Månadsarkiv: mars 2025

Byteshandel

Kollektivavtal är i grunden en bra sak, som innebär att det vi kämpat oss till också kommer att gälla för de som kommer efter. Att vi inte behöver slåss om och om igen på arbetsplatserna för att få ob-ersättning – bara som ett exempel. Men innehållet i kollektivavtalen har försvagats på viktiga områden under de senaste 30 åren. Det beror på att avtalsförhandlingarna under denna långa tid varit byteshandel, vilket steg för steg monterar ner rättigheter som arbetarklassen och fackföreningarna tidigare har kämpat sig till. Ofta har det sett ut så att facket får (en liten) löneökning till sina medlemmar och arbetsgivaren får ökad flexibilitet när det gäller arbetstider eller anställningsformer. Chefen får mer att säga till om hur du ska leva ditt liv, och du själv får mindre. Viktiga frågor, som facket lovat driva, läggs åt sidan i en partssammansatt arbetsgrupp eller en ”avsiktsförklaring”. Den arbetsgruppen eller avsiktsförklaringen brukar snarast möjligt glömmas bort. Flera års löneökningar kan dessutom försvinna i ett slag vid snabbare inflation, men det arbetsgivarna bytt till sig får de behålla.

Eftersom det är byteshandel som pågår, finns det alltid någon försämring om vi fått en förbättring. Det kan till och med handla om högre lön mot lägre lön, genom att ingångslönerna hålls tillbaka. Så har det ofta varit, även när det har gjorts en ”låglönesatsning”. Eller att någon form av visstidsanställning begränsas, men facket går istället diskret med på att en annan form av visstidsanställning ska accepteras.

Avtalsförhandlingarna förändrar inte styrkeförhållandena, de speglar dem. Så länge det inte finns tillräckligt tryck ute på arbetsplatserna, så att arbetsgivarna blir tvungna att ge något utan att omedelbart ta något tillbaka med andra handen, är det byteshandel som gäller. När jag säger ”tryck ute på arbetsplatserna” menar jag inte tryck mot förbundens förhandlare, utan tryck för bättre villkor på arbetsplatsen och vägran att ta försämringar. Att skicka namnlistor och budkavlar med krav till de fackliga topparna bidrar mest till skenbilden att de har makt. De har ingen makt om vi inte utövar vår.

Något som skulle förbättra läget är förstås om det ingick i de fackliga rutinerna att hålla medlemsomröstning om avtalen. Det är inget jätteradikalt förslag – medlemsomröstning om avtal används i både Danmark och Norge – men det skulle förhindra en del riktigt dåliga överenskommelser.

Fredsplikt

Om det finns ett påskrivet kollektivavtal ska det råda fred på arbetsplatsen. Ingen part får ta till en olovlig stridsåtgärd. Men den där fredsplikten är i verkligheten väldigt orättvis, ja ensidig. Arbetsgivarna kan försämra för de anställda och deka ner våra jobb, fast det finns kollektivavtal. Hur fredligt är det? De kan göra det ostraffat därför att vi är bundna av fredsplikten. Jag tycker det är viktigt att sprida erfarenheter av både tillåtna och så kallade olovliga sätt att sätta ner elefantfoten. De finns, de används, vi kan prata om det och lära oss av varandra. Här kan du till exempel läsa om erfarenheter av s.k. vild strejk: https://hopsnackat.se/tag/strejk/

När busschaufförer i Stockholm ville bli av med kontanthantering i bussarna, på grund av risken för rån, la deras skyddsombud skyddsstopp på just kontanthanteringen. Under skyddsstoppet kördes bussarna som vanligt men utan att chaufförerna tog betalt av passagerarna. AV (Arbetsmiljöverket) hävde skyddsstoppet. Efter nya incidenter la skyddsombuden flera nya skyddsstopp, trots att de varje gång hävdes av AV. Till slut kom beslutet att kontanthanteringen skulle bort. Det som chaufförerna och deras skyddsombud gjorde var inte något olovligt, men jag betraktar de upprepade skyddsstoppen som en stridsåtgärd.

Ett annat exempel: Tidningen Kommunalarbetaren berättar om ett äldreboende där personalen gjorde över 400 tillbudsanmälningar om risker, ensamarbete, teknikstrul, underbemanning och att de inte hinner ta ut raster.  ”Om alla på en arbetsplats går ihop och börjar skriva tillbud är det lättare att stå på sig mot arbetsgivaren. Det finns de som kan vara rädda men när vi går ihop behöver inte enskild medarbetare känna sig utpekad”, säger boendets huvudskyddsombud. ”Hela boendet är en facklig kamp.”

En stridsåtgärd behöver alltså inte alltid vara en så kallad olovlig åtgärd som en strejk. Men det är något som ställer till besvär och kostnader och bryter med samförståndet i betydelsen underkastelse och underdånighet. Det behövs tuffa tag och envishet, både när det gäller att säga nej till försämringar och att få igenom en förbättring. Ge inte upp för att ni inte vinner i första ronden. Prata med varann om hur det går och hur ni ska komma vidare.

Ni på varje arbetsplats avgör vad som är möjligt och lämpligt hos er. Vi ska självklart vara sakliga och framföra förnuftiga argument, men ofta räcker det inte. Förnuft står inte högt i kurs i dagens arbetsliv.

Texten i detta inlägg består av ett par avsnitt ur min kommande bok Bageriet i Paradiset (Verbal förlag)