Inlagt 11 december 2021

I ett arbetarkollektiv finns det alltid motsättningar som kan verka splittrande, göra det svårare att hålla ihop. Det brukar gå att dela upp dem i två sorters motsättningar, objektiva och subjektiva.

Objektiva motsättningar beror på arbetsdelningen, våra olika platser i arbetsorganisationen. Det som underlättar för nattskiftet kanske gör det besvärligt för morgonskiftet. När busschaufförerna vägrar köra ut trasiga bussar blir det ett helsike på verkstan.
När det finns såna motsättningar så är det bra att fokusera på dem, försöka se till att de olika grupperna får veta mer om varandras villkor och kan börja samarbeta.

Subjektiva motsättningar handlar om åsikter, tycke och smak. Mer eller mindre viktiga saker som kanske spelar roll utanför arbetsplatsen: Från fotbollsklubb, musiksmak, religion, etnicitet till partipolitik eller rent personliga motsättningar. Alla kan inte älska alla, och det behövs inte heller. Det är ofta en bra strategi att inte fokusera på subjektiva motsättningar. De finns där och man gör dem mindre viktiga genom att hitta andra saker som vi kan vara eniga om, våra gemensamma intressen. Man kan ställa upp för varann utan att vara bästa kompis.

Solidaritet är inte vänskap eller förståelse. Det är att vi ställer krav på varann och ställer upp för varann även om vi inte gillar varann särskilt mycket eller ens förstår varann.

Ett vanligt skäl till splittring är att cheferna försöker hitta syndabockar när kollektivet börjar röra på sig. Det är bra att prata om det i förväg och lova varann att försöka försvara varann.
Att kollektivet uttalar och visar stöd för en arbetskamrat som blir påhoppad på något sätt, gärna innan det kommer ett hårdare angrepp uppifrån, får två bra effekter: Dels att cheferna drar sig för att smälla till om de vet i förväg att det kan bli motreaktioner. Dels att kollektivet är förberett och inte tas med överraskning OM det smäller.

För att klara angrepp och splittringsförsök i samband med en konflikt, är det viktigt att ha tagit gemensamma beslut. Om man inte har varit med om att fatta beslutet, så är det lätt att slå ifrån sig när det hårdnar: Ja inte fan var jag med och bestämde det där. Däremot om det har varit t.ex. en omröstning, då brukar folk lättare stå på sig, ofta även de som röstat mot majoriteten. De kan respektera och försvara majoritetsbeslutet.

Detta är en lätt redigerad text ur Hopsnackat. Vill påminna om den nu när missnöjet med underbemanning, dåliga scheman eller andra arbetsvillkor ökar på många arbetsplatser. Vi är i ett läge där en del arbetarkollektiv faktiskt tar strid för sina gemensamma intressen och många fler är på gränsen till att göra det. Håll ihop och var beredda på att bli utsatta för splittringsförsök! Det finns ju dom som inte gillar att ni snackar ihop er.