Inlagt 24 juni 2014

Jag skrev min utvärdering av Öresundstågskonflikten i förväg. Det som jag skrev den 11 juni gäller fortfarande: Det krävs 2, 3, många Öresundståg för att verkligen få stopp på timmis- och visstidseländet. Nu ska jag titta närmare på uppgörelsen mellan Almega och Seko som strejken ledde fram till och resonera kring skrivningarna i avtalet. (Här kan du kolla de överenskomna avtalsändringarna som pdf.)

Kraven som ställdes av anställda på Öresundstågsbloggen, var att ingen ska sägas upp eller tvingas ner i tjänst. Alla varsel ska dras tillbaka och om Veolia har riktig arbetsbrist får de varsla igen om den.
Så blev det inte. Det står inget i avtalet om att varslen ska tas tillbaka. Men Veolias hårda linje ”vi har rätt att bestämma, facket ska inte lägga sig i hur mycket timanställningar och deltider vi har” har slagits tillbaka. Eftersom avtalet anses vara en framgång så betyder det förmodligen att facket, utifrån sin kunskap om läget före strejken, är säkra på att överenskommelsen kommer att leda rätt. Att Veolia blir tvungna att ta till sig de argument och det förslag till tidsplanering som det lokala facket haft från början.
Hur stor förändring det blir i varsel och anställningsvillkor återstår att se. Det är de anställda på Öresundståg och Kustpilen som i slutändan kan bedöma hur bra det gick.

Hur som helst var strejken – och stödet och sympatiåtgärderna – en efterlängtad reaktion och en broms i den utveckling där arbetsgivarna i åratal har kapat åt sig mer och mer makt över våra liv. Vi ska ta strid på fler ställen. Däremot ska vi vara försiktiga med att försöka klippa och klistra skrivningar från det nya Seko-Almega-avtalet över till andra arbetsplatser och branscher. Varning för det! Även om skrivningarna i avtalet är bra i förhållande till den situation som ledde till strejken, så kan de vara mindre bra, meningslösa eller rent av riskabla, tagna ur sitt sammanhang.

Överenskommelsen om tågtrafik driven av Veolia

(Uppdaterat 2014-07-01: Såg först nu att jag vid redigering hade tappat stycket om avsteg från kollektivavtalet. La in det igen.)

Det som står i avtalet är bland annat att antalet arvodister (timanställda) ska hållas på en så låg nivå som möjligt. Man ska gemensamt verka för att användandet av tillfälligt anställda hålls på lägsta möjliga nivå. Dessa skrivningar är ok men liknande utfästelser har gjorts i många avtal utan att det betyder något.

Det konkreta kommer här:
Deltidsanställningarna begränsas till max 5 procent av det totala antalet produktionstimmar. Arvodisterna (timanställningarna) begränsas till max 5 procent av det totala antalet produktionstimmar.
10 procent sammanlagt alltså. Enligt P O Fällman, Sekos ombudsman, innebär det på Öresundståg 16-19 årsarbetstider, vilket t.o.m. är mindre än de max 40000 timmar facket krävt från början. Det är en kraftig förbättring jämfört med nuläget.
Det står också att Veolia varje månad ska redovisa hur många produktionstimmar som utförts av arvodister. Det är en bra sak om man vill ha koll på de här grejerna.

Går procentreglerna att klippa och klistra till andra avtal? Många branscher behöver en liknande överenskommelse. Men det finns också arbetsplatser och branscher, som inte har så många timmisar/deltidare, så man måste vara försiktig med formuleringarna. Det får inte bli en frisedel för arbetsgivarna att öka andelen timmistimmar och deltidstimmar till 10% om man idag ligger lägre.

Och om du själv räknar på sådana lösningar på en annan arbetsplats, tänk på att deltidare jobbar inte heltid och vanligen inte timanställda heller. Det är liksom det som är grejen. En begränsning till 16-19 årsarbetstider innebär inte en begränsning till 16-19 fysiska personer som har timanställning eller deltidsanställning. 19 årsarbetstider motsvarar exempelvis 38 personer som jobbar halvtid.

Nu till en riskabel punkt i avtalet:
Seko åtar sig att medverka till att uppnå en effektivitet på 96-98% på arbetstidsuttaget.

Den här punkten är förstås inget som Veolia fått släppa till, utan det är vad Seko fått släppa till. För dem som är direkt berörda av det här avtalet är punkten troligen ok. Det lokala facket har nämligen redan före strejken lagt fram schemaförslag med ”hög utnyttjandegrad” dvs effektiva scheman, vilket Veolia inte velat ta till sig . Seko räknar med att kunna uppfylla kravet på effektivitet utifrån sina tidigare förslag.

Men i ett annat sammanhang, ett annat läge, en annan arbetsplats, kan det vara rakt av en given förlust om facket bundit sig för medverka till en viss effektivitetsgrad, utan att det står något om mänskliga arbetsvillkor. Fetvarning. Man måste ha tillräcklig koll och styrka om det inte ska innebära en tvångströja på facket som kan leda till allvarliga försämringar för arbetarna.

Skrivningen att avsteg kan göras från kollektivavtalet, innebär liknande risk om det tolkas som att arbetsgivaren ensidigt kan göra avsteg alt. att facket måste gå med på avsteg.

Ändringar i det centrala avtalet (branschavtalet för Spårtrafiken)

Nu till de ändringar i avtalet som gäller inte bara Veolia utan även övriga arbetsgivare inom spårtrafiken, som är med i arbetsgivarorganisationen Almega.

Överenskommelsen stramar upp villkoren för arvodisterna (de timanställda) och det står att branschavtalet i tillämpliga delar gäller även dem. Arvodisterna ska t.ex. få extra ersättning för förskjutet arbete på kort varsel. Det är bra att det åtminstone kostar något när företaget rycker i människors liv och planering hur som helst. Snacka om att röra om i folks redan trasiga s.k. livspussel!

Det står också att om en timmis ska få del av de rättigheter som man har efter ett års anställning (t.ex. företrädesrätt till återanställning), så ska hen ha jobbat 225 arbetsdagar. Det motsvarar antalet verkliga arbetsdagar som en fast anställd har på ett år, men innebär att det tar längre tid för en timanställd än för en fast anställd att uppnå ettårsgränsen. Om en fast anställd deltidare varit anställd i ett år så har hen förtur till nytt jobb, även om hen bara jobbat en dag i veckan. Om det är en timmis som jobbar lika mycket tar det fem år att uppnå gränsen (och man får bara räkna de senaste tre åren). Timanställningen, där man bara räknas som anställd då man är inne och jobbar, är fortfarande diskriminerad i förhållande till en sammanhängande anställning.

Så till den viktigaste punkten, som det har talats mycket om:
Timanställda ska ha en lön beräknad på genomsnittliga förtjänstläget för jämförbar grupp, oavsett anställningstid, hos arbetsgivaren. Dvs det kommer att kosta mer per timme att ha en nyanställd timmis än att ha en nyanställd på sammanhängande anställning.

Inget fel i det, bra att timmisar får högre lön och det kan i bästa fall medföra att fler får säkrare anställningar. Men det är inte på någon sätt en garanti. Det kommer fortfarande att vara mer lönsamt att pressa arbetarna så att man kan använda en ”dyr” timmis i fem timmar i stället för en billigare heltidare i åtta timmar.
Och lönsamheten i att använda osäkert anställda är i stor utsträckning indirekt, genom att människor hålls tysta, arbetarkollektivet splittras och det blir svårare både att hålla på befintliga rättigheter och att slåss för förbättringar. Företagen tjänar väldigt mycket på detta.

Det finns en parallell i bemanningsavtalet, där det anges att bemanningsanställda skall ha samma lön som de direktanställda har på arbetsplatsen. Arbetsgivarna trixar ofta med den här regeln i bemanningsavtalet, t.ex. med vilka man ska jämföra, vilka förmåner som ska räknas in etc. Det krävs rejält med facklig styrka och uppmärksamhet på golvet om man ska kunna bevaka att reglerna följs på rätt sätt.
Det är inte regeln i sig som är dålig. Den är bra. Det dåliga är om man inbillar sig att regeln alltid följs och att den räcker. När regeln för bemanningsanställdas löner kom, så trodde facken att den skulle innebära att företagens vilja att bemanningsanställa skulle minska. Men någon minskning har vi inte sett.

Observera även att det finns en lag som stadgar att visstidanställda och deltidare inte får diskrimineras i förhållande till fast anställda och heltidare. Den lagen kan användas till mycket – om det finns medvetenhet om lagen och mod att stå upp för den! Annars spelar den ingen roll. Rättigheter som människor inte känner till eller inte vågar kräva, de finns inte i praktiken.

Slutsats: Det är bra att man höjer lönen för timanställda. Men tro för all del inte att situationen med osäkra anställningar därmed har ändrats på ett avgörande sätt.

Klipp och klistra inte avtalet – men kopiera gärna stridsviljan

Alltså: Uppgiften framöver är inte att försöka få in de där skrivningarna i fler avtal. Uppgiften är att följa tågarbetarnas goda exempel och ta strid på många ställen. Då kan skrivningarna bli bättre. Det är det som händer på många arbetsplatser som förändrar avtal och lagar. Det var så arbetsgivarna luckrade upp anställningstryggheten, de började lokalt på tusentals arbetsplatser. Det är också så vi måste slå tillbaka. Och vi kan använda alla sorters metoder. Läs till exempel NEJ är också en strategi.