Inlagt 5 november 2025
I förrgår la jag upp Hur börjar man som innehåller Frida Tånghags artikel om Bageriet i Paradiset, och min kommentar, både hämtade från tidskriften Röda Rummet nr 3-4/2025. Idag lägger jag upp Daria Bogdanskas artikel och min kommentar. Bogdanska är författare till serieromanen Wage Slaves och facklig aktivist, verksam med organisering av migrantarbetare, även utredare av arbetslivskriminalitet.
Organisatörens roll i stärkandet av den kollektiva förmågan
I boken Bageriet i Paradiset beskriver Frances Tuuloskorpi de strider som arbetarkollektivet på Bagarn och senare San Remo har drivit genom åren. På båda arbetsplatserna sker de verkliga förhandlingarna utanför förhandlingsrummet och utan formell förhandlingsordning. Det som avgör är inte vilken part som har rätt enligt reglerna, utan vem som faktiskt har den reella makten. De konflikter som beskrivs slutar oftast med att företaget inser att försök att köra över de anställdas vilja kommer att bli en kostsam affär. I de flesta av fallen lyckas därför arbetarna få igenom sina krav. Detta hade såklart inte varit möjligt utan att de anställda först visat att de är redo att agera gemensamt.
Det är just uppbyggnaden av den kollektiva förmågan som är den röda tråden i boken. Tuuloskorpi beskriver en omvandling från den byråkratiserade, representativa ombudsmanna- och klubbmodellen till en mer direktdemokratisk modell, där alla medlemmar deltar och tillsammans fattar beslut. De metoder som beskrivs är ganska enkla: snacka ihop sig, informera, inkludera, förankra och lita på medlemmarna. Detta görs bland annat genom regelbundna medlemsmöten, kommunikation via medlemstidningen, omröstningar och genom att inte glömma dem som står längst bak.
Denna samling metoder, som Frances kallar för folkrörelselinjen, gör att hela arbetsplatsen är redo för konflikt. Om företaget inte drar tillbaka ett beslut om försämringar blir det arbetsstopp. Om företaget ändrar arbetstiderna till mindre fördelaktiga ignorerar de anställda det och fortsätter som tidigare. Arbetsgivarnas splittringsstrategier förblir verkningslösa. De lokala kämpande fackklubbar där Tuuloskorpi ofta fungerat som ordförande eller suttit i styrelsen lyckas vinna inte bara en, utan många strider – och under många år.
I boken beskrivs dessa strider i korta referat av nyckelhändelser, vävda med reflektioner. Den litterära sparsamheten gör boken lättillgänglig och speglar den rättframma attityd som genomsyrar folkrörelselinjemetoderna. Den får basorganisering att framstå som något enkelt, möjligt – och vinsterna som dess självklara resultat.
Tuuloskorpi är en fantastisk agitator, och berättelserna ger inte bara hopp – de inspirerar, väcker tankar och får en ofta att skratta. När jag läser de korta kapitlen ser jag också det som inte nämns i texten. Mellan raderna finns Tuuloskorpis och andras enorma, systematiska organiseringsarbete. Jag tänker på det som sker mellan klubbmöten och omröstningar: de individuella samtalen med arbetskamrater som tvekar, hanteringen av interna konflikter, svåra vägval. I sin bok utgår Tuuloskorpi dock sällan från sig själv och sina egna erfarenheter. Hon redogör främst för hela arbetskollektivets agerande – typiskt för en bra organisatör som lyfter andra. Men samtidigt synliggör hon inte sin egen roll som facklig organisatör. Jag önskar att hon gjorde det. Inte för att det ska handla om henne som person, utan för att organisatörernas arbete inte ska underskattas. Alla de demokratiska strukturer som Tuuloskorpi skriver om måste ju först byggas upp. Att bryta med ombudsmannaväldet kräver förståelse för att facklig organisering inte slutar efter värvningen – men också ett jäkla driv. Med organisatör (eller facklig ledare eller nyckelperson – beteckningen spelar mindre roll) menar jag inte de ”medvetna” vänsterpersoner som Tuuloskorpi ofta varnar för i sina böcker. Jag menar en person som fungerar som katalysator för basfackligt arbete – som samlar, lyfter och stöttar andra, samtidigt som hen tänker strategiskt. Det är uppenbart att Tuuloskorpi och många av hennes kollegor på arbetsplatsen helt enkelt är riktigt bra organisatörer. Organisatörens roll är inte att koncentrera makten, utan att aktivt arbeta för att se till att den finns hos arbetskamraterna. Det lyckas klubbstyrelsen och andra aktiva och drivna medlemmar på Bagarn och San Remo med. Att synliggöra och förstå organisatörernas roll hjälper oss att förstå hela organiseringsprocessen från början. Jag önskar därför mer av Frances eget perspektiv.
I slutet av boken, i kapitlet Maktkamp, nämner Frances att ”nästan på varenda arbetsplats finns det någon eller några som kan ta initiativ och ’väcka’ folkrörelsen”. Jag skulle vilja veta mer om just den delen – om startskotten. Var det Frances helt själv som drev ”väckelsen” på hennes arbetsplatser? Fanns det andra som var lika drivna från början? Hur arbetade de tillsammans med att tillämpa och utveckla folkrörelsemetoder i praktiken? När Frances börjar på Bagarn och San Remo finns det redan klubbar på arbetsplatserna. På den första blir hon snabbt ordförande. Jag är säker på att det inte enbart var hennes formella ledarroller som gjorde att hon och andra organisatörer fick igång en facklig verksamhet som verkligen var medlemsstyrd. Dessa mer individuella erfarenheter av det relationella arbetet beskrivs dock inte riktigt i detalj. Dessa kunskaper är samtidigt viktiga att föra vidare, särskilt med tanke på att många arbetsplatser idag saknar facklig infrastruktur och där organiseringen främst börjar med det relationsbyggande arbetet. De migrantarbetare jag möter börjar ofta från noll, och mitt stöd för deras organisering handlar till stor del om att inte bara informera om deras rättigheter utan hjälpa dem med att bygga upp strukturer och hantera utmaningar som att omvandla kollegornas missnöje till agerande. Jag är därför också nyfiken på fler reflektioner kring de interna utmaningarna, svåra vägvalen och även konflikterna. Jag vill veta mer om allt detta. Tuuloskorpi kanske tycker att sådant kan ha en avskräckande effekt, men jag tänker att dessa delar är minst lika intressanta – eftersom de alltid finns med i organiseringen.
Att vara en bra organisatör är ingen medfödd talang – det är något man kan lära sig. Genom att lyfta organisatörens roll och utmaningar fortsätter vi att avmystifiera organisering. Inget händer av sig själv – det är inte ödet, tidsandan eller slumpen som avgör om man lyckas med arbetsplatskamp eller inte. Det är ett mödosamt och metodiskt arbete. Och även om folkrörelselinjen handlar om att aktivera alla arbetskamrater, är organisatörerna som Frances viktiga för att göra det möjligt.
Daria Bogdanska
——————————————-
Min kommentar
Bogdanska skriver ”Att synliggöra och förstå organisatörernas roll hjälper oss att förstå hela organiseringsprocessen från början. Jag önskar därför mer av Frances eget perspektiv.”
Jag förstår vad Bogdanska önskar. Men min bok är inte organisatörens handbok, den är arbetarkollektivens inspirationsbok (hoppas jag). De som läser ska kunna tänka ”sånt där kanske vi kan göra hos oss” snarare än ”sådär skulle jag kunna göra”. Det är klart att de perspektiven hänger ihop, och det är jag, organisatören, som berättar. Jag påbörjade och skrotade det här bokprojektet flera gånger, för att det tog emot att skriva så många ”jag”. Även om det finns ännu fler ”vi” i boken, så är det ändå ett jag-fokus som jag egentligen inte är bekväm med. Även när jag är självkritisk så är det ju ett jag-fokus. Jag har inte lust att vara ännu mer personlig, beskriva i detalj hur just jag gjorde för att snacka in mig med folk, att peppa, att överkomma motsättningar och kriser. Vi kan organisera fast vi är olika. Några grundläggande saker nämner jag – att lyssna förstås, och att prata både med arbetskamrater som direkt verkar intresserade av att göra något och de som verkar ointresserade eller blyga. Det tror jag kan vara generella råd. Jag tror också att avsnittet Till dig som är lite bakom är något för en organisatör att bita i, alltså att få arbetskamrater som gärna håller sig i bakgrunden, att förstå hur viktiga de ändå är. Och att organisatören själv förstår det.
När nya kamrater blev invalda i klubbstyrelsen på Bagarn, så var inte det viktigaste att plussa på med fler uppdrag eller skicka dem på externa utbildningar, utan att skicka ut dem och deras öron i fabriken, även på andra avdelningar än den egna. Dels för att arbetskamraterna får förtroende för fler förtroendevalda än bara de mest kända i huset. Dels för att ge de nya tid och anledning att prata med alla, att lyssna, att ta reda på saker. Och så det här rättesnöret: ”Var ödmjuk mot dom som är i underläge eller tror att dom är det. Var hård, om det behövs, mot dom som är i överläge eller tror att dom är det. Var kamratlig mot dom som går jämsides.”
Se, nu lockade Bogdanska fram några råd i alla fall, som nog kunde varit med i boken.
Jag snackar då och då med folk som vill rådgöra om en konflikt på sin arbetsplats. Då kan jag komma med frågor, förslag och tips om hur andra gjort. Men jag understryker alltid att mina råd kommer från läktarn. Det kan bli fel att följa dem rakt av. Likaså är det en risk att säga: Gör så här! om tillvägagångsätt som passar just mig som organisatör. Det är bättre att prata om sånt i dialog, i samtal där vi är flera som deltar och det inte är just mitt sätt som är det enda sättet i rummet. En bra grej är träffar där deltagarna kan samtala utifrån sina arbetsplatser om organisering och folkrörelsestrategi.
Frances Tuuloskorpi
——————————
Inlägget med Frida Tånghags artikel: Hur börjar man?
Inlägget med Lars Henrikssons artikel: Politiken eller arbetsplatsen?
francesblogg 