Inlagt 17 mars 2013

För ett par timmar sedan: På väg hem till Hallunda med tunnelbanan. Mittemot mig sitter två äldre herrar och pratar på sitt språk. Kanske är det turkiska, jag hör inte på. De ser stränga ut. Och jag ser väl ut som en surtrött tant som sitter och glor i sin mobil. Sen kommer en tredje herre och sätter sig bredvid mig. De tre tycks känna varandra och nu börjar de tala svenska, det gemensamma språket. Jag hinner uppfatta att den tredje mannen är från Pakistan, det hörs på brytningen. Sen fortsätter jag blippa på mobilen och lyssnar inte. Men enstaka ord tränger igenom: Köket. Jobbade i köket.  Och så något namn jag känner igen. Till slut måste jag fråga: Är det centralköket på Huddinge sjukhus ni talar om? Där har jag också jobbat.

Genast är vi fyra. Det visar sig att de tre männen har slutat arbeta i centralköket innan jag kom dit. Vi pratar om privatiseringen, att Sodexo tog över och att patienterna inte tycker om maten.  Letar gemensamma bekanta. Han den svarta kocken, jobbade han där innan ni slutade? Jadå, han från Marocko. Och hon den lilla spanska, har du jobbat med henne? Ja det har jag. Och Ali, på varumottagningen? Jadå, honom fick jag hjälpa ibland! Det var många duktiga kvinnor där, säger en av männen och räknar upp några namn. Sen berättar han ingående om ett jobb han har haft efter köket, på sterilcentralen, beskriver arbetsmomenten.

Vänliga ansikten. Så bekanta de ser ut nu! O-främmande. Arbetskamrater.