hamnarbetarna kämpat för i över 40 år.

I Indien fortsatte fackföreningarna att pressa fram förbättringar genom en generalstrejk i början på året som över 200 miljoner arbetare deltog i och som enade många etniska grupper som nationalister försöker hetsa mot varandra. I USA fortsatte lärarnas strejkvåg att spridas i landet. Lärarna i Los Angeles genomförde en stor och lyckad strejk där de vann krav som är olagliga att kräva som t.ex. att minska antalet elever i varje klass. Men kan man fylla centrala LA med 30000 strejkande lärare och lika många sympatisörer så är det lätt för polis och stat att backa.

Piloterna hos SAS strejkade och fick igenom många krav. I Belgrad korkade Uber chaufförerna upp trafiken i protest och i Zagreb fyllde protesterande lärare stadens gator. I Norge ställde Foodora-buden sina cyklar och gick ut strejk för ett kollektivavtal och mycket annat som de vann efter en kort strejk med ett enormt stöd av allmänheten.

I Schweiz stannade landet när en stor del av landets kvinnor gick ut i strejk för jämställda löner och ett slut på diskriminering. I Finland försökte man dumpa några hundra postsorterares löner, vilket ledde till att brevbärare i landet gick ut i strejk. Kort därefter stannade tågen och färjorna mellan Sverige och Finland på grund av sympatistrejker. Strejkerna stoppade lönedumpningsförsöket.

I Berlin försökte man tvinga hyresgäster att privatisera ett hus och göra om det till bostadsrätter. Men eftersom de var organiserade och aktiva i en hyresrättförening så gick de ihop, tog lån och köpte hela huset genom föreningen – och gjorde snabbt om lägenheterna till hyresrätter igen.

I Portugal stängde flera tusen tankbilschaufförer av sina motorer så planen inte kunde lyfta. Trots att regeringen hotade att sätta dem i fängelse och militären försökte bryta strejken genom att köra deras lastbilar så tvingade de igenom många krav som de vann. Ingen fick sparken eller fängslades.

2019 var också året när de inhyrda rumänska migrantarbetarna i Skåne berättade för sina företagsägare att de är med i facket och fick svaret – lämna facket eller åk hem. Detta blev startskottet för arbetarna att bygga upp facklig kraft i ett tillsynes hopplöst läge och med hot om strejk börja kämpa till sig rättigheter. De fick alla medlemmar fastanställda, krävde och fick hundratusentals kronor i uteblivna löner och började arbetet för att förhandla fram lokala avtal.

Detta och väldigt mycket annat hände här hemma och ute i världen det sista året på detta millenniets tiotal utan att det spreds i tv och stora tidningar.

Det finns inget farligare än lögnen om att allt går åt fel håll och att det är omöjligt att förändra det. Så smutsa inte ner dina öron med sådana lögner utan fråga dig själv: om inhyrda migrantarbetare som inte kan språket och flyttas runt i den skånska lantbruket kan snacka ihop sig och vinna – kan inte du och dina arbetskamrater göra det då också?

Jag tror du vet svaret på den frågan och jag hoppas du får ett gött nyår. Festa ikväll men glöm inte att organisera i morgon.

Gott nytt år!

 
1 kommentar

Publicerat av på 31 december, 2019 i Gästbloggare, Kamp lönar sig

 

Kan vi lära oss något av Hamn?

24 Jan

Inlagt 24 januari 2019

Åter ett inlägg som jag inte skrivit själv, men som jag hittade på facebook, tyckte var intressant, och vill ge utrymme åt på min blogg. Skribenten vill vara anonym. Hen är läkare, med en LO-facklig bakgrund. Bilden är från ett medlemsmöte i Hamnarbetarförbundets Göteborgsavdelning. En fluga på väggen höll i kameran.

16nov2

Hamn har funnits i drygt 40 år. Att förbundet lever kvar, trots att man inte har LO-förbundens resurser, trots att man arbetar mer ideellt , trots att man inte har bättre materiella villkor att erbjuda med mera torde ju stämma till eftertanke från LO-förbunden.

* Hur kommer det sig att Hamn inte dött ut av sig självt ?

* Något i deras fackliga principer och basarbete verkar vara så bra att medlemmarna stannar och att förbundet inte självdör, trots de isande arbetsköparvindarna som länge blåst från höger i detta land oavsett regeringar. Kan någon av våra strateger studera fenomenet Hamn?

* Kan vi lära oss något av Hamn?

Men frågorna ställs inte. Nej, istället låtsas man som att det är 1975 i sin nulägesanalys av var den svenska modellen befinner sig. Det är någon märklig psykologisk mekanism högt uppe i systemen.

Detta alltså samtidigt som dom mer vakna förbunden – dit jag faktiskt räknat transport- insett att ”Metallvägen” är fel att gå, insett att man måste börja om underifrån med organizers etc, insett ( för sjuttielfte gången!) att pamperi och lyxresor är direkt fackföreningsskadligt.

Den självklara lösningen hade ju varit att göra som lärarfacken. En förhandlingskartell gentemot arbetsköparna vad gäller centrala kollektivavtalet. Med det upplägget skulle ju Hamn också avväpnas nuvarande begränsade möjligheter att vara ett störningsmoment för den s k svenska modellen. Det kostar att torska i AD så att säga.

Det är märkligt att inte en rad av kritik mot APMT verkar synas hos LO , Transport, Göteborgs stad , Svensk Hamn och hamnarnas kunder ( industrin med flera).

Innan APMT var det förvisso lite speciellt och krångligt i svensk hamnbransch. Men det gick att hantera , godsen rullade, gubbarna fick sina löner, företagen gjorde sina vinster etcetera. alla hade liksom lärt sig att gå runt ”problemet” Hamn. Enter APMT . Som med all rimlighet måste bedömas som ett riskkapitalistbolag som worldwide har unionbusting och avtalsdumpning och prekarisering som affärsidé. APMT gör bort sig genom att inte ha håll koll på läget, en affärsmässig oproffsighet helt enkelt.

Tre enkla självklara lösningar således:

Bort med APMT från svensk arbetsmarknad, dom fixar nämligen inte att anpassa sig.

Eller en avtalskartell precis som lärarna och andra fixat länge

Eller Hamns förslag till medlarna. Som löser alla knutar och införlivar dom i systemet.

Medlarnas ”egna” förslag är nästan en kopia av Sveriges Hamnars och innebär att Hamnarbetarförbundet ska frånsäga sig rätten att tvista om avtalstolkning. Vilket ju är som att köpa saker på rea och frånsäga sig all konsumenträtt. Och därmed gör avtalet skakigt och helt ensidigt lämnar tolkningsrätten till ena parten.

Transport och LO hade ju också kunnat tänka så här: vi sitter på nyckeln till att lösa APMT-jiddret. Prestigeförlusten det skulle innebära att t e x bilda en avtalskartell så att Hamn införlivas i den pacifistiska svenska modellen är ett billigt pris att betala för att helt kunna underkänna grunderna för hela strejksrättstjafset, som dels hotar hela fackföreningsrörelsen, dels har oanade framtida konsekvenser , dels är oklart om det egentligen löser ”problemet” hamnarbetarförbundet.

Genom att säga till regeringen ”kolla nu har vi löst Hamnfacket genom att ta in dom i en avtalskartell som dom accepterar, nu kan ni lägga ner strejkrättsutredningen”, så har /hade LO ett bra läge att flytta fram arbetarklassens positioner. Vilket gudarna ska veta är vad detta land behöver.

Så långt min anonyma skribent. Jag är inte säker på att just hens förslag är de bästa, det är hamnarbetarna själva som måste välja vad de vill kämpa för. Men jag gillar vinkeln: Vad kan vi lära av Hamn?

Lära av varandras erfarenheter, både positiva och negativa , diskutera strategi och taktik är vettigt. Inte bara trampa på av gammal vana.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 24 januari, 2019 i Gästbloggare, Hamn

 

Hur stödjer vi hamnarbetarna?

15 Jan

Inlagt 15 januari 2019

Hamnarbetarförbundet har varslat om punktstrejker i olika svenska hamnar. Kravet är kollektivavtal.

Det här inlägget om stöd till hamnstrejken har inte jag skrivit. Jag hittade det på facebook och det är skrivet av en metallarbetare som vill vara anonym. Jag tycker att det är mycket tänkvärt och bad att få sprida det. Varsågoda!

Saker att tänka på inför den kommande hamnstrejken

Sprid aldrig fiendens propaganda

Arbetsgivarna lägger sjuka summor pengar på små och impopulära ”nyhetssidor”, tidningar och tankesmedjor (lobbyorganisationer) som sprids på facebook. När man kommenterar dessa på facebook så får det en spridning genom att andra ser det man skriver och det kan även uppstå debatt som växer. Om det är stora tidningar som redan har spridning är det en sak men små och oseriösa sidor som ”arbetsmarknadsnytt” är det bäst att lämna till sitt öde.

Ta striden på ditt jobb

Precis som hamnarbetare sagt vid demonstrationer så är det bästa stödet att strida på den egna arbetsplatsen. Hamnarbetarna kan inte stå som en litet omringat fort på en helt förslummad arbetsmarknad och ensamt försvara sånt som alla andra redan förhandlat bort. Samla gärna era arbetskamrater i era lokala fackliga organisationer och skriv stöduttalande men lika viktigt: förhandla inte bort sånt som hamnarbetarna kämpar för.

Lägg krutet på stöd och kamp, inte debatter

Propagandakriget eldas på med groteska summor från arbetsgivarna och debatten kommer bli hysterisk och faktafelen kommer regna över oss. Olika politiker, tidningar, tyckare och de vanliga mellancheferna kommer provocera fram debatter och söka uppmärksamhet. Men då är det viktigt att komma ihåg att den som är bäst organiserad och kan tillföra mest skada på motståndaren är den som vinner, inte den som kan skriva bäst texter till människor som aldrig kommer ändra sig eller jobba på ditt jobb.

Glöm inte vilka det är som kämpar

Den kommande strejken kommer skapa debatter och väldigt många kommer att ha åsikter om den. Både dom som vill hamnarbetarna illa och bland oss andra som stödjer dom. Stora ord från representanter från stora organisationer om regeringar, lagar och stora företag kommer att sägas och skrivas. Men då är det viktigt att inte glömma att konflikten handlar om vanliga arbetare som vill välja hur dom skall företrädas på jobbet, och om deras arbetsmiljö. Det handlar inte om ditt parti eller vilken teoretisk vänstertolkning som är bäst. Människorna det handlar om är bland andra dom som syns i videon här nedanför. (Videon är ifrån början av konflikten.) Stöd dom gärna men utnyttja inte deras kamp. Vi måste ge dom de bredaste stödet dom förtjänar och vill ha.

Information om konflikten finns på Hamnarbetarförbundets hemsida http://hamn.nu och på facebook finns gruppen ”Vi stödjer hamnarbetarna i Göteborg” https://www.facebook.com/groups/112615883700/

Read the rest of this entry »

 
1 kommentar

Publicerat av på 15 januari, 2019 i Gästbloggare, Hamn

 

Avgå 2016! men tack för modig kamp

31 Dec

tomtebloss

Inlagt 31 december 2016

Ett skitår har passerat igen. Först tänker jag på alla dem som dödats, skadats eller tvingats fly undan maktsfärskåta och oljesugna krigsherrar på olika nivåer. Och sen på allt annat elände. Ska man dra något gammalt över 2016 och sig själv? Men precis som vid förra nyåret får en vän mig på bättre tankar, en som har valt att komma ihåg bra saker, som uppmuntrar oss att kämpa vidare. Så det blir hans nyårskrönika som får avsluta årets blogg.

Ordet till en bemanningsanställd metallarbetare i Göteborg:

Man skulle kunna tro att 2016 var en riktigt rövigt år för vanliga arbetare och på många sätt så var det också. Inte minst i olika parlament runtom i världen där de krafter som vill förstöra för oss och splittra oss flyttade fram sina positioner. Man kan få känslan att allt går åt helvete och inget går att förändra. Men eftersom den känslan är farligare än både Jimmie Åkesson och arbetsgivarna är tillsammans så kommer här några andra grejer som hände förra året.

Förra året var året då Stockholms taxichaufförer började att göra organiserade demonstrationer genom att föra ett väldigt liv på gator och i media när de bla omringade de byggnader där politiker samlades för att försämra deras villkor och de nådde en del framgångar bl.a. annat i Haninge. Det var även året då hemtjänstpersonal i Gävle reste sig upp tillsammans en kall novembermorgon och hotade med att kollektivt lämna arbetet på stående fot och fick igenom direkta förbättringar. Det var året då den växande fackliga gräsrots rörelse ”fight for 15” i USA lyckades få igenom höjningar av minimumlönen i 21 delstater. Rörelsen består av vanliga arbetare som är timanställda eller inhyrda och har i flera år fört en växande strejk- och demonstrationskampanj i brutalt underläge, med alla arbetsgivare och staten mot sig. Kobane står starkt och den socialistiska federationen växer i Kurdistan trots trots attacker från både Nato och Daesh och trots de fruktansvärda läget i regionen.

Det var även året då Islands kvinnor lämnade sina arbetsplatser, under parollen Lika lön för lika arbete. Det var det året som Hyundai-arbetare strejkade i hela Sydkorea tillsammans med andra bilfabriker. Baka stenungsbageri i Göteborg och Paus Bagarstuga i Västerhaninge försökte neka sina anställda kollektivavtal, med ett kompakt stöd från Göteborgspostens högerkonservativa och arbetarfientliga ledarsida och hela Sveriges borgerlighet. Men trots en väldigt lipande i media och massa liberaler som sprang och stödåt under blockaden så kan vi avsluta detta året med kunskapen om att bägge företagen nu har skrivit på kollektivavtal.

2016 var året då Torslandabor samlades i kyrkan för att organisera mötesplatser med de nyanlända flyktingarna och skapade många möten och vänskapsband mellan de gamla och de nya Torslandaborna i den sociala organisering som fortsätter för en stadsdel som håller ihop mot de vidriga rasistiska gaphalsar som förpestar sammanhållningen. Jo du läste rätt – googla ”Torslanda tillsammans”. Det var även det året då Indiens arbetare organiserade en generalstrejk som enligt många journalister var större än året innan och troligen världens största. En av världens fattigaste arbetarklass stängde alltså av ett av världens folkrikaste länder.

I USA kom en socialistisk kandidat väldigt nära att bli demokraternas presidentkandidat. Nu blev ju inte slutresultatet så bra men han lyftes fram av många olika växande gräsrotsrörelse t.ex. fackföreningar som fortfarande växer och kämpar. Bland annat strejkade 40 000 anställda på företaget Verizon i flera veckor och fick till slut sitt avtal så att alla kunde gå tillbaka till jobbet. En historiskt viktig och ovanlig strejk i USA.

I Finland gick 15 000 demonstranter ut på gatorna under banderollen ”Peli poikki” (nu räcker det) och började vända den rasistiska debatten och svängningen inom den finska politiken. Det finns mycket kvar att göra där men folket började sätta ner foten. 2016 var året då de modiga och militanta Doroteaborna fick inviga sin sjukstuga i Norrland som de ockuperat i tre år för att få behålla. Det var också året då den Polska högern försökte införa totalt abortförbud i landet men eftersom städerna fylldes av enorma demonstrationer när Polens kvinnor intog gatorna i många städer och 60% fattades av den kvinnliga arbetsstyrkan på arbetsplatserna, så fick regeringen backa.

I Sverige gick byggnadsarbetarna ut i strejk bl.a. för att behålla sitt lönesystem. Det fick dom behålla och i städerna samlades olika fackföreningar på olika torg för att vissa sitt stöd under strejken. I slutet av året vägrade pendeltågsstädarna i Stockholm att arbeta när de nya företaget nekade dem att få vinterkläder och sa att de inte längre skulle få göra läkarbesök på arbetstid. Även Idol-deltagarna hotade att gå ut i strejk med musikerförbundet. Hamnarbetarna i Göteborg genomförde en antal punktstrejker mot den nya arbetsgivaren som försöker förstöra både Hamnarbetarförbundet och den nationella strejkrätten. Konflikten fortsätter och har hårdnat sedan dess. Så om du deltar i stödarbetet i de kommande aktionerna så kan du vara med att försvara alla arbetares rätt att strejka.

2016 var året då Victor Jaras mördare dömdes och över en miljon samlades på gatorna i en demonstration mot Syd Koreas arbetarfientliga regering bla organiserat av den periodvis olagliga koreanska fackliga centralorganisationen. Man kan se när de gör ”vågen” med tända ljus i klippet nedanför. Det var också året då brevbäraren Tommy Hinders som arbetat i 40 år fick tillbaka jobbet efter att han sparkades två år innan pension. Han sparkades för att han inte kan ta körkort på grund av sin epilepsi. Anledningen att företaget tvingades att häva uppsägningen var hans arbetskamraters protester som spred sig i Sverige och i media.

Så även ifall saker verkar vara skit på alla fronter så är det inte det överallt och även om farliga människor säger att inget går att förändra så hade de fel detta året också. Precis som de hade fel förra året så kommer de ha fel även nästa år. Så God Jul och Gott Nytt År och glöm inte vi kan aldrig få bättre villkor än de vi är beredda att kämpa för.

https://youtu.be/DWsDUyT7b4Q

Jag stämmer in i slutklämmen: God Jul och Gott Nytt År och glöm inte vi kan aldrig få bättre villkor än de vi är beredda att kämpa för. Mössa på!

Förra årets positiva krönika: Avgå 2015! men tack för modig kamp.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 31 december, 2016 i Blandat, Gästbloggare, Kamp lönar sig

 

Låt oss icke hundsfotteras!

03 Feb

Inlagt 3 februari 2016

Vad sägs om att bli rejält utskälld – och, hoppas jag, uppmuntrad – av en bageriarbetare? Nej, det är inte jag som skäller. Det är Fritjov Flodkvist, år 1914. ”Ni arbetare” skriver Flodkvist, men han var som sagt bageriarbetare, så det är sina egna han vänder sig till.

Bageri Uppsala Industriminnes
Bageriscenen är ett verk av konsnären Hans Lustig. Finns i  Uppsala Industriminnesförenings utställning.

Man blir förbannad

Jämt och ständigt återkommer såväl i arbetartidningar som i samspråk man å man emellan klagovisorna om brutal och hänsynslös behandling, sparkningar, prickningar, svarta listor och hundsfotteringar av alla möjliga och omöjliga arter – rent ut sagt ett makalöst oefterrättlighetssystem. Men varav kommer sig allt detta?

Ännu har väl ej någon så enfaldig tanke uppstått i en proletärhjärna, att våra arbetsgivare av egen inre drift och omtanke om oss skall fråga oss, om vi vill ha det så eller så? Utan om en reglering på ett eller annat vis skett, har en påtryckning eller maktförflyttning först gjort sig gällande. Därför finns det ej något som låter så djävligt som just detta jämmer, ty vad göres för att få bort den rådande gå-på-taktiken och utsvettningssystemet? Platt intet!

För mig kvarstår inget annat, än att arbetarklassen gärna kan ha som den har det; den har inget annat förtjänat. Just på den grund att den ej själv avskakar sig kopplet, utan jämt överlåter detta åt andra. Ja, jag vill erinra om ett gammalt gott ordspråk som lyder: ”Hjälp dig själv”. Skulle ni arbetare ej ta fasta på det litet mera än hittills varit fallet? Lär er värdesätta ert eget jag, så skall strax därigenom mycket vara vunnet, ty själv är bästa drängen, och resultatet blir, om man själv gör det, bättre än genom ombud, och det skall visa sig gott och hålla streck i praktiken.

Ett ofrånkomligt faktum är att mot brutaliteter och trakasserier av arbetsgivare, verkmästare, förmän av vad skrot och korn som helst, går lätt att reagera, och även att få förhållandena ordnade, lika lätt som att säga eller skriva det. Det kommer endast ett litet moment emellan: att skall någon bättring mot oefterrättlighetssystemet bli till praktisk verksamhet och nytta, så – gör det själv och det genast, gå ej och vänta och tro som det står i psalmen ”Min egen kraft ej hjälpa kan”, ty då går det åt helvete.

Det är egendomligt att ni arbetare själva kan underskatta er så gränslöst och känna er så kraftlösa. Skäms ni ej något? Huru? Eller på vilken väg menar ni er komma till något bättre om ni ej själva tar i ett tag för ”Sverges vattvälling” som det så vackert heter; det är ej så svårt som det ser ut. Låt dem som det intresserar, slåss om teorier, doktriner, F- och undervattensbåtar, det har vi för tillfället ingen praktisk nytta av. Vi ska tänka på det som ligger oss närmast, och det är strid mot godtycklighetssystemet. Och en sak som ligger så i öppen dag, är att vi ej på något eller minsta vis behöver – på eller utom arbetsplatserna – låta oss hundsfotteras av vilka flåbusar till s. k. överordnade som helst, utan ge svar som svider, och det så godtycket skall försvinna och aldrig återkomma. Det tycks mig som om medlet till detta skulle ligga inom varje arbetares tankesfär, och även komma till obligatorisk användning i stället för dessa jämt och ständigt återkommande förbannade klagovisorna.

Fritjov Flodkvist 1914

I vilket sammanhang skrevs denna arga text? Jag har bett en i saken kunnigare kamrat, Erik Bohman, att kommentera:

Texten härovan kommer från tidningen Brand, nr 23 år 1914. Några år tidigare, 1909, hade arbetarklassen förlorat den största konflikten på svensk arbetsmarknad någonsin. Storstrejken. Arbetsgivarna firade sin seger med att äntligen få styra och ställa som de ville på sina företag. Fackligt aktiva fick inte bara sparken, de fick prickade betyg och sattes upp på listor som skickades mellan chefer över hela landet. Fick åka från stad till stad på jakt efter arbete. Fick överallt nej. Oerhört många flyttade till USA och Brasilien för att komma undan förföljelsen. De som fick komma tillbaka till sina jobb visste hur nära det var till dörren för den som sa vad hon tyckte, blev sjuk eller uttryckte socialistiska åsikter.

Så det är inte så konstigt att Flodkvist var förbannad. Men han var inte förbannad över hur chefer och kungar betedde sig. Det är klart att de styr och ställer om de kan. Nej, Fritjof var förbannad på arbetskamraterna. Över mycket gnäll och lite verkstad. Över att så få ens vågade säga: Nej, det här är fan inte okej! Över att alla så snabbt glömt att när vi som jobbar inte vill det längre så står allt still. Närmast tyckte han att arbetarna borde ta upp striden mot ”godtycklighetssystemet”. Alltså arbetsgivarnas trakasserier, orättvisa uppsägningar, omplaceringar, nedbemanningar. Kommer vi åt det kan vi börja snacka om de större sakerna igen.
Flodkvist blev bönhörd så långt att arbetarklassen under flera decennier på 1900-talet tillkämpade sig förbättringar på arbetsplatserna. Idag känns texten väldigt aktuell. Vi behöver återta vårt kollektiva självförtroende och märka att vi kan sätta stopp för hundsfotterande flåbusar.

Erik Bohman 2016

Fritjov Flodkvist
Bageriarbetare. Invald i Ungsocialistiska partiets centralkommitté 1915.
Senare socialdemokrat och stadsfullmäktiges ordförande i Eskilstuna.

LITEN ORDLISTA
hundsfottering = typ orättvis uppläxning, utskällning.
oefterrättlighetssystem = typ hopplöst, orättvist, oacceptabelt system.
F-båt, undervattensbåt = överklassen hade stora insamlingar och politiska möten för att köpa vapen och fordon åt militärmakten.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 3 februari, 2016 i Blandat, Gästbloggare

 

Avgå 2015! men tack för modig kamp

01 Jan

2015-2016

Inlagt 1 januari 2016

Avgå, 2015!! var min sammanfattning på nyårsafton av ett på många sätt och för många människor förskräckligt år.

Just därför blev jag glad då jag läste en helt annan sammanfattning av 2015 som en vän skrev på Facebook. Jag bad att få publicera den här.

Ordet till en bemanningsanställd metallarbetare i Göteborg:

Jag skulle kunna skriva om allt de hemska som hänt detta året som nu tar slut både här i Biskopsgården eller Göteborg men också Sverige och världen. Men känner att vi behöver inga mer påminnelser om alla misslyckanden. Inga foton på döda barn eller exempel på fruktansvärda politiska beslut flyttar fram våra positioner. Hade exempel, recensioner, argument eller debatter förbättrat läget så hade vi kommit långt nu, eftersom det flödat över oss hela året och jag är inte oskyldig till floden på något sätt. Exempel på hur man gör rätt är det som behövs. Hur man organiserar sig och vinner är det vi behöver exempel på och nyheter om, att sprida och ta efter.

Därför vill jag istället skriva om hur slaktarna på Scan med sin fackförening lyckades i stort sett att få bort all inhyrning genom att attackera företagets varumärke tills företaget gick med på ett bra lokalt avtal. Om hur tyska bilarbetare genom sin fackförening IG metall fått igenom ett internationellt ramavtal på VW som begränsar både antalet inhyrda hos Scania i Södertälje och hur länge man får vara inhyrd, så att kamrater till mig snart kommer bli fastanställda. Jag vill också påminna om Göteborgs buss- och spårvagnschaufförer som tillsammans räddade en arbetskamrat som blev misshandlad av biljettkontrollanter och hotad med uppsägning. De valde att högljutt protestera tillsammans med allmänheten och även hota med att inte släppa på kontrollanter på sina bussar och spårvagnar. Företaget backade och fick be om ursäkt i media och även kompensera den misshandlade och hotade chauffören. Göteborgs hamnarbetare drog tillbaka strejkhot under julen efter att arbetsgivaren gått med på deras krav om bl.a. att inte kraftigt höja veckoarbetstiden på deras scheman och att man även kommer att erbjuda de personer som har förtur- eller företrädesrätt en förlängning av visstidsanställningen. Det finns många andra små vinster på grund av kollektiv styrka på arbetsplatser som jag inte har med för att jag inte känner till alla eller kan få med alla i denna status.

Runt om i Sverige fortsatte den växande och imponerande antirasistiska gräsrotsrörelsen för lokal sammanhållning som ibland kallas för tillsammansskapet att växa och organisera nya gamla och unga medborgare i orter på landsbygd och I städer. I år organiserade tusentals människor ett värdigt flyktingmottagande utan lön eller medel från kommun eller stat när flyktingströmmarna började öka.

I Norge genom fördes en omfattande politisk strejk mot regeringen och i Finland avslutades en stor poststrejk nyligen. Världens största strejk gick av stapeln i år i Indien där över 150 miljoner arbetare strejkade, i Turkiet strejkade bilarbetarna. I USA genomfördes den största strejken i oljebranschen på 30 år, den resulterade i hårdare säkerhetsregler i en bransch där det varit höga olyckstal och dödstal. I USA fortsatte en fungerande gräsrotsrörelse för högre lägstalöner ”fight for 15” även i år och miljoner arbetare runt om i USA har fått höjda löner på grund av att arbetare gått ihop och strejkat och protesterat mot företag och politiker.

Politiska, ekonomiska och väpnade kamper för arbetare och demokrati har förts och vunnits både i Göteborg, Sverige och i världen detta året. Den modiga befolkningen i Kobane drev ut IS-fascisterna. I Turkiet lyckades det hjältemodiga partiet HDP komma in parlamentet och hålla sig kvar där trots att det utlystes ett nytt val och över 400 av deras partilokaler förstördes och många av deras medlemmar fängslades och mördades.  Vänsterrörelsens Podemos framgångar i spanska valet…  och en modig flyktingfamilj som jag lärt känna fick sitt efterlängtade permanenta uppehållstillstånd efter en kamp på över 9 år på flykt i Sverige.

Det finns folk som säger att inget går att förändra – lyssna aldrig på dom för de skyr inga medel och de hade fel även detta året. Som ett sista exempel på lyckad kamp för arbetare och demokrati så kommer här ett tal från den modiga lokalbefolkningen i Dorotea i Västerbottens län, som ockuperade sin sjukstuga för att få behålla sin akutvård. Efter över tre år så vann dom. Här är Ingrids segertal från Dorotea. Så God jul och Gott Nytt År eller ”ser sala te piroz be” som de kurdiska hjältarna i det multietniska och socialistiska folkförsvaret YPG/YPJ skulle säga.

Tack för lånet av denna text och god fortsättning på kampåret 2016 önskar jag er alla!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 1 januari, 2016 i Gästbloggare, Kamp lönar sig

 

Inte arbetslös men lönlös

03 Jul

Inlagt 3 juli 2014

Jag vill gärna att du ska läsa ett brev som arbetslöse Robert Hedberg idag har skrivit till arbetsförmedlingen i sin hemkommun. ”Arbetslöse” Robert Hedberg borde det stå. För Robert är uppenbarligen inte arbetslös. Det är inte arbetsuppgifter som saknas. Det är riktig anställning och riktig lön som saknas. Så är det med mycket av den s.k. arbetslösheten.

Ett brev om sommaren 2014 i en Sveriges många kommuner. Du har redan läst eller hört många liknande berättelser förut, om du haft ögon och öron öppna. En armé av lönlösa arbetare arbetar på tiotusentals arbetsplatser och det är en av flera metoder för lönedumpning på arbetsmarknaden.

Så här skriver Robert:

Är det meningen att vi som är i fas3 ska bli de kuggar som gör att semestern fungerar inom kommunen?

Vi som är i fas3 på kommunen har körkort vilket utnyttjas friskt av kommunen för att köra timanställda och bidragsanställda. Nu i semestertider kommer vi även ta över sysslorna som fastanställd personal brukar göra för att lösa semesterproblematiken åt kommunen.

Borde inte kommunen anställa semestervikarier istället för att använda fas3?

Borde inte denna kontroll av missbruk ligga hos AF?

I stället för att ni hela tiden säger att vi ska anmäla felaktigheter fast det ibland leder till avstängning för oss själva eftersom vi anses vara besvärliga? Själv anser jag att kommunen borde anställa oss fas3′or under semestern ifall de nu ska lösa personalbristen med oss. Eller så får man inte utnyttja körkorten hos fas3′or för att lösa personalproblemen hos den anställda personalen.

Inte nog med att man gör normala arbetsuppgifter hela dagarna utan lön, nu ska man även lösa semesterproblematiken i kommunen.

Det är en sak att jag sysselsätts, och en helt annan att man blir en av kuggarna som är nödvändig för att det dagliga arbetet ska fungera utan att någon tänker anställa någon, utan de bara utnyttjar systemet för att tjäna pengar åt kommunen.

Jag kan inte tvinga kommunala anordnare att anställa personal, men AF kan se till att neka kommunerna gratisarbetare när kommunen enbart utnyttjar situationen vilket verkar vara fallet i Mellerud där jag är sysselsatt.

Eller tycker man på AF att det är rätt att vi med körkort ska agera chaufförer inom kommunal verksamhet åt anställd personal?

Själv anser jag att AF eller AME faktiskt kolla upp hur fas3′or används inom den kommunala regin, och där felaktigheter hittas kräva att kommunen anställer personerna eller med omedelbar verkan bryta samarbetet.

Så långt Robert. De frågor han ställer till AF tycker jag att vi också ska ställa till varandra som arbetare med och utan anställning, arbetskamrater, fackligt aktiva. Hur kan det här tillåtas? Att vi har mage att prata fint om kollektivavtal och lika lön för lika arbete medan detta pågår, det är skamligt. Det är dags att organisera de ”arbetslösa”.

kollektivavtal_loftet ehhh… va?

Läs gärna även Konsekvensen av ett brutet löfte här på bloggen och andra inlägg i kategorin Arbetslivets villkor – arbetslöshet (hittas i menyn till höger)

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 3 juli, 2014 i Arbetslöshet, Gästbloggare

 

Hur är täckningen i graven?

23 Aug

Idag 23 augusti 2012 lånar jag ut bloggen till min sambo Raul, som berättar en absurd men sann historia:

Jag har haft en del tvister med olika företag under mina år, men aldrig har jag upplevt något så absurt som mina kontakter med Tele 2.

Jag har varit god man åt en 88-årig sjuklig granne och hans dementa tillstånd började kraftigt försämras under våren. Jag upptäckte att han hade två mobilabonnemang hos Tele 2. I januari hade han köpt sitt andra abonnemang av ”eventnasare” i den närliggande centrumanläggningen. Jag ringde till Tele 2 och påpekade det olämpliga i att lura på en gammal man flera abonnemang. Fick ingen respons, men sa dock omedelbart upp abonnemanget.

I början av maj skickade jag ett brev, med kopia från tingsrätten ang. mitt godmanskap, till Tele 2 och sa upp alla min grannes abonnemang hos dem. Då hade jag i telefon ytterligare en gång förklarat att min granne var dement och inte längre kunde utnyttja vare sig fast eller mobil telefoni, eller skriva under några dokument.

Den 28 maj fick jag brev från Tele 2 där de upplyste mig om att uppsägningen var ofullständig: ”Vi saknar underskrift av innehavaren till abonnemang.”

När jag ringde igen fick jag besked att uppsägningen skulle godkännas fr.o.m. den 15 maj.
Räkningarna fortsatte trots detta trilla in genom brevlådan.

När jag ringde den 31 juli för att meddela att min granne hade avlidit den 27 juli, svarade kundtjänsten att ”vi har tre månaders uppsägningstid oavsett orsak, men vi är bussiga och stänger fr.o.m. i dag”.

Den 14 augusti kom den senaste räkningen, som sträcker sig till 5 september.

Det känns inte så meningsfullt att ringa ytterligare en gång, men jag undrar bara hur de döda
förväntas sköta sina kontakter med Tele 2.

/Raul Leikas

 
1 kommentar

Publicerat av på 23 augusti, 2012 i Gästbloggare

 

Om händelserna i Sydafrika, av Erik Helgeson

17 Aug

Inlagt 17 augusti 2012

Det här inlägget har inte jag skrivit. Det har hamnarbetaren Erik Helgeson gjort. Jag har bett Erik om att få lägga upp hans text här, eftersom jag tror att det är många som liksom jag skulle vilja veta mer om bakgrunden till massakern på gruvarbetare i Sydafrika.

‎46 personer uppges hittills ha dödats i strider som rasat kring Lonmins platinagruva i Marikana, Sydafrika, den senaste veckan. De allra flesta dödsoffren är strejkande gruvarbetare, vilka sköts ihjäl av polisen under myndigheternas försök att bryta upp deras samlingar igår.

Utifrån den fragmenterade svenska mediebevakningen är det svårt att förstå någonting alls av vad som händer. Många har också reagerat över hur lite uppmärksamhet som ägnats gårdagens massaker. Ett skäl till detta är att situationen i Marikana är mycket mer komplex än en ”ordinär” arbetsmarknadskonflikt. Den är också symptomatisk för en eskalerande politisk kris inom befrielserörelsen som för snart tjugo år sedan besegrade apartheidregimen.

Nedan följer ett tafatt försök att svepande beskriva vad som utspelar sig i regnbågsnationen:

I kampen mot apartheid formades en stark allians mellan de militanta fackföreningsrörelsen Cosatu och de politiska partierna ANC och Sydafrikanska kommunistpartiet (SACP). Sedan organisationerna legaliserades av den då retirerande vita apartheidledningen 1990, har denna trepartsallians dominerat sydafrikansk politik. Trepartalliansen har dock inte varit ett harmoniskt maktkluster utan en levande massrörelse med starka inre motsättningar. Eftersom valalliansen som letts av ANC (och där SACP ingått) haft ett kompakt väljarstöd alltsedan Nelson Mandelas dagar, har mycket av politikutvecklingen och striderna mellan vänster och höger utspelat sig inom trepartsalliansen.

Fackföreningsrörelsen Cosatu har under lång tid varit stark och hållit på sitt oberoende gentemot regeringen. När många afrikanska ledare, inklusive Sydafrikas ANC-ledning, exempelvis intagit en ytterst passiv hållning gentemot Robert Mugabes alltmer brutala och dåraktiga regim i grannlandet Zimbabwe, har fackföreningsrörelsen varit öppet fördömande och även vidtagit direkta aktioner såsom blockader för att begränsa Mugabe-regimens tillgång till vapen under dess mest intensiva förföljelser av oppositionen.

Cosatus medlemsförbund har inte heller dragit sig för att gå i konflikt mot offentliga arbetsgivare och ANC-funktionärer gällande usla löner och arbetsvillkor.

De senaste åren har de politiska spänningarna i landet ökat. Apartheid har visserligen fallit, vilket är och förblir viktigt eftersom landet nu har pressfrihet, yttrandefrihet, icke-rasistisk lagstiftning och fria demokratiska val. Samtidigt har den nyliberala modell som Sydafrika slog in på, främst efter att Mandela klivit ner och ersatts av Thabo Mbeki på presidentposten, skapat enorma klassklyftor. Befrielserörelsens sociala program för omfattande jordreformer och ekonomisk jämlikhet har tonats ner för att skapa arbetsro i den nya nationen.

Tålamodet med att de sociala löftena inte infriats har successivt minskat allteftersom åren gått. En svart aristokrati, ofta med nära band till ledarskiktet inom ANC, har blivit oerhört förmögen samtidigt som stora delar av den sydafrikanska arbetarklassen inte sett några förbättringar av sin levnadsstandard. ANC-ledare har allt oftare avslöjats med maktmissbruk och korruptionen har brett ut sig.

Samtidigt har kampen inom trepartsalliansen och framförallt ANC hårdnat i striderna om landets ledning. Den sittande presidenten Jakob Zuma, som har sin bakgrund inom befrielserörelsens hemliga väpnade gren Umkhonto we sizwe, sågs inledningsvis av fackföreningsrörelsen Cosatu som ett vänsteralternativ med ett radikalt socialt program. Han var skandalomsusad och anklagades för bl.a. våldtäkt (friades i domstol) men med hans tillträde som Sydafrikas president fanns en förhoppning om större fokus på social rättvisa.

Förändringarna har dock uteblivit och Zuma anklagas idag för maktfullkomlighet. Hans anhängare har benhårt försvarat honom från all kritik och ANC:s ungdomsförbund har numera en omskriven ledare som mer utmärkt sig genom hets mot den vita minoriteten (som visserligen fortfarande i många fall är välbärgade) snarare än det sydafrikanska klassamhället i stort.

Cosatus generalsekreterare Zwelinzima Vavi har sedan sitt tillträde 1999 varit en mycket tydlig kritiker av korruption, privatiseringar, maktfullkomlighet, undfallenheten gällande Zimbabwe och strukturanpassningsprogrammen som ANC-ledningen gjort till sina. Vavis frispråkighet har gjort honom populär bland arbetare men också bidragit till att han numera har många motståndare. 2010 hotades han med disciplinära åtgärder från ANC.

I september i år har Cosatu kongress. Till denna har Vavi författat en rapport av det politiska läget och fackföreningsrörelsens roll i dagens Sydafrika. Rapporten, som på förhand läckt ut till sydafrikansk press, menar Vavi att Cosatu förlamas av att man så starkt förhåller sig till fraktionsstrider inom de politiska allianspartierna och att klyftan (både demokratiskt och socialt) växt mellan den fackliga ledningen och vanliga medlemmar.
Han menar också att detta bidragit till att Cosatu varit osynligt eller relativt passivt i många vardagliga arbetarklasskonflikter som inte rört kronor (Sydafrikas valuta heter egentligen rand) och ören i formella fackliga avtalsförhandlingar.
Vavi menar att det traditionellt varit Cosatus givna roll att organisera och driva lokala och nationella kamper där människor bor mot exempelvis skenande arbetslöshet, otjänlig offentlig service, maktmissbruk och återkommande strömlöshet. Han pekar också på att risken att utsättas för våld eller rentav mördas har ökat för de som går i direkt konflikt med maktelitens intressen.

Vavis rapport har skapat stor politisk turbulens eftersom det även kommer hållas val om ANC:s presidentpost senare i år. En del tidningar har hävdat att fackföreningsrörelsen inte kommer stödja ett omval av Jakob Zuma, vilket skulle vara ett mycket stort bakslag för honom. Detta har resulterat i dementier från olika framträdande fackföreningsledare.

Enligt den sydafrikanska tidningen Mail & Guardian pågår nu samtidigt mobilisering bland Zumas anhängare inom Cosatu, ANC och det sydafrikanska kommunistpartiet för att avsätta Vavi som generalsekreterare på fackföreningsrörelsens kongress. Bland de som sägs förespråka Vavis avgång finns de högsta ledarna för gruvarbetarfacket NUM, som nu alltså är involverade i den blodiga gruvkonflikten i Marikana.

Den rådande situationen är tragisk och svårhanterlig för Vavis belackare, eftersom den kan ses som en bekräftelse på hans analys av fackföreningsrörelsens allt större inre klyftor. Gruvarbetarna i Rustenburg-provinsen borrar fram platina till det London-baserade gruvbolaget Lonmin. De som arbetar vid den så kallade gruvfronten har en mycket riskfylld arbetsmiljö och tjänar enligt varierande uppgifter mellan 4000 och 6000 Rand (ca 3300-4900 kr/mån) i månaden. Missnöjet bland gruvarbetarna är stort och den senaste tiden har en ny, oberoende fackförening kallad Association of Mineworkers and Construction Union (AMCU) bildats för att utmana det historiskt betydelsefulla National Union of Mineworkers (NUM).

Mönstret är inte unikt. Upphettade fackliga konflikter den senaste tiden har lett till svåra slitningar inom andra branscher och ett nytt icke Cosatu-anslutet förbund har även bildats inom transportbranschen. Ledarna för de nya fackföreningarna har stämplats som odisciplinerade och ansvarslösa av såväl Cosatu som ANC och SACP.

Det är svårt att avgöra vad som är sant gällande AMCU:s utbredning. I några gruvor uppges de av gruvbolagen idag vara majoritetsfack, men huruvida dessa uppgifter stämmer är osäkert då några gruvbolag ser det som positivt i sig att det uppstår facklig splittring (eller ”konkurrens”, som man uttrycker det) inom branschen.
AMCU menar att man är en opolitisk fackförening, som inte har något intresse av att samarbeta med det styrande ANC. Man säger sig inte ha någon ideologi eller övergripande samhällsanalys utan pekar på att NUM är byråkratiskt och dåligt på att tillvarata medlemmarnas intressen. AMCU anser sig helt enkelt göra detta bättre. Denna plattform har redan ha lockat många tusen gruvarbetare att lämna NUM för det nya förbundet.

AMCU:s president Joseph Mathunjwa, en prästson och medlem i Frälsningsarmén om tidigare uteslutits ur NUM av disciplinära skäl, har tidigare hävdat att vid de nu aktuella Lonmin-gruvorna råder closed shop-kontrakt (endast NUM-medlemmar anställs), vilket gör det närmast omöjligt för AMCU att etablera sig. För att ändå slå sig in på området har man bedrivit en okonventionell aggressiv/offensiv rekryteringskampanj i nordvästra Sydafrikas gruvdistrikt som lett till våldsamma sammandrabbningar mellan medlemmar i de två olika fackförbunden.

Detsamma skedde senast i januari i år, när platinum-gruvan i Implat var scenen för liknande strider. NUM:s representanter hade då först gått med på löneförhöjningar på drygt 10 % (inflationen låg på drygt 6%), men de 17 000 gruvarbetarna godtog inte budet utan gick ut i en strejk som av domstol bedömdes som olaglig. Strejkens mål var att uppnå 14%-iga löneförjningar samt bättre transportmöjligheter och boenden.
Konflikten blev långvarig och samtliga gruvarbetare avskedades, men vid dess slut fick de allra flesta gå tillbaka till jobbet. NUM tappade delvis kontrollen över händelseförloppet och AMCU använde konflikten till rekrytering. Det nya förbundet påstod sig vara majoritetsfack när de interna fackliga striderna bröt ut i februari. AMCU attackerade NUM-medlemmar för att tvinga bort dom från ett av gruvschakten. En NUM-medlem sköts i huvudet. När AMCU-medlemmar senare arresterades för dåden utbröt åter spontana strejker för att få dem fria.

Den nu aktuella konflikten i Marikana eskalerade redan för en vecka sedan. Händelseförloppet var detsamma. 3000 gruvarbetare lade ner i arbetet i en vild strejk för att föra fram kravet på kraftiga löneförhöjningar från knappt 4000 till 10 000 kr/mån. Detta följdes av att AMCU:s president anklagade NUM för att vara allierade med arbetsgivarna, och framförde krav på AMCU skulle erkännas som representanter och förhandlingspart företrädande gruvarbetarna. Därefter uppstod strider mellan fackförbunden som ledde till att 10 personer dödades (varav två poliser och två säkerhetsvakter). Två arbetare påstods ha dödats nära gruvan av krypskyttar från NUM.

Vid ett strejkmöte i onsdags slängdes NUM:s president ut av gruvarbetarna medan AMCU-presidenten Mathunjwa tilläts tala.

Splittringen bland gruvarbetarna har tidigare under veckan växt till ett nationellt politiskt problem. Den globala platinatillgången är begränsad och Sydafrika är en globalt viktig leverantör. Bara den senaste strejken har drivit upp priset på metallen med flera procent. Gruvjätten Lonmin menar att omkring 21% av koncernens 28 000 anställda gruvarbetare är medlemmar i AMCU. På nationell nivå är NUM alltså fortfarande dominerande.

Igår förvärrades alltså krisen ytterligare, när sydafrikansk polis försökte bryta upp de strejkande gruvarbetarna. Enligt polisens historieskrivning var gruvarbetarna beväpnade och en liten grupp hade gömt sig i buskage för att rusa mot polisen. Ett stort antal poliser öppnar då eld mot gruppen med skarpladdade automatvapen. Denna händelse finns filmad och cirkulerar på Youtube. Ytterligare polisattacker ska sedan ha skett och dödssiffran har kontinuerligt stigit, för närvarande till svindlande 36 döda enligt gruvfacken (34 enligt polisen).

AMCU hävdar att man uppmanat de strejkande (som man beskriver som sina sympatisörer) att lämna den kulle där de haft sina möten, eftersom man misstänkte att polisen skulle döda dem. Gruvarbetarna ska ha vägrat.
NUM å sin sida hävdar att ett antal av deras medlemmar och arbetsplatsombud finns bland de dödade.
Facken håller varandra ansvariga för det inträffade, och tonfallet är mycket hätskt. Samtidigt kräver arbetarnas organisationer omfattande offentliga utredningar av händelseförloppet och polisens agerande. Massakern beskrivs som det värsta polisövergreppet sedan apartheid-tiden. Gruvföretaget Lonmin utpekas som delansvariga.

Det sydafrikanska kommunistpartiet har under dagen krävt att AMCU ska arresteras som ett led i att försöka hantera krisen i gruvdistrikten. På samma sätt som NUM beskriver SACP det nya fackförbundets agerande som populistiskt, ansvarslöst och utan hänsyn till människoliv.

Såsom sades inledningsvis är konflikten djupt tragisk, men också en direkt följd av vad som snart kan liknas vid en social upprorsstämning inom den sydafrikanska arbetarklassen. För en dåligt insatt utomstående vore det löjligt att försöka bedöma om AMCU ska betraktas som en progressiv facklig opposition eller ett populistiskt skrå som riskerar att spela arbetsgivarna i händerna genom den splittring som följt inom gruvbranschen.

Hursomhelst är AMCU:s och andra oberoende facks snabba tillväxt slående. På plats efter plats och i bransch efter bransch förlorar fackföreningarna sitt tidigare så självklara inflytande över medlemmarna. Tilliten till att de egna organisationerna kan leda kamperna sjunker, och många intervjuade arbetare i de uppblossande konflikterna menar att fackföreningsledarna förlamas av andra, politiska hänsyn.

Den sydafrikanska staten och företagen är märkbart rädda för vad man ser som en ohanterlig situation på arbetsmarknaden, där man saknar given motpart vid förhandlingsborden. Därför har också repressionen tilltagit för att kväsa ofta mer eller mindre spontana arbetarprotester och vilda strejker. Gårdagens massaker var ett misslyckat och desperat försök att medelst automatvapen ta tillbaka kontrollen.

Efter apartheids fall, där ett förödande inbördeskrig med nöd och näppe kunde undvikas, fanns en utbredd förståelse inom befrielserörelsen för att stora omvälvningar på de ekonomiska planet skulle få vänta tills en fungerande demokratisk stat kunnat slå rot. Hotet om inbördeskrig ansågs vara realistiskt och Mandelas försiktiga försoningsprocess i ett land söndrat av rasism, etniska motsättningar, terror och sanktioner åtnjöt inledningsvis ett brett stöd.

Idag är tålamodet dock sinande. Det finns ett uppenbart uppdämt missnöje med att de som förväntades driva den sociala kampen för ekonomisk utjämning, kanske först och främst Cosatu, ANC-vänstern och kommunistpartiet, upplevs som alltför passiva och återhållsamma. Den brutala fattigdomen och det därtill sammanhängande våldet är fortfarande en självklar del av den sydafrikanska vardagen i arbetarklassområdena. Av landets högteknologiska, moderna utveckling som världens ekonomisidor då och då beskriver, ser många sydafrikaner ingenting alls.

Det är just denna förstelning inom den gamla befrielserörelsen, med växande korruption, maktmissbruk och kotterier, som Cosatus generalsekreterare Vavi varnar för i sin kommande kongressrapport (om den nu får publiceras).

Cosatu-kongressen skulle kunna bli en viktig milstolpe i det moderna Sydafrikas historia. Om fackföreningsrörelsen tydligt markerar en annan politisk kurs än Zumas regering, med ökad militans och krav på landreformer (Vavi har exempelvis föreslagit kollektivisering av alla utlandsägd jordbruksmark) kommer den få återverkningar på den stundande maktkampen inom ANC.

Om Cosatu-kongressen istället avsätter Vavi och andra som delar hans syn, för att tona ner kritiken mot regeringen och den egna, framväxande nomenklaturan, kan utvecklingen ta en annan riktning. Då sitter Zuma och hans allierade med största sannolikhet ohotade på sina positioner även de kommande åren.

Missnöjet och oppositionen inom den sydafrikanska arbetarklassen grundar sig dock i en mycket tuff social verklighet och kommer inte att försvinna. Med tiden lär den påverka väljarstödet för ANC och SACP samt ta sig nya uttryck. Om dessa är progressiva eller innebär splittring, återuppblossande etniska motsättningar (såsom exempelvis den tidigare zulu-separatismen) samt påskyndar den stolta befrielserörelsens degenerering kan andra, som kan något, göra kvalificerade gissningar kring.

Pingar Göteborgsposten, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet

 
2 kommentarer

Publicerat av på 17 augusti, 2012 i Gästbloggare

 

Anders Borg eller Kim Jong-Il?

20 Dec

Idag, 20 december 2011, blir det frågesport, sammanställd av hamnarbetaren Erik Helgeson.

Vem är Den Storartade Ledaren – Anders Borg eller Kim Jong-Il?


I korta drag består frågesporten av 16 citat som antingen härstammar från officiella nordkoreanska propagandaorgan eller ett reportage i lördagens upplaga av Sveriges största (oberoende) dagstidning Dagens Nyheter. Uppdraget för er som tävlar är helt enkelt att gissa vem den/de ‘objektiva’ journalisterna ‘granskat’ när de författade respektive hyllningscitat. Det finns bara två svarsalternativ till varje fråga: Antingen Sveriges finansminister Anders Borg eller Nordkoreas nyligen avlidne diktator Kim Jong-Il.

Varsågoda:

1. ”Han hade en särskild fallenhet för kreativt tänkande, och kunde innovativt analysera varje problem”

2. ”[Ledaren är] sedan uppväxten dedikerad naturmänniska och hängiven jägare”

3. ”Från tidiga år var [ledaren] exceptionellt intelligent (…)”

4. ”[Ledaren] var alltid den som tagit sig igenom den tyngsta litteraturen, som läst det mest komplicerade av [relevant] teori

5. ”En gång halkade han på en sten och for ned i en iskall fors med ryggsäck, sovsäck och allt, men det var inget skäl att ge upp – det var bara en möjlighet att prova på att försöka sova trots blöta och nedkylning.”

6. ”Han hade en stark och våghalsig personlighet, som möjliggjorde att han på egen hand kunde klara alla utmaningar när han väl tagit sig an dem.”

7. ”Alla som sett honom i svart, åtsittande [klädsel] (och det är många) vet att [Ledarens fysiska träning] gett resultat.”

8. ”Med sin människokärlek och vidsynthet, var han alltid generös, opretentiös och varmhjärtad bland andra människor”

9. ”(…) inte bara på grund av sin övermänskliga arbetskapacitet och exceptionella förmåga till analys – utan också för sitt humör, sin envishet och sin humor.”

10. ”Han arbetade också fram kraftfulla ideologiska och teoretiska [redskap] för [det politiska projektet] genom att leverera vetenskapliga (…) svar på de akuta problemen”

11. ”I processen visade sig [ledarens] organisatoriska förmåga”

12. ”Genom att hela tiden dela glädje och sorg med [vanligt folk] och genom sin genuint populära politik (…) har han fått [hela landet] att sluta upp bakom partiet (…)”

13. ”[Ledarens] pondus är inte bara intellektuell, utan även fysisk. Hans utstrålning tar plats.”

14. ”För sin kapacitet och kunnighet är han både djupt respekterad och fruktad.”

15. ”Tack vare hans klarspråk har också insikterna om [de aktuella ekonomiska utmaningarna] börjat sippra neråt i de folkliga lagren”

16. ” ‘Visst får man en känsla av att han är lite för stor för [Nordkorea/Sverige]?’ viskar (…) en journalistkollega när [den granskande journalistkåren] ser [ledaren] agera. Och det ligger någonting i det.”

Och här hittar du FACIT! (Öppnas i ny sida eller flik)

 
20 kommentarer

Publicerat av på 20 december, 2011 i Gästbloggare, Kultursidan